"Det kommer gå bra. Jag är klar i huvudet, jag äter och sover."
"Det var första gången jag skadade mig på säkert ett halvår"
K-special om Berny Pålsson, Berny Blue
Vingklippt ängel lästes företrädelsevis av unga som kunde identifiera och förstå Berny Pålssons smärta. En generalisering... Men den hudlöshet som total fördomsfri empati kräver, förlorar många med antal levda år.
tisdag 30 september 2008
måndag 29 september 2008
Vi möter inte Lassie
Etikens gränser har länge provocerat ifråga om åtskillnad mellan människor och övriga djur. Men vilka blir framtida ”battlefields” ? Nämnda gräns fortsätter att engagera men personer som Peter Singer har ställt frågan på den internationella (diskussions)agendan.
I Sverige har Lisa Gålmark brutit mark mellan feminismen och djurrätten. David J. Gunkel kräver samma koncentration då han uppmanar att tänka etik för ”maskiner”. Det är ett glidande perspektiv som mest är framåtblickande som han ger uttryck för i sin artikel.
Men frågorna om avatarers rättigheter och om det går att känna omsorg eller respekt inför maskiner är redan nu viktiga frågor. De vattentäta skott som byggs mellan digitalt och fysiskt gör att utvecklingen går trögt i fråga om flöde mellan de olika fälten.
Kanske behöver man ha tänkt kritiskt kring ontologi och epistemologi för att vara öppen för att tankarnas rörelser mellan och inom olika fält är det relevanta. Inte gårdagens evolution från skrivmaskin till PC.
Det fysiska fortsätter att kräva all energi och respekt. Kanske måste transparens uppnås ifråga om användning av IT för att vi skall kunna ta oss vidare? Men det är en hopplös tanke. Alltför många med beröringsskräck inför datorer och nätbaserade möten kommer fatta beslut och sätta agendan på skolor, bibliotek och förvaltningar länge framöver.
Informationsarbetare som ser beroendet och gränsöverskridandet mellan digitalt och fysiskt kommer fortsätta att marginaliseras så länge som språket, tänkandet och värderingarna inte är mer vana vid och lättrörliga i fråga om nätbaserad utveckling.
Kilar slås inte bara in mellan generationer utan även mellan dem som ser en skärm och dem som ser rum. Mellan dem som vill fortsätta tillhandahålla fysisk service och dem som hellre följer uppdragsgivare, användare och elever in i andra former av lärande, gränser och experimentialism.
I Sverige har Lisa Gålmark brutit mark mellan feminismen och djurrätten. David J. Gunkel kräver samma koncentration då han uppmanar att tänka etik för ”maskiner”. Det är ett glidande perspektiv som mest är framåtblickande som han ger uttryck för i sin artikel.
Men frågorna om avatarers rättigheter och om det går att känna omsorg eller respekt inför maskiner är redan nu viktiga frågor. De vattentäta skott som byggs mellan digitalt och fysiskt gör att utvecklingen går trögt i fråga om flöde mellan de olika fälten.
Kanske behöver man ha tänkt kritiskt kring ontologi och epistemologi för att vara öppen för att tankarnas rörelser mellan och inom olika fält är det relevanta. Inte gårdagens evolution från skrivmaskin till PC.
Det fysiska fortsätter att kräva all energi och respekt. Kanske måste transparens uppnås ifråga om användning av IT för att vi skall kunna ta oss vidare? Men det är en hopplös tanke. Alltför många med beröringsskräck inför datorer och nätbaserade möten kommer fatta beslut och sätta agendan på skolor, bibliotek och förvaltningar länge framöver.
Informationsarbetare som ser beroendet och gränsöverskridandet mellan digitalt och fysiskt kommer fortsätta att marginaliseras så länge som språket, tänkandet och värderingarna inte är mer vana vid och lättrörliga i fråga om nätbaserad utveckling.
Kilar slås inte bara in mellan generationer utan även mellan dem som ser en skärm och dem som ser rum. Mellan dem som vill fortsätta tillhandahålla fysisk service och dem som hellre följer uppdragsgivare, användare och elever in i andra former av lärande, gränser och experimentialism.
torsdag 25 september 2008
blogg på låg aktivitet
Håller på med ngt annat just nu och har svårt hinna blogga. Hör gärna av er på mailen eller facebook & myspace om ni vill ha tag på mig t ex för att diskutera ngt.
2.0- arbetare "på golvet"?
I de flesta sammanhang möts jag av 2.0-arbete från länsbibliotekarier/konsulter eller fristående aktörer.
Ni som arbetar på golvet. Hör av er.
Ni som arbetar på golvet. Hör av er.
onsdag 24 september 2008
Reclaim your library
Sällan blir det så tydligt vilken funktion medborgarjournalistik och politiskt bloggande fyller som när någon miljö eller vänsterorganisation genomfört en (extrem) omfattande och uppmärksammad manifestation utanför fastställda ramar.
Reclaim the streets manifestation och European social forums digra program av debatter och föreläsare kan man inte ta del av utan att söka sig till bloggosfären- trots dess omfattande agenda. Dagstidningar, kvällstidningar och annan etablerad (borgerlig) media berättar samma historia utifrån samma grundantaganden. Diskursen om vänsteraktivister som agerar utan annan agenda än att ställa till oreda och skapa konfrontation med polisen.
Att förstå Reclaim the streets aktioner innebär att man måste vara medveten om hur det offentliga rummet alltmer kommersialiseras och ägs av enskilda vinstdrivande aktörer. Vilka gator kan du röra dig på och dela ut flygblad? I hur hög grad förflyttas aktiviteter till massiva köpcentran där varjemillimeter av golvytan utgör privat mark där ägande företag avgör om informationskampanjer och reklamjippon får äga rum. Trots Naomi Kleins nyligen genomförda Sverigebesök så tar etablerad media inte tillfället i akt och sätter in Reclaim the streets- rörelsens manifestationer i ett idémässigt sammanhang. Man diskuterar inte vem som äger våra gator och vilka som har företräde. Bilismen och konsumismen sätter agendan och bestämmer villkoren för våra stadskärnors utformning av vår eventuella rätt att befinna oss på olika platser med olika syften. Finns det några offentliga platser som är gratis att vistas på? Några rum som ägs gemensamt, några centrala gator som domineras av föreningsliv istället för shopoholicens värsta mardröm?
Biblioteken skryter med att vara ett öppet rum på användarnas villkor. Eller? Under våren kom ju även en bok om bibliotekets funktion som mötesplats utgiven av allas vårt btj- förlag. Samtidigt är många av våra tjänster avgiftsbelagda och reglerna för hur rummet kan nyttjas bestäms ofta av rigida antaganden.
Reclaim your library. Kräv din rätt – biblioteket är ditt. Dra in rollspel och Tv-spelskonsoller. Låt barnen slå kullerbyttor, fika och rita på väggarna. Vägra köras bort från internetdatorn precis när du är inne i ett skapande flöde. Visa fingret åt övertidsavgifter och reservationsavgifter. Vi arbetar för dig och med dina pengar på fickan.
Reclaim the streets manifestation och European social forums digra program av debatter och föreläsare kan man inte ta del av utan att söka sig till bloggosfären- trots dess omfattande agenda. Dagstidningar, kvällstidningar och annan etablerad (borgerlig) media berättar samma historia utifrån samma grundantaganden. Diskursen om vänsteraktivister som agerar utan annan agenda än att ställa till oreda och skapa konfrontation med polisen.
Att förstå Reclaim the streets aktioner innebär att man måste vara medveten om hur det offentliga rummet alltmer kommersialiseras och ägs av enskilda vinstdrivande aktörer. Vilka gator kan du röra dig på och dela ut flygblad? I hur hög grad förflyttas aktiviteter till massiva köpcentran där varjemillimeter av golvytan utgör privat mark där ägande företag avgör om informationskampanjer och reklamjippon får äga rum. Trots Naomi Kleins nyligen genomförda Sverigebesök så tar etablerad media inte tillfället i akt och sätter in Reclaim the streets- rörelsens manifestationer i ett idémässigt sammanhang. Man diskuterar inte vem som äger våra gator och vilka som har företräde. Bilismen och konsumismen sätter agendan och bestämmer villkoren för våra stadskärnors utformning av vår eventuella rätt att befinna oss på olika platser med olika syften. Finns det några offentliga platser som är gratis att vistas på? Några rum som ägs gemensamt, några centrala gator som domineras av föreningsliv istället för shopoholicens värsta mardröm?
Biblioteken skryter med att vara ett öppet rum på användarnas villkor. Eller? Under våren kom ju även en bok om bibliotekets funktion som mötesplats utgiven av allas vårt btj- förlag. Samtidigt är många av våra tjänster avgiftsbelagda och reglerna för hur rummet kan nyttjas bestäms ofta av rigida antaganden.
Reclaim your library. Kräv din rätt – biblioteket är ditt. Dra in rollspel och Tv-spelskonsoller. Låt barnen slå kullerbyttor, fika och rita på väggarna. Vägra köras bort från internetdatorn precis när du är inne i ett skapande flöde. Visa fingret åt övertidsavgifter och reservationsavgifter. Vi arbetar för dig och med dina pengar på fickan.
tisdag 23 september 2008
Den kan inte dö för den finns inte Eller "Rädda Joppe"
Jag minns Rädda Joppe - död eller levande som TV-serie från när jag var barn. Relationen huvudpersonen hade med sitt kramdjur underbyggs gärna av föräldrar. Vi tillskriver tillsammans med barnen deras nallar och barbiedockor tankar, känslor och vilja.
Barbara J. Wilson artikel om unga, rädsla, altruism och internetanvändning (eller screenbased media generellt) i The future of Children konkluderar:
"media influence on children depends more on the type of content that children find attractive than on the sheer amount of time they spend in front of the screen."
Wilson lyfter fram att barns och ungas rädsla och ångest kan väckas av screenbased innehåll. Detta perspektiv har ju länge diskuterats och även frågan om mediavåld leder till IRL-våld tas upp av författaren.
Mer intressant är dock hennes fördjupning ifråga om inlevelseförmåga, sympati och altruism underbygd av t ex nätanvändning.
Det är precis som med Joppe frågan om engagemang och intresse för fiktioner och fantasi. Lärande och utbyte genom att möta olika verkligheter och olika känslor . i lek med föräldrar med mjukdjur och tågbana eller via nätanvändning, spel och socialt nätverkande med fantasifulla karaktärer på forum och onlinespel.
Avatarer lever - i mycket högre grad än vad Joppe gör. Ändå pågår diskussionerna ständigt om att begränsa de ungas och barnens nätanvändning. Nyligen hamnade jag i en diskussion där jag försökte framhålla hur viktigt det kan vara för barn att logga in frekvent för att hålla liv i sina karaktärer och uppdatera sina konton. Motparten höll inte med mig. Nätanvändningen kan inte få den digniteten eftersom ingenting är verkligt. I min desperation berättade jag slutligen om fantastiska färggranna karaktärer, avatarer, med hela liv - inredningskataloger och kamratskap som faktiskt dör om man inte aktiverar dem.
Svaret blev naturligtvis "De kan inte dö, de finns inte på riktigt."
Jag skulle vilja se lärare och föräldrar använda samma brutalitet när de talar om Snigel från Björnes magasin eller barnets favoritnalle.
Nästa gång Joppe åker iväg med sopbilen bör vi alla lakoniskt konstatera: Han kan inte dö, han finns ju inte på riktigt.
Barbara J. Wilson artikel om unga, rädsla, altruism och internetanvändning (eller screenbased media generellt) i The future of Children konkluderar:
"media influence on children depends more on the type of content that children find attractive than on the sheer amount of time they spend in front of the screen."
Wilson lyfter fram att barns och ungas rädsla och ångest kan väckas av screenbased innehåll. Detta perspektiv har ju länge diskuterats och även frågan om mediavåld leder till IRL-våld tas upp av författaren.
Mer intressant är dock hennes fördjupning ifråga om inlevelseförmåga, sympati och altruism underbygd av t ex nätanvändning.
Det är precis som med Joppe frågan om engagemang och intresse för fiktioner och fantasi. Lärande och utbyte genom att möta olika verkligheter och olika känslor . i lek med föräldrar med mjukdjur och tågbana eller via nätanvändning, spel och socialt nätverkande med fantasifulla karaktärer på forum och onlinespel.
Avatarer lever - i mycket högre grad än vad Joppe gör. Ändå pågår diskussionerna ständigt om att begränsa de ungas och barnens nätanvändning. Nyligen hamnade jag i en diskussion där jag försökte framhålla hur viktigt det kan vara för barn att logga in frekvent för att hålla liv i sina karaktärer och uppdatera sina konton. Motparten höll inte med mig. Nätanvändningen kan inte få den digniteten eftersom ingenting är verkligt. I min desperation berättade jag slutligen om fantastiska färggranna karaktärer, avatarer, med hela liv - inredningskataloger och kamratskap som faktiskt dör om man inte aktiverar dem.
Svaret blev naturligtvis "De kan inte dö, de finns inte på riktigt."
Jag skulle vilja se lärare och föräldrar använda samma brutalitet när de talar om Snigel från Björnes magasin eller barnets favoritnalle.
Nästa gång Joppe åker iväg med sopbilen bör vi alla lakoniskt konstatera: Han kan inte dö, han finns ju inte på riktigt.
torsdag 18 september 2008
naken, uthängd, suicid, nätet
Metro skriver Hängdes ut nakna - tog livet av sig och överträffar SVT i osaklighet. Föga förvånande handlar det om bilder på nätet och utsatta ungdomar. Vad som inte heller förvånar är att Netscan är med och skapar "nyheten", underbygger diskursen om den farliga tekniken.
Tyvärr är Elza Dunkels också citerad. Skulle förvåna mig mycket om hon trivs i sällskapet.
Se mina tidigare bloggposter om Netscan och suicid för fler kommentarer.
Tyvärr är Elza Dunkels också citerad. Skulle förvåna mig mycket om hon trivs i sällskapet.
Se mina tidigare bloggposter om Netscan och suicid för fler kommentarer.
Hellre skräp på allmänningen än osynlig censorship
I föregående bloggpost var doktorsguiden på tal.
Flera svarade på mitt inlägg om uppdrag gransknings program om PRO-suicid och nätet (om det nu var vad det skulle handla om).
De båda exemplen är en del av en helhet om nätet som allmänning och som strikt styrd kommersiell eller privat ägd mark. Är det inte påfallande ofta sidor som sjalvmord.com refereras när yttrandefriheten och det oreglerade osäkrade nätlandskapet diskuteras?
Samtidigt hörs betydligt mindre om den makt som stora vinstdrivande aktörer har över kommunikationen på populära samlingspunkter liksom om de moderatorer som har en oinskränkt makt på föreningsstyrda eller privata sociala nätverksforum. Platser som växer i betydelse för människors möten och kunskapsbyggande.
På agendan är den ocensurerade rösten, "du" (Times ni vet) som har makt över din kommunikation och deltagandet i informationsflöden. Att mobilisera unga, väjare och miljövänner, att skapa upprop och bilda kluster av antiglobaliseringsaktivister på väg till nästa G8-möte. Informationen om feministiskt initiativs kraftsamling inför EU-valet (Gudrun in i parlamentet verkar vara planen) kommer naturligtvis från gräsrötter via gratis nätverkande.
Så: Ordet är fritt, makten är din. Skapa opinion eller sprid pornografi och fånga vilsna själar att hjälpa in i destruktiva handlingar. Vilken vinkel du än väljer så är makten skribentensens på detta nakna webb 2.0-fält som jag kan kludda ner hur jag vill. Omoraliskt eller strategiskt.
I DN i dag tar en av ledarskribenterna upp tråden om arbogabilderna som delas genom Pirate bay. Intressant nog använder han begreppet allmänning om nätet och hänvisar till en arkivvetares arbete i ämnet (vilket ju känns som en möjlig öppning i debatten). Men konklusionen blir att även på allmänningar finns regler... Ja just det: Därmed är inte "djungelns lag" rätt benämning eller rätt fokus. Snarare är den dagliga, stundliga censuren vad vi bör fundera över. Varje forum har en lärare som suddar tavlan efter eget bevåg...
Som politiskt aktiv i fysiska debatter slungade jag ut påståenden i luften och blev korrigerad, hatad och omtyckt. Men vid varje nytt inlägg fanns det föregånget sagda hängande i luften för publiken att ta ställning till. På de många forum där jag blivit censurerad i dag, igår och för månader sedan är spåren raderade. Det går aldrig överklaga, diskutera och ventilera rätt och fel. Orden väcks till liv och släcks utan att lämna spår. Vad betyder detta för vårt demokratiska samtal? Inte är det bara en mångfald aktörer, fria röster och aktivism som präglar 2.0. I lika hög grad är det subjektivitet och osynlig makt som formar agendan. "Högre instans" saknas alltid.
Aldrig blivit korrigerad, fått dina inlägg suddade och standardmail till din korg om regler för aktuella forum? (Regler som saknar all relevans för just det du censurerats för.) Jag blir lika häpen varje gång människor hävdar detta. Hur bekväm är man då? Hur mainstream lyckas man vara i det streamade samtalet?
Så här gick det för övrigt för mig mig när jag försökte bidra till doktorsguidens innehåll och rankning av läkare:
Flera svarade på mitt inlägg om uppdrag gransknings program om PRO-suicid och nätet (om det nu var vad det skulle handla om).
De båda exemplen är en del av en helhet om nätet som allmänning och som strikt styrd kommersiell eller privat ägd mark. Är det inte påfallande ofta sidor som sjalvmord.com refereras när yttrandefriheten och det oreglerade osäkrade nätlandskapet diskuteras?
Samtidigt hörs betydligt mindre om den makt som stora vinstdrivande aktörer har över kommunikationen på populära samlingspunkter liksom om de moderatorer som har en oinskränkt makt på föreningsstyrda eller privata sociala nätverksforum. Platser som växer i betydelse för människors möten och kunskapsbyggande.
På agendan är den ocensurerade rösten, "du" (Times ni vet) som har makt över din kommunikation och deltagandet i informationsflöden. Att mobilisera unga, väjare och miljövänner, att skapa upprop och bilda kluster av antiglobaliseringsaktivister på väg till nästa G8-möte. Informationen om feministiskt initiativs kraftsamling inför EU-valet (Gudrun in i parlamentet verkar vara planen) kommer naturligtvis från gräsrötter via gratis nätverkande.
Så: Ordet är fritt, makten är din. Skapa opinion eller sprid pornografi och fånga vilsna själar att hjälpa in i destruktiva handlingar. Vilken vinkel du än väljer så är makten skribentensens på detta nakna webb 2.0-fält som jag kan kludda ner hur jag vill. Omoraliskt eller strategiskt.
I DN i dag tar en av ledarskribenterna upp tråden om arbogabilderna som delas genom Pirate bay. Intressant nog använder han begreppet allmänning om nätet och hänvisar till en arkivvetares arbete i ämnet (vilket ju känns som en möjlig öppning i debatten). Men konklusionen blir att även på allmänningar finns regler... Ja just det: Därmed är inte "djungelns lag" rätt benämning eller rätt fokus. Snarare är den dagliga, stundliga censuren vad vi bör fundera över. Varje forum har en lärare som suddar tavlan efter eget bevåg...
Som politiskt aktiv i fysiska debatter slungade jag ut påståenden i luften och blev korrigerad, hatad och omtyckt. Men vid varje nytt inlägg fanns det föregånget sagda hängande i luften för publiken att ta ställning till. På de många forum där jag blivit censurerad i dag, igår och för månader sedan är spåren raderade. Det går aldrig överklaga, diskutera och ventilera rätt och fel. Orden väcks till liv och släcks utan att lämna spår. Vad betyder detta för vårt demokratiska samtal? Inte är det bara en mångfald aktörer, fria röster och aktivism som präglar 2.0. I lika hög grad är det subjektivitet och osynlig makt som formar agendan. "Högre instans" saknas alltid.
Aldrig blivit korrigerad, fått dina inlägg suddade och standardmail till din korg om regler för aktuella forum? (Regler som saknar all relevans för just det du censurerats för.) Jag blir lika häpen varje gång människor hävdar detta. Hur bekväm är man då? Hur mainstream lyckas man vara i det streamade samtalet?
Så här gick det för övrigt för mig mig när jag försökte bidra till doktorsguidens innehåll och rankning av läkare:
Den den 18 september 2008 11:44 skrev
Tack för din kommentar på Doktorsguiden.se!
Tyvärr har din kommentar inte kunnat publiceras eftersom den inte
uppfyllt våra krav för publicering.
Det kan bero på att den kritik du framfört inte har varit konstruktiv
och kan uppfattas som stötande eller kränkande. För att en kommentar
skall publiceras vill vi dessutom att du är saklig i din
framställning och kunna motivera varför du upplevde att du blivit
bemött på ett visst sätt.
Kom ihåg att man inte får anklaga någon för tjänstefel t ex hävda att
man blivit felbehandlad. Man får inte heller uppmana till bojkott t.ex. genom att skriva "gå aldrig till denna läkare". Man får inte
anklaga någon för annat typ av brott. Har man sådana invändningar
bör man kontakta Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd eller annan
myndighet.
Din kommentar har dock sparats i systemet och du kan enkelt gå in och
omformulera dig. Vi ber dig att göra ett nytt försök där du på ett
sjysst sätt förklarar hur du upplevde besöket. Tänk på att det sitter
en mottagare på andra sidan. Lyft fram det som var bra och vad du
anser kan bli bättre.
onsdag 17 september 2008
Betygssätta bibliotekarier ett steg mot kvalitetssäkring
Bibliobusters fråga
om man skulle kunna ha ett liknande betygssättningssystem samt rankning av bibliotek som doktorsguiden ger möjlighet till vad gäller sjukvårdspersonal och sjukhus.
Jag tycker att tanken borde följas upp. Att utse årets bibliotek är en ofarlig typ av betygssättning, ett jippo där man inte på allvar granskar folkbibliotekens kvalité.
Alla (?) har vi väl under utbildningstiden fått gå och ställa en referensfråga på ett valfritt bibliotek och sedan utvärdera den serviceagerande bibliotekariens sätt att lösa frågan.
Nyfiken i en burk som jag är (hoppar aldrig ur någon strut) har jag gjort samma test på fråga biblioteket vid ett par tillfällen. Hur har era responser sett ut? Fasa?
Nu tycker jag ju att bibliotekarierollens alla goda föresatser och funktion gör det till ett av de mest livsviktiga för vårt samhälle. Vad är ett kunskapssamhälle utan informationsvägledare? Vad är ett samhälle som saknar kulturinstitutioner?
Naturligtvis ska vi starta en egen doktorsguide där våra användare kan betygssätta såväl oss som våra bibliotek. Men vi ska göra en jäkligt mycket proffsigare variant än doktorsguiden vars språkbruk, kunskapsorganisation etc kräver en del ytterligare att önska.
Vi behöver verkligen respons och ärliga svar kring vår servicenivå. Alla har vi tråkiga och/eller skräck- historier om kollegors agerande (självrannsakan verkar svårare). Det är lika lite acceptabelt i vår vitala del av samhällsorganismen som vårdens.
Vilka är det annars som berättar om vår "insats"? Möjligtvis ett telefonsamtal i halvåret till vår chef där vi blir utskällda för att inte klara av att vara socialpedagoger, präster och kuratorer i tillräckligt hög utsträckning. (Bemötande är självklart viktigt men fan va ont i magen det gör att våra betyg så ofta överräckes av kverulanter.)
Bygg ett system där vår "verkliga" kompetens kan betygssättas- som individuella servicegivare och som institutioner! En spark i röven i form av feedback kan hjälpa oss att fatta hur mycket folkbiblioteken saknar system för kvalitetssäkring (sorgligt nog).
om man skulle kunna ha ett liknande betygssättningssystem samt rankning av bibliotek som doktorsguiden ger möjlighet till vad gäller sjukvårdspersonal och sjukhus.
Jag tycker att tanken borde följas upp. Att utse årets bibliotek är en ofarlig typ av betygssättning, ett jippo där man inte på allvar granskar folkbibliotekens kvalité.
Alla (?) har vi väl under utbildningstiden fått gå och ställa en referensfråga på ett valfritt bibliotek och sedan utvärdera den serviceagerande bibliotekariens sätt att lösa frågan.
Nyfiken i en burk som jag är (hoppar aldrig ur någon strut) har jag gjort samma test på fråga biblioteket vid ett par tillfällen. Hur har era responser sett ut? Fasa?
Nu tycker jag ju att bibliotekarierollens alla goda föresatser och funktion gör det till ett av de mest livsviktiga för vårt samhälle. Vad är ett kunskapssamhälle utan informationsvägledare? Vad är ett samhälle som saknar kulturinstitutioner?
Naturligtvis ska vi starta en egen doktorsguide där våra användare kan betygssätta såväl oss som våra bibliotek. Men vi ska göra en jäkligt mycket proffsigare variant än doktorsguiden vars språkbruk, kunskapsorganisation etc kräver en del ytterligare att önska.
Vi behöver verkligen respons och ärliga svar kring vår servicenivå. Alla har vi tråkiga och/eller skräck- historier om kollegors agerande (självrannsakan verkar svårare). Det är lika lite acceptabelt i vår vitala del av samhällsorganismen som vårdens.
Vilka är det annars som berättar om vår "insats"? Möjligtvis ett telefonsamtal i halvåret till vår chef där vi blir utskällda för att inte klara av att vara socialpedagoger, präster och kuratorer i tillräckligt hög utsträckning. (Bemötande är självklart viktigt men fan va ont i magen det gör att våra betyg så ofta överräckes av kverulanter.)
Bygg ett system där vår "verkliga" kompetens kan betygssättas- som individuella servicegivare och som institutioner! En spark i röven i form av feedback kan hjälpa oss att fatta hur mycket folkbiblioteken saknar system för kvalitetssäkring (sorgligt nog).
tisdag 16 september 2008
Folkbibliotek fixar wikis åt lokala företag?
Låt 2.0-engagemanget komma underifrån. Ledningen skall säga ja. Richard Hansson vd för Mindroute berättar hur företag kan använda wikis. Jävligt simpelt men helt rätt.
Varför erbjuder inte biblioteken den här hjälpen för företag? Kom till oss vi effektiviserar din kommunikation på en timme???
Varför erbjuder inte biblioteken den här hjälpen för företag? Kom till oss vi effektiviserar din kommunikation på en timme???
En tyst minut för Ydre?
Inte för att jag är särskilt allert just nu. Men en kort bloggpost där jag beklagar att barnen i Ydre blir utsatta för Mats Anderssons ensidiga propaganda. Det är ju ett måste.
Har aldrig besökt Ydre, men jag önskar ju dem liksom allt gott ändå.
I inslaget hör man Netscans grundare säga samma sak som han sa 2006. Visar han även fortfarande bilder på rumpor på overhead? Är det fortfarande chatten på Snyggast.se han loggar in på för att bevisa sin tes om hur många pedofiler som vill åt ditt barn? (Hemsidan är densamma som våren 2006. I Netscans värld står tiden stilla.)
Ändå vet de flesta kids om exakt var snyggast chatt är. En slask för sexprat. Men i Mats Anderssons värld så har barnen inte kunskap, de väljer inte och de manövrerar sig inte fram för att finna de platser där folk inte pratar om att suga k*k utan diskuterar sexualitet med en helt annan ton. Eller film, litteratur, svampar, mode etcetera.
Men visst är det skönt med små ovetande kottar i de oskuldsfullas förtrollade barndomsland? Dra ur sladden och du har återvunnit kontrollen igen. Eller? Att övergrepp främst sker innanför hemmets fyra väggar är inte Mats As världsbild. Istället är det fula gubben i bilen som flyttat till nätet.
På med föräldrafiltren på varenda burk. Trots att dina barn vet mer än du. Kolla in Dunkels forskning om barns motståndsstrategier Andersson.
Och skolor: Hur sjutton kan ni fortsätta att engagera föreläsare som söker profit på er brist på kunskap, er rädsla? Bygg broar till barnen. Skapa inte järnridåer i amerikansk anda.
Ska vi hålla en tyst minut för Ydre i bästa Michael Moore- stil?
Har aldrig besökt Ydre, men jag önskar ju dem liksom allt gott ändå.
I inslaget hör man Netscans grundare säga samma sak som han sa 2006. Visar han även fortfarande bilder på rumpor på overhead? Är det fortfarande chatten på Snyggast.se han loggar in på för att bevisa sin tes om hur många pedofiler som vill åt ditt barn? (Hemsidan är densamma som våren 2006. I Netscans värld står tiden stilla.)
Ändå vet de flesta kids om exakt var snyggast chatt är. En slask för sexprat. Men i Mats Anderssons värld så har barnen inte kunskap, de väljer inte och de manövrerar sig inte fram för att finna de platser där folk inte pratar om att suga k*k utan diskuterar sexualitet med en helt annan ton. Eller film, litteratur, svampar, mode etcetera.
Men visst är det skönt med små ovetande kottar i de oskuldsfullas förtrollade barndomsland? Dra ur sladden och du har återvunnit kontrollen igen. Eller? Att övergrepp främst sker innanför hemmets fyra väggar är inte Mats As världsbild. Istället är det fula gubben i bilen som flyttat till nätet.
På med föräldrafiltren på varenda burk. Trots att dina barn vet mer än du. Kolla in Dunkels forskning om barns motståndsstrategier Andersson.
Och skolor: Hur sjutton kan ni fortsätta att engagera föreläsare som söker profit på er brist på kunskap, er rädsla? Bygg broar till barnen. Skapa inte järnridåer i amerikansk anda.
Ska vi hålla en tyst minut för Ydre i bästa Michael Moore- stil?
Ovanliga upplevelser i mitt seinfeld-skadade liv
Det är kanske bra att fastna i soffan ibland, satt ur spel av högre bakterie eller virusmakter. Jag har hittat en ny idol The closer. Hon är ju så jävla cool. Tyvärr har de bara töntklipp med henne på Utube. Varför inte sådana där hon läxar upp folk rejält?
Annars är Weeds en höjdare. Hoppas bli en sån relaxed morsa någon gång.
Annars är Weeds en höjdare. Hoppas bli en sån relaxed morsa någon gång.
söndag 14 september 2008
IRL, Non RL, cyborgs och fysisk censurklåda
De politiska processer och yttringar vi sett i second life t ex i form av demonstrationer och sabotage liksom mina tidigare referenser till frågor om avatarer har rättigheter leder mig tillbaka till en äldre text:
"When a cyborg community has been around long enough to realize its members are badly treated, they may rebel by force or seek diplomatic means of securing the rights they deserve as sentient beings. A typical human response is that a cyborg is not human, but merely an automaton, so why should we care what it wants?"
Är det i denna situation vi befinner oss i dag med en i det offentliga samtalet skarp skiljelinje mellan IRL och virtuell verksamhet? Samtidigt som det textbaserade och 3D-baserade livet/liven på nätet känns emotionellt, intellektuellt och faktiskt påtagligt fysiskt. När vi rör oss mellan olika verkligheter och har svårt att kommunicera våra upplevelser från non real life till personer och auktoriteter som är IRL-koncentrerade.
I samma text frågar man sig retoriskt: "When you talk to your friends later today -- it might be online, on the phone, or even in person -- try to remember the last time you interacted without machines (even glasses) as mediators, and consider where you end and the oustide world begins"
Casper Bruun Jensen menar i ett nytt nummer av Phenomenology and the cognitive science att "cognitive studies would do well to expand their analytical foci to take into account cyborg bodies and mind found elsewhere"
Hur resonerar biblioteks och informationsvetare som fortfarande vill (och har svårt) att relativisera kunskapsbegreppet och manövrera sig fram mellan kommunikations och informationsbegreppet? Yttrandefrihetens fana hissas mot Palins vilja till homosex-utrensning på bibliotek, knappast någon blogg har väl missat att rycka ut till artefakternas försvar? Men när... Det är en fråga om när, fler av oss börjar känna yttrandefrihetens frågor bränna på vårt skinn när vi är online i olika former. Börjar vi då diskutera strukturer, moderatorer, kommersiella företag och censur in non real life?
På mig bränns det. Nu ska jag bråka. Ses sen, efter FRA-"avslöjanden" på SVT om partipiskor och internationellt samarbete med diktaturer.
Har ni förresten läst i Guillous senaste (skönlitterära) bok att FRA kan köpa uppgifter om t ex e-postinnehåll från internationella aktörer? Handlar då den svenska lagen som röstats igenom om att förenkla deras arbete?
"When a cyborg community has been around long enough to realize its members are badly treated, they may rebel by force or seek diplomatic means of securing the rights they deserve as sentient beings. A typical human response is that a cyborg is not human, but merely an automaton, so why should we care what it wants?"
Är det i denna situation vi befinner oss i dag med en i det offentliga samtalet skarp skiljelinje mellan IRL och virtuell verksamhet? Samtidigt som det textbaserade och 3D-baserade livet/liven på nätet känns emotionellt, intellektuellt och faktiskt påtagligt fysiskt. När vi rör oss mellan olika verkligheter och har svårt att kommunicera våra upplevelser från non real life till personer och auktoriteter som är IRL-koncentrerade.
I samma text frågar man sig retoriskt: "When you talk to your friends later today -- it might be online, on the phone, or even in person -- try to remember the last time you interacted without machines (even glasses) as mediators, and consider where you end and the oustide world begins"
Casper Bruun Jensen menar i ett nytt nummer av Phenomenology and the cognitive science att "cognitive studies would do well to expand their analytical foci to take into account cyborg bodies and mind found elsewhere"
Hur resonerar biblioteks och informationsvetare som fortfarande vill (och har svårt) att relativisera kunskapsbegreppet och manövrera sig fram mellan kommunikations och informationsbegreppet? Yttrandefrihetens fana hissas mot Palins vilja till homosex-utrensning på bibliotek, knappast någon blogg har väl missat att rycka ut till artefakternas försvar? Men när... Det är en fråga om när, fler av oss börjar känna yttrandefrihetens frågor bränna på vårt skinn när vi är online i olika former. Börjar vi då diskutera strukturer, moderatorer, kommersiella företag och censur in non real life?
På mig bränns det. Nu ska jag bråka. Ses sen, efter FRA-"avslöjanden" på SVT om partipiskor och internationellt samarbete med diktaturer.
Har ni förresten läst i Guillous senaste (skönlitterära) bok att FRA kan köpa uppgifter om t ex e-postinnehåll från internationella aktörer? Handlar då den svenska lagen som röstats igenom om att förenkla deras arbete?
SVT om chattande och googlande PRO-suicid
Om du ska ta livet av dig med sömnmedel och alkohol kan du förstärka chansen att dö genom att sätta en plastpåse över huvudet och trä ett gummiband runt halsen.
Referens: sjalvmord.com
I onsdags i Halmstad kom det upp att Kamratposten haft frågan uppe om att det är självmordsinstruktioner som hamnar på första plats om man googlar självmord. Ovan nämnda instruktioner finns på träff nummer ett; sjalvmord.com.
Karin Mattisson och uppdrag granskning (Självmord.net ) talar om den här webbplatsen som en instruktionsbok över hur man tar livet av sig. Visst är listan lång på preparat, växter och läkemedel som kan vara dödliga. Men inte är det ett tungt dokument som bör hanteras med det allvar som SVT gör. Efter tre minuters läsning hittar jag sakfel. Efter lite funderande inser jag att ett par kompletteringar och moderniseringar av texten hade den gjort mer relevant.
Vad vill jag ha sagt med detta? Att självmordsdokumentet borde uppdateras?
Knappast. Frågan är hur SVT hanterar träffar på google och vilken tyngd de "på ont" tillskriver dem.
Regeringens IT-företrädare säger i programmet att samarbete borde införas med google: se till att det finns andra bra länkar överst. (Googlar man självmord finns i o f s redan nu pro och anti- självmordssajter.)
Jakob Harnesk sa under onsdagens föreläsning ”Google är ingen sökmotor det är ett annonsföretag”. Hur många tänker i dessa termer och hur många ser google som en officiell aktör, partner och vägledare?
I programmet berättar man även om länder som infört förbud mot s k självmordssajter och konstaterar: ”I Sverige har frågan inte ens utretts.”
Uppdrag gransknings program ska uppröra. Men hur granskande är deras reportage? Om de hade behandlat ”nätet” (som talas om som ett statiskt singularis) som en plats för kommersialism, idealism, NGOs, vänskap, skräp, kommunikation och information. Om nätet hade bedömts efter samma måttstockar som information eller kommunikation IRL? Då hade programmet speglat tragedier istället för att söka samband och röda trådar utan att ha tillräckligt på fötterna för att svara mot kravet att inte pervertera utan spegla skeenden i någon slags allmänhetens tjänst.
Kanske bör de miljoner man planerar för lärarlyftet även gå till SVTs researchers för att de ska kunna diskutera och förhålla sig till nätet som den annonserings, publicerings och kommunikationsplats det är.
Att du kan finna människor som stödjer och hjälper dig med information och vägar för att ta ditt liv via pro-självmordssajter och chattar borde inte förvåna någon. Ändå blir detta SVTs grand narrative. Nämner man överhuvudtaget forskning om självmordssajter, självskadesajter och liknande som på djupet försöker skärskåda processerna och se deras utfall? Lyfter man överhuvudtaget frågan om preventivt arbete på nätet som det finns exempel på? Diskuterar man de rapporter som visar hur unga människor stödjer och uppmuntrar varandra att förstå sina problem och vara rädda om sig själva? En professor i programmet önskar sig preventiva sajter, det är allt.
Där hade SVT kunnat göra ett nedslag. Varför är nätbaserade miljöer så mycket mindre viktiga än IRL? Socialarbetare, fritidsledare och informationsvetare spenderar en bråkdel av sin arbetstid på nätbaserade forum där unga spenderar stor del av sina liv.
Föreläsningen i Kalmar: Biblioteksledare (konsulenter, chefer etc) diskuterar behovet av effektivisering och samordning av nätbaserat arbete. Vi kan inte sitta här och där i varsin kommun och arbeta på webben. Det har vi inte resurser för. I andra sammanhang är biblioteket en lokal angelägenhet för att man skall kunna möta, undersöka och svara mot de egna invånarnas behov... Men nätet - det är en plats. Kanske krävs där bara en bibliotekarie som nationellt servar och kommunicerar med låntagare?
Kanske kräver suicid-preventionen också något annat än ett förfasande över webbplatser (enkla att öppna, stänga, omforma) som berättar om tungmetaller och fosfater.
Visst är det viktigt att tala om människor jag, du, vi förlorat. Det kan vara meningsfullt att poträttera dem i SVT...
Men stanna då vid att beskriva en människas historia och saknad efter den - det är ju viktigt nog.
Gör inte ytterliggare onyanserade slaskreportage om detta nät som sprider mobbing, knark och förödelse... För då blundar ni med ena ögat.
Referens: sjalvmord.com
I onsdags i Halmstad kom det upp att Kamratposten haft frågan uppe om att det är självmordsinstruktioner som hamnar på första plats om man googlar självmord. Ovan nämnda instruktioner finns på träff nummer ett; sjalvmord.com.
Karin Mattisson och uppdrag granskning (Självmord.net ) talar om den här webbplatsen som en instruktionsbok över hur man tar livet av sig. Visst är listan lång på preparat, växter och läkemedel som kan vara dödliga. Men inte är det ett tungt dokument som bör hanteras med det allvar som SVT gör. Efter tre minuters läsning hittar jag sakfel. Efter lite funderande inser jag att ett par kompletteringar och moderniseringar av texten hade den gjort mer relevant.
Vad vill jag ha sagt med detta? Att självmordsdokumentet borde uppdateras?
Knappast. Frågan är hur SVT hanterar träffar på google och vilken tyngd de "på ont" tillskriver dem.
Regeringens IT-företrädare säger i programmet att samarbete borde införas med google: se till att det finns andra bra länkar överst. (Googlar man självmord finns i o f s redan nu pro och anti- självmordssajter.)
Jakob Harnesk sa under onsdagens föreläsning ”Google är ingen sökmotor det är ett annonsföretag”. Hur många tänker i dessa termer och hur många ser google som en officiell aktör, partner och vägledare?
I programmet berättar man även om länder som infört förbud mot s k självmordssajter och konstaterar: ”I Sverige har frågan inte ens utretts.”
Uppdrag gransknings program ska uppröra. Men hur granskande är deras reportage? Om de hade behandlat ”nätet” (som talas om som ett statiskt singularis) som en plats för kommersialism, idealism, NGOs, vänskap, skräp, kommunikation och information. Om nätet hade bedömts efter samma måttstockar som information eller kommunikation IRL? Då hade programmet speglat tragedier istället för att söka samband och röda trådar utan att ha tillräckligt på fötterna för att svara mot kravet att inte pervertera utan spegla skeenden i någon slags allmänhetens tjänst.
Kanske bör de miljoner man planerar för lärarlyftet även gå till SVTs researchers för att de ska kunna diskutera och förhålla sig till nätet som den annonserings, publicerings och kommunikationsplats det är.
Att du kan finna människor som stödjer och hjälper dig med information och vägar för att ta ditt liv via pro-självmordssajter och chattar borde inte förvåna någon. Ändå blir detta SVTs grand narrative. Nämner man överhuvudtaget forskning om självmordssajter, självskadesajter och liknande som på djupet försöker skärskåda processerna och se deras utfall? Lyfter man överhuvudtaget frågan om preventivt arbete på nätet som det finns exempel på? Diskuterar man de rapporter som visar hur unga människor stödjer och uppmuntrar varandra att förstå sina problem och vara rädda om sig själva? En professor i programmet önskar sig preventiva sajter, det är allt.
Där hade SVT kunnat göra ett nedslag. Varför är nätbaserade miljöer så mycket mindre viktiga än IRL? Socialarbetare, fritidsledare och informationsvetare spenderar en bråkdel av sin arbetstid på nätbaserade forum där unga spenderar stor del av sina liv.
Föreläsningen i Kalmar: Biblioteksledare (konsulenter, chefer etc) diskuterar behovet av effektivisering och samordning av nätbaserat arbete. Vi kan inte sitta här och där i varsin kommun och arbeta på webben. Det har vi inte resurser för. I andra sammanhang är biblioteket en lokal angelägenhet för att man skall kunna möta, undersöka och svara mot de egna invånarnas behov... Men nätet - det är en plats. Kanske krävs där bara en bibliotekarie som nationellt servar och kommunicerar med låntagare?
Kanske kräver suicid-preventionen också något annat än ett förfasande över webbplatser (enkla att öppna, stänga, omforma) som berättar om tungmetaller och fosfater.
Visst är det viktigt att tala om människor jag, du, vi förlorat. Det kan vara meningsfullt att poträttera dem i SVT...
Men stanna då vid att beskriva en människas historia och saknad efter den - det är ju viktigt nog.
Gör inte ytterliggare onyanserade slaskreportage om detta nät som sprider mobbing, knark och förödelse... För då blundar ni med ena ögat.
Bara drakar på en söndag
Jag hade gärna ägnat söndagen åt att vidarutveckla de tankar som var nya under min föreläsning i Halmstad. Det är skönt att inte bara dra fram gamla påståenden och vila i dem utan våga göra tankesprång och riskera att bli "tillintetgjord". Nu blev jag ju inte det. Tvärtom kände jag att deltagande bibliotekspersonal hade velat fortsätta diskutera... Och det gör de nog, tyvärr får jag inte vara med.
Men denna söndag blir en draksöndag. Från svensk biblioteksförening, pampen som jag helst inte längre diskuterar, har jag - eller rättare mitt yrkesjag och min arbetsplats fått del av de pengar som delas ut för att fortsätta library loverskampanjen i lokalpressen (100 höjdare för läsning).
Själv skall jag arbeta med drakar som bor i Kristianstadstrakten tillsammans med sexåringar... Ja, förhoppningen är att vi skall identifiera så många som hundra drakar i trakten genom vår samlade kunskap.
Till det här projektet har jag tänkt ta med en gekkoödla eller en leguan, kanske t o m en orm, till den första träffen med barnen. Alla dessa välbekanta djur är ju uppenbarligen släkt med drakar och jag tänkte att om de deltar "live" kan kanske deras rörelsemönster, färger, hudstruktur m m kicka igång min egen och barnens hågkomster om drakar vi mött eller anat.
I morgon är det dock en mer traditionell sagostund jag skall hålla. Men eftersom hjärnan är fylld av drakar blir det även morgondagens tema. Yngsta dottern erbjuder mig att ta med hennes gulgröna porslinsdrake från Kina i morgon...
På onsdag och fredag skall samma sagostund upprepas med andra barngrupper. Men onsdag eftermiddag innehåller också arbete inom ett integrationsprojekt i stan. Kanske blir det drakar där också. Eller? Funderade över att arbeta med rollspel då eftersom deltagarna förmodligen kommer vara i mycket olika åldrar.
Men denna söndag blir en draksöndag. Från svensk biblioteksförening, pampen som jag helst inte längre diskuterar, har jag - eller rättare mitt yrkesjag och min arbetsplats fått del av de pengar som delas ut för att fortsätta library loverskampanjen i lokalpressen (100 höjdare för läsning).
Själv skall jag arbeta med drakar som bor i Kristianstadstrakten tillsammans med sexåringar... Ja, förhoppningen är att vi skall identifiera så många som hundra drakar i trakten genom vår samlade kunskap.
Till det här projektet har jag tänkt ta med en gekkoödla eller en leguan, kanske t o m en orm, till den första träffen med barnen. Alla dessa välbekanta djur är ju uppenbarligen släkt med drakar och jag tänkte att om de deltar "live" kan kanske deras rörelsemönster, färger, hudstruktur m m kicka igång min egen och barnens hågkomster om drakar vi mött eller anat.
I morgon är det dock en mer traditionell sagostund jag skall hålla. Men eftersom hjärnan är fylld av drakar blir det även morgondagens tema. Yngsta dottern erbjuder mig att ta med hennes gulgröna porslinsdrake från Kina i morgon...
På onsdag och fredag skall samma sagostund upprepas med andra barngrupper. Men onsdag eftermiddag innehåller också arbete inom ett integrationsprojekt i stan. Kanske blir det drakar där också. Eller? Funderade över att arbeta med rollspel då eftersom deltagarna förmodligen kommer vara i mycket olika åldrar.
torsdag 11 september 2008
Gårdagen var riktigt bra
Gårdagen var bra. Om ett tag läggs föreläsningarna ut på webben, jag kan hojta till då.
När bibliotekarier kommer i gång och diskuterar referenssituationer, kvalitetskontroll och webben… Då är jag så glad att få vara med. Talade en del om identitetskonstruktion och lek via olika forum.
En del tankar fastnar på vägen och värker i framloben vid starkt kaffe på morgonen.
Glad att jag fick träffa Jakob H och arrangörerna. Inspirerande människor som vill mycket. Tystnaden på andra platser som jag inte får blogga om känns som en tryckande kontrast.
Tittade på platsbanken igår och tänkte på hålet i taket…Det är faktiskt inte särskilt charmigt. Bara ångestframkallande. :( .
Visste ni att biografmaskinister fortfarande sökes? Sen vill visst Karlskrona anställa en bibliotekarie på ett kul jobb, Jönköping likaså. Fast ingen av annonserna verkar matcha avdankad barnbibliotekarie med sociologi som (andra) huvudämne.
När bibliotekarier kommer i gång och diskuterar referenssituationer, kvalitetskontroll och webben… Då är jag så glad att få vara med. Talade en del om identitetskonstruktion och lek via olika forum.
En del tankar fastnar på vägen och värker i framloben vid starkt kaffe på morgonen.
Glad att jag fick träffa Jakob H och arrangörerna. Inspirerande människor som vill mycket. Tystnaden på andra platser som jag inte får blogga om känns som en tryckande kontrast.
Tittade på platsbanken igår och tänkte på hålet i taket…Det är faktiskt inte särskilt charmigt. Bara ångestframkallande. :( .
Visste ni att biografmaskinister fortfarande sökes? Sen vill visst Karlskrona anställa en bibliotekarie på ett kul jobb, Jönköping likaså. Fast ingen av annonserna verkar matcha avdankad barnbibliotekarie med sociologi som (andra) huvudämne.
onsdag 10 september 2008
funkar atombibliotek i bagaget?
På väg till Halmstad med 100 gram mörk choklad till frukost. Försöker gå igenom mina slides på tåget. Rör på läpparna och viftar med händerna för att pröva förklaringar till mina bilder och texter. Det går inte särskilt bra. En bättre variant är att som jag gjorde i fredags på väg till Kalmar - låsa in sig på dass och sitta där och argumentera i normal samtalston för att höra om den egna berättelsen bär... Fast på morgontåget så här vid sju så håller ju alla käft. Om jag börjar 2.0-argumentera på dass så kommer nog hela tåget höra det.
Tittade på Harnesks slides igår och blev helt kallsvettig. Elt jag gör har kommit ur idéer och möten, kvälls och helgsstudier. Timmar på sociala forum och kontakt med användare via t ex Lunarstorm och MSN. Barnbibliotekarien från landet möter en av sveriges största biblioteksprofiler. Jag försöker tänka att kontrasten är medveten från arrangörens sida.
Min strategi för dagen är att förespråka atombibliotek framför webbfilialer.
Tittade på Harnesks slides igår och blev helt kallsvettig. Elt jag gör har kommit ur idéer och möten, kvälls och helgsstudier. Timmar på sociala forum och kontakt med användare via t ex Lunarstorm och MSN. Barnbibliotekarien från landet möter en av sveriges största biblioteksprofiler. Jag försöker tänka att kontrasten är medveten från arrangörens sida.
Min strategi för dagen är att förespråka atombibliotek framför webbfilialer.
tisdag 9 september 2008
Kunskap klibbar
Dagens lärdom: Yttrandefrihet är inget som upplevs ha med vår direkta verklighet att göra... Åtminstone reflekteras det inte så. Det fria ordet behöver inte skyddas och försvaras, vi behöver inte här och nu fundera över hur tystnad skapas och gränser byggs. Censur intar inte våra sinnen genom yttre revolution utan genom ständig påverkan.
Nu: Svettig buss fullpackad med förvirrade resenärer som inte vet var de ska... Bättre bloggmiljö kan jag önska men blev tvungen att relatera till en artikel om att veta... Vad vill vi veta och hur skall lagstiftningen förhålla sig till det komplex av information om oss själva som kan sparas och ge oss?
Vill vi veta vad vår genuppsättning säger om vår framtid? Christian Turner skriver i artikeln The burden of knowledge om autonomin som en möjlighet och utgår från kunskapens
"stickiness, meaning that once you acquired knowledge may not be abandoned but only fortuitously and (2) its capacity to impose substantial disutilities on its holder. If ignorence is a good, then knowledge must be avoided in the first place."
Ni hängde kanske inte med i min bristande röda tråd: Vill eller vill mäniskor inte veta vilket kaos som väntar dem? När det gäller resor är informationsbrist och Goffmans tillit egentligen lämpligare teoretiska begrepp att diskutera...
Nu: Svettig buss fullpackad med förvirrade resenärer som inte vet var de ska... Bättre bloggmiljö kan jag önska men blev tvungen att relatera till en artikel om att veta... Vad vill vi veta och hur skall lagstiftningen förhålla sig till det komplex av information om oss själva som kan sparas och ge oss?
Vill vi veta vad vår genuppsättning säger om vår framtid? Christian Turner skriver i artikeln The burden of knowledge om autonomin som en möjlighet och utgår från kunskapens
"stickiness, meaning that once you acquired knowledge may not be abandoned but only fortuitously and (2) its capacity to impose substantial disutilities on its holder. If ignorence is a good, then knowledge must be avoided in the first place."
Ni hängde kanske inte med i min bristande röda tråd: Vill eller vill mäniskor inte veta vilket kaos som väntar dem? När det gäller resor är informationsbrist och Goffmans tillit egentligen lämpligare teoretiska begrepp att diskutera...
Utveckling av barnbibliotek
Jag har funderat lite över utvecklingen av barnbibliotek utifrån en aktuell verklighet och skrivit ner en del av mina tankar under en eftermiddag. Eftersom det i o f s innehåller mycket funderingar men samtidigt är ostrukturerat och svajigt så väljer jag att bara publicera det som google docs. Men kanske kan det ge någon av er andra i barn och ungdoms- buisnessen några idéer? Ly om barn & unga. Tyvärr diggade inte google mina illustrationer så i nuvarande krympt omfattning ser det tråkigare ut än vad det faktiskt var...
måndag 8 september 2008
Censorship här och där
Googlar och söker sporadiskt i en del databaser på censorship & Internet. Överallt träffar där Kina ingår i titeln. Även någon där "Arabia" nämns. Bekvämt att ha ett statiskt synsätt på censur och endast se det i form av staters filtrering och blockeringar avtalade med transnationella Internetoperatörer.
Men i övrigt? Den mängd lagar som t ex USA antagit för att reglera internetanvändningen reser många frågetecken.
Surya Deva fokuserar i Journal of Internet law på frågan om all information som lagras om personers sökbeteende, IP-adresser och annat av olika transnationella aktörer.
"What legal or moral obligations do they have toward those people who provided them information in confidence and trust and in many case under the allurement of getting a free service?"
Även denna artikel handlar om Kina men frågan är väl formulerad - för oss alla.
Men i övrigt? Den mängd lagar som t ex USA antagit för att reglera internetanvändningen reser många frågetecken.
Surya Deva fokuserar i Journal of Internet law på frågan om all information som lagras om personers sökbeteende, IP-adresser och annat av olika transnationella aktörer.
"What legal or moral obligations do they have toward those people who provided them information in confidence and trust and in many case under the allurement of getting a free service?"
Även denna artikel handlar om Kina men frågan är väl formulerad - för oss alla.
söndag 7 september 2008
fredag 5 september 2008
Glad i Kalmar
I dag bloggar jag från Kalmar. Äntligen mitt i diskussioner, frågor och föreläsningar. Min kroknade rygg rätar upp sig och arbetsminnet slutar köra på halvfart. Jag och Andreas från Garaget gjorde ett bra jobb med att vända på biblioteksbegreppen i morse. Christina från fokusrummet snackade om den framgångsrika förändringen av bibliotekslokaler på Gotland. Nu är det Boris Zetterlund från Axiell som talar. Library thing, Arena, Twitter och annat blinkar förbi.
Boris började sin föreläsning med att säga att det är en skräckfilm för barn att tänka sig en verklighet där mobiler inte finns. Sedan sa han att det var en skräckfilm för honom att gå upp och prata webb 2.0 efter mig. (Sedan sa han åtminstone vid två tillfällen "som Lina sa".)
Ja, nu är jag lite gråtmild. Eller inte lite. Fy fan va skönt att bli bekräftad. Jag försöker stanna i känslan.
Bjuden till Mörbylånga, Helsingborg och Gotland för att diskutera webb och bibliotek 2.0 ... Kan livet bli bättre?
Boris började sin föreläsning med att säga att det är en skräckfilm för barn att tänka sig en verklighet där mobiler inte finns. Sedan sa han att det var en skräckfilm för honom att gå upp och prata webb 2.0 efter mig. (Sedan sa han åtminstone vid två tillfällen "som Lina sa".)
Ja, nu är jag lite gråtmild. Eller inte lite. Fy fan va skönt att bli bekräftad. Jag försöker stanna i känslan.
Bjuden till Mörbylånga, Helsingborg och Gotland för att diskutera webb och bibliotek 2.0 ... Kan livet bli bättre?
torsdag 4 september 2008
Softade bilder av Rudberg eller Victor Jara?
I dag är Anders, festivalsamordnare (generalen), och jag själv i Kristianstadsbladet och talar om våra reflektioner nu när den tionde festivalen är över.( Tyvärr blev det inte mycket sagt om barn-delen i artikeln. Vårt kulturhus Barbacka och min kollega Ulrika borde fått representera den biten.)
Mina reflektioner från helheten är att skönlitteraturen behandlas alltför mycket som något bekvämt och mainstream. En självklar del av vår (fin)kultur. Softade bilder på aktuella författare, idolförhållanden som säger mycket lite om den förändrande och politiska kraft skönlitteraturen är. Eller? Just nu ser vi en hel del konserverande tendenser. Maktstrukturerna i samhället genomsyrar den mest efterfrågade litteraturen... Och gör det självklara än mer självklart.
Kultur som skaver. Är det inte mer givande? En filmfestival med Arn-filmerna i ensamt majestät eller en där Michael Moore möter Ingmar Bergman (ni märker att jag inte är välbevandrad i filmvetenskapen.)
Hur hade feminismen sett ut i dag om inte skönlitteraturen drivit på processerna och gestaltat kvinnors olika liv? När hade vi fått rösträtt om inte starka kvinnor verkat genom skönlitterärt skrivande?
Vad hade befrielsekamperna i Latinamerika varit utan de många skribenter och trubadurer som satte ord på människors längtan, frustration och vilja?
I lördags manifesterade Mindcrash mot dödsstraff. Feministiska kören framförde fantastiska dagspolitiska texter om Davos, gubbarna i maktens korridorer och generationer kvinnor som kämpar för att bryta den etablerade synen på manlig och kvinnlig sexualitet. Sexualbrottsutredningens slutsatser sjöngs fram av coolaste Kristianstadsbrudarna. De borde ha tiotusen för sina framträdanden. Nesser och Rudberg kunde fått en ros och resan betald – de har ju ändå så det räcker och blir över.
Kanske någon vill att det ska vara bekvämt för att kunna sola sig i glansen av etablerade storheter. Kristianstad som samhälle? Vi på stadsbiblioteket? Uppåt i hierarkin?
Detta behöver inte betyda att festivalen inte fyller en stor funktion för ”oss alla”. Den är en fantastisk tillställning. Jag önskar bara att alla var bjudna och att man slutar att o-farliggöra skönlitteraturen. Just nu uppskattas den mest som konserverande kraft.
2.0 kan betyda en förändring. Kristianstads unga har ett stort utbud av kulturellt skapande inom räckhåll och i fomer som inbjuder till deltagande och femvägskommunikation. De behöver inte bege sig till stora scen och artigt lyssna till vår tids största... De kan kräva sin plats.
onsdag 3 september 2008
Frågvishet, ovisshet, informationsvirvlar
"Målgrupp barn och unga 2.0 - dags för uppgradering" är titeln för programpunkten Christina Svensson från fokusrummet, Andreas från Garaget i malmö och jag själv skall prata om på fredag. Nu - natten mellan onsdag och torsdag är det hög tid att vaska ur de viktigaste erfarenheterna och förhoppningarna jag har. Tyvärr är det mycket allmänt 2.0-svammel som strömmar genom hjärnan.
Egentligen är mina största erfarenheter hämtade helt utanför yrkeslivet och biblioteksvärlden. Intresset för socialt nätverkande ger stora drömmar kring vad vår verksamhet skulle kunna vara...
Men det är lång väg att arbeta med användarnas förtroende och förväntningar. När elfte personen på en förmiddag ber mig söka på en författares efternamn mattas engagemanget... En stund senare är ett ännu inte inskolat och disciplinerat barns öppna levande fantasifyllda och uppriktiga undran det som gör allt paragrafryttande jobbet värt att strida för.
Hur mycket behöver vi egentligen ändra arbetsformer? Medieplanering som en bibliotekens religion samtidigt som informationen yr i virvlar omkring oss. Men ändå - boken jag håller i min hand, artefakten är som alltid det viktiga. Cirkulationstal, statistik och gallring. Ändlösa btj-recensioner som ögnas och faller i glömska.
I den andra verkligheten, på wikis och sociala forum. Frågor, svar, argumenterande och prövande av olika teser. Det bubblar av referenser och möten mellan olika falanger kan bli hårda.
Med denna glädje - frågvishetens och ovisshetens glädje - känns det fattigt att dagen efter ta fram en bok på tolv sidor om myror ur hyllan, eller en grundbok om Rädda barnen som innehåller betydligt mindre omfångsrik och uppdaterad information än organisationens egen webbplats.
Det förstnämnda är ändå vad som kommer att göra mig accepterad som bibliotekarie. Ett rejält psykbryt med uppgradering av mangabeståndet skulle inte funka. Vilket kaos om man inte följer rutinerna. Btj-listan på rätt plan yta i synfältet för alla som delar kontor... Inköp på efterfrågan samma stund, samma dag som önskan framställs. Omöjlighet.
Anarkin verkar alltid vänta runt hörnet i bibliotekens korridorer.
Ni som inte känner igen er: Grattis, jag glädjs med er. Återvänd aldrig till rutinarbetets slaveri för då är vi tidningsbud som skal leverera rätt tidning vid rätt tidpunkt men med något bättre lön.
Egentligen är mina största erfarenheter hämtade helt utanför yrkeslivet och biblioteksvärlden. Intresset för socialt nätverkande ger stora drömmar kring vad vår verksamhet skulle kunna vara...
Men det är lång väg att arbeta med användarnas förtroende och förväntningar. När elfte personen på en förmiddag ber mig söka på en författares efternamn mattas engagemanget... En stund senare är ett ännu inte inskolat och disciplinerat barns öppna levande fantasifyllda och uppriktiga undran det som gör allt paragrafryttande jobbet värt att strida för.
Hur mycket behöver vi egentligen ändra arbetsformer? Medieplanering som en bibliotekens religion samtidigt som informationen yr i virvlar omkring oss. Men ändå - boken jag håller i min hand, artefakten är som alltid det viktiga. Cirkulationstal, statistik och gallring. Ändlösa btj-recensioner som ögnas och faller i glömska.
I den andra verkligheten, på wikis och sociala forum. Frågor, svar, argumenterande och prövande av olika teser. Det bubblar av referenser och möten mellan olika falanger kan bli hårda.
Med denna glädje - frågvishetens och ovisshetens glädje - känns det fattigt att dagen efter ta fram en bok på tolv sidor om myror ur hyllan, eller en grundbok om Rädda barnen som innehåller betydligt mindre omfångsrik och uppdaterad information än organisationens egen webbplats.
Det förstnämnda är ändå vad som kommer att göra mig accepterad som bibliotekarie. Ett rejält psykbryt med uppgradering av mangabeståndet skulle inte funka. Vilket kaos om man inte följer rutinerna. Btj-listan på rätt plan yta i synfältet för alla som delar kontor... Inköp på efterfrågan samma stund, samma dag som önskan framställs. Omöjlighet.
Anarkin verkar alltid vänta runt hörnet i bibliotekens korridorer.
Ni som inte känner igen er: Grattis, jag glädjs med er. Återvänd aldrig till rutinarbetets slaveri för då är vi tidningsbud som skal leverera rätt tidning vid rätt tidpunkt men med något bättre lön.
I dag hatar jag SJ. Ombyte förnöjer.
SJ borde vara bäst...
Ingen koldioxid, nästan.
10 minuter väntetid i luren. Omkopplad. 26 minuters väntetid i luren.
"Så här är det, vi kan inte göra något åt det. I så fall får du söka upp manuell betjäning i morgon och försöka lösa det med dom."
Min nya blogg ska heta "SJ för folket".
Ingen koldioxid, nästan.
10 minuter väntetid i luren. Omkopplad. 26 minuters väntetid i luren.
"Så här är det, vi kan inte göra något åt det. I så fall får du söka upp manuell betjäning i morgon och försöka lösa det med dom."
Min nya blogg ska heta "SJ för folket".
tisdag 2 september 2008
Introvert
Här kommer ett slaskinlägg som kan bygga på teorierna om att bloggvärlden är en avstjälpningsplats, ett forum för självömkan eller förverkligande... Amatörernas digitala dagbok - den snabbast växande företeelsen på nätet.
Under bokfestivalens diskussioner på ungas scen talades om tonårstiden. Denna dramatiska period när man skall välja väg etc. Framfört blev att antingen älskar man eller så hatar man. Känslorna är starka och svartvita. Jag tänkte då att det där stämmer väl in på olika diagnoser för personlighetsstörning? Så kanske vimlar det runt folk som egentligen är tonåringar på livstid?
Ålder är en social konstruktion. Om vi ska bo själva i en etta som nittonåringar, föda barn som sjuttonåringar eller läsa natur på gymnasiet och sedan bo i korridor tills vi är "färdigutbildade" vid 23 års ålder...
Just nu är jag enligt sociala beskrivningar tonåring. Obstinat, irriterad och jäkligt ostrukturerad i mitt tänkande kring arbete, fritid och s k vägval... Fast förresten kan man ju ifrågasätta det här med vägval. När väljer vi? Eller vem och vad väljer åt oss? Enligt Ulrich Beck är vi snärjda i sociala förhållanden och strukturer som dock osynliggörs genom tankestrukturen om "det egna ansvaret".
Jag är på alla sätt vuxen enligt våra samhälleliga normer. Ändå känns det som om jag flummar runt som en utomparlamentariskt engagerad anarkafeminist i tjugoårsåldern. Är det där jag är kvar? Utan hår, på folkhögskola med småbarn...
Nej. Jag är fast i ett j**la vikarieträsk där jag arbetar för mycket "gratis" och har svårt att anpassa mig till folkbibliotekens normer. Kanske är det för att jag jobbat politiskt i illa omtyckta konstallationer som jag framhärdar i att jag är bibliotekarie trots att jag alltid är "fel". En taliban/alien bland välstrukturerade bok, ordnings och rutinälskare kanske inte är fel?
Eller gör jag mig själv lite viktigare än vad jag är nu? En knas-knugge i maskineriet spelar kanske inte alls någon roll? Att det skaver för mig behöver ju inte betyda att jag skaver på andra?
Hoppas inte det för då behöver vi många plåster.
Klart slut. Jag återkommer när jag återfått förmågan att inte behandla min blogg enligt Keens förutspåelser... På bordet ligger fantastiska Here comes everybody som beskriver flöden och processer av mänsklig kraft som jag sett men inte kunnat formulera intellektuellt.
Under bokfestivalens diskussioner på ungas scen talades om tonårstiden. Denna dramatiska period när man skall välja väg etc. Framfört blev att antingen älskar man eller så hatar man. Känslorna är starka och svartvita. Jag tänkte då att det där stämmer väl in på olika diagnoser för personlighetsstörning? Så kanske vimlar det runt folk som egentligen är tonåringar på livstid?
Ålder är en social konstruktion. Om vi ska bo själva i en etta som nittonåringar, föda barn som sjuttonåringar eller läsa natur på gymnasiet och sedan bo i korridor tills vi är "färdigutbildade" vid 23 års ålder...
Just nu är jag enligt sociala beskrivningar tonåring. Obstinat, irriterad och jäkligt ostrukturerad i mitt tänkande kring arbete, fritid och s k vägval... Fast förresten kan man ju ifrågasätta det här med vägval. När väljer vi? Eller vem och vad väljer åt oss? Enligt Ulrich Beck är vi snärjda i sociala förhållanden och strukturer som dock osynliggörs genom tankestrukturen om "det egna ansvaret".
Jag är på alla sätt vuxen enligt våra samhälleliga normer. Ändå känns det som om jag flummar runt som en utomparlamentariskt engagerad anarkafeminist i tjugoårsåldern. Är det där jag är kvar? Utan hår, på folkhögskola med småbarn...
Nej. Jag är fast i ett j**la vikarieträsk där jag arbetar för mycket "gratis" och har svårt att anpassa mig till folkbibliotekens normer. Kanske är det för att jag jobbat politiskt i illa omtyckta konstallationer som jag framhärdar i att jag är bibliotekarie trots att jag alltid är "fel". En taliban/alien bland välstrukturerade bok, ordnings och rutinälskare kanske inte är fel?
Eller gör jag mig själv lite viktigare än vad jag är nu? En knas-knugge i maskineriet spelar kanske inte alls någon roll? Att det skaver för mig behöver ju inte betyda att jag skaver på andra?
Hoppas inte det för då behöver vi många plåster.
Klart slut. Jag återkommer när jag återfått förmågan att inte behandla min blogg enligt Keens förutspåelser... På bordet ligger fantastiska Here comes everybody som beskriver flöden och processer av mänsklig kraft som jag sett men inte kunnat formulera intellektuellt.
måndag 1 september 2008
Blogg, oredigerat & korkat
Något som hänt i världen? Jag läser (olagligt - snart måste jag ha koll på upphovsrättsdebatten och ta ställning! Jag är ju för f*n bibliotekarie och har skyldighet att veta allt om copyright och plagiat. Åtminstone verkar det så med den uppsjö konferenser på temat som berättas om i bloggvärlden.) Jan Guillous sista om Hamilton. Känns dumt och lugnt.
Petrinideckarnas fader Mårten Sandén sa i lördags att han aldrig skulle utsätta sig för att blogga. Slänga ut ord oredigerade och inte få betalt. Ja, lite dum i huvudet är man väl. Kan det bero på dålig luft i bibblan? Eller sex långa år med ännu sämre luft på Lunds UB?
På K-stads bibliotek är vi kanske alla lite introverta i dag. Att bokfestivalen är över känns som värsta baksmällan.
Kolla gärna in Mina foton från festivalen fast där inte finns någon Nesser, Majgull eller fantastisk Åsa Moberg. Sons of Efraim, antisexism, asylpolitik och annat aktuellt präglade ungas festival i lördags. Kristianstadsbladet verkar ha missat det. De tyckte festivalen var mainstream... Att vi inte hade en bokfestivalfest - då var de bara bland gubbar och tanter i föreläsningssalar... Inte hos oss.
Kolla gärna in Mina foton från festivalen fast där inte finns någon Nesser, Majgull eller fantastisk Åsa Moberg. Sons of Efraim, antisexism, asylpolitik och annat aktuellt präglade ungas festival i lördags. Kristianstadsbladet verkar ha missat det. De tyckte festivalen var mainstream... Att vi inte hade en bokfestivalfest - då var de bara bland gubbar och tanter i föreläsningssalar... Inte hos oss.
Samtalet hade vi också. Per Nilsson satt på ett kafé och pratade med unga skribenter på löpande band. Men barn & unga... De är ju liksom inte den riktiga bokfestivalen utan ett slags tillägg som inte behöver recenseras.
Annat?
Besök på bilbiotek i Halland minskade inte 2007... Tvärtom hittar fler dit och kanske har Halmstads snygga bibliotek med saken att göra? Dit ska jag fara onsdag om en vecka och prata 2.0 med Jakob Harnesk. Fast jag hörde klunkas om att han inte alls jobbar på Teknikhuset längre... Å inte verkar det bli någon 2.0-bok för svenska bibliotek. Någon energi någonstans? Ursäkta att jag drog in dig Harnesk... Dit jobbyte har väl inte med stiltjen i biblioteksvärlden att göra.
Hur som helst så sträcker sig Halmstads bibliotek ut över vattnet och gör sina besökare harmoniska med härliga lokaler... Upplevde jag den enda gång jag varit där. Befunnit mig på intervju med fjärilar i magen vid Nissan. Annan kandidat valdes och antagligen var det för att jag inte kan det jag vill kunna - gå in i datasystemets pumpande ettor och nollor och fixa det jag vill. Idéerna sinar ju aldrig, men ett riktigt hantverk har jag aldrig lärt mig. Att söka och finna, visst - det är kul. Men kanske inte i 35 år till som bibliotekarie.
Generalstabs-chefen för biblioteks-kramare tror att nedlagda bibliotek är en stor orsak till minskat antal besök... Och visst... 25% väck - det gör ju ont i hjärtat... Inte bara i det rosaomringade hjärtat som pumpas ut av steril bok-kramargeneration som kanske tillhör den första av de kategorier Alsbjer diskuterade i februari.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)