Christer Hermansson skriver i DN om den ödeläggelse som hotar kulturen när kommunernas ekonomi går i sank. Hans exempel visar hur "lätt" det är att låta en sektor som berikar allt omkring oss- och i oss, skäras bort.
Vanligtvis får kulturen kosta, men inte särskilt mycket i förhållande till vad den ger oss alla som individer, som grupper och som samhälle. Det är ett politiskt område som har låg status så länge som inte någon speciell tilldragelse får någon maktpersonlighet att dyka upp och sola sig. Annars är det lättviktarna som placeras i kulturnämnderna och frågorna betraktas som småtrevliga, men aldrig som navet för samhällskritik, gränsöverskridande eller hälsa.
Vi vet. Makthavarna bör också veta; med kulturen skapar vi ständiga plus i människors själar och i samhällens välmående.
Ändå faller bilan först över kulturområdet. I Strängnäs håller inte kulturchefen käft. Han tar på sig ansvaret att förklarar det som andra kommunala områden inte behöver: Vi är "nödvändiga". Låt oss hoppas att fler offentliga företrädare tar diskussionen istället för att bara se sig som -och agera utefter- en roll som utförare.
BIS-bloggen skriver att Hermansson "ryter till". Så uppfattar jag inte artikeln. Jag ser allvarstyngda, bekymrade ord från en person som ser samhällsorganismen skrumpna ihop utan det syre som kulturverksamheterna skapar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar