I dag är Anders, festivalsamordnare (generalen), och jag själv i Kristianstadsbladet och talar om våra reflektioner nu när den tionde festivalen är över.( Tyvärr blev det inte mycket sagt om barn-delen i artikeln. Vårt kulturhus Barbacka och min kollega Ulrika borde fått representera den biten.)
Mina reflektioner från helheten är att skönlitteraturen behandlas alltför mycket som något bekvämt och mainstream. En självklar del av vår (fin)kultur. Softade bilder på aktuella författare, idolförhållanden som säger mycket lite om den förändrande och politiska kraft skönlitteraturen är. Eller? Just nu ser vi en hel del konserverande tendenser. Maktstrukturerna i samhället genomsyrar den mest efterfrågade litteraturen... Och gör det självklara än mer självklart.
Kultur som skaver. Är det inte mer givande? En filmfestival med Arn-filmerna i ensamt majestät eller en där Michael Moore möter Ingmar Bergman (ni märker att jag inte är välbevandrad i filmvetenskapen.)
Hur hade feminismen sett ut i dag om inte skönlitteraturen drivit på processerna och gestaltat kvinnors olika liv? När hade vi fått rösträtt om inte starka kvinnor verkat genom skönlitterärt skrivande?
Vad hade befrielsekamperna i Latinamerika varit utan de många skribenter och trubadurer som satte ord på människors längtan, frustration och vilja?
I lördags manifesterade Mindcrash mot dödsstraff. Feministiska kören framförde fantastiska dagspolitiska texter om Davos, gubbarna i maktens korridorer och generationer kvinnor som kämpar för att bryta den etablerade synen på manlig och kvinnlig sexualitet. Sexualbrottsutredningens slutsatser sjöngs fram av coolaste Kristianstadsbrudarna. De borde ha tiotusen för sina framträdanden. Nesser och Rudberg kunde fått en ros och resan betald – de har ju ändå så det räcker och blir över.
Kanske någon vill att det ska vara bekvämt för att kunna sola sig i glansen av etablerade storheter. Kristianstad som samhälle? Vi på stadsbiblioteket? Uppåt i hierarkin?
Detta behöver inte betyda att festivalen inte fyller en stor funktion för ”oss alla”. Den är en fantastisk tillställning. Jag önskar bara att alla var bjudna och att man slutar att o-farliggöra skönlitteraturen. Just nu uppskattas den mest som konserverande kraft.
2.0 kan betyda en förändring. Kristianstads unga har ett stort utbud av kulturellt skapande inom räckhåll och i fomer som inbjuder till deltagande och femvägskommunikation. De behöver inte bege sig till stora scen och artigt lyssna till vår tids största... De kan kräva sin plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar