Vi behöver Vilda och Alfons i betong

Alfons i förortsbetong... Orden flimrar framför mina ögon men äntligen vaknar barnlitteraturdiskussionen genom Andersson & Druker som samlar historia, idéer, bilder och möjliga uttryck för barndom... Barnlitteratur i socialisationsperspektiv möter påståendet att
Det är ni som lär era barn vad som är märkligt och formar söner utan klänning och empati... Alltfler klädkedjor anammar dock små kollektioner med unisex kläder för barn. Samtidigt ter sig resten av världen lika uppdelad enligt genussystemets tvingande (a)symmetri.

Och ungefär lika fast förankrad i en rangordnande, sorterande tradition är DN som i dag skriver om 100 omistliga barnboksförfattare och därmed fortsätter sin artikelserie om barnlitteratur. Bland de bloggar som kommenterar DN verkar de flesta nöjda att få en lista i hand. (Det blev ju ingen tvingande kanon men nu får vi (hurra) nya listor som radar upp "måsten").

Klassiker, sprätten på toaletten i värsta alternativnostalgianda
och aktuell realism befruktat med skönhet genom Sonya Hartnett radas upp och det är nog meningen att vi ska tycka att DNs recensenter har koll på slaveri till postmodernism och tonårssmärta... Men är det så? Listan känns mer som något man knåpat ihop under en rödvinskväll. "Minns ni den?" och "Å va den präglat mig". Den som drog fram Sprätten på toaletten ur garderoben är väl samma 70-talistförälder som visar Vilse i pannkakan för sina egna små kottar och flinar nöjt åt den storpotät som berövat dem själva småbarnstidens nattro.

Vid sidan av DNs lista ligger Barnlitteraturanalyser av Andersson & Druker (red.). Ett par kapitel in i boken är jag helt såld. Så här skall litteratur kontextualiseras och förstås (som politisk och magsyreförankrad kraft), som en av de delar som spinner samman lek, saga, berättande, kunskap till en helhet. Barnlitteraturen som iscensättare av de svåraste upplevelser. Men samtidigt, som författarna betonar i sitt förord:

"dagdrömmar kan utmana rådande ideal och beskriva en förändring"...

Så upplever vi berättelserna tillsammans med barnen och kan ha hur ont som helst, men samtidigt kallas tillbaka till viljan att bli starkare och veta... Ja, vad? Mer? Barnlitteratur-analytikerna skriver också om "välkända berättelser i ett nytt ljus" och talar om hur barndomen omförhandlas och litteraturen med den. Och i vår läsning av DNs förslag om Tom Sawyer och Den lille prinsen kan vi påtagligt uppleva att "definitionen av barnet ständigt är i dialog med uppfattningar om bland annat kön, klass och etnicitet" (Andersson & Druker).

Så när Ulf Stark tröttnar på läsfrämjande som osynliggör litteraturens innehåll, Christer Hermansson saknar förtrupper som arbetar för skönlitteraturen och Karin Salmson på Vilda förlag vill omförhandla genus i bilderboksform... Ja då får jag väl ställa mig på kö och delta...

Men vägra ställa upp på någon uppfostrande attityd där läsandet är heligt och dess funktion överträffar all annan form av grund för kunskapsbildning. I dag har vi ju hört hur bra det går att räkna utan att ha ett etablerat siffersystem... Så varför kan vi inte omförhandla vårt läsfrämjandekontrakt och fylla det med innehåll och relationer till andra medietyper, till lek och till ifrågasättande av stora berättelser och normer?

"Att äga ett språk" - broschyren delar vi ut till alla bebisföräldrar och berättar hur läsandet dalat och hur TVn tagit större plats... Men vem vill egentligen äga ett språk? Språket liksom litteraturen måste ständigt omförhandlas och för oss på folkbiblioteken måste skönlitteraturen lika mycket vara en politisk kraft som upphöjd och försvårad kultur som skapar kapital åt ett fåtal inbjudna.

P S 1: Folkbibliotek är demokrati, deltagande, nya och gamla världar. Svara på barnens längtan. Släpp uppfostran och älska viljan.

P S 2: Är det inte spännande hur barnlitteraturens analytiker använder samma språk när de talar om barn och ungdomslitteratur som beteendevetarna när de talar om ungas identitetspel på sociala nätverksforum? Ändå ska vi ta struptag på varandra och odla, gödsla och sola konflikterna mellan olika uttryck, former för lärande och kulturer. Varför är alla hotade? IT-arbetande informationsarbetare som inte har fysisk möjlighet att arbeta med sina kompetenser med barnen på biblioteket (rummet är planerat för en enda typ av artefakt. Inte efter människor. Inte efter verksamhet). Litteraturälskarna som får något panikartat i blicken när TV-spelen närmar sig de egna domänerna. Färre läser ju! Läsförmågan försämras! Vi har ett annat uppdrag.

Släng alla listor som släpar fram rasist-Babar ur garderoben och lita till att du själv hittar kontexten, formerna och de verktyg eller medietyper som styrker, glädjer och bråkar med dina unga användare.