Andrew Keen second edition

I en tidigare bloggpost där jag ville övertyga Tiina Rosenberg om Wikipedias förträfflighet (Wikipedia , en del av kampen mot heteronormativ kunskapsbildning) polemiserade jag kort mot Andrew Keen och hans tankar om fördärvandet av ”vår kultur”. Trots att nämnda feminist fortsätter att imponera (har hon uppfunnit begreppet ”ta ingen skit”?) så ska jag lämna henne utanför den här gången. Andrew Keen får ståta i eget majestät eftersom jag haft lyckan (?) att läsa förord och introduktion i den nya upplagan av The cult of the amateur. Här får Keen möjlighet att svara på de reaktioner som första upplagan av boken gav:

The digital mob might hate me, but many others – teachers, recording engineers, politicans, musicians, librarians parents, publishers, graphic artists, intellectual property lawyers, filmmakers, media entrepreneurs, and other professionals – are on my side. (s. xv)

Jag får väl börja med att be om ursäkt. Ett lösrykt citat så här kan ju bevisa lite vad som helst. Men visst är citatet ett korrekt exempel så till vida att hans världsbild tenderar att vara mer svartvit än blå och solig. Inte enbart på ett sätt som tydliggör att han vill visa ett före och efter och därmed medge att det är överdrifter han arbetar med... Snarare känns det som att överdrifterna är hans upplevelse av "verkligheten". Den verklighet som vi bör värna om och upprätthålla där det finns sanning och osanning, auktoriteter och vi andra som mellan tvättkorg och Silke Scheuermann bespottar honom på en av miljontals bloggar som fyller nätet med en djungel av ogenomträngligt skräp. Där finns kanske något guldkorn (medger han) - men det kullkastar ju inte författarens teser:

If we keep up this pace, there will be over five hundred millions blogs by 2010, collectively corrupting and confusing popular opinion about everything from politics, to commerce, to arts and culture. Blogs have become so dizzingly infinite that they´ve undermined our sense of what is true and what is false, what is real and what is imagery. (s 3)

På ett sätt önskar jag att Keens världsbild åtminstone stämde. Tänk vilka möjligheter som skulle erbjudas om vi levde i olika parallella förståelser för världen och för media där allt var möjligt och normerna gett vika. Då skulle ju problemet med västcentrerad, kapitalistisk, patriarkal hetro- historieskrivning ersättas av mångfaldens möjligheter till nya tankar och möten utanför kvävande diskurser.

Men om man istället stannar i etablerade tankefåror så är Kevin Keohanes invändningar i ett tidigare nummer av Communication World värda att uppmärksamma. Han kan sägas försvara "allmänheten" mot Keens låga tilltro till dess förmåga att sålla information, ta ställning och tänka kritiskt.

Belysande är att han kallar Keens bok för en "exploaration of a belief system, an attitude toward authority, a culture of specialization and expertise, the commercial values of ideas." Och visst är det just ett trossystem Keen framhåller: Ren vetenskap, korrekt journalistik och avgränsade professioner. Men vad han samtidigt gör är att försvara rådande system på ett konservativt och U S patriotiskt sätt. För i alla hans exempel så är det rådande världs- och samhällsordning som skall försvaras. Personer som agerar medborgarjournalister exemplifieras med ryktesspridare. Själv svarar han ja på frågan om han är elitist: Ja, eftersom det betyder att han litar på informationen om kriget i Irak så som det beskrivs av New york times reportrar... Personer som är vana att arbeta med nyhetsflöden. (Inbäddade journalister framför medborgarjournalister som reflekterar och dokumenterar direkt på plats? CNN framför bloggare i Irak eller Afghanistan?)

I Keens bok är det inte bloggare som avslöjar korrupta system eller entusiaster som tillsammans skriver historier på Wikipedia. För författaren verkar rådande maktordningar vara av godo och problemet med användargenererat material är bl a auktoriteter ifrågasätts. Vi har sett det förut; vilket hot denna s k bloggosfär påstås utgöra. Någon påpekade klokt att det är rent löjligt att räkna upp statsmakterna och lägga till bloggosfären på slutet. Det finns inte en sfär i singularis.

Men kanske är det denna 2.0-skugga i singularis som Keen boxas med. Hans bilder av 2.0-världen är är silicon valley-grabbar som tjänar pengar på de stora kommersiella nätverkssajterna eller självcentrerade användare som ser Youtube som en lämplig avstjälpningsplats för allt som finns i mobilen. De ungdomar Keen tecknar är perverst självcentrerade och intresserade av att marknadsföra sig själva. Om identitetsspel, berättelser i olika jag-former, överbryggande av gränser eller trygga rum för viktiga konversationer finns inte i Keens 2.0-värld. Här är vi alla american idol-prototyper som inte kan skilja Kafka från Siggi Stardust eller påven.

Keohane menar också att det handlar om rädsla. Keens bok är ett uttryck för rädsla för förändring. Han skriver att vi ju uppfostrats att tro på auktoriteter, att leta efter deras råd och expertis. (Samtidigt som´"We fear the mindless tyranny of the mob.") Men sida vid sida med detta trossystem har vi uppfostrats till att ifrågasätta och kritiskt granska information skriver Keohane. Precis som han påpekar så är vi inte så religiöst beroende av "säkra källor" och envägskommunikation. För vad Keen missar i sitt resonemang är att vi inom 1.0 och 2.0 är och bör vara kritiskt reflekterande och ifrågasättande. Detta mål är ju desto påtagligare i 2.0-ljus eftersom vi här ständigt blir påminda om de olika berättelser som finns om verkligheten. Postmodernismen har varit nödvändig i sin kritik av grand narratives och denna historiska utveckling förbigår Keen i sitt resonemang.