I nya numret av Arena skriver Karolina Ramqvist ("Kravmärkt barntext") om sexism och rasism i klassiker och i den samtida litteraturen. Samtidigt som hon avvisar högerkritiken om att genus- "kravmärkt" barnlitteratur skulle vara indoktrinerande poängterar hon problem med denna typ av barnlitteraturens uppfattade frizoner:
"Problemet är inte att man vill skapa en litterär frizon utan spår av rasism och sexism utan tanken att det på et så enkelt sätt går att intyga att man gjort just det. Försäkran om att detta är godkänd litteratur för våra barn förutsätter ett gemensamt samförstånd som verkar omöjligt."
Och visst: Känns det inte olustigt att förlag startar som lägger patent på att vara genusriktiga? Frågorna kring genus är många och enighet fjärran. I en av böckerna från Vilda förlag handlar det om rosa sandaler på en pojke. Jag menar inte att detta är ett enda exempel som skall välta hela släppet... Men genusfrågor och barn tenderar att bli just så här klumpiga och i avsaknad av liv. Brandbil eller docka. Blått eller rosa. Är detta inte att underskatta barns förmåga att resonera och problematisera. Kommer ni själva ihåg era tankebanor som sexåringar? Finns det rumi en vuxen hjärna för något av den omvärderande, omskapande och fantiserande potentialen? Inte i min vart fall...
Och när funkade skönlitteraturen så att den kan "märkas" och "granskas" för att vara demokratisk, jämställd etc. Vi kan skrika och bråka... Eller vi ska skrika och bråka om mainstream i samtidslitteraturen och peka på medelklassens totala dominans i berättandet.
Men att skriva genusmallade böcker där medelklassens tolkningsföreträde förstärks. Hur radikalt är det? Och hur blev det med pratet om mångfalden berättelser som vi ska "erbjuda" våra barn?
Ramqvist konstaterar: "Skammen i att berätta för barnen om världen kvarstår".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar