Om du ska ta livet av dig med sömnmedel och alkohol kan du förstärka chansen att dö genom att sätta en plastpåse över huvudet och trä ett gummiband runt halsen.
Referens: sjalvmord.com
I onsdags i Halmstad kom det upp att Kamratposten haft frågan uppe om att det är självmordsinstruktioner som hamnar på första plats om man googlar självmord. Ovan nämnda instruktioner finns på träff nummer ett; sjalvmord.com.
Karin Mattisson och uppdrag granskning (Självmord.net ) talar om den här webbplatsen som en instruktionsbok över hur man tar livet av sig. Visst är listan lång på preparat, växter och läkemedel som kan vara dödliga. Men inte är det ett tungt dokument som bör hanteras med det allvar som SVT gör. Efter tre minuters läsning hittar jag sakfel. Efter lite funderande inser jag att ett par kompletteringar och moderniseringar av texten hade den gjort mer relevant.
Vad vill jag ha sagt med detta? Att självmordsdokumentet borde uppdateras?
Knappast. Frågan är hur SVT hanterar träffar på google och vilken tyngd de "på ont" tillskriver dem.
Regeringens IT-företrädare säger i programmet att samarbete borde införas med google: se till att det finns andra bra länkar överst. (Googlar man självmord finns i o f s redan nu pro och anti- självmordssajter.)
Jakob Harnesk sa under onsdagens föreläsning ”Google är ingen sökmotor det är ett annonsföretag”. Hur många tänker i dessa termer och hur många ser google som en officiell aktör, partner och vägledare?
I programmet berättar man även om länder som infört förbud mot s k självmordssajter och konstaterar: ”I Sverige har frågan inte ens utretts.”
Uppdrag gransknings program ska uppröra. Men hur granskande är deras reportage? Om de hade behandlat ”nätet” (som talas om som ett statiskt singularis) som en plats för kommersialism, idealism, NGOs, vänskap, skräp, kommunikation och information. Om nätet hade bedömts efter samma måttstockar som information eller kommunikation IRL? Då hade programmet speglat tragedier istället för att söka samband och röda trådar utan att ha tillräckligt på fötterna för att svara mot kravet att inte pervertera utan spegla skeenden i någon slags allmänhetens tjänst.
Kanske bör de miljoner man planerar för lärarlyftet även gå till SVTs researchers för att de ska kunna diskutera och förhålla sig till nätet som den annonserings, publicerings och kommunikationsplats det är.
Att du kan finna människor som stödjer och hjälper dig med information och vägar för att ta ditt liv via pro-självmordssajter och chattar borde inte förvåna någon. Ändå blir detta SVTs grand narrative. Nämner man överhuvudtaget forskning om självmordssajter, självskadesajter och liknande som på djupet försöker skärskåda processerna och se deras utfall? Lyfter man överhuvudtaget frågan om preventivt arbete på nätet som det finns exempel på? Diskuterar man de rapporter som visar hur unga människor stödjer och uppmuntrar varandra att förstå sina problem och vara rädda om sig själva? En professor i programmet önskar sig preventiva sajter, det är allt.
Där hade SVT kunnat göra ett nedslag. Varför är nätbaserade miljöer så mycket mindre viktiga än IRL? Socialarbetare, fritidsledare och informationsvetare spenderar en bråkdel av sin arbetstid på nätbaserade forum där unga spenderar stor del av sina liv.
Föreläsningen i Kalmar: Biblioteksledare (konsulenter, chefer etc) diskuterar behovet av effektivisering och samordning av nätbaserat arbete. Vi kan inte sitta här och där i varsin kommun och arbeta på webben. Det har vi inte resurser för. I andra sammanhang är biblioteket en lokal angelägenhet för att man skall kunna möta, undersöka och svara mot de egna invånarnas behov... Men nätet - det är en plats. Kanske krävs där bara en bibliotekarie som nationellt servar och kommunicerar med låntagare?
Kanske kräver suicid-preventionen också något annat än ett förfasande över webbplatser (enkla att öppna, stänga, omforma) som berättar om tungmetaller och fosfater.
Visst är det viktigt att tala om människor jag, du, vi förlorat. Det kan vara meningsfullt att poträttera dem i SVT...
Men stanna då vid att beskriva en människas historia och saknad efter den - det är ju viktigt nog.
Gör inte ytterliggare onyanserade slaskreportage om detta nät som sprider mobbing, knark och förödelse... För då blundar ni med ena ögat.
7 kommentarer:
Oj då, jag måste nog lära mig att vara lite tydligare, det var inte KP som skrev om Googles träfflistor, det var HP - alltså Hallandsposten, den dagstidning som många i Halmstad läser vid frukostbordet.
De skrev för övrigt just om Uppdrag granskning och deras program, om hur Google (m fl) borde ta sitt ansvar för att censurera träfflistorna så att inget farligt blir lätt att hitta ...
Personligen tycker jag att det borde vara bättre att vänja "folk" vid att ta eget ansvar och tänka själva. Även om det är lätt att bli överbeskyddande och vilja styra ... särskilt när det gäller barn. Men också hemskt obehagligt när någon slags storebror ska bestämma vilken information eller för den delen propaganda, eller reklam jag och andra ska få se :(
Tack Lina för den helt suveräna föreläsingen i Halmstad!!!
/Linda
Självklart borde vi vänja "folk" vid att tänka själva! Även hjärnan är en muskel som mår bra av lite träning emellanåt :-)
Var för övrigt inte själva huvudsyftet med sökmotorer att man skulle hitta information om vad som helst utan att det sållades bort pga vad någon tyckte? Annars finns ju även ex Yahoo där bla vi bibliotekarier gör ett strålande jobb med att just bedömma länkar...
Jag hoppade till särskilt i soffan när de sa att självmordssajter är förbjudna i Australien. "I Sverige har frågan inte ens utretts".
Jag tolkade det som att man underförstått menade att Australiens förbud är bra.
I mina ögon är ingenting med Australiens svårartade censuriver på nätet bra:
http://www.techcrunch.com/2007/12/30/australia-joins-china-in-censoring-the-internet/
tack för era mycket intressanta reflektioner.
visst lilla My - vi bibliotekarier är bra på att bedöma länkar. Tyvärr tror jag att kunaskapen i allmänheten är väldigt liten om vad sökmotorerna faktiskt är - och gör.
Inte KP utan HP stupid me!
Jag tolkade det som du Mats - att förbudet skulle vara bra enligt svt. Men det har ju låtit likadant om grooming. USA och Great B blir obehagliga förebilder.
Australien vet jag mycket lite om. Tack för tipset. Kanske har de en liknande tradition som USA med förbud etc.
Heja, Lina!
Tack för ett synnerligen skarpt inlägg. Jag såg dokumentären eller vad vi nu ska kalla det och kände från början till slut att vi nu får en ny version av Postal 2-debatten (http://etik.blogspot.com/2004/09/angende-det-vldsamma-spelet-postal-2.html) som totalt spårade ur då viktiga personer (politiker) kände sig pressad att agera i en fråga som de överhuvudtaget inte greppade. Tyvärr är det väl gammalmedia som gäller för dessa viktiga personer fortfarande så de läser väl till äventyrs inte en blogg som din
jan svärdhagen och elza dunkels - nu får man väl leta efter en flaska å fira loss med.
Skicka en kommentar