Martina Haag när tolvåringen själv får välja

Powerwalking på ishala gator för att hinna med Öresundståg till "mina mat-tanter" i Malmö var inte kul. Kommer det någonsin en vinter då jag inte flyger och landar på rygg? Datorn är hel och fin. Lite blåslagen här och där går ju leva med. Mitt sociala liv genom plastburk går däremot inte att avstå.

Jag är annars tillbaka på ett gammalt ämne: skräplitteratur, elitism eller chicklit, kalla det vad du vill. Här bloggade jag om Gossip girl, här om webbens liknande platser Viva la diva, Think pink och Lolas land.

I en tröglunkande vardag samlas det barnen önskar sig på nattduksborden eftersom jag är något så extremt som en bibliotekarie utan boklån. Efter ett litet men ack så skavande kronofogdebrev inser jag att jag hör till den trötta, slarviga delen av befolkningen som tjänar (ekonomiskt) på att välja Adlibris eller Ica Maxi framför Hässleholms bibliotek.

Så: Jag som fött upp barnen på Barbro Lindgren och annat korrekt hittar den äldsta med Martina-koden, Brunstkalendern och Mossvikenfruar. Den lilla kräver Tingeling-sagor runt runt. Själv är jag snart färdig med hela Gossip girl-serien medan IT-girl del ett och två ligger på kö. Precis som ifråga om "tjejforumen" på nätet så är den här litteraturen betydligt mer flerbottnad än vad som görs gällande i folkbibliotekens fikarum och inköpsmöten. Jag är nu efter mina egna ministudier övertygad om att bristen på vilja att följa ungas lästrender och inköpsförslag handlar om vuxnas önskan att veta bättre än barn och unga. Att underkänna deras rationella förmågor och vilja att samla och bearbeta motstridiga världsbilder.

Och du som sitter och läser bloggar: Språket slarvas till av bloggarna! Svordomar, talspråk och annat otyg. Magdalena Ribbing får väl skrämselhicka av rapporteringen i Språket i P1. Samtidigt skriker Maria-Pia hurra för bloggarna... Nu kan man väl inte rakt av jämföra bloggares tappra försök att bli lästa med gossip girl i mjuka pärmar som säljer fett...

Men en likhet finns mellan högt och lågt, fult och fint.

Softade bilder av Rudberg eller Victor Jara?

I dag är Anders, festivalsamordnare (generalen), och jag själv i Kristianstadsbladet och talar om våra reflektioner nu när den tionde festivalen är över.( Tyvärr blev det inte mycket sagt om barn-delen i artikeln. Vårt kulturhus Barbacka och min kollega Ulrika borde fått representera den biten.)

Mina reflektioner från helheten är att skönlitteraturen behandlas alltför mycket som något bekvämt och mainstream. En självklar del av vår (fin)kultur. Softade bilder på aktuella författare, idolförhållanden som säger mycket lite om den förändrande och politiska kraft skönlitteraturen är. Eller? Just nu ser vi en hel del konserverande tendenser. Maktstrukturerna i samhället genomsyrar den mest efterfrågade litteraturen... Och gör det självklara än mer självklart.

Kultur som skaver. Är det inte mer givande? En filmfestival med Arn-filmerna i ensamt majestät eller en där Michael Moore möter Ingmar Bergman (ni märker att jag inte är välbevandrad i filmvetenskapen.)

Hur hade feminismen sett ut i dag om inte skönlitteraturen drivit på processerna och gestaltat kvinnors olika liv? När hade vi fått rösträtt om inte starka kvinnor verkat genom skönlitterärt skrivande?

Vad hade befrielsekamperna i Latinamerika varit utan de många skribenter och trubadurer som satte ord på människors längtan, frustration och vilja?

I lördags manifesterade Mindcrash mot dödsstraff. Feministiska kören framförde fantastiska dagspolitiska texter om Davos, gubbarna i maktens korridorer och generationer kvinnor som kämpar för att bryta den etablerade synen på manlig och kvinnlig sexualitet. Sexualbrottsutredningens slutsatser sjöngs fram av coolaste Kristianstadsbrudarna. De borde ha tiotusen för sina framträdanden. Nesser och Rudberg kunde fått en ros och resan betald – de har ju ändå så det räcker och blir över.

Kanske någon vill att det ska vara bekvämt för att kunna sola sig i glansen av etablerade storheter. Kristianstad som samhälle? Vi på stadsbiblioteket? Uppåt i hierarkin?

Detta behöver inte betyda att festivalen inte fyller en stor funktion för ”oss alla”. Den är en fantastisk tillställning. Jag önskar bara att alla var bjudna och att man slutar att o-farliggöra skönlitteraturen. Just nu uppskattas den mest som konserverande kraft.

2.0 kan betyda en förändring. Kristianstads unga har ett stort utbud av kulturellt skapande inom räckhåll och i fomer som inbjuder till deltagande och femvägskommunikation. De behöver inte bege sig till stora scen och artigt lyssna till vår tids största... De kan kräva sin plats.

Bibliotekarie blir 30- kulturrådet & censur på tapeten

Två bibliotekarier, en journalist, en socionom och en psykologstuderande talar om kulturrådets stödköp av Åke Jävel (uppkäftig, underhållande, tjatig, kuken- kritik av patriarkat och kapitalism i serieform) & Närstrid Vanessa, (feministisk porr som var och en borde köpa ett eget ex av) till folkbiblioteken.

Okej, erkänner... Under kvällens mangodrinkar och åtskilliga glas med vitt vin blev det en del häcklande av litteraturvetare och Darwin (!) också,samt diskussion om huruvida svampar kommunicerar smärta till varandra.

Trots närvarande litt-vetare tog hur som helst ingen Christer Hermanssons mossiga biblioteksvisioner i försvar. Kan ju i o f s bero på att värdinnan drack mest och höll tal om den försoffade folkbiblioteksvärlden och lät C Hermansson stå som symbol för en förlegad, ensidig biblioteksverksamhet som inte har vett att ta vara på "nya" bibliotekariers idéer (och utbildning om bibliotekets funktion i ett nätverks/informations och kunskapssamhälle). Istället beklagar man dagens biblioteks och informationsvetenskapliga utbildningar och drömmer sig tillbaka till dammiga hyllor och kvalitetslitteratur.

Även om jag överhuvudtaget (trots min titel) inte har den kompetens som C H menar är bibliotekariens viktigaste - djup kunskap om förmedling av god skönlitteratur - så tror jag vi på ett grundläggande plan är ganska överens. Biblioteket är ett öppet rum med vägar till gränslös kunskap och upplevelser. I vilka former denna gestaltar sig borde ju egentligen vara sekundärt. Men medan många bibliotekarier av den äldre skolan (varning för grova generaliseringar) talar om folkbildning som frigörelse och bemyndigande av medborgarna tänker jag att ökad demokratisk informationsförmedling via webben och överbryggande av kön, sexualitet och funktionshinder i cybervärlden har större chans att revolutionera det civila deltagande samhället än Ivar Lo och Moa M.Därmed inte sagt att vi kan vara dem utan ... Alla delar behövs men exkluderande argumentation som Hermansson fördjuper sig i eller ökad stereotypisering gm SecondLife gör väl ingen glad.