Svensk biblioteksförening väljer i sitt remissvar att vara i huvudsak positiv till Kulturutredningen. Härmed går man emot de många fria stämmor inom kultursverige (skuggutredningen)som velat slå in på en annan väg och avfärdat den inriktning som luktar borgerlig ned och uppgradering beroende på om deltagandebegreppet åsyftas eller som i det andra fallet- organisatorisk storstädning.
Kb skall ha den nationella överblicken, det välkomnas av föreningen. Visst låter det lockande för trötta bibliotek med kommunala huvudmän som illa förstår att sköta och dra nytta av investeringar i kunskaps och kulturbranschen vi tillhör. Men vilket skifte är det nu man väljer? Räcker det att glädjas över tydligare nationella mål och därmed säkerställa att fler får tillgång till god service? En uppgraderad bibliotekslag, absolut. Men med den som tvingande styrdokument är det svårt att se varför kommunerna för alltid skall inkompetensförklaras.
Kb som kapten på en skuta där alla typer av offentliga bibliotek skall få skjuss, vad innebär en sådan organisationsförändring? Vill vi ha ett ledarskap som "flyttar in i" den vetenskapliga borgen, bort från den något flummigare kulturrådsvärld som vi vant oss vid? Att all form av kompetens kan samlas i den nya organisationen ger inte svar på om Kb är rätt väg att gå. För oavsett om man har olika bagage med sig tenderar en kultur att dominera. Vill vi ha en Kb-kultur som paraply över såväl skol som folkbibliotek?
Svensk biblioteksförening konstaterar i sitt remissvar att biblioteken inte låter sig plockas in under kulturetiketten och att vår breda verksamhet därför inte kommer till fullt uttryck i en kulturutredning och det är lätt att hålla med om. Men vill vi byta till en form av dirigenter som har en helt annan position i förhållande till det förändrade informationssamhället än vad folkbiblioteken har?
Det är min djupa övertygelse att det kommer dröja innan högskole och universitetsbibliotek med framgång kan diskutera och samordna sin syn på informations och kunskapsbegreppet med folkbiblioteken. Organisationsförändringen skall inte betyda likriktning på bekostnad av de olika uppdragen men den syn som råder "hos majoriteten" och portvakten kommer ofrånkomligen att sätta osynliga staket för tanken och utvecklingen.
Borde det inte vara här den nationella bibliotekspolitiska drömmen får sig en törn? Med en samhällskropp där informationen lever genom varje medborgare och samhället omskapas till kunskapsorganismer där varje person måste ha fysisk och mental möjlighet att delta. Är det i detta skede vi vill flytta in hos storebror? Giganternas gigant som på många sätt ligger före i förståelsen av informationssamhället och den sociala webbens påverkan, men som samtidigt måste inta en betydligt försiktigare attityd till att på allvar förändra innehållet i sin verksamhet i takt med det demokratiserade informationsutbytet och kunskapandet på alla nivåer: Från de minsta revolutionerna i form av ny kunskapsbildning kring sexualitet till de djupaste filosofiska spörsmål eller medecinska framsteg. Härmed menas inte största och minsta som värdeladdade beskrivningar. Istället är det utifrån högskolevärldens horisont jag nu resonerar. Ungas nätkulturer kommer steg för steg även att ge ny informationsförståelse i universitetsvärlden och därmed möjlighet för biblioteken att öppna sina informationsportar och släppa avgränsande bibliotekssystem. Men där är vi inte nu.
Skol, folk och universitetsbibliotek kan inte leva av samma inspiration och ha liknande krav på sig mitt i en dynamisk omstrukturering av själva fundamenten: Förståelsen för auktoriteter, kunskap och nätverkande. Jag menar att det har med den tid vi lever i att göra: Kraschen har inte kommit. De avgränsade, strikta och konservativt kompetenta och maktfyllda grupperna har ännu inte tvingats redovisa och försvara sin kunskapssyn inför dem som varje dag samlas och utan rädsla bygger gemensamt. (Vår egen yrkeskår liksom vetenskaplig, politisk och massmedial makt etc).
Kb kommer svälja folkbibliotekssverige och säkerligen kunna skapa en jämnare servicenivå över landet och en samlad kunskapsgrund att stå på, till stöd för de många kommuner som kämpar med bristande kunskaper om samtidens biblioteksfunktioner som den förändrade omvärlden kräver.
Det är lätt att som informationsvetare vilja kasta Kulturrådet överbord. Varför har vår breda sektor fastnat i kulturfnoskets fack? Men är det som folkbibliotekarie man vill flytta från kulturarenan till en annan som antagligen kommer att stavas utbildning, lärande och forskning? Jag hävdar inte att Kb som delvis styrande, sammanhållande och ekonomiskt fördelande faktor kommer att kunna injicera folkbiblioteksverksamheten med preparat som blandats av annan kunskaps, organisations och auktoritetstänk. Men varje förvaltning, myndighet eller förening som öppnar eller stänger dörrar och börjar dela organisationsnummer eller ny huvudman vet att någon sida kommer dominera. Det blir inte allt för alla. Tvärtom blir det just svensk biblioteksförenings vilja; att definiera huvudfunktioner och skapa gemensamma nationella strategier (se remissvar) som i någon mening kommer präglas av att ha en akademisk högborg som sin avsändare.
Kb;s ökande roll i bibliotekssamfundet kan vara till problem för dem som kämpar med 2.0-lösningar i webbfrågor och för dem som vill se biblioteken arbeta orädda med de nya informationsdefinitionerna. Här ingår även det viktiga kulturskapande som finns bredvid och innanför informationsverksamhetens gränser. Skarvarna blir allt otydligare och vi behöver frihet. Är det kulturen eller akademin som kommer att erbjuda den?
Svensk biblioteksförening kommer få sin efterfrågade kärnverksamhet, men hos dem och de stora akademiska institutionerna växer inte samma förhållande till kunskapens demokratisering fram som hos stora användargrupper.
Bibföreningen hänger kvar vid sitt gamla trallande om "läsfrämjande", "programverksamhet" och "personal med relevant kompetens". Skolbibliotek handlar om att skapa grund för fortsatta studier. Folkbibliotek om att öka barnens läsning, även här för språkutvecklingens och det framtida formaliserade lärandets skull. Kb bör därför vara en god kamrat.
Att tala om bibliotekarier och inte personal med relevant kompetens (remissvaret) är en omöjlighet... Det är biblioteket som artefakt man bygger föreningen kring. Inte verksamhet, verbform; medel för frigörelse, kulturellt skapande och sprängda gränser. Folkbibliotek mot rasism och för barnkonventionens intentioner- inte i teorin, utan i handling och verksamhetsplanering. Informationskompetensen har i föreningens ögon inte förändrats de senaste årtiondena. Samma sökdiskurs presenteras (Ibid) och därför skrämmer elefant 1 plus mastodont 2.
Jag är rädd att Kb kommer ha svensk biblioteksförenings kostym och sedan leda nationens biblioteksutveckling i en traditionalistisk väg som inte gagnar någon när osäkerheten kring våra arbetsuppgifter, våra användares bidrag och behov samt informationsresurserna i sig är i omdaning från stund till annan. Att man ropar på tydlighet, likriktning och nationell gemenskap är ett svar på otrygghet man upplever p g a kompetensbrist.
Är det formalisering vi kommer se? En organisationskultur hemmahörande i akademins och det formella lärandets korridorer kommer vinna över den som är van vid organisatorisk otrygghet och behov av att stå på flera ben och luta sig lite hit och dit beroende på hur de kommunala eller regionala vindarna blåst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar