Galla i debattens spår

Tåtassande i rosa plastisock har fått många intressanta svar. Jag fortsätter mitt eget argumenterande

Hoppas någon orkar skriva om censuren i Bromölla. Den var signifikant för hur svag biblioteksdebatten och dess intresseorganisationer är.Vi arbetar för yttrandefrihet. Men när vår egen verksamhet censureras (digitala bokbål) då öppnar ingen käften. Som barnbibliotekarie i Bromölla får man se sitt arbete förstöras utan att Svensk biblioteksförening eller DIK agerar.Vad betyder det? Jo, att den yrkeskår som arbetar med yttrandefrihet skiter i censur när den drabbar ett mindre folkbibliotek.När kommer denna händelse få de proportioner den förtjänar?Och när får vi som trollar med knäna fem kronor för att göra vårt arbete med ungas internetanvändning lite lättare?

i en ny bloggpost:
Trolla med knäna. Jo vad jag menar är att när jag som bibliotekarie utbildar grundskolelärare i barn och ungas nätanvändning - då ingår det inte i min tjänst utan skolorna ska betala till biblioteket för mitt arbete där. Bibliotekarier lånar ut böcker, stämplar böcker, har sagostunder. Men utbildar om informationsresurser, unga och nätet. No way.

När jag söker pengar för att arbeta med communitys - med såväl ungdomar som bibliotekarier - då möts jag av svaret att detta inte med säkerhet är något som hör hemma i biblioteksvärlden. Här kommer verkligen trolla med knäna - begreppet återigen in: Att arbeta med communitys och skönlitteratur som en enhet - på egen hand blir då att bestiga berg istället för att njuta av ett skiftande informations och kulturlandskap som finns till hands för att utveckla vårt arbete med barn och unga...

Att bygga sociala nätverksforum med högstadieklasser utan någon resurs i form av pengar eller tid... Det är kul. Kanske. För någonstans vill man att ens arbete ingår i en större väv av gemensamma insikter, mål och mening.

Och så kommer biblioteksföreningens önskemål om att staten skall bestämma att vi ska fortsätta låna ut böcker, skapa skolbibliotek (fysiska med mycket böcker. Om kompetens att arbeta med dem... nja.) och samla litteratur i lador... Fjärran från den komplicerade informationsverklighet som bibliotekarier har insikt i.

Snälla Kulturrådet sluta inte skicka böcker som skänks bort eller t o m bränns. Ja, låt oss tala ur skägget: Smal litteratur som stödköps kastat i soporna eller tas hem av personalen. Åke jävel säger ju fan. Morfinbekännelser är inget som våra låntagare har intresse av etc etc etc.

Å ena sidan: Nationell bibliotekspolitik.

Men å andra sidan: Beslutsfattare och biblioteksföreträdare som lever i nutid, i den komplicerade informationsverklighet vi befinner oss i. Personer som i likhet med KK-stiftelsen och Medierådet fattar att nätkulturer är väsentliga för dagens och morgondagens lärande och kultur.

Skönlitteratur i fysisk form, skapande språk på bloggar, kulturella uttryck i form av bilder på sociala nätverk... Låna ut böcker. Arbeta med sociala nätverksforum. Men lås inte in oss i ett hörn som har en annan kompetens än 80 poäng barn och ungdomslitteratur. (Ja detta är en viktig aspekt att lyfta gentemot biblioteksföreningens kampanj).

Svensk biblioteksförening och Kulturrådet (m fl) borde ta lärdom av amerikansk biblioteksdebatt och biblioteksverksamhet... Vi bör arbeta utifrån den verklighet vi befinner oss i - mot bestämda mål. Men inte leva i några illusioner om att vi kan försvara vår existens genom att skrika

"Biblioteken behöver kärlek"

Som att vi inte vore personer i världens skarpaste profession med tillgång till makt: Den makt som kunskap om information, debatt och litteratur ger.

Ge mig inte kärlek.

Ge mig schyssta arbetsvillkor. Ge mig datorer, kvällsöppna bibliotek, intresserade politiker och surftid istället för lästid.

Ge mig en biblioteksförening 2.0 som inte bönar för bibliotekens existens utan talar om att vi är viktiga för infrastrukturen i form av information och kultur...

Ge mig en biblioteksförening som inte är total-kåt på det fysiska rummet och aldrig yppar något om bibliotekariers kompetens eller det fria ordets makt.