Elza Dunkels bok känns delvis som skriven för bibliotekarier. Men det är ju inte konstigt eftersom vi värnar om alla lärandemiljöer (?) och själva konfronteras med många pedagogiska frågor. Boken Vad gör unga på nätet (newsdesk) balanserar näst intill perfekt. Hur har forskaren lyckats med detta i en sammanfattning på hundra sidor? Att berätta, ifrågasätta samt då och då visa radikala ståndpunkter på ett sätt som bör vara svårt för de flesta att inte anamma, utan att explicit trampa på några tår, det gör mig imponerad..
I de inledande kapitlena blev jag besviken eftersom jag ville möta en tuff och utmanande Dunkels. Men sedan insåg jag att det är Dunkels som är den skickliga läraren: Med tydligt språk, inte många svåra begrepp och med en blandning av ifrågasättande och det vi kallar common sense blir boken möjlig att använda som ett utmärkt fortbildningsmedel för lärare, fritidsledare och bibliotekarier. Den dämpar spänningsfältet som finns i varje rum där man träffas för att diskutera ungas nätanvändning. Därför bör den användas som studiecirkelsmaterial- gärna på bibliotek. Stor kunskap och giljotinerande av uppenbara felaktigheter i debatten ges på ett okomplicerat och flytande sätt. När jag tidigare föreläst om problemen med "kursmani" har vi kanske en förbättring här: Om man istället för att prioriterar att i första hand bygga bloggar eller forum som man inte har kunskap för att använda på ett för verksamheten produktivt sätt kan man istället börja med Dunkels bok som samtalsgrund och sedan fortsätta lära om "nyttan", behoven och applicerandet av verktyg istället för att börja i andra änden: Nu bygger vi 2.0-prylar utan att ha en informationsvetenskaplig förståelse vad de skall vara bra för.
Härmed släpper jag den kritik jag allmänt tänkte vända mot Dunkels för att hon använder ord som "naturligtvis" och "självklart" för att som jag uppfattar det- stryka alla medhårs samtidigt som hon berättar saker som de innan inte alls höll med om. Det är ett verkligt konststycke. Sedan får det ju mig att undra över hur mycket forskaren skriver tydligt och vad många skulle kalla sakligt men har betydligt mer irriterade, trötta, kanske lite arga känslor kring hur ämnet fortfarande behandlas och om hon då fått redigera sitt manus mycket för att få denna användbara slutprodukt?
Jag tror det är både och. Dunkels är en hermeneutiker med dragning åt viss socialkonstruktionism. Hon är en person med stora erfarenheter från fältstudier med barn och genom akademiska studier. Att hon använder begreppet childism (s 56) placerar henne mer i en socialkonstruktionistisk ådra. Att däremot som i kapitlet om spel (s 43 ff) skriva ovan nämnda begrepp känns mer konservativt.
Att inte utesluta människor ur kunskapen utan att använda vardagliga begrepp som "att baka ihop delar" (s 45) istället för att använda terminologin som "vi" mer eller mindre vant oss vid är briljant. Att göra detta är också mod; för det är lätt att välja ett strikt språk, en högdragen attityd och allvarlig blick när man talar om ämnen med stor diskrepans och stora klyftor mellan personers och gruppers insikter för att få en auktoritet som möjliggör en känsla av kunnande som inte släpper fram de värsta floderna av den (enligt Dunkels) avklingande moralpaniken. Hon tycks istället mena att vi är på väg och att pedagoger börjat upptäcka en ny värld de senaste fem åren. Att välja att skriva att motståndet, problemen, värderingar och ställningstaganden utan grund är påtagliga- det tycker jag hade varit lika mycket på sin plats.
Därför blir jag, trots allt, provocerad av att Dunkels flyter på vår dåliga common sense samtidigt som hon lyckas ifrågasätta så mycket och vända så många begrepp. Men det beror på att jag längtar efter en konfrontativ väg liksom den som råder i politiken. Men forskaren gör helt rätt; på detta sätt gör hennes bok stor nytta och jag hoppas vi får se den inte bara på lärarutbildningar utan även i vår egen praktik.
Men att använda starka ord som att bilder och ord finns " för evigt" eller "förevigas" på nätet- där tar Dunkels steget för långt för att tillmötesgå sina belackare. Eller är det så här hon tänker? Visst påtalar hon att de ungas behov bör vara utsiktspunkten men just detta dramatiska (obs- sällsynt i övriga boken) språk tillhör moralpaniken och har sin grund i gårdagens publiceringstänkande. Det är onödigt. Mina ord, dina ord, riksrevisionens ord, mina barns bilder, Obamas bilder.... På vilket sätt är det dramatiskt att dina och mina bilder finns kvar? För evigt- det är laddade begrepp som man skrämmer barn med och har de lagt ut något de ångrar snackar de klart inte med någon om det- tänk att frivilligt göra något som är omöjligt att ta tillbaka?
Vidare behöver vi fråga oss vilken skada gruppindelningarnas fördjupning genom denna och andra böcker gör: Om vi är "stackars vuxna" (s. 44 – om e-post) som skall försöka hänga med i ungdomsvärlden, då har vi redan gett upp tankar om total integration. Dunkels skriver att alla åldersgruppers kunskaper behövs och behöver mötas. Det är viktigt och steg ett. Men samtidigt är olikheterna oändliga inom grupper och skyttegraven skall vi akta oss för att fortsätta tömma på jord. Vi får inga enkla svar, hur mycket vi än längtar efter det och därmed får vi inga självklara språkrör i form av generationer eller yrkesgrupper. Däremot kan man kräva att lärare och bibliotekarier ( de yrkesgrupper som driver på moralpanik mot ny media mest) tar steget ut i verkligheten.
Nu finns det ett ex av boken med kommentarer på varje sida. Kanske är dessa intressanta för författaren. Men jag besparar er andra min långt gångna obsession kring nätkulturer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar