Okej. Halvtid. Fem dagars semester passerade och fem framför mig. Hör ett kraffsande ljud som låter precis som tassar med små klor på som rör sig uppför en trappa. Jag ligger kvar på soffan och lyssnar ganska länge. Tänker att om det är en hund som travat in i huset så behåller jag den. Hoppas vilande på brun manchester.
En kollega tipsade om Umeå-bibliotekens 25-åriga framtidsperspektiv (pdf) producerade av bibliotekschefen. Två timmars påtvingad tågresa passade ju bra för 27 sidors reflekterande om 2008 till 2033. Utan att vara den ständiga gnällande kuvade bibliotekarien så får jag väl med lite lägre tonläge än vad som är ärligt säga att jag blev besviken. Antagligen beror det på att jag tycker om storslagna planer och manifest för social rättvisa, ökad kunskap och demokrati. Jo, typ något sådant tänkte jag mig att Umeås "tjänsteskrivelse" skulle leverera: Om 25 år är vi en verksamhet i takt med vår tid! Vi har hittat arbetsmetoder och skapat aktiviteter som gjort oss till den självklara livsnerven i hela Umeåregionen för såväl företag som veganer (jag hoppas ni fortfarande rules där uppe i norr.)
Rapporten är väl tvärtemot dessa knarkade förhoppningar väldigt saklig och basal: Vi kan presentera denna verksamhet i dag och ni som kulturnämnd måste fatta beslut på följande punkter...
Vad är biblioteket? Slutsatserna landar mycket i de traditioner vi (kanske) redan är trygga i, att Förmedla kultur, tillgängliggöra information, vara en mötesplats.
Till sina verkställande uppdragsgivare; kulturnämnden, ställer man frågan om det är önskvärt att biblioteket håller mer öppet men med lägre bemanning för att kunna öka öppethållandet och tillhandahålla lokal samt självbetjäningsdelar av verksamheten.
Kanske är denna fråga signifikant för både Umeås och övriga folkbiblioteks verklighet?
När ska vi avskaffa oss själva?
När ska vi erkänna att andra vet bättre?
Det låter så himla fint och framåtsyftande att hitta olika vägar för ökad tillgänglighet men samtidigt saknar jag att någon sätter ner foten och säger vad biblioteket faktiskt är. Vad ska vi vara? Vilken funktion skall vi fylla? Javisst, vi tillhandahåller en viktig mötesplats - ett vardagsrum om man så vill: Men är en lokal med böcker, tidskrifter, datorer och utlåningsapparater ett bibliotek? Är det inte själva den professionella verksamheten i verb-form som utgör biblioteket? Är bibliotekarier böjda att hålla med om att obemannade lokaler med böcker i på skolor är bibliotek? Är vi beredda att rationalisera bort vårt eget kunnande för att vara hippa och anställa nya yrkeskategorier på biblioteket? Nu börjar jag debattera något som inte explicit föreslås i Umeåskrivelsen... Men man tänker sig en musikstudio i biblioteket med inspelnings och redigeringsutrustning...
Ja, en lokal prägel för att hitta sin egen form för folkbiblioteket i den egna omgivningen ter väl sig icke- provokativt... Men någonstans är vi väl "något eget". Jag tänker så ofta att jag inte är språkvetare, förskollärare eller litteraturpedagog. Jag är biblioteks och informationsvetare och menar att det utgör grunden och ramarna för hur jag själv som bibliotekarie bör sträva efter att verksamheten utvecklas.
Precis som i andra redovisningar klottras statistik. Ibland talar den, ibland inte... När det gäller barn och ungdomsverksamheten så är statistiken totalt geleaktigt antitransparent. Det finns inga svar att hämta i siffrorna. Varför? Jo, helt egocentrerat tänker jag på min egen yrkesutövning och att när den funkar som bäst resulterar den oftast inte i utlån...
Kanske är det just vikande utlåningssiffror som gör att man hämtar mycket inspiration i Storbritannien (idea stores- trenden inte i Umeå-skrivelsen men allmänt i biblioteksbruset) där biblioteket skall kunna transformeras till vad helst styrande kraft önskar. (Nu låter det som att idea stores är problemet. Så är det ju inte... Problemet är att bibliotekarierna likaväl kan forsa ut med badvattnet när nya trender hypar upp språk, innehåll och biblioteksmanagement) Det heter kanske att nu skapar vi bibliotek där användarna, medborgarna bestämmer innehållet. I Malmö har man nu ett projekt, Garaget, (blogg), för att testa det här konceptet... (Och de finns på Facebook - skål!)
Vad som skaver hos mig (som förvisso är så relativistisk å vill ge barnen Kalle Anka, TV-spel & Gossip Girl ) är att man inte är tydlig med en biblioteksidentitet som man inbjuder alla intresserade att utveckla. Hur kan det komma sig att bibliotek skall byggas från grunden för att vara relevanta i sitt lokalsamhälle?
När barnen fick rita bilder och lägga grund till spelet Library Creator inom projektet Mars express så begick man enligt min filosofi samma misstag: Man sa - här är en lokal - vad tycker ni om? Rymddräkter och swimmingpool blir självklara inslag...
Men vilken annan yrkeskategori hade lagt sig platt och sagt att vår verksamhet kan omskulpteras till precis vad som helst? Patient och anhörigorganisationer hade kunnat förbättra psykvården betydligt om de fick mer möjlighet att förmedla sina upplevelser och sin kunskap. Men det hade aldrig betytt att man startade från scratch och sa att läkares, sjuksköterskors och vårdares erfarenheter och utbildning inte behövde utgöra utgångspunkt.
Bibliotekarier behandlar sig själva så som genusvetare ofta behandlas av andra: Ni är jäviga, så insyltade. Bättre någon som är "objektiv" tar hand om grejen. För genusvetare betyder det att en manlig statsvetare tar plats som könsmakts- utredare. För bibliotekarier betyder det att "andra yrkeskategorier" måste in på biblioteken och ekonomer istället för bibliotekarier bli chefer... Eller att man säger till barn: Vi är ingenting alls - fyll oss med innehåll! Vi är så tråkiga. Save us from our selves.
Vilka självdestruktiva människor är det egentligen som blir bibliotekarier och ständigt osynliggör och ber om ursäkt för sin kunskap?
Svartvitt tänkande? Javisst, något måste ju vara fel på mig annars hade jag ju inte suttit två på natten - lyssnat på Imperiet och bloggat om bibliotek. Det räckte ju att jag skrev en rad om rasism i Skåne för att få svar på min blogg. Samma sak när man var feminist. Då gällde det att ständigt ducka samtidigt som man talade emot för att inte få en rejäl käftsmäll.
Va sjutton är det här för verksamhet? Med min kropp och min hjärna har jag varit någon slags jävla jesus-radikal murbräcka fram till dess jag valde yrkesbana. Och nu? Inte gör jag vad jag trodde skulle vara min uppgift: Verka för ett demokratiskt nätverkssamhälle i nära samarbete med medborgarna. Amen.
Kunskap, kulturella upplevelser och tillgängliggöra information. Umeåskriften pekar på att detta är ett lika viktigt demokratiuppdrag i dag som för hundra år sedan (s 20).
Så. Ut och uppfyll eller uppvigla massorna. Vilket det nu betyder att arbeta med att tillgängligöra information, möjliggöra kunskap och därigenom verka för ett demokratiskt samhälle.
Att köpa in rätt böcker från sambindningslistan och importera någon annans intellektuella burken-poster-arbete, det håller inte i längden... Och på den punkten lever Umeå-tänkaren upp till allas våra förväntningar om medborgarnytta, lyhördhet, varierande medier och mer teknik.
Slutligen.
För barn & ungdomar menar man sig i Umeå redan i dag
*stimulera nyfikenhet och läslust,
*ge rum för och uppmuntran till eget skapande,
*stärka barn och ungdomars personlighetsutveckling liksom deras utveckling till aktiva demokratiska samhällsmedborgare
Det låter som en sjuhelvetes barn & ungdomsverksamhet... (Önsketänkande?) Hoppas få se den en dag. Det enda jag saknar är barnkonventionens skrivningar om att mer explicit arbeta med att barn skall kunna göra sina röster hörda, sprida sina ord och delta i diskussioner eller piska politiker om de så önskar.... "Utveckling till" syftar väl mer på modellera-tänkandet beträffande barn. Väx, bli formad, fyll fyrtiofem - sen ska vi lyssna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar