lördag 16 maj 2009

Odell & Foucault i helig allians?

En okuvlig bibliotekarie: Sorgligt och respektlöst Konstfack

En okuvlig bibliotekarie: Sorgligt och respektlöst Konstfack, del 2

En okuvlig bibliotekarie: Konstfack och censur?


Med tanke på ovanstående inlägg och åtskilliga diskussioner i många forum vill jag nu, (trots de många kommentarer, artiklar och blogginlägg som redan producerats av andra med liknande innebörd) uttrycka min respekt för Anna Odell, hennes historia och det konstverk så som det beskrivs på bloggen Psykbryt: alla genier är psykiskt instabila.

Min argumentation att Odell spädde på diskursen om personer med psykisk sjukdom som utåtagerande drastiska personer som drabbas av bruten kontakt med det vi kallar verkligheten håller inte i relation till hennes slutresultat.

Jag kan inte resonera som jag gjort att personer som vill gestalta psykossjukdomar och den psykiatriska vårdens våld och obehagliga maktutövning inte är berättigade att göra detta för att populärmedia och kvällspress vill skapa stereotyper som visar just psykisk ohälsa- bara som något fjärran från våra normala radhusområden. Vi måste kunna ha många olika offentliga bilder liksom en nyanserad helhetsbild av psykisk ohälsa. I den bör ingå depressivitet, klinisk depression och de tyngre diagnoserna som schizofreni.

En uppföljning till den återskapade våldsamma och kränkande behandling Odell utsatts för skulle jag vilja se gestaltningar av de mindre påtagliga och synliga sjukdomarna som depressivitet, ångesttillstånd och ätstörningar samt hur även dessa behandlas med olika övergrepp inom den totalitära psykvården. Jag skall genast tillägga; det finns alla typer av vårdteam, läkare och sjuksköterskor. Det är inte enskilda, penalistiska personer som blir skötare eller psykiatrer. Istället är det systemfel och bristande resurser som försätter redan svårt skadade personer i situationer som förvärrar deras ohälsa.

På psykiatriska akutmottagningar får svårt ångestfyllda människor vänta länge på hjälp i väntrum med låsta dörrar. De människoöden jag mött vars symtom och generella tillstånd förvärrats av den psykiatri som i dag inte skiljer sig från den röda tråd Foucault målar upp i Vansinnets historia; Det förvånar mig att de inte bildar ett tvåtusentalets Baader-Meinhof (Röd armé fraktion) med lika mycket hat men nu vänt mot de institutioner som delar psykofarmaka, talar snällt och utövar disciplinering och överhet på en och samma gång. Det är kanske inte förvånande. För just dessa människor bör väl ha svårast att bilda bra nätverk som synliggör de övergrepp som normaliserats? I själva diagnostiseringskulturen slutar man se människan och tolkar utifrån förutbestämda ramar.

Dessa grupper liksom barn eller gamla skall ha starka företrädare och deras egna berättelser skall vara oändligt värda.

Kan också tipsa om att Anderberg-Strollos bok Bryta om nu finns som pocket. Därmed bör biblioteken inte ha ekonomiska bekymmer att sprida den och ta del i arbetet för vuxna och barn i psykiatrins närhet.

3 kommentarer:

anna-stina sa...

När Anna Odell själv kom till tals, både genom sitt verk och genom intervjuer, så kände jag att det är väl såhär som konst ska vara. Så mycket starkare än en debattartikel. Jag fick verkligen respekt för henne.

Emma sa...

Intressant artikel i Fokus: http://www.fokus.se/2009/05/journalisterna-ar-konstverket/

Lina Z Y sa...

Ja det var intressant.
Visst- i kontext blev det starkt.