Här kommer ett slaskinlägg som kan bygga på teorierna om att bloggvärlden är en avstjälpningsplats, ett forum för självömkan eller förverkligande... Amatörernas digitala dagbok - den snabbast växande företeelsen på nätet.
Under bokfestivalens diskussioner på ungas scen talades om tonårstiden. Denna dramatiska period när man skall välja väg etc. Framfört blev att antingen älskar man eller så hatar man. Känslorna är starka och svartvita. Jag tänkte då att det där stämmer väl in på olika diagnoser för personlighetsstörning? Så kanske vimlar det runt folk som egentligen är tonåringar på livstid?
Ålder är en social konstruktion. Om vi ska bo själva i en etta som nittonåringar, föda barn som sjuttonåringar eller läsa natur på gymnasiet och sedan bo i korridor tills vi är "färdigutbildade" vid 23 års ålder...
Just nu är jag enligt sociala beskrivningar tonåring. Obstinat, irriterad och jäkligt ostrukturerad i mitt tänkande kring arbete, fritid och s k vägval... Fast förresten kan man ju ifrågasätta det här med vägval. När väljer vi? Eller vem och vad väljer åt oss? Enligt Ulrich Beck är vi snärjda i sociala förhållanden och strukturer som dock osynliggörs genom tankestrukturen om "det egna ansvaret".
Jag är på alla sätt vuxen enligt våra samhälleliga normer. Ändå känns det som om jag flummar runt som en utomparlamentariskt engagerad anarkafeminist i tjugoårsåldern. Är det där jag är kvar? Utan hår, på folkhögskola med småbarn...
Nej. Jag är fast i ett j**la vikarieträsk där jag arbetar för mycket "gratis" och har svårt att anpassa mig till folkbibliotekens normer. Kanske är det för att jag jobbat politiskt i illa omtyckta konstallationer som jag framhärdar i att jag är bibliotekarie trots att jag alltid är "fel". En taliban/alien bland välstrukturerade bok, ordnings och rutinälskare kanske inte är fel?
Eller gör jag mig själv lite viktigare än vad jag är nu? En knas-knugge i maskineriet spelar kanske inte alls någon roll? Att det skaver för mig behöver ju inte betyda att jag skaver på andra?
Hoppas inte det för då behöver vi många plåster.
Klart slut. Jag återkommer när jag återfått förmågan att inte behandla min blogg enligt Keens förutspåelser... På bordet ligger fantastiska Here comes everybody som beskriver flöden och processer av mänsklig kraft som jag sett men inte kunnat formulera intellektuellt.
5 kommentarer:
Fortsätt blogga! Även om dina inlägg är lite introverta ibland gillar jag att du är en bibliotekarie som vågar ifrågasätta så mycket som du gör.
Hälsningar
Lo
Det är absolut bättre att man som du talar ut, istället för att som den stora massan vara väldigt tyst i debatten. Det behövs många olika röster och din röst är en av dom. Jag tror att du får många andra att tänka till också. Så därför behövs din blogg :)
Tack ska ni ha. Acceptansen för blaha-ande är visst hög. Suttit och fixat med vår bokcirkel på nätet i natt. Det blir kul att blogga om.
Ditt sätt att blogga är en kraftkälla och det är nog just blandningen som är det extra med din blogg. Som ett samtal mer än "bara" statements, inbjuder till egna personliga reflektioner.
Och du är ovanlig som ger offentlighet åt dina reflektioner och tyckanden, strongt! fortsätt
Okej. Tack. Har annars känt att min kvalitetsnivå sjunkit drastiskt. Men det finns hopp om livet... elller nåt.
Skicka en kommentar