Valmyndigheten goes pp?

Den stora installationen i Malmö var inte skapad av piratpartiet utan av valmyndigheten.

Hur tänkte ni nu?

Kulturen & kommunerna

Utan kultur kan människan inte existera.

CH

Christer Hermansson skriver i DN om den ödeläggelse som hotar kulturen när kommunernas ekonomi går i sank. Hans exempel visar hur "lätt" det är att låta en sektor som berikar allt omkring oss- och i oss, skäras bort.

Vanligtvis får kulturen kosta, men inte särskilt mycket i förhållande till vad den ger oss alla som individer, som grupper och som samhälle. Det är ett politiskt område som har låg status så länge som inte någon speciell tilldragelse får någon maktpersonlighet att dyka upp och sola sig. Annars är det lättviktarna som placeras i kulturnämnderna och frågorna betraktas som småtrevliga, men aldrig som navet för samhällskritik, gränsöverskridande eller hälsa.

Vi vet. Makthavarna bör också veta; med kulturen skapar vi ständiga plus i människors själar och i samhällens välmående.

Ändå faller bilan först över kulturområdet. I Strängnäs håller inte kulturchefen käft. Han tar på sig ansvaret att förklarar det som andra kommunala områden inte behöver: Vi är "nödvändiga". Låt oss hoppas att fler offentliga företrädare tar diskussionen istället för att bara se sig som -och agera utefter- en roll som utförare.

BIS-bloggen skriver att Hermansson "ryter till". Så uppfattar jag inte artikeln. Jag ser allvarstyngda, bekymrade ord från en person som ser samhällsorganismen skrumpna ihop utan det syre som kulturverksamheterna skapar.

Tilltal & gensvar; ny debattkultur krävs!

Före bok- och biblioteksmässans debatt om bibliotekens position kommer Niclas Lindberg och Christer Hermansson att mötas i en debatt den 4/9 kl 12.00 i Strängnäs. Istället för att föregripa diskussionen med att utvärdera kombattanternas ingång i biblioteksdebatten kan man fråga sig: Betyder "sammankomsten" mellan två viktiga biblioteksprofiler och debattörer att vi kan få se fler krafter mötas och vädra olika åsikter på ett öppnare sätt i vår sektor?

Vårt hinder för nationell utveckling är inte att kunniga bibliotekspersonligheter gör skarpa motsägelsefulla inlägg. Tvärtom är det en tillgång att vi får se denna form av bibliotekspolitisk utveckling. Bra vore om regionerna följde efter och i samband med utbildningsdagar och liknande anordnade mer renodlade debatter om värderingar och prioriteringar i biblioteksvärlden mellan personer som vågar andas annat än konsensussträvanden.

Vi är inte ense. Omvärldens förändringar gör detta än tydligare och på arbetsplatser och i biblioteksorganisationens olika delar bör man lära av pågående valarbete: Politiker tål käftsmällar och gläds mest när de lyckas synliggöra de stora åsiktsskillnaderna. Detta bör vara våra företrädare och chefers mål att efterleva.

Det motsatta alternativet är att fortsätta bedriva opinionsarbete i en bransch där människor endast svarar i lunchrummet, ofta med en bitter underton.

Att man inom de informationsvetenskapliga utbildningarna väljer att bredda till ABM-konstallationer med humanistisk framför samhällsvetenskaplig framtoning är ett tecken på att vi kan vänta en än mer urvattnad biblioteksdebatt. En annan är att Kulturrådets position och arbete kontra Kb:s föreslagna roll som fackelbärare inte väcker starkare reaktioner. Tror och tycker bibliotekarier att verksamheten kan ledas utifrån så diametralt olika inriktningar utan att vår vardag påverkas? Biblioteksföreningen bör ta ansvar och sammanföra de olika representanterna i offentliga diskussioner istället för att såga Kulturrådets svar och bejaka Kb:s tänkta roll utifrån förenklade resonemang om fragmentarisering kontra enhetlighet och kompetenssamlande.

En övertro på storebror som fixar en professionell inriktning på hela verksamhetsområdet är en flykt från debatt och oliktänkande. Därmed kan kulturutredningen och svensk biblioteksförenings remissvar (m fl kommuners och regioners) ses som ännu ett steg bort från öppna konflikter mellan olika informations och kulturperspektiv mot en naiv idé om att kompetensen verkligen kan samlas inom en myndighet, med ett tydligt ledarskap.

Personer som borde ut och debattera offentligt är viktiga aktörer från det akademiska lägret, kulturrådet, kb, biblioteksföreningen och enskilda chefer eller konsulenter som är för traditionalism eller McDonaldisering, positivistisk kunskapssyn kontra postmodernistisk etc.

Lindberg kontra Hermansson är en bra start. Låt oss fortsätta skapa en ny samtalskultur inom folkbiblioteksväsendet. Inget mer tåtassande, inga mer knutna nävar i fickorna och inga mer lata inställningar som leder till att Biblist och Biblioteksbladet är våra enda kommunikationsorgan, (med enstaka debattansatser).

Referenser:

Lindbergs blogg
Christer Hermanssons hemsida
Kulturutredningen
Biblioteksföreningens remissvar
Kulturrådets remissvar

m fl

Rödgrön surfande kulturminister

Kommentarerna strömmar fram om kulturministerns uttalande till stöd för Pirate bay-domen och därför är det kanske överflödigt att lägga den KU-anmälda moderatens offentligt vädrade åsikt på ännu en blogg.

Bland de kommentarer och bloggar som beskriver ministerstyret diskuteras dock inte frågan om kulturpolitik, kunskap och fildelning djupgående.

Det är i och för sig ingen slump att en borgerlig politiker bekymrar sig mer över att vara marknaden till lags än att arbeta för största och rikaste möjliga kulturutbyte. Men ändock bör vi fråga oss om vi hört ministern diskutera hur nätet bidrar till nya vågor av kulturellt skapande och delande som kan göra vilken vettig demokrat som helst tårögd? Vid sidan av den kunskap som vi nu alla vet samlas av flertalet på Internet och därmed skapar ett paradigmskifte för vår syn på information och auktoriteter bör nu kulturfrågorna få högsta politiska prioritet.

Ministern borde delta i reformarbete för att göra den nätbaserade kulturvärlden tillgänglig för alla barn och avsätta medel för att kompetensen för detta finns ute på skolorna. Borgarna har ju redan valt att rikta pengar åt det hållet (Kultur i skolan/skapande skola) men de bör nu ta aktivt ansvar för att de olika kulturella skapandeprocesserna kommer de unga till del.

Den mycket bekymmersamma domen mot Pirate bay bör ses i detta ljus: Kulturministern uttalar sig till stöd för hård bestraffning av personer som drivit en fildelningssajt och sätter denna aktivitet i relation till stöld (unikt- eller hur?). När de rödgröna bildar nästkommande regering vill vi se en surfande kulturminister som med insikt kan tala om det nya landskap vi verkar inom.

Högskoleutbildningar, politiker och lagstiftningar må vilja dra åt höger och göra kulturen till en marknadsplats bland andra. Pirate bay är en del av den rörelse som stoppar en sådan utveckling. Kulturen skall inte leva på kapitalismens villkor. I så fall kan regeringen likaväl lobba för ett Disneyland i Sverige som att Unga Klara skall fortsätta sina produktioner.

Tidigare under dagen var det lätt att stämma in i förbannelsekören mot Aftonbladet som betalar folk 500 kronor för att gå och rösta. Men efter nyheten om Adelsson-Liljeroths fadäs kanske man ska applådera kvällstidningen? Troligen drar de in fler röster till pp eftersom dessa hör till de grupper som kanske annars inte röstar.

Eller varför inte: Sätt likamedtecken mellan dumhet 1 och dumhet 2. Att betala folk för att rösta är antidemokratiskt. Att som kulturminister inte ta strid för den fria kulturen och mitt under pågående valrörelse ställa sig på marknadskrafternas sida är också antidemokratiskt.

Nu är vår kulturminister anmäld till KU av Miljöpartiet för ministerstyre och det är väl bra. Ännu bättre vore om de gröna och vänstern under resten av mandatperioden tvingade Lena Adelsson-Liljeroth att redovisa sina kunskaper om nätbaserad kulturutveckling och spridning samt ständigt tvinga henne att ta debatten om de här frågorna.

Hur var det nu med kunskapsnationen, bredbanden och ordning i skolan? Björklund och Adelsson-Liljeroth bör inse att det inte kan existera någon framgångsrik kunskapsnation utan en samtidig kulturnation- för alla, på lika villkor.

Bok & bibliotek 2009

I linje med den jubileumsblogg som mässan presenterar kommer här mitt bidrag:

Som kulturpolitiker på kommunal nivå för ungefär ett decennium sedan (1999?) bevistade jag Bok- och biblioteksmässan. Två saker minns jag; diskussion med dåvarande kulturministern Marita Ulvskog om kultur, fritid och genus samt möte med Rädda barnens representanter som det året ägnade sin monteryta åt att presentera sin nyskrivna Överlevnadshandbok för dig med psykiskt sjuk förälder. Antagligen var det första gången jag blev "officiell" (och bröt ett oskrivet lojalitetskontrakt mot mina egna anhöriga och ett samhällskontrakt byggt på rädsla för psykisk ohälsa) som anhörig till en psykiskt sjuk. Jag gick fram till bokens författare/redaktörer och sa: "Jag kommer från en sån familj". Responsen jag fick gjorde att jag i fortsättningen kunde tala i tydligare termer trots stigmat som psykisk sjukdom för med sig, för den sjuka och för de närstående.

Den aktuella titeln som tog steget och talade direkt till barnen om deras upplevelser finns presenterad på Kulings hemsida, tillsammans med fler boktips i genren.


I år är temat utsatthet och bokmässan kommer bland annat att bevistas av föreningen Maskrosbarns verksamhetsledare, en organisation som jobbar med barn till psykiskt sjuka och/eller missbrukande föräldrar. Therese Eriksson kommer då också presentera sin självbiografi. På föreningens hemsida skriver hon:

En dag när jag kom hem från skolan så hade du bestämt dig, du hade stoppat i dig en hel karta med sömntabletter och lagt dig ner för att dö. Mina vänner förstod inte allvaret, så där satt jag i vår grönskande trädgård med mina nyfunna vänner cigaretterna som tröst och bara hoppades och hoppades på att min underbara mamma skulle få fortsätta att leva.

/.../

I varje klass, i alla klasser i hela Sverige lever ca 25% av eleverna tillsammans med en missbrukande och/eller psykiskt sjuk förälder. Det är ca 5 elever i varje klass. Om missbruk eller psykisk sjukdom talas det aldrig om, ändå ifrågasätts de unga som lever med missbrukande eller psykiskt sjuka föräldrar varför de skyddar sina föräldrar, varför de skäms, varför de känner skuld.

Biblioteksföreningen presenterar programpunkten Behövs biblioteken, en brutal fråga som jag själv; "Lina Ydrefeldt (sic!) bibliotekarie och debattör" skall få vara med att besvara i en panel tillsammans med Joakim Hansson- fil dr, Christina Persson- bibliotekschef och Yu Kiko Duke, recensent och journalist. Moderator är Niclas Lindberg själv. Fokus är biblioteket och dess relation, likheter och skillnader gentemot andra starka aktörer i bok och informationsbranschen. Ni hittar oss och programpunkten presenterad på sidan 18 i katalogen.


Med detta framför mig tror jag att bok och biblioteksmässa nummer två i mitt liv kommer att bli lika minnesvärd som den första var.

Valobservatörer eller bibliotek

Att Schyman önskar valobservatörer till EP-valet som nu pågår är inte konstigt. Det är inte bara så att de mindre partierna generellt diskrimineras av en del valförrättare, det är också så att feminismen som sådan är en fruktansvärd provokation för många. Därmed bör det inte bara vara de ansvariga som slänger valsedlar vid dagens slut utan även röstande som kan möblera om bland framlagda valsedlar.

Vid valet till riksdagen då piratpartiet och feministiskt initiativ också ställde upp underskattade man på en del platser viljan att förtidsrösta, både från valmyndigheten och från partierna. För de små partier som då endast hade sin egen förmåga att distribuera valsedlar att lita till var den långa tiden fram till valdagen svårare att reda ut logistiskt än själva röst-söndagen.

De partier som redan valts in får sina sedlar distribuerade utan att behöva uppbåda ett helt maskineri av frivilliga krafter. Detta glömmer många i sin diskussion om piratpartiets möjlighet att komma in i parlamentet.

Under detta pågående val har någon filmat och lagt ut bilder på hur valförrättare berättar att han slänger valsedlar för piratpartiet i Botkyrka.

De medverkande valförrättarnas väldigt dåliga kunskaper om vallagen förskräcker. Alltför lite uppmärksamhet har riktats mot detta som även inträffade vid riksdagsvalet.

Mobila vallokaler är viktiga och bra. Men att börja med att se till att det finns möjlighet att förtidsrösta på alla upptänkliga neutrala, offentliga platser vore bättre. En som uppmärksammat att biblioteken är en lämplig plats är skribenten på Cornucopia:

Det bör understrykas att småpartierna blir väl bemötta i de flesta vallokaler, speciellt på bibliotek. Där har inte personalen nödvändigtvis partibok hos ett riksdagsparti, och personalen har antagligen en känsla för det fria ordet och demokrati, vilket inte alltid verkar gälla personer med partibok.

Skribenten har rätt i att det hos våra folkbibliotek bör finnas en känsla av hur viktig varje individuell röst är, samt demokratin som helhet eftersom det är en självklar del av vår yrkesroll: Att värna demokratin och det fria ordet. Däremot handlar det inte om bibliotekarier i sig har ett partimedlemskap.

Vad som dock också är slående är hur lite man fokuserar och fokuserat på EP-valet ute på biblioteken. Å ena sidan är det vårt egna ansvar att öka intresset och bistå medborgarna med information om den politiska processsen och sakfrågorna, men det är också en betydligt större fråga:

Varför tas inte biblioteken mer tillvara av kommuner och valmyndigheten som en naturlig plats för EU-samtal och frågor? Vi ser nu hur EU direkt ibland tar plats på biblioteken och det är ju utmärkt. Men ännu roligare vore om vi alla som arbetar tätt intill medborgarna fick ansvar i den pågående processen.

Istället för valobservatörer föreslår jag uniformerade bibliotekarier vid valurnorna. Vi skulle kunna skapa en liten scoutliknande sång om demokratins lov att framföra vid dagens början och slut.

digital skrämselhicka & EP-val

Trots all oro för det sviktande intresset för EP-valet kan man finna mobilisering, diskussioner och kunskapsansamling om man rör sig på sociala nätverksforum. Med den upplevelsen i bagaget är det svårt att förstå gammelmedias förenklade tal om bristande engagemang. Större fokus på hur politiken kan byggas underifrån och företrädare "utvärderas" av stora befolkningsgrupper genom existerande sociala rörlighet på nätbaserade forum behöver lyftas. Annars förlorar man även förståelsen för dynamiken i mötet mellan vad som sker på fysiska torgmöten och i samtal mellan aktivister vid datorer.

Härmed är vi tillbaka vid frågan om vilka insikter och vilken vilja som finns att skapa ett demokratiskt kunskapssamhälle. Med övervakning av kommunikation och informationsutbyte som etablerade partier står för förlorar man en stor del av den potential jag beskriver ovan, deltagande- demokrati. Man fråntar allmänheten möjligheterna att utforska och påverka på sociala webben inom trygga samhälleliga överenskommelser. Att få fler och djupare möjligheter att möta kandidater och komplicerade frågor.

Härmed begränsar man också de många olika tilltalsformerna från att växa i digitala miljöer. Oavsett kunskapsnivå och typ av frågor eller intresse skall det finnas vägar in i den politiska makten. Med ett bejakande av internetresurser och aktivt arbete för att framhäva dess positiva aspekter- som olika diskussionsforum och olika typer av tilltal, samtal och samarbete hade demokratin fördjupats. Gräsrotsperspektivet och "pratet" hade åter kunnat vinna mark.

Men i dag fortsätter partier att sätta den digitala utvecklingen inom parantes genom att tala om brottslighet i stor och liten skala samt vikten av nya övervakningsmöjligheter. Vilken vilja att utforska och gripa nya metoder och vägar för mobilisering och samtal inbjuder makthavarna till då de väljer att rikta fokus på (övervakning och) förlegade diskurser där digitalt material jämställs med materiella ting? När man väljer att efter den moralpanikvåg vi genomlevt i förhållande till nätet nu skrämma människor genom möjligheten att kränka deras integritet? Vill vi att människor oavsett förförståelse skall våga använda nätets rika forum i sitt samhälleliga engagemang? Eller vill partierna nu verkligen lägga sten på börda och på nytt skapa oro och teknikfientlighet?

Christian Engström gjorde ett bra inlägg i Agenda igår då han påpekade att frihet på Internet, integritet och yttrandefrihet är demokratiska fundament som undergrävs genom pågående regleringar och kvävande lagar som gjort informationsspridning och inhämtning farligt och skambelagt. Samt höjt varnande finger om digitala fotavtryck som är allt lättare att följa p g a unkna, oftast monetära avsikter.

Men som förut hade det varit nödvändigt att Piratpartiet talade om en global informationsåtkomst för att vara trovärdiga som demokratins väktare. Yttrandefrihet och integritet byggs inte i en isolerad union. Att tala digitalisering, fildelning och ökat kulturellt utbyte innebär att man talar om små och stora politiska sakfrågor, maktens förutsättningar och de globala orättvisorna.

Vi hör fortfarande inte Piratpartiet tala om digitala klyftor. Därmed har man inte valt ett tvärsnitt av den politiska verkligheten att bygga sin retorik på utan plockat ur ett par profilfrågor ur kampen för digital demokrati.

Men man kan fråga sig om Schyman, som i samma program säger sig dela syn med pp i sakfrågan, tagit ansvaret att koppla informations och kunskapssamhället till den feministiska rörelsen. Eller snarare; har hon synliggjort hur inskränkningarna i digitalt arbete och utveckling drabbar marginaliserade grupper? Svaret är nej. Däremot ger hon uttryck för att Internet är en viktig arena och insikten att gräsrötterna kan mobilisera via bra kanaler utan de stora partiernas ekonomiska förutsättningar.

Som informationsvetare måste våra insikter speglas och ifrågasättas med hjälp av grön, socialistisk, liberal och feministisk teoribildning. Men det ser jag som ett arbete som knappast startat och överhuvudtaget inte nått in i EU-debatten. Fildelningen är en propp i diskussionsmaskineriet, de stora partiernas, socialdemokraterna och moderaterna, ovilja att ta i informationsfrågorna en annan.

Sista frågeställningen utifrån det som kan kallas småpartiernas program är huruvida Sverigedemokraterna inte vill stänga ner de digitala kommunikationskanaler som oundvikligen kommer leda till ökat utbyte och större globala nätverk... Ett litet tips om man på allvar vill stoppa sammanblandning av människor, kultur och åsikter. Vilka nationsgränser håller för/mot digital samvaro?

Folkbildningsarbete för ökad inblick och användning av sociala webben, det bör vara partiernas och allas vårt ansvar efter de lärdomar detta EP-val kan ge där informationsfriheten varit en viktig fråga. Men denna har man uppmuntrat allmänheten att följa från TV-soffan, inte utifrån egna upplevelser och slutledningar. Frågan är hur medveten denna strategin har varit. För genom att stärka sändar-mottagarkulturen på nytt gör man maktens korridorer mera slutna och människors delaktighet förminskas. Det kan nog gynna konservativa kandidater och allmänna aktörer inom politik och lobbyism. IPRED, FRA, telecom och ACTA är därför repressiva krafter som kan gynna de som vill ha beslutsfattandet format som en pyramid där flertalet vet lite om vad fåtalet bestämmer för dem alla.

TV är tryggt. IKT otryggt.

Sverige är inget informationssamhälle. Vi har ju alla digital skrämselhicka.

Dags att rädas KB?

Svensk biblioteksförening väljer i sitt remissvar att vara i huvudsak positiv till Kulturutredningen. Härmed går man emot de många fria stämmor inom kultursverige (skuggutredningen)som velat slå in på en annan väg och avfärdat den inriktning som luktar borgerlig ned och uppgradering beroende på om deltagandebegreppet åsyftas eller som i det andra fallet- organisatorisk storstädning.

Kb skall ha den nationella överblicken, det välkomnas av föreningen. Visst låter det lockande för trötta bibliotek med kommunala huvudmän som illa förstår att sköta och dra nytta av investeringar i kunskaps och kulturbranschen vi tillhör. Men vilket skifte är det nu man väljer? Räcker det att glädjas över tydligare nationella mål och därmed säkerställa att fler får tillgång till god service? En uppgraderad bibliotekslag, absolut. Men med den som tvingande styrdokument är det svårt att se varför kommunerna för alltid skall inkompetensförklaras.

Kb som kapten på en skuta där alla typer av offentliga bibliotek skall få skjuss, vad innebär en sådan organisationsförändring? Vill vi ha ett ledarskap som "flyttar in i" den vetenskapliga borgen, bort från den något flummigare kulturrådsvärld som vi vant oss vid? Att all form av kompetens kan samlas i den nya organisationen ger inte svar på om Kb är rätt väg att gå. För oavsett om man har olika bagage med sig tenderar en kultur att dominera. Vill vi ha en Kb-kultur som paraply över såväl skol som folkbibliotek?

Svensk biblioteksförening konstaterar i sitt remissvar att biblioteken inte låter sig plockas in under kulturetiketten och att vår breda verksamhet därför inte kommer till fullt uttryck i en kulturutredning och det är lätt att hålla med om. Men vill vi byta till en form av dirigenter som har en helt annan position i förhållande till det förändrade informationssamhället än vad folkbiblioteken har?

Det är min djupa övertygelse att det kommer dröja innan högskole och universitetsbibliotek med framgång kan diskutera och samordna sin syn på informations och kunskapsbegreppet med folkbiblioteken. Organisationsförändringen skall inte betyda likriktning på bekostnad av de olika uppdragen men den syn som råder "hos majoriteten" och portvakten kommer ofrånkomligen att sätta osynliga staket för tanken och utvecklingen.

Borde det inte vara här den nationella bibliotekspolitiska drömmen får sig en törn? Med en samhällskropp där informationen lever genom varje medborgare och samhället omskapas till kunskapsorganismer där varje person måste ha fysisk och mental möjlighet att delta. Är det i detta skede vi vill flytta in hos storebror? Giganternas gigant som på många sätt ligger före i förståelsen av informationssamhället och den sociala webbens påverkan, men som samtidigt måste inta en betydligt försiktigare attityd till att på allvar förändra innehållet i sin verksamhet i takt med det demokratiserade informationsutbytet och kunskapandet på alla nivåer: Från de minsta revolutionerna i form av ny kunskapsbildning kring sexualitet till de djupaste filosofiska spörsmål eller medecinska framsteg. Härmed menas inte största och minsta som värdeladdade beskrivningar. Istället är det utifrån högskolevärldens horisont jag nu resonerar. Ungas nätkulturer kommer steg för steg även att ge ny informationsförståelse i universitetsvärlden och därmed möjlighet för biblioteken att öppna sina informationsportar och släppa avgränsande bibliotekssystem. Men där är vi inte nu.

Skol, folk och universitetsbibliotek kan inte leva av samma inspiration och ha liknande krav på sig mitt i en dynamisk omstrukturering av själva fundamenten: Förståelsen för auktoriteter, kunskap och nätverkande. Jag menar att det har med den tid vi lever i att göra: Kraschen har inte kommit. De avgränsade, strikta och konservativt kompetenta och maktfyllda grupperna har ännu inte tvingats redovisa och försvara sin kunskapssyn inför dem som varje dag samlas och utan rädsla bygger gemensamt. (Vår egen yrkeskår liksom vetenskaplig, politisk och massmedial makt etc).

Kb kommer svälja folkbibliotekssverige och säkerligen kunna skapa en jämnare servicenivå över landet och en samlad kunskapsgrund att stå på, till stöd för de många kommuner som kämpar med bristande kunskaper om samtidens biblioteksfunktioner som den förändrade omvärlden kräver.

Det är lätt att som informationsvetare vilja kasta Kulturrådet överbord. Varför har vår breda sektor fastnat i kulturfnoskets fack? Men är det som folkbibliotekarie man vill flytta från kulturarenan till en annan som antagligen kommer att stavas utbildning, lärande och forskning? Jag hävdar inte att Kb som delvis styrande, sammanhållande och ekonomiskt fördelande faktor kommer att kunna injicera folkbiblioteksverksamheten med preparat som blandats av annan kunskaps, organisations och auktoritetstänk. Men varje förvaltning, myndighet eller förening som öppnar eller stänger dörrar och börjar dela organisationsnummer eller ny huvudman vet att någon sida kommer dominera. Det blir inte allt för alla. Tvärtom blir det just svensk biblioteksförenings vilja; att definiera huvudfunktioner och skapa gemensamma nationella strategier (se remissvar) som i någon mening kommer präglas av att ha en akademisk högborg som sin avsändare.

Kb;s ökande roll i bibliotekssamfundet kan vara till problem för dem som kämpar med 2.0-lösningar i webbfrågor och för dem som vill se biblioteken arbeta orädda med de nya informationsdefinitionerna. Här ingår även det viktiga kulturskapande som finns bredvid och innanför informationsverksamhetens gränser. Skarvarna blir allt otydligare och vi behöver frihet. Är det kulturen eller akademin som kommer att erbjuda den?

Svensk biblioteksförening kommer få sin efterfrågade kärnverksamhet, men hos dem och de stora akademiska institutionerna växer inte samma förhållande till kunskapens demokratisering fram som hos stora användargrupper.

Bibföreningen hänger kvar vid sitt gamla trallande om "läsfrämjande", "programverksamhet" och "personal med relevant kompetens". Skolbibliotek handlar om att skapa grund för fortsatta studier. Folkbibliotek om att öka barnens läsning, även här för språkutvecklingens och det framtida formaliserade lärandets skull. Kb bör därför vara en god kamrat.

Att tala om bibliotekarier och inte personal med relevant kompetens (remissvaret) är en omöjlighet... Det är biblioteket som artefakt man bygger föreningen kring. Inte verksamhet, verbform; medel för frigörelse, kulturellt skapande och sprängda gränser. Folkbibliotek mot rasism och för barnkonventionens intentioner- inte i teorin, utan i handling och verksamhetsplanering. Informationskompetensen har i föreningens ögon inte förändrats de senaste årtiondena. Samma sökdiskurs presenteras (Ibid) och därför skrämmer elefant 1 plus mastodont 2.

Jag är rädd att Kb kommer ha svensk biblioteksförenings kostym och sedan leda nationens biblioteksutveckling i en traditionalistisk väg som inte gagnar någon när osäkerheten kring våra arbetsuppgifter, våra användares bidrag och behov samt informationsresurserna i sig är i omdaning från stund till annan. Att man ropar på tydlighet, likriktning och nationell gemenskap är ett svar på otrygghet man upplever p g a kompetensbrist.

Är det formalisering vi kommer se? En organisationskultur hemmahörande i akademins och det formella lärandets korridorer kommer vinna över den som är van vid organisatorisk otrygghet och behov av att stå på flera ben och luta sig lite hit och dit beroende på hur de kommunala eller regionala vindarna blåst.

bokjuryn

Mamma tog voodostickan och stack den rakt i rumpan på dockan

Bokjuryns utslag prisbelönte Spiderwicks fälthandbok över vår sagolika omgivning i en av kategorierna. I en annan är Widmarks Häxdoktorn vinnare. I jämförelse med Augustprisutdelningen tidigare i år är det lätt att följa bokjuryns resonemang. Här finns i Häxdoktorn de kusliga karaktärerna med maktmedel som Nelly Rapp, monsteragenten, måste ta ifrån dem, endast med sin hund London vid sin sida. Slaveriet skapat genom magi är ett tema som dominerar med hjälp av de lätt igenkännbara voodoo, zombie och häxkaraktärerna som Widmark inte har något problem att blanda.

Ju äldre barn Widmark skriver för desto mer flödar hans möjlighet att sammanföra otroliga delar i en berättelse. Efter Nelly Rapp får du kanske glädjen att läsa Antikvariat Blå spegeln med David och Larissa som använder periodiska systemet och kunskap om Darwins liv och forskning för att frita den gode vännen Melkior.

Kanske invänder ni att det är nedåt i ålderstrapppan vi ska röra oss för att finna Widmarks starkaste kort. Bilderböckerna om Rakel som är kosmonaut, rallyförare, supermamma, riddare och sjörövare plockas fram inte bara för att jämna ut pojkdominansen och fylla på med flickaktivitet utan även för att Rakel är en fantastisk personlighet. Men här är det snarare illustratören Britt Sternehäll som har gett oss en troligen odödlig barnbokshjälte. Det är bilderna, snarare än den svåranvända texten som skapar barnens samvaro med deras Mirakel-Rakel rekordmamma.

För precis som i augustvinnaren Legenden om Sally Jones av Jakob Wegelius packar Widmark orden utan att skapa något annat än ett polaroidförlopp. Händelse efter händelse skall redovisas. Andra likheter med Sally Jones? Även här är det bilderna, inte texten som skapar närhet och håller samman berättelsen.

Med Legenden om Sally Jones uppstår samma kluvenhet som vid läsning av en del av Barbro Lindgrens böcker med existensiella frågor. Begravningskotten och Barnhans är inte lika gorillan Sally Jones som besöker hela jorden för att hitta samma frågor om frihet och livsluft, men de talar på samma sätt: Här är en berättelse, du ska förstå och ändå inte. Men i Barnhans fall är orden gåtor som inte behöver avbrytas och förklaras. I Sally Jones vill Wegelius att allt skall hända och alla svåra ord skapa långa listor av undringar hos små eller mellanstadiestora läsare. Det är en pojkarnas dröm om pistoler, världshav, tunga arbeten, juveler och vackra rika kvinnor. Lite sorgligt när vad som kallas ett stort verk med drama på alla nivåer och i förfluten tid knäcks med denna insikt.

I augustpriskomitténs final fanns I skogen med mer djup än någon vuxen klarar att avnjuta på ett par rader eller med de begränsade antalet uppslag med bilder av barnen som bestämmer i skogen... Det bombastiska med alla vuxenhetens nivåer fick således vinna: rederier, sjöfolk, diamanttjuvar, krossad kärlek, Transpacifiks linjebåtar, mystiska asiater, whisky och friherinnan.

Tillbaka från August till bokjuryn: Arthur Spiderwicks fälthandbok över vår sagolika omgivning är en bok där dess utvikningsbara uppslag med sjöormar, fåglar, féer och trolliknande varelser kategoriseras. Till skillnad från den lättmalda romanserien är denna "faktabok" en livskamrat som berättar om allt du behöver leta efter omkring dig.

A proper robot

"Jag vill verkligen ha en robot" säger BBC-reporten i dokumentären som SVT sände i fredags om utvecklingen av "a proper robot". I programmet förklaras enkelt varför artificiell intelligens är svåruppnåligt. Vad krävs av en robot för att vi ska trivas med den? Den ursprungliga frågan som man återkommer till är "Vad innebär det att vara människa?".

Men det som kallas robotar och är enklare konstruktioner för att kunna utgöra sällskap, stöd för bantning eller hjälpredor möter vi redan utan att man löst gåtor om mänsklighet och gränser. Men även här landar vi slutligen i psykologi snarare än teknologi. En av forskarna beskriver i programmet att man väljer att konstruera den aktuella fluffiga djur/nalle-liknande interaktiva roboten utifrån huvudfrågan vad som krävs för att en människa ska trivas med den.

Frågorna om artificiell intelligens som också kan inbegripa frågor om suddade gränser mellan nät och IRL bör ta vid ungefär där BBCs dokumentär slutar och där filosofin tar vid: Hur programmerar man för att maskiner och datorer skall kunna göra "rätt" val? (Se En okuvlig bibliotekarie: Datorers moraliska omdöme)

Eller övrig samhällsvetenskap och humaniora som bör fråga sig varför vi ryser inför teknologin om vi på något plan vill blanda distinktionerna mellan denna och organismer eller varför inte finna nya värdesystem för artificiellt och biologiskt?

Biblist belastar alla organ

Så var maratonloppet slut. Tyvärr endast påverkande händer, underarmar, rygg och hjärnsubstans. Intellektet bör dock aldrig vila så istället för att önska ett göteborgsvarv är det kanske läge att börja planera en tvåmilsjogging integrerad med en masteruppsats? Det borde vara möjligt och kanske kunde vi då släppa längtan efter tetrapack med sugrör och dåligt vin med hög alkoholhalt (som forskare föreslog vid skrivkramp).

Bibliobuster tycker att personer med engagemang skall reclaima Biblist i meningen återskapa den till ett bra kommunikationsverktyg. Problemet med listan är knappast att någon farbror/man i Göteborg skriver på den varje dag. Snarare är problemet själva diskussionsformatet. Över tretusen personer på en lista är självklart ohanterbart om målet är kommunikation eller kunskapsspridning i någon form. Kanske hade en porr-biblist fungerat, om man nu bara rakt upp och ner vill ha nya förnedringsfoton i mailen varje dag. Men på andra sätt är mailinglistan som kommunikationsform undermålig. Den är faktiskt död även som informationskanal, sändare-mottagare, även om inte de flertal som (inte) läst till punkt trycker på reply all- knappen varje gång.

Biblist är ett skämt. Är det vår gemensamma själ? Kanske är det då dags att vi byter till andra, mer bekväma, gemensamma kalsonger att bygga vår identitet i. Vad sägs om ett intåg på pb-wiki för att i någon mån kunna sortera allt strunt... Eller varför inte ge varje bibliotekarie i Sverige en informations- och fustrationsmentor. Då hade biblist självdött.

Lenin i vårt (?) hjärta, eller; bibliotekarier som ideologins replikanter

Carl Schlyter kommer till Hässleholm på tisdag och hjärtat börjar äntligen klappa för EP-valet. Polistillstånd, högtalaranläggning och annons samt pressmeddelande-skrivning gör det hela mer verkligt. Tidigare har det varit tyst innanför pannloben. Några flygblad om klimat och döende hav. Men annars endast denna fildelning som proppar igen möjligheten att tala om piratpartiets hela program. Telecom-paketet är ju betydligt intressantare än någon enstaka fildelningstjänst. Men bästa sättet att vinna tanken – min och din, är att trolla med korten och prata om en millimeter av en fråga. Konkurrera ut de svåra och viktiga delarna samt sedan förenkla och förduma. Läst Chomsky på senaste?

Nu publicerar SVD en bildserie på Lenin som i sitt Maosoleum får vara utan ny kostym. En annan upprördhet sprider sig och konkurrerar lite grann med Schlyter, Levin et al. Vad betyder detta för bevarandet av kulturarvet? Har de balsamerat även kläderna tillräckligt så att inte bara jag utan även döttrar och barnbarn får se denna viktiga person omgiven av sovjetinspirerade vakter?

Sommaren 1991. Slutet på en epok närmade sig men inne i en iskall bunker med belyst död gubbe anade ingen. Detta var en av de hållplatser som vi bevistade på väg mot Krim-halvön, Jalta, och drillande i kommunistisk disciplin. (Axiell-man på biblioteksdagarna uppskattade information om plantagearbete på kommunistiskt Kuba. Räcker inte det för att bli CS-anhängare?).

I en sen diskussion med vildkaniner istället för den stylade sorten kommer minnena i vågor. Man talar om fotbollslag och hur många tränare som satsas på 100 flickor i Hessleholm FC för att kanske vaska fram en eller ett par som ska gå vidare och sprida lagets ära. Varför fungerar inte politiken så, frågar sig deltagare som föredrar rödvin.

Är det detta vi vill ha?

Fler som reser och lär sig sjunga internationalen på ryska? Inte blev någon av de deltagande ett politiskt snille. En bibliotekarie, en amerikansk fotbollspelare och en djurrätts-läkare. Fast å andra sidan. Bland dem som åkte till Mongoliet med röda sjalar och fick dricka hästmjölk med kommunistiska bröder och systrar blev en riksdagsledamot. Gav investeringen således resultat?

Om vi lämnar Lenins kostym och det fantastiska i att leva med föräldralösa barn i ett sovjetiskt läger kan vi kanske konstatera att fotboll och politik har likheter och skillnader. Det viktigaste är kanske de olika forum och tankegångar som behövs för att följa "våra" yngre i politiska och fysiska sammanhang. Hur mycket vi än råkar ut för idrottsledare med rigid syn på framgång kan vi nog komma till freds med att våra barn får testa dem och vice versa. Men politik?

Inte en dag av det solidariska arbetet jag investerat för Kuba eller det umgänge som bygts med slovakisk kommunistungdom kommer ångras. Men jag ser hellre bibliotekarier som ideologiska replikanter för mina egna barn. Om de är tåliga, vidsynta och på alla andra utopiska sätt uppfyller drömmen om den fria tänkaren, försvararen av det fria ordet, informationsförsörjningens garant och de yngres ständiga tjänare och kamrat: Då vill jag inte skicka dem till Kuba, Brasilien eller Nordkorea. Hellre Hässleholms folkbibliotek.

Maskinellt städande i Örebro uppmärksammas för sina digitala kompetenser

Ja. Kanske är någon lite mer intresserad av robotar, maskiner och etik nu? Du kan ju kalla på dem när glasspappret hamnat på marken i Örebro. Två stycken på försök som redan användts internationellt (DN). Eller kanske har jag fel. För den refererade tidningsartikeln har placerat Örebros robotar under benämningen "prylar". Därmed bör AI-rädslan eller glädjen kunna hanteras. Inga etiska ställningstaganden tros väl behövas om inte någon av teknikens under klipper en ful tå. Å andra sidan; att valet mellan 1 och 0 är komplicerat när vi når en viss nivå- det verkar de flesta fortfarande har missat. Roboten gör ju bara vad "vi" bestämt.

Tills dess filosofi, sociologi och teknik blir en självklar enhet kan vi åtminstone hoppas på att något av de mest förödmjukande socialbidragsprogrammen nu kan slopas: Skräpplockande för hyra och 2000 spänn.

Piratismen gör sin uppgift

Margot Wallström, DN, tar upp frågor om Internet och integritet och belyser inom kommissionen vilken ställning Piratpartiet nu har i svenska opinionsundersökningar d v s; nu är de en faktor att räkna med. På detta sätt fyller Piratpartiet den roll som tacksamt bör tas emot; utan dem hade antagligen frågan om olika övervakningsförsök hamnat långt ner på agendan. Tyvärr besvaras ofta inte deras tilltal i debatt och diskussion. Partiledarmötet i Agenda tog upp "fildelningen" ett linguistiskt felsteg om man vill tala om Internet, rättigheter, demokrati, kultur, upphovsrätt och möjligheter. Det är inte fildelningen i sig som är frågan, vilket nu okunniga medier och i en del fall slappa debattörer fått de flesta att tro. Istället talar vi möjligheter, nya landskap och en möjlig integrering mellan olika livsvärldar och därmed starka krafter som står till buds för dem som vill fördjupa de ytligt demokratiska staterna som nu går till val.

Men i de flesta debatter ser vi fortfarande hur de som talar emot en upphävd eller uppmjukad upphovsrätt och ökad integritet för Internetanvändarna inte har samma djupa intresse som motdebattörerna. Under biblioteksdagarna såg vi hur debatten om läromedel och fildelning totalkrackelerade p g a företrädaren för dem som stämt Studentbay inte satt sig djupare in i frågorna. För honom räckte det att upprepa stöld och smuts för att budskapet skulle vara levererat. Att det skulle finnas nyanser eller gradskillnader mellan fysiska artefakter och digitala egendomar och allmänningar fick vi inte höra.

Samma sak i Agendas partiledarsammankomst. Vem kan säga Spotify flest gånger? Var det vad politikernas coacher hade inriktat sig på före bataljen? Lars Ohly vågade stå i SVT och säga att kultur och information ska vara fritt för eget bruk, en applåd för det. I övrigt hörde vi samma sak från Maria Wetterstrand, men ingen av de församlade fördjupade frågorna utan hakade på varandras ytliga resonemang kring produkt och försäljning. Hur hade vi reagerat om de alla bad oss köpa en Volvo eller våra tomater från Polen?

Spotify är en kommersiell aktör bland andra. Men för politiker med låg kompetens i informationsfrågorna och IT är platsen den heliga graal: Lösningen som de behövde för att slippa fortsätta svara på frågor om hela generationer som kriminella...

"Nu finns ju Spotify"

Reinfeldt: Nu kan man betala. Spotify.

Ohly: Det finns ett annat system. Bibliotek.

Agenda körde ett förspel med Dick Harrisson som den part i en tremannadebatt med bl a Christer Engström som deltagare, om denna fildelning: Ett tekniskt under som kan separeras från annan internetverksamhet, paketeras och stämplas med ordet stöld. Trots att det varken juridiskt eller samhällsvetenskapligt rör sig om tillgripande av cykel eller sönderslagna sommarstugefönster. Upphovsrätt ska inte behandlas som cyklar. Det tror jag varje bloggare känner tillmen tydligen inte våra politiker och studentlitteraturförfattare.

(Här kan vi dock märka problemen med att rösta pirat: kolla vad de svarat på grundläggande EU-frågor. Hur hade man kunnat utläsa dessa ståndpunkter ur deras partiprogram? Asylpolitik, säkerhet/militär och miljöfrågor finns ingen koppling mellan svaren och deras partiprograms innehåll.)

(N)etnologi och gränsöverskridande

Machinic life, Friendly AI och liknande ger inte stor respons i biblioteksvärlden. Inte emancipation och överskridna gränser mellan människa och maskin heller. I Örebro pågår dock ett forskningsprojekt av en musik(n)etnolog:
9-13-åringars identitetsarbete i förhållande till utommusikaliska faktorer och IKT

Om Victor Kvarnhalls forskning sägs bl a han intar ett

kulturanalytiskt inspirerat förhållningssätt till ny teknik och media, vars betydelse för denna åldersgrupp antas vara naturaliserad, och därmed inte bara meningsskapande vad gäller de faktiska objekt som medieras, utan att också själva subjekten smälter samman med det teknologiska och blir förlängningar och utökningar av den egna livs- och upplevelsevärlden.

Vågar jag hoppas att Kvarnhalls arbete ger näring åt det spår jag försökte få respons på angående embodiment och IKT?
En okuvlig bibliotekarie: Embodiment 2, Farbror Cyberskräck och empower

Bibliotek, ledarskap och informationsverklighet

"Starkt ledarskap" är ett svårsmält önskemål som ingick i min föreläsning i både Stockholm och Västerås. Managment Basics for information Professionals 2ed konstaterar att informationsvetare och vårt fält ställs inför större utmaningar än någonsin i och med IKT-expansionen. Samtidigt konstateras att chefer måste vara beredda att fatta konkreta beslut i och med detta. Det finns en skyldighet att hålla en tillräckligt god servicenivå och bedöma vilka verktyg och arbetsformer som behöver ändras. Klyftan mellan de institutioner som tillhandahåller uppdaterad service och de som inte gör så ökar, konstateras också.

Hur skall man utan konkret kunskap, utan fattningsförmåga kring hur informationsvärlden i dag ser ut kunna välja nya vägar?

Chefer som rekryterar efter kompetens och som vågar betona vilka delar som inte längre är förhandlingsbara- de är ett måste.

Annars kommer vi som informations och kunskapsinstitution vara pinsam- inte bara i dag utan även i morgon.

Bildpublicering

Bomhot mot skolan. Journalistsamtal och minuter tickar. Bilder på webben hos Nsk strax därpå.
Här publicerar tidningen en mängd bilder utan kommunikation med "objekten".
Hur tänker man kring gammelmedias rätt att publicera bilder i relation till alla dessa andra bilder som vållar sådant huvudbry?

En del aktörer får. Andra inte.

Nu är de där - för evigt.

Exponera blåmärken & ”Jaha, det är du som aldrig får jobb”

En av Växjö-studenterna försökte på nattens pubbesök att placera mig eftersom hennes väninna visste vem jag var. Poletten föll ner och blogginläggets titel blev svaret. Personligt eller bibliotekspolitiskt. Både och. Att gestalta en arbetslös bibliotekarie är bra. Vänd på perspektiven och se t ex SVTs dåliga medelklassnorms-dokumentär Den svåra kärleken om att resa jorden runt, fixa bästa utbildningen och jobbet (och kanske inte få barn)... För det är ju så vi lever- eller? Kanske är dokumentären filmad i Stockholm innerstad där a-kassorna och socialbidragskontoren inte är nedringda.

Att gång på gång skriva om hopplöst jobbsökande kan säkert ses som patetiskt av dem "som redan har". Men om man tittar på de barnlängtande kvinnorna och vänder på pyramiden. Du sitter inte där uppe men ditt materialistiska välstånd, med respekt från kollegor, semester och det självklara sociala livet. Då är

Tack för din ansökan till tjänsten som "Bibliotekskonsulent, Ref nr RS 18/09" vid Kultur Skåne, Region Skåne.

Vi vill med detta brev meddela att tjänsten har blivit tillsatt med en annan sökande, men du är varmt välkommen att framöver söka andra tjänster hos oss!

Tack för ditt visade intresse!

Med vänlig hälsning

X X

Personalassistent

Region Skåne

-det den del av livet som skaver på alla plan, varje morgon du vaknar och varje kväll när det är svårt att sova. Sorry, lyckade välanpassade människor. Arbetslösheten blir alltmer mitt liv och min identitet. Så tror jag det fungerar för de flesta i den här situationen.

Vi har en samhällsstruktur som på alla nivåer, ur allla aspekter kräver att du är anställd, anställer eller lever med egenskapade arbetsuppgifter och F-skattesedel. Som 31-åring är den längsta sammanhållna anställningen jag haft ett vik på tio månader (tack Bromölla).

Till hösten funderar jag dock på fler bloggar. Den okuvliga kan då rensas från en del av bitterheten och personligheten. För ju mindre person- desto mer trovärdighet, den matematiska logiken skulle kunna bli en kvantitativ formel som faktiskt bekräftade att det är så vi resonerar.

Kanske har jag inte lust att starta en arbetslöshetsblogg för att renodla tilltalen. Däremot funderar jag på en nakenblogg. I en nätdebatt där bilder uppfyller så stort bryderi för så många måste det mest fruktbara vara att agera emot. Om nu t o m Dunkels anammar språkbruket om "för evigt" vad gäller bilder på sociala nätverksforum borde de av oss med ballarna i behåll (snippan menar jag) lägga ut så mycket bilder som möjligt på oss själva, inte som provokation utan som politisk manifestation. Min tanke är även att detta skall vara nakenbilder. Eftersom det är de som främst fortfarande fortsätter att skapa panik-argument samtidigt som vi ser den kommersiella anorektiska modellnormen svälla över alla breddar.

Därmed hoppas jag kunna mobilisera många människor att skapa nakenbloggar eller andra former av bild eller filmproducering som på ett samordnat sätt skapar en våg av antinormalitet. Ärr, bristningar, glädje och blåmärken utan skam.

Odell & Foucault i helig allians?

En okuvlig bibliotekarie: Sorgligt och respektlöst Konstfack

En okuvlig bibliotekarie: Sorgligt och respektlöst Konstfack, del 2

En okuvlig bibliotekarie: Konstfack och censur?

Med tanke på ovanstående inlägg och åtskilliga diskussioner i många forum vill jag nu, (trots de många kommentarer, artiklar och blogginlägg som redan producerats av andra med liknande innebörd) uttrycka min respekt för Anna Odell, hennes historia och det konstverk så som det beskrivs på bloggen Psykbryt: alla genier är psykiskt instabila.

Min argumentation att Odell spädde på diskursen om personer med psykisk sjukdom som utåtagerande drastiska personer som drabbas av bruten kontakt med det vi kallar verkligheten håller inte i relation till hennes slutresultat.

Jag kan inte resonera som jag gjort att personer som vill gestalta psykossjukdomar och den psykiatriska vårdens våld och obehagliga maktutövning inte är berättigade att göra detta för att populärmedia och kvällspress vill skapa stereotyper som visar just psykisk ohälsa- bara som något fjärran från våra normala radhusområden. Vi måste kunna ha många olika offentliga bilder liksom en nyanserad helhetsbild av psykisk ohälsa. I den bör ingå depressivitet, klinisk depression och de tyngre diagnoserna som schizofreni.

En uppföljning till den återskapade våldsamma och kränkande behandling Odell utsatts för skulle jag vilja se gestaltningar av de mindre påtagliga och synliga sjukdomarna som depressivitet, ångesttillstånd och ätstörningar samt hur även dessa behandlas med olika övergrepp inom den totalitära psykvården. Jag skall genast tillägga; det finns alla typer av vårdteam, läkare och sjuksköterskor. Det är inte enskilda, penalistiska personer som blir skötare eller psykiatrer. Istället är det systemfel och bristande resurser som försätter redan svårt skadade personer i situationer som förvärrar deras ohälsa.

På psykiatriska akutmottagningar får svårt ångestfyllda människor vänta länge på hjälp i väntrum med låsta dörrar. De människoöden jag mött vars symtom och generella tillstånd förvärrats av den psykiatri som i dag inte skiljer sig från den röda tråd Foucault målar upp i Vansinnets historia; Det förvånar mig att de inte bildar ett tvåtusentalets Baader-Meinhof (Röd armé fraktion) med lika mycket hat men nu vänt mot de institutioner som delar psykofarmaka, talar snällt och utövar disciplinering och överhet på en och samma gång. Det är kanske inte förvånande. För just dessa människor bör väl ha svårast att bilda bra nätverk som synliggör de övergrepp som normaliserats? I själva diagnostiseringskulturen slutar man se människan och tolkar utifrån förutbestämda ramar.

Dessa grupper liksom barn eller gamla skall ha starka företrädare och deras egna berättelser skall vara oändligt värda.

Kan också tipsa om att Anderberg-Strollos bok Bryta om nu finns som pocket. Därmed bör biblioteken inte ha ekonomiska bekymmer att sprida den och ta del i arbetet för vuxna och barn i psykiatrins närhet.

Förbättrad informationsåtkomst för studenter, obegripligt för Trost

En av dagens tidiga föreläsningar på biblioteksdagarnas upplopp var den om läromedel i form av kurslitteratur, open access och fildelning.

Jan Trost företrädde läromedelsförfattarna, Mattias Bjärnemalm piratpartiet och Moa Neuman studenter- i sin roll som ordförande i SFS.

Den s k debatten var bedrövlig. Moa Neuman satt i mitten av panelen och blev en konstig medelvägs-person utan att egentligen ha något skäl för att vara det. Hon tog upp debattid med frågor om Jan Trosts levebröd och försök att inringa och avgränsa just kurslitteraturen från informationens omvärld. Kurslitteraturförfattaren gjorde samma sak men hans framtoning, attityd och retorik var vulgär och okunnig. Förvånande. Trots svar på "stöld"-frågan, "stöld"-känslan och försök från övriga debattdeltagare att besvara forskarens retoriska trampande i sumpmark kom ingen vidare.

Något har brustit. Hos Trost var både inbrott i hus och cykelstöld jämförbart med textmassa på Student bay som återvinns gång på gång. Verksamheten att dela information för utbildning på en fildelningssajt kunde inte relateras till en omvärld där samma sak händer. Just denna webbplats, skall stoppas. Jämföra med musik och diskutera nya sätt att tillhandahålla och ta betalt för sina verk kunde inte heller vädras.

Mattias Bjärnmalm fick in en och annan nyansering kring vad upphovsrättslagen innebär och varför den seglivade stöld-retoriken inte är hållbar. Svar fick han dock inte.

Debatten kunde blivit spännande. Högskole och universitetsutbildningar, forskares arbete, kunskap och information som vi värderar högt har nu - som en speciell, ovärderlig del av kunskapandet, fått möjligheten att jämföra olika former för förmedling och stärkande av kunskapssamhället. Open access och privata initiativ som Student bay...

Hur kunde debatten falla ihop till att bestå av trumpen, otrevlig och okunnig läromedelsskribent, studentkårsordförande som inte tyckte särskilt mycket alls förutom att flexibilitet är önskvärt. Och så Bjärnemalm som kallade upplägget för skyttegravskrig (i samtal efter debatten) vilket han mycket beklagade.

Jag frågade hur vi skall kunna samtala och dela verklighetsupplevelser tillräckligt mycket för att kunna föra ett samtal. Men på den frågan finns just nu inget svar eftersom vi ser detta hända gång på gång. Den ena talar om informationsverkligheten och frågar efter nya lösningar, den andra ropar på gårdagens lösningar som de allmängiltiga även i dag. Inget har hänt.

Torsdag biblioteksdagarna

Ja vi får väl kalla det torsdag oavsett vad klockan visar. Att höra Åsa Hedenmark föreläsa kändes lite rumphugget. Heter det så? När någon har mycket att berätta men fått ett trist stoppur i sin hand som avgränsar framstälningen till presentation av de diskurser hon belyser i sin avhandling, samt exempel från detta. Nu var det många som uppfattade hennes föreläsning som oerhört professionell, enligt smyglyssnande i pausen. Själv undrade jag om hon läste ur sin avhandling men aldrig vågade komma till de avgörande frågorna. En boklig diskurs i debatten som är dominerande. Vem blir förvånad? Män som talar om ett kvinnodominerat yrke.

Missförstå mig inte. Det hon berättar är viktigt och det är bra att hon strukturerat händelseförloppen så vi faktiskt kan se hur t ex Jan Myrdal talat om bibliotekariers självpåtagna underklassighet.

Samtidigt bränner det aldrig till. Kanske är avhandlingen betydligt vassare med fråga om genus och yrkesstolthet. Undfallande och bekväm? Rigid? Styrd av diskurser utanför bibliotekariers räckvidd? Kulturchefer, skribenter och författare som "vetat bäst" åt en tyst yrkeskår. Men varför skulle vi befinna oss någonannanstans i dag än i 1983 års citat som forskaren visade i den sämsta powerpointpresentationen jag sett i mitt liv. Kanske har jag fel? Bör jag sluta lägga vikt vid formen- hantverket och detta att svettas floder inför varje föreläsning? Man kan ju klippa ett stycke ur det man sammanfattat och punkta ner det i ppt 2003.

Sen var det en föreläsning av Maija Berndtson som talade om arkitektur och avsikter. Åtminstone var det vad jag förstod.

Därefter kom obligatoriskt kaffe och upptäckande av gammal chef i minglet. Då blir man lite tårögd och börjar med "tänk om"- scenarion. Om jag inte hade lyft min röv utan fått behålla Mia, Pia, Karin, Britt-Marie, Margret och de andra vid min sida. Kanske hade något dykt upp på vägen. Manna från himmelen.

Efter allt annat viktigt kom det som berört mig mest; middag, mingel, alkohol och dans på norrlands nation. Samtalen över middagen när vi bygde lego tillsammans blev speciella- eftersom vi inte valt dem själva. Bordsplaceringen gav mig insyn i arbete med bibliotek och matematik på högskolenivå. Tackar för det.

Sedan lagom öldrickande med J, Å, H, J- igen, R och personer som jag borde ha pisk för att jag inte minns deras namn.

Norrlands stängde ett. Sedan irländsk pub och fan ta mig- jag kommer fortfarande inte ihåg vad de tre trevliga studenterna från Växjö universitet heter. Men en av dem har lovat maila och i gengäld har jag lovat en lista som kan fungera som flygblad: Överskrift något i stil med "Därför skall du avbryta dina studier till bibliotekarie".

Men efter en ölkväll med biblioteksaktörer- av vilka ingen var praktiserande bibliotekarie (om man nu inte räknar min blogg som ett upprätthållande av yrket i faktisk verbform) känns det som om viss tveksamhet inför seminariedagarnas innehåll vägts upp av en halvnykter kväll.

Men att J, framstående i vår hörna av verkligheten, inte vill berätta hur många barn han har och med hur många kvinnor- det är något lurt.

Biblioteksdagarna, onsdag

De kunde varit socionomer eller lärare. Så värst speciella särdrag har vi inte att de är lätta att scanna av från balkongen över stora salen med sisådär fyrahundra bibliotekarier på biblioteksdagarna.

Men om nu fördomarna inte platsar där så kan man ju alltid applicera dem på biblioteksföreningens årsmöte: En motion som väcker debatt (om nu en konversation med tre pers kan kallas det. Om vad? Dewey eller SAB. Läs inte möteshandlingarna för det hände bokstavligen talat ingenting mer. Om man nu inte räknar Brita Lejons berättelse om att föreningsmedlemmarna är duktiga och Lindbergs redogörelse för utåtriktat arbete: Library Lovers.

Beträffande kritiken mot kampanjen hördes från podiet att antingen man gillar hjärtan eller inte, antingen man gillar rosa eller inte....

För så enkelt var det... Eller?

På torget en bit bort finns en valstuga med budskap som borde varit våra, oavsett färg och formgivning.

Förlänger konstfack

Hon lyssnar på P J Harvey, ensam på sitt kontor. Måste andas i fred. Tre timmar med konstant konversation och många små rutin-jobb gör sorgetyngden över bröstet mer påtaglig. Sitter i samma blåa kontorsstol med tunga armar, tryck över pannan. Förtvivlan som inte har någon hemmahörighet, ingen utgångspunkt och därmed ingen motståndskraft. Har bara så ont och inser att det inte finns dagar, timmar eller minuter. Bara detta mörker, krökta axlar och gammalmodig knapptelefon som aldrig slutar ringa.

Skokartonger med brev, slitna inbundna dagböcker med mönster på. Trasiga ringpärmar och små teckningar inklistrade. Fotoalbum där korten bubblat sig. Här finns många spår av hennes glömda liv. Hon kan läsa, tänka, minnas och försöka koppla ihop en kedja som berättar en egen historia.

SSU-lokal i Folkets hus källare där hon kunde gömma sig. Timmar, kvällar och nätter. Inrökt lokal med vänner, alkohol och nikotin. En liten toalett där de kunde tvätta oljiga penslar med intorkad färg. Foto på flicka som sitter i bara BH på toalettens golv och ser mot kameran. Den människan mår inte bra. Rädd för att vara borta, rädd för att vara hemma. Sover hos vänner och orkar inte med franska och litterära klassiker på det nybygda gymnasiet. Sorgen började byggas. Rädslan lika så. Vad möter henne innanför ytterdörren hemma? Grönmålad trappuppgång och lång ledstång. Syskon, en mamma som måste vaktas. Orkar inte se men återvänder gång på gång.

Nätterna igenom lyssnar hon. Finns där för att det inte finns någon vila. Finns där för att höra om någon behöver gripa in. Telefonen står på köksbordet och den tunna kvinnan med håret klistrat mot tinningarna slår nummer efter nummer. Systrar, föräldrar och vänner skall veta att i natt är det dags att dö. Mörkhårig sätter sig bredvid och håller hennes hand. Tror inte för ett ögonblick att hon skall ha kapacitet att dö. Meningarna är redan osammanhängande och dosetten på köksbordets ljusa skiva är tom. Ett vinglas och en kaffekopp. Många timmar har redan gått. Mamman avslutar ett samtal och reser sig. Det blir tyst och lägenheten öde. Vet att hon inte kommer gå upp mer den här natten.

Flicka har klippt sig i page. Sitter på balkongen med fluffigt färgat hår och röker. Det är morgon och människor börjar röra sig på gatan nedanför. Här kommer hon att sitta kvar. Det är milt i luften... Om en stund skall syskonen vakna, äta frukost och ge sig av till skolan. Hon kommer finnas där, tills dess alla andats färdigt.

Dunkels bok

Elza Dunkels bok känns delvis som skriven för bibliotekarier. Men det är ju inte konstigt eftersom vi värnar om alla lärandemiljöer (?) och själva konfronteras med många pedagogiska frågor. Boken Vad gör unga på nätet (newsdesk) balanserar näst intill perfekt. Hur har forskaren lyckats med detta i en sammanfattning på hundra sidor? Att berätta, ifrågasätta samt då och då visa radikala ståndpunkter på ett sätt som bör vara svårt för de flesta att inte anamma, utan att explicit trampa på några tår, det gör mig imponerad..

I de inledande kapitlena blev jag besviken eftersom jag ville möta en tuff och utmanande Dunkels. Men sedan insåg jag att det är Dunkels som är den skickliga läraren: Med tydligt språk, inte många svåra begrepp och med en blandning av ifrågasättande och det vi kallar common sense blir boken möjlig att använda som ett utmärkt fortbildningsmedel för lärare, fritidsledare och bibliotekarier. Den dämpar spänningsfältet som finns i varje rum där man träffas för att diskutera ungas nätanvändning. Därför bör den användas som studiecirkelsmaterial- gärna på bibliotek. Stor kunskap och giljotinerande av uppenbara felaktigheter i debatten ges på ett okomplicerat och flytande sätt. När jag tidigare föreläst om problemen med "kursmani" har vi kanske en förbättring här: Om man istället för att prioriterar att i första hand bygga bloggar eller forum som man inte har kunskap för att använda på ett för verksamheten produktivt sätt kan man istället börja med Dunkels bok som samtalsgrund och sedan fortsätta lära om "nyttan", behoven och applicerandet av verktyg istället för att börja i andra änden: Nu bygger vi 2.0-prylar utan att ha en informationsvetenskaplig förståelse vad de skall vara bra för.

Härmed släpper jag den kritik jag allmänt tänkte vända mot Dunkels för att hon använder ord som "naturligtvis" och "självklart" för att som jag uppfattar det- stryka alla medhårs samtidigt som hon berättar saker som de innan inte alls höll med om. Det är ett verkligt konststycke. Sedan får det ju mig att undra över hur mycket forskaren skriver tydligt och vad många skulle kalla sakligt men har betydligt mer irriterade, trötta, kanske lite arga känslor kring hur ämnet fortfarande behandlas och om hon då fått redigera sitt manus mycket för att få denna användbara slutprodukt?

Jag tror det är både och. Dunkels är en hermeneutiker med dragning åt viss socialkonstruktionism. Hon är en person med stora erfarenheter från fältstudier med barn och genom akademiska studier. Att hon använder begreppet childism (s 56) placerar henne mer i en socialkonstruktionistisk ådra. Att däremot som i kapitlet om spel (s 43 ff) skriva ovan nämnda begrepp känns mer konservativt.

Att inte utesluta människor ur kunskapen utan att använda vardagliga begrepp som "att baka ihop delar" (s 45) istället för att använda terminologin som "vi" mer eller mindre vant oss vid är briljant. Att göra detta är också mod; för det är lätt att välja ett strikt språk, en högdragen attityd och allvarlig blick när man talar om ämnen med stor diskrepans och stora klyftor mellan personers och gruppers insikter för att få en auktoritet som möjliggör en känsla av kunnande som inte släpper fram de värsta floderna av den (enligt Dunkels) avklingande moralpaniken. Hon tycks istället mena att vi är på väg och att pedagoger börjat upptäcka en ny värld de senaste fem åren. Att välja att skriva att motståndet, problemen, värderingar och ställningstaganden utan grund är påtagliga- det tycker jag hade varit lika mycket på sin plats.

Därför blir jag, trots allt, provocerad av att Dunkels flyter på vår dåliga common sense samtidigt som hon lyckas ifrågasätta så mycket och vända så många begrepp. Men det beror på att jag längtar efter en konfrontativ väg liksom den som råder i politiken. Men forskaren gör helt rätt; på detta sätt gör hennes bok stor nytta och jag hoppas vi får se den inte bara på lärarutbildningar utan även i vår egen praktik.

Men att använda starka ord som att bilder och ord finns " för evigt" eller "förevigas" på nätet- där tar Dunkels steget för långt för att tillmötesgå sina belackare. Eller är det så här hon tänker? Visst påtalar hon att de ungas behov bör vara utsiktspunkten men just detta dramatiska (obs- sällsynt i övriga boken) språk tillhör moralpaniken och har sin grund i gårdagens publiceringstänkande. Det är onödigt. Mina ord, dina ord, riksrevisionens ord, mina barns bilder, Obamas bilder.... På vilket sätt är det dramatiskt att dina och mina bilder finns kvar? För evigt- det är laddade begrepp som man skrämmer barn med och har de lagt ut något de ångrar snackar de klart inte med någon om det- tänk att frivilligt göra något som är omöjligt att ta tillbaka?

Vidare behöver vi fråga oss vilken skada gruppindelningarnas fördjupning genom denna och andra böcker gör: Om vi är "stackars vuxna" (s. 44 – om e-post) som skall försöka hänga med i ungdomsvärlden, då har vi redan gett upp tankar om total integration. Dunkels skriver att alla åldersgruppers kunskaper behövs och behöver mötas. Det är viktigt och steg ett. Men samtidigt är olikheterna oändliga inom grupper och skyttegraven skall vi akta oss för att fortsätta tömma på jord. Vi får inga enkla svar, hur mycket vi än längtar efter det och därmed får vi inga självklara språkrör i form av generationer eller yrkesgrupper. Däremot kan man kräva att lärare och bibliotekarier ( de yrkesgrupper som driver på moralpanik mot ny media mest) tar steget ut i verkligheten.

Nu finns det ett ex av boken med kommentarer på varje sida. Kanske är dessa intressanta för författaren. Men jag besparar er andra min långt gångna obsession kring nätkulturer.

 

Seg blogg

Just nu ligger diskussionssvaren/kommentarsfunktionerna efter i arbete. Likaså gör hela bloggarbetet. Orsaken är bland annat det här livet som nämnts förut:

Härmed meddelas att tjänsten som bibliotekarie med refnr 6A/09 är tillsatt med annan sökande.
Vi tackar för visat intresse och önskar dig lycka till med ditt fortsatta jobbsökande.

Fest i Umeå, Grattis från Skåne

Elza Dunkels har nu förhoppningsvis en bra stund med kollegor och vänner eftersom den här eftermiddagen är ägnad utgivningen av hennes nya bok:

Nätkulturer: Vad gör unga på nätet?

Från Skåne sänder jag många goda tankar och lovar recension efter helgen. För jag ska ha egen fest; Gleerupspaketet landade i min låda i dag.

Mina biblioteksavatarer bor inte här

I går talade vi bl a om att blanda sig själv som privatperson och professionell bibliotekarie på sociala forum, wikisar och bloggar. Vi hann inte komma till botten med den här problematiken trots att den är viktig och kanske logisk. En del identifierar sig mycket som bibliotekarier även som privatpersoner, andra tänker inte igenom vad det innebär att hålla en öppen ideologisk attityd såväl I cyber som I IRL-arbete. Det är inte bibliotekariens personliga karaktäristika och åsikter som skall avspeglas i arbetet med socialt nätverkande- oavsett plats.

Biblioteken är inte ideologilösa. Vi har genom tradition, lag, manifest och FNs deklarationer grundläggande värderingar som gör att rasister och homofober knappast bör kunna verka som bra bibliotekarier, eftersom de inte tror på själva vårt fundament.

På sociala forum kan det bli ännu svårare om man blandar rollerna. På facebook är vi många som delar kamratskap och kunskap om biblioteksfrågor, under vår personliga identitet. Detta är dock internt, privat nätverkande inom sektorn. Att rikta sig utåt och vara en cybrarian eller vilket ord man nu vill använda, i fall det traditionella Bibliotekarieordet- välfyllt med innebörder, inte duger, betyder dock att kunna möta medborgare, uppdragsgivare, personer med informationsbehov etc som en nyskapad individ. Du kan vara könlös, utan etnicitet och liknande. Detta har jag dock skrivit om tidigare; digitalt referensarbete är välfyllt med etnocentrism etc så låt oss återgå till den "vanligare" situationen: att du är en yrkesperson som arbetar via webbaserade tjänster och liknande. Du måste då ha bibliotekarieprofiler och avatarer. Det är inte jag, hur självklart det än kan verka, som skall erbjuda tjänster utifrån min privata samling av tyckanden och kontakter.

Hur självklart är detta inte när det gäller fysiska bibliotek? Man har länge talat om kubanska bibliotek och alldelles för lite om censuren på amerikanska. Nu är turen kommen till Brasilien. I artikeln Zerar o número de municípios brasileiros sem Bibliotecas - análise do discurso do Presidente Lula i Encontros Bibli vol 13, 2008 skriver Almeida et al;

/…/ as the libraries are spoken in president's Lula official depositions and the way as they are designated the official programs of distribution of books that, in national extent, they repeat senses had as having legitimated for the dominant ideology

Kan detta tänkande vara svårt att bryta ner till den enskilda tjänstemannens uppgift att inte (utanför nämnda styrdokument) koppla bibliotekets verksamhet till det egna tyckandet, politiska tyckandena eller andra intressen?

Om du har profiler och avatarer där du är en officiell bibliotekarie- skapa egna arbetsrelaterade konton för detta. Sen spelar det mindre roll i vilken skepnad det sker. Andra namn, fantasifulla aktörer som riktar sig till barn och liknande- det är bara att undersöka. Ännu har vi inte alla skittrista byråkratgränser att förhålla oss till eller en egen webbplats med lite småengagerade låntagare som tillsammans med IRL tar all vår arbetstid i anspråk.

Traditionalister styr debatten enligt ny avhandling

En ny avhandling från Uppsala universitet läggs fram den nionde maj.

Den mediala debatten om folkbiblioteken domineras av författare, vilket ger en ensidig bild av en plats där man enbart lånar skönlitteratur i bokform. Detta kan påverka såväl bibliotekens legitimitet, som politiska beslut och besökares beteende.

Avhandlingen verkar mycket intressant och vi får hoppas att den lyfter ett aktuellt perspektiv från de gångna åren som vi kan känna igen och därmed utvärdera våra egna erfarenheter och aktiviteter.

Den småskaliga/bristfälliga PR som biblioteken ägnar sig åt samt Library lovers kampanjen har gett traditionalisterna och skönlitteraturkramarna hjälp som de absolut inte behöver. Perspektivet är redan etablerat; böcker från boktanterna.

I debatterna framkommer också en ensidig uppfattning om bibliotekariers kompetens, som i förlängningen kan påverka bibliotekens möjlighet att möta användares informationsbehov.

Här är det väl främst skon klämmer men en stor del av ansvaret bör läggas på bibliotekarier själva som gärna framhåller sin (självpåtagna) litteraturkännedom men smyger med sin plats i informationsbruset.

Användarna sägs ofta vilja ha kvalitetslitteratur och Liza Marklund. Kanske lite kaffe ibland. Men för att kunna efterfråga annat måste bibliotekarier agera annorlunda. Den krets du har omkring dig; börja med dem. Vänd på föreställningarna. Likna bibliotekarier vid många andra professioner och dra ner på bokmals-imagen.

Åse Hedemark är skribenten vars verk vi väntar på.

Föreläsning i Västerås

Ideologi och 2.0 verktyg

Publish at Scribd or explore others: School Work sweden ideology

Inte alla kulturchefer böjer sig när det blåser

Med tanke på mina tidigare inlägg om kulturpolitik och fega kulturchefer.

Christer Hermansson hör inte till dem. Kolla Eskilstunakuriren.

En sorglig skål för biblioteksföreningen & Library lovers

I år tog alltså Vizeum och Svensk Biblioteksförening hem priset, för kampanjen "Library Lovers". Motiveringen lyder:"Att driva opinion i maktens korridorer brukar alltid vara ett diskret arbete - genom samtal person till person, och skickligt placerade debattartiklar, försöker man påverka den politiska agendan. Men när man vänder på logiken, och ställer sig högljutt mitt på scenen, ja då tänker man tvärtom: den stora allmänheten ska känna till vad man vill och vad man kämpar för, och trycka på den lilla primärmålgruppen som just här bara är tre personer. Tvärtom funkar. Om inte alla gör tvärtom. Det går att göra PR på köpt reklamplats. Vi blev inspirerade av ett sant kreativt medietänkande, och påminda om vikten av en riktigt duktig mediebyrå."

Dagens media

Ja, ska man skratta eller gråta? Kanske ta ett glas vin och sluta bry sig om felriktad, feltänkt PR som sprider en knasbild av folkbiblioteksverksamheten, helt kontextlöst. Men reklambyrån kanske inte heller fattat att världen förändrats och tilltalet med den?

Ideolog

Biblioteksbladet på fredag. Tydligen är man frispråkig.
Västerås i morgon, där är man ideolog.
Mycket att leva upp till, ödmjukt men med tillräckligt mod.

Samhällsparticipation, barn, media och fritidsläsning

Rubriken ovan var svår att sätta. Yunfei Du har i Library & information science research (Nummer 31, 2009, s. 46 ff) granskat en aktuell Delphi studie med namnet "Reading at risk". Hennes främsta focus är bibliotekariers respons på studiens innehåll. Artikeln innehåller dock många frågor och kopplingar till de icke-diskussioner en del av oss önskade skulle vara vänskapliga krig nationellt sett mellan olika ideologiska biblioteksperspektiv. I min framtidsvision och önskan om bibliotekariekårens diskussionsklimat ser jag framför mig en Clash där ofrånkomligen perspektiven måste mötas och skiljelinjerna synliggöras genom att personer tar på sig ansvaret för att argumentera för de olika ståndpunkterna.

Yunfei Du diskuterar fritidsläsningens korrelation till samhälleligt engagemang och frågar ur olika perspektiv om detta stämmer samt om de tydliga kvantitativa slutsatserna att läsandet går ner stämmer om man analyserar situationen i medieanvändningen och engagemanget. Hon refererar även teoretiker som förkastar påståendet att läsningen minskat och att man från många håll anpassar data och studier för att nå det resultat man underförstått förväntar sig: Vi läser mindre.

Slående är i den omfattande artikeln hur många paralleller man kan dra som hade underlättat Library Lovers- diskussionen. Se gärna artikeln för kopplingar och redogörelser för motsättningar mellan olika syn på vad läsning är, vilka medier som bör räknas och hur literacybegreppet skall/kan relateras till bibliotekens läsfrämjande happenings eller dagliga arbete.

I artikeln talar man inte om rörlighet över en hel livsperiod. Om tolvåringar som läser Gökboet men när de är trettio endast läser facklitteratur och ändå har samhällsengagemang, tar del av givande berättelser och engagerar sig i samhället. Dock påpekar Du den viktiga aspekten vart man dragit skiljelinjen för läsande: En hel del facklitteratur sorteras bort, det räknas inte in i de kvantifierbara måtten på läsning hur stor del de än tar i människors dagliga liv.

Otroligt intressant och viktig är diskussionen om minskad läsning medför en erosion för kulturen som helhet. Du lyfter denna i bisatser i kombination med frågan om minskat samhällsintresse eller ej. Hon fördjupar och försvårar också frågorna om Internet kontra läsning och barns spelande kontra läsning. Skall vi se detta som en motsättning? Finns det grund för en sådan inställning?

Du ställer också nutidens former av läsning, literacy och mediaexponering till frågan om hur vi nu skall förstå det kunnande som vi strävar efter. Vi behöver bättre kunskap och förståelse för "reading literacy in a digital era (s. 47)".

Detta att ställa frågor kring läsandet i vad många kallar ett nytt samhälle d v s dagens, där internetaktiviteter tar stor del av vår tid, är viktigt. Är det relevant att kontextlöst titta på hur mycket mindre "vi" efterfrågar facklitteratur på biblioteken? Eller hur mycket mindre böcker som lånas ut till barn? Är det samhällets felaktiga utveckling som är ansvarigt liksom i gångna tider? Kan vi skylla på spel, musik, chat eller ngt annat som kräver el?

Det skrivna ordet har väl alltid behövt problematiserats i förhållande till berättelser utan text, musiktexter och i dag; läsande av bloggar och wikis. Chatande på sociala forum och delande av kunskap.

Frågor behöver också ställas om relationen mellan literacy, kvalitetslitteratur och de böcker som inte sägs platsa på ungdomsavdelningarna. Minskar eller ökar ungas intresse för biblioteken om man fokuserar på användarna snarare än "de goda" samlingarna?

Du menar att mycket "Buzz" omkring oss genom olika medier också ökar läsintresse av olika slag och poängterar att var Delphi-studien visar inte är att läsningen minskat utan ställer frågor om hur den förändrats i och med förändrad media. Flera forskare menar också att utvecklingen ser tvärtemot ut vad som påstås av många bibliotekarier och lärare: Läsningen minskar inte alls. Läs hela Dus artikel för att se de många ingångar som finns i den här kritiken, bl a multitasking, meningsful läsning av elektronisk media. Flera skribenter avfärdade också påståendena om kulturens erosion och det samhälleliga deltagandets avtagande. Problemet med studien är också enligt Du att man definierat läsning som relaterat till fysiska böcker och vändande av blad.

Hur skulle vi kunna gå vidare med alla dessa olika påståenden? Är de minskade biblioteksbesöken bland unga bibliotekariernas fel? Minskar läsandet? I så fall; vinner någon annan viktig samhällelig arena mark? Vilka delar av literacy och berättande förlorar vi om en del av våra debatörer har rätt?

Bokcirklar online ställer många frågor

Scharber, Melrose & Wurl ställer i Library review No 3, 2009, flera frågor och förhoppningar om "Online clubs for preteens and teens". Dagens literacybegrepp är fjärran från de vi lämnat bakom oss, menar de. I nuläget är det inte skriftspråket och den kommunikativa förmågan som räcker för att beskriva den kunskap som behövs. I dag är literacy en pågående process genom hela livet innefattande förmåga att med kunskap kunna använda gammal och ny media eller kommunikationsteknologier. Detta är kopplat till innehållet i deras artikel och inte till andra fält, påpekar de- antagligen eftersom literacybegreppet har en bred och teoretiskt anpassningsbar grund.

För att arbeta med ungas literacy krävs att man använder sig av samarbete, experimentella aktiviteter, teamwork, mångsidiga aktiviteter parallellt och de teknologier som är aktuella.

Vilka pekar man då på i denna text som deltagare i arbetet med ungas literacy genom dessa förhållningssätt? Folkbiblioteken är en plats där artikelns tema- online bokcirklar eller klubbar- utgör "sites of possibilities". Syftet med artikeln sägs också explicit vara att få fler bibliotek att arbeta med och skapa egna onlinecirklar. De har i sitt arbete sett skolor som arbetar med denna typ av läsfrämjande men med en lärare eller liknande som administratör. Genom folkbibliotekens engagemang kan man uppmuntra literate practices bl a genom att arbeta på olika sätt med aktuella verktyg.

Författarna pekar på flera studier som visar att barn läser mindre ju äldre de blir men ifrågasätter även varför man inte gör läsandebegreppet mer komplicerat; läsandet inbegriper inte bara böcker. En diskussion som vi känner igen: Hur skall tiden prioriteras mellan olika aktiviteter? Ger mångfalden lika mycket som läsandet etc. De citerar även skribenter (Moje et al 2008) som anser att läsandet inte alls minskat:

"Debunk this myth that youth are not reading."

Med tanke på de många wikis och sociala forum som unga skapar och använder för diskussioner och kunskapsutbyte är det dags för svensk biblioteksförening att på allvar ta till sig ovanstående önskan. Det går inte att till fullo delta i de här sociala, kommunikativa processerna utan att ständigt arbeta med sitt språk. Alla vill vi att litteraturen i sin traditionella form skall ta stor plats i våra och barnens liv. Men det finns inget antingen eller här: De olika formerna av mediaaktiviteter berikar varandra och den refererade artikeln visar på hur olika typer av bokcirklar online skapar intresse för läsning av traditionell litteratur men samtidigt fördjupar läsupplevelserna betydligt genom det samarbete som de unga ingår då de är kluster av läsande och diskuterande deltagare i onlineverksamhet.

Bokcirklar på nätet bör växa i Sverige. Genom minabibliotek och liknande system vill man ju uppmuntra diskussioner mellan användare på den befintliga webbplatsen. Men då dörutsätter man att personer först söker sig till bibliotekets tjänst, därefter skaffar sig inträdeskortet och sedan bekantar sig med tjänsterna. Att de därefter trivs eller inte är en öppen fråga. Att ha en så öppen biblioteksverksamhet som möjligt är viktigt både fysiskt och online. Ju färre hinder och inträdeskrav desto bättre. Öppna skrivar och läsverkstäder hellre än slutna med långa perioder av väntetider för att kunna delta.

Att arbeta med många olika tjänster och koppla dessa till någon form av öppen och trasparent biblioteksportal tror jag är en bra lösning. Deltagarnas alster kan alltid kopplas till webbplatsen och genom wikitänkande kan man ändå skapa en överskådlig webbmiljö... Men först måste man flytta bort från de kommunala webbplatsernas gammalmodiga anslagstavlor, men det är en parallell historia.

I Kristianstad påbörjade jag själv som ungdomsbibliotekarie tillsammans med studiefrämjandet projektet Bokemma, som just skulle bli läsecirklar som var användarstyrda men från början stöddes av bibliotekarier (vi köpte URLen bokemma.se samt beslutade oss för att betala för att avlägsna annonserna- Just nu står det "när är det din dödsdag" som google-add. Tydligen har man ändrat riktning på projektet.) Det intressanta var hur många vi var som kunde bidra till arbetet; de som arbetade med fysiska läsecirklar, aktiva barnbibliotekarier och studieförbundets vana arrangör av olika bokaktiviteter.

I relation till detta initiativ kan man ställa de som jag arbetade med i Bromölla där unga bygde egna, enkla, sociala forum och barn fick lära sig blogga under våra skrivarverkstäder.

Frågan är nu hur man förhåller sig till de processer kring kultur, literacy och läsande som man vill stödja genom olika initiativ men samtidigt använda ett 2.0-tänk. Biblioteket, fritidsgården eller bibliotekarien är inte huvudpersonen- utan deltagarna. Kan man skapa aktivitet endast genom muntlig inspiration? Genom olika typer av verkstäder eller ska man erbjuda färdiga onlinetjänster som man så småningom kan lämna över till deltagarna? På banan har vi nu läsecirklar.se som är ett aktiebolag som med hjälp av reklam finansierar sin verksamhet. Tanken är att såväl enskilda som bibliotek skall använda företagets tjänster. Alternativet till detta är att skapa större känsla av autonomi genom att bygga egna forum eller använda gratistjänster för socialt nätverkande och från bibliotekens sida bidra med de små pengar det innebär att köpa en egen URL och ta bort de få annonser som finns på de enkla gratistjänsterna. Detta är nu en möjlighet i det myllrande landskap där vi vill kunna skapa och förändra, som är lämplig för biblioteken att anamma.

Den diskuterade artikeln ger exempel på hur konversationer på forum kan se ut och hur biblioteken kan starta processerna. Men för dem som är vana barn & ungdomsbibliotekarier samt står i det literacy-landskap vi befinner oss i dag: De kan fixa detta utan vägledning utifrån många olika tillvägagångssätt beroende på vilken 2.0-ideologi man vill luta sig mot.

De bibliotekarier som har det fysiska biblioteksgolvet som sin exklusiva arbetsplats bidrar till att det råder problem för ungdomsarbetet i den aktuella kommunen. Låt oss därför aldrig se bibliotek som fortsätter rekrytera bibliotekarier med "stort intresse för barn och ungdomslitteratur" där förmedlingen och främjandet inte arbetar utifrån vårt samhälles och våra barns förutsättningar i dag.

Även detta borde biblioteksföreningen skriva under på eftersom de önskar god service i alla kommuner! Då kan det inte bara vara ett fåtal som rekryterar med insikt om vad unga behöver, vilket bemötande som är dagsaktuellt, vilka arbetsformer som gör mest nytta och hur de ungas verklighet ser ut.

Library lovers-kampanjen trumpetade ut siffror på hur lite barn läser och lånar böcker. Men grundproblematiken; att detta sker för att vi har en yrkeskår med omoderna arbetsformer och kunskap. Det talas tyst om.