onsdag 13 maj 2009

Förlänger konstfack

Hon lyssnar på P J Harvey, ensam på sitt kontor. Måste andas i fred. Tre timmar med konstant konversation och många små rutin-jobb gör sorgetyngden över bröstet mer påtaglig. Sitter i samma blåa kontorsstol med tunga armar, tryck över pannan. Förtvivlan som inte har någon hemmahörighet, ingen utgångspunkt och därmed ingen motståndskraft. Har bara så ont och inser att det inte finns dagar, timmar eller minuter. Bara detta mörker, krökta axlar och gammalmodig knapptelefon som aldrig slutar ringa.

Skokartonger med brev, slitna inbundna dagböcker med mönster på. Trasiga ringpärmar och små teckningar inklistrade. Fotoalbum där korten bubblat sig. Här finns många spår av hennes glömda liv. Hon kan läsa, tänka, minnas och försöka koppla ihop en kedja som berättar en egen historia.

SSU-lokal i Folkets hus källare där hon kunde gömma sig. Timmar, kvällar och nätter. Inrökt lokal med vänner, alkohol och nikotin. En liten toalett där de kunde tvätta oljiga penslar med intorkad färg. Foto på flicka som sitter i bara BH på toalettens golv och ser mot kameran. Den människan mår inte bra. Rädd för att vara borta, rädd för att vara hemma. Sover hos vänner och orkar inte med franska och litterära klassiker på det nybygda gymnasiet. Sorgen började byggas. Rädslan lika så. Vad möter henne innanför ytterdörren hemma? Grönmålad trappuppgång och lång ledstång. Syskon, en mamma som måste vaktas. Orkar inte se men återvänder gång på gång.

Nätterna igenom lyssnar hon. Finns där för att det inte finns någon vila. Finns där för att höra om någon behöver gripa in. Telefonen står på köksbordet och den tunna kvinnan med håret klistrat mot tinningarna slår nummer efter nummer. Systrar, föräldrar och vänner skall veta att i natt är det dags att dö. Mörkhårig sätter sig bredvid och håller hennes hand. Tror inte för ett ögonblick att hon skall ha kapacitet att dö. Meningarna är redan osammanhängande och dosetten på köksbordets ljusa skiva är tom. Ett vinglas och en kaffekopp. Många timmar har redan gått. Mamman avslutar ett samtal och reser sig. Det blir tyst och lägenheten öde. Vet att hon inte kommer gå upp mer den här natten.

Flicka har klippt sig i page. Sitter på balkongen med fluffigt färgat hår och röker. Det är morgon och människor börjar röra sig på gatan nedanför. Här kommer hon att sitta kvar. Det är milt i luften... Om en stund skall syskonen vakna, äta frukost och ge sig av till skolan. Hon kommer finnas där, tills dess alla andats färdigt.

2 kommentarer:

Emma sa...

Det här var skrivet på ett snyggt sätt. För att använda en klyscha; du målade med orden. I like.

Lina Z Y sa...

okej. Kul.