Jag skulle ha det mycket bättre däruppe hos dig.
Varje kväll ligger jag och väntar på att du ska komma
nerflygande med din pappersdrake i handen och säga
åt mig att dö en gång för alla.
I början av sommaren skrev jag om Kuba och diskussionen om yttrandefrihet och politiska åskådningar som är stor på amerikanska bloggar.
För mig är diskussionen egentligen minst lika infekterad som den är för pro och anti- kubanska bloggare i USA. Att måla situationen i landet i svart eller vitt det är vågar jag påstå alltid syftet med samtal om situationen och USAs embargo. Antingen är det de politiska fångarna man talar om och ett land som kvävs av enparti-politikens rättänkande. Eller så är det mänskliga rättigheter i form av fri sjukvård och utbildning som framhålls för att visa på att "motståndarna" med sina liberala åskådningar är beredda att låta människor svälta samtidigt som man framhåller den intellektuella friheten som guds gåva framför andra.
Varje gång en bit av Kuba "landar i mitt knä" drar en skugga av trötthet över mig eftersom jag själv blivit planterad i mark där man måste vara för eller emot. Jag har haft halmhatt på huvudet och grävt i röd jord, dragit ner klätterväxter ur apelsinträd och slagit högt gräs med machete tillsammans med ungdomar från ett närliggande universitet. Jag har blivit kringforslad i en skramlande buss för att titta på dagis, psykiatriska kliniker och revolutionsmuséet i Havanna. Svarta nätter har jag dansat och alltför varma dagar arbetat i ett land som befinner sig (och än mer har befunnit sig) i skyttekriget för olika världsordningar. Så länge jag trampade Kubas mark och volontärarbetade var varje tanke pro-Kuba. Cigarrfabriker och sockerrör. Nej, det var inte bara romantik utan även värkande rygg och långa arbetsdagar. En gravid kvinna som behövde tvål, ungdomars viskande berättelser när vi pausade. Motsatser som rasade inom en liten femtonårig människa som lärt sig att "riktig" kommunism var fint men att Kuba var en diktatur.
Hem kom jag och placerade mig längst bak i klassrummet. Den obligatoriska rundan om "vad har ni gjort i sommar"... Kort därefter skickades jag runt för att visa diabilder och berätta i parallellklasserna. Fast egentligen fanns det inga ord eftersom jag hade förlorat möjligheten att vara "politisk". För mig var Kuba inte längre ideologi.
Nu är det den fantastiska Brev till mamma av Teresa Cárdenas som tagit luften ur mig. Lukter, känslor, vilja. Boken är i o f s inte ny och jag minns den debatt den orsakade. Men nu finns den översatt till svenska, utgiven av bokförlaget Trasten.
Vi har många stora kubanska författare och debattörer, som Zoe Valdes, vilka målar ett levande Kuba trots att de skriver i exil. Teresa Cárdenas skrev "Brev till mamma" på Kuba och den rasism som hon skildrar genom en ung flickas blick anses inte erkänd på Kuba där var och en ska ha samma värde och rättigheter. Trots detta rönte boken stor uppmärksamhet och fick flera priser på hemmaplan.
Jag kan inte recensera (se GP, SVD, Amazon) Brev till mamma, den gör alltför ont, och just därför ska du läsa den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar