Ändrar vi verkligen kurs kring barns och ungas nätanvändning? En bitter bibliotekarie finner hopp

Vi tror att det är viktigt att vårt arbete så långt möjligt utgår från att stödja och främja barns och ungas utveckling, snarare än att komma med förbud och begränsningar, vilket riskerar att hämma deras kreativitet.

Kulturministern i GP

Vad hände med vår kulturminister? En religiös omvandling som kan gynna även oss barn och ungdoms-engagerade bibliotekarier som skrikit lungorna ur oss för en kursändring i kunskaps och informationsarbetet. Vår minister fortsätter:

Dagens unga har ofta större kunskap om till exempel internet än vuxengenerationen, både när det gäller möjligheter och risker. Undersökningar visar att föräldrar vet för lite om hur deras barn använder nya medier och internet. Därtill oroar sig föräldrar ofta för fel saker.

Om nu den nationella chefen för kultur kan komma till denna insikt och öppet våga marknadsföra åsikten (under inflytande av pågående mediekonferens i Gbg) är vi kanske på väg mot en kursändring. Kan vi hoppas på en kultursektor som på allvar anammar nätbaserat skapande och ungas kreativitet? Kan vi t o m hoppas på att bibliotekarier och lärare utan insikt och kunskap om ungas nätkulturer slutligen medger att de har något att lära och vad (ett fåtal av) deras kollegor arbetar med faktiskt är värdefullt?

Kanske flippar den här bloggposten ur i sina extremt stora växlar på en debattartikel och en till synes väl pågående mediekonferens, bl a med EU-flagg, men för dem av oss som svettats och kämpat tillsammans med barn och unga är det ett känslomässigt ögonblick när en dignitär öppnar käften om annat än grooming.

Adelsson Liljeroths invigningstal under "För en kreativ generation – barn och unga i det nya kultur- och medielandskapet" innehåller aspekter på att kunna ifrågasätta rådande ordning, ge utlopp för sina egna kulturella uttryck och öppna för mångfald och en ung generation som lyssnas till.

Vid sidan av det intressanta material vi kan inhämta under konferensens gång bör vi se fram emot och kräva att kulturministern i praktisk handling arbetar för de ideal hon nu ger uttryck för och understödjer genom en del av konferensens inbjudna talare. Därför måste vi fråga; vilka förändringar kommer vi att se i skola och på kulturinstitutioner- i första hand biblioteken? Den passiva konsumenten av kultur ifrågasätts nu och deltagandet premieras- åtminstone i ord. Vad betyder det för yrkesutövningen för bibliotekarier och pedagoger? Kommer ni att lyssna?

Folkbibliotekens barnavdelningar är fortfarande extremt eftersatta och det känns obegripligt att aktiva inom kultursektorn fortsätter att bedriva en konservativ tillhandahållande, övervakande och teknikfientlig verksamhet.

Barn kan delta i de demokratiska processerna och ge uttryck för sina åsikter genom digitala medier. Kulturministern bejakar detta. Samtidigt pekar hon på väl utbygd kulturverksamhet för de yngre och FNs barnkonventions mål på området. Men offentlig finansiering av kulturinstitutioner betyder inte ett paradigmskifte i synen på barn och deras rätt att vara digitalt, handlande subjekt. En välformulerad barnkonvention är även den tom text på ett papper så länge som paragraferna inte förpliktigar.

Men hur når vi målen i konventionen? Hur skapar vi möjligheter för alla ungas nätdeltagande och hur låter vi deras kunskap spridas uppåt i ålders och makthierarkin?

Om detta väntar vi fortfarande på svar och de chefer som sitter på händerna och väntar på att nästa eller nästnästa generations biblioteksadministratörer skall ta ansvar för att uppdatera informations och kulturarbetet med våra unga, de beslutsfattarna är ansvariga: Bibliotekschefer, biblioteksföreningen och kulturpolitiker skjuter hela sektorn i sank. För det funkar inte så: Skeppet kan inte sjunka och sedan plockas upp för att rekonstrueras och moderniseras. Ett kontinuerligt arbete måste finnas för att bibliotekssverige skall vara en intressant, givande och maktfördelande part i samhället.

Kanske kan kursändringen i det offentliga samtalet som nu kan skönjas ge oss som är skittrötta lite ny energi för att fortsätta arbeta för en förändring? För där har vi ytterligare ett problem: Om nätarbetande kulturanställda släpas i smutsen och byts ut mot nickedockor a la folkbibliotek 1977, då kommer inga nätverkande, kompetenta virrpannor som har mer än barnlitteratur på hjärnan att finnas tillgängliga för anställning den dag man kliar sig i skallen och verkligen önskar engagerade barn och unga tillbaka till biblioteken.