lördag 8 maj 2010

Kulturrådet borde se ljuset men de har bara upptäckt knäckebröd


"Tekniken har möjliggjort för barn och unga att själva både möta och producera kultur på ett sätt som tidigare inte var möjligt. Barns och ungas komplexa medieanvändning påverkar deras kulturvanor. "

En trettonårings kommentar när hon läst kulturrådets rapport om kulturutbud, trender och unga är "No shit, Sherlock".

Själv tänker jag att kulturrådet skriver och beskriver som om de vore livsmedelsverket som vill att vi ska äta tolv skivor bröd per dag, eller kanske folkhälsoinstitutet som tycker att vi ska ta lagom med prozac och helst gå i kognitiv beteendeterapi (för Freud är så ute i en individualistisk tid när man ska behandla psyket på samma sätt som ett Martin Timell-bygge). Problemet med detta är att kulturen inte bör vilja befinna sig i samma tvångströja som andra politikområden. Att den kan redovisas så här tafatt, statiskt och med små föga insiktsfulla analyser är oroande. Hur var det med kultur som förändrande, formande, möjliggörande kraft? Och vad hände med begreppet deltagandekultur?

Här är avsändaren institutionssverige och det är tungt, riktigt tungt. Är ni fråntagna rätten att lyfta fram forskningsresultat som pekar på radikalisering och demokratisering genom olika konstarter? Är er enda rapportform den där man beskriver redan välkänd, befintlig fakta och utelämnar de (goda) anomalier som även institutionssverige har att erbjuda?

Att det blivit så här grundläggande och att banbrytande exempel inte ingår kan bero på att rapporten så starkt fokuserar statistik mellan 1998 och 2008. Men det är inte hela svaret. Man kan genom rapporten se hur författarna försöker pressa fram en entusiastisk anda över utvecklingen. Något de uppenbarligen känner förväntas av dem. Men deras slutsatser och konstateranden är gjorda på ett klipp och klistramanér med bakgrundsinformation hämtad före 2008. Visst kan man behandla materialet utifrån aktuella årtiondens resurser, men det betyder inte att man i sina analyser och reflektioner behöver hoppa över de livliga debatter och kraftiga nättillväxt som pågått från 08 fram till i dag.

Börjar man 98 kan man ju i o f s också kraftigare lyfta fram de mer utopiska idéer om ungas nätkulturer som fanns då och koppla dem till vad som faktiskt hänt under senaste åren i kultursverige. Om man nu, som pressreleasen andas, även vill dra fokus till digitala medel och skapande får man samla lite kraft och kunskap inom området innan man släpper rapporten. Att konsekvent upprepa att mer kunskap och studier behövs blir till slut genant. Om kunskapsbehovet även hos högsta hönsen på kulturrådet får man väl dra in lite sakkunniga som kan hjälpa till och tolka materialet?

Behovet av utbildning inom kultur och skapande är av stort behov och det är bara att skriva under på kulturrådets sammanfattning vad gäller bibliotekspersonalen:

"Exempelvis har det funnits stora problem med både grund-, fort- och vidareutbildning för personal som ska arbeta med biblioteksverksamhet för barn och unga." Men denna inblick presenteras avgränsad från kapitlet om teknik och medier. I biblioteksrapporteringen är och förblir läsfrämjeriet och en smal mediedefinition allenarådande.

Den stora övertygelsen att barnkonventionens mål fått genomslag är tveksamt. Barnkonventionen är som ett supereffektivt baseballracket att rikta mot beslutshavare och kulturintresserad publik. Blotta benämnandet av en konventionstext räcker. Sedan kan man bocka av den detaljen, som om det räcker med att frågan varit uppe på bordet och att ett par delar av konventionenstexten lyfts och ibland implementerats (medan andra delar som varit mer besvärliga fortsätter att vila i mörker).

De olika insatser man nämner är inte samtidigt analyserade utifrån denna faktor. Barn och ungas inflytande diskuteras generellt men ges inte den grundliga analys och jämförelse mellan faktiska tillgängliga möjligheter och det utfall som betraktat årtionde gett. Faktiskt har såväl skola som kulturinstitutioner trots extremt förbättrade möjligheter till interaktion och gemensamt beslutsfattande med barn, under den aktuella perioden, skyggat för att förändra sina roller och förhandla sina maktpositioner med yngre användargrupper. Hur rimmar det med lyrisk övertygelse om barnkonventionens genomslag?

Speciellt beklaglig är denna svaghet just inom kultursektorn där man måste vara beredd att gå i täten med förändringsarbete och tänjande av gränser. Hur kultursektorn i stort och ledande instanser på kommunal och statlig nivå reagerat på IT-utvecklingen är genant. Det hade varit prydligt om Kulturrådet passade på att medge detta i sin rapport. Att fokusera på kvantitativa mått gör inte slutsatserna mer "oskyldiga" eller objektiva. Alternativen 1998 till 2008 fanns där och finns såväl i dag. Rapportskribenterna svär sig fria från att analysera de ungas inflytande på allvar men genom att framhålla barnkonventionens ökande genomslag och ge företrädelsevis positiv respons på egna styrmedel ger man sig ändå frisedel.

"Bibliotekens uppgift är att främja intresset för läsning och litteratur och att erbjuda information och kulturell verksamhet. " rapporterar man också. Men när man nu lyfter FNs barnkonvention på så många ställen i rapporten och ser positivt på dess inmplementering, varför analyserar man inte ungas medievanor, kulturarbete och biblioteksförankring som en sammanhängande enhet? Biblioteken kränger kulturrådsböcker och främjar läsning, allt väl så långt. Men ifråga om politisk radikalisering av barns och ungas demokratiska möjligheter genom kultur och medier så har även kulturrådet en blind fläck.

Bild, dans, böcker, film m m presenteras med en tioårsanalys och förhoppningar om stabilitet och utveckling. Men med tanke på vart den stora förändringen skett under den beskrivna gångna tioårsperioden, rådet skriver "mycket av det som kallas barns och ungas kultur sker just inom ramen för medieanvändning".(Och i det här sammanhanget när man främst diskuterar institutionaliserad kultur är ordet "mycket" en underdrift. Medieanvändningen bör vara den mest dynamiska kulturscenen, arkivet, interaktionsmöjligheten etc) bör man fråga sig om inte kulturrådet borde verka för en dator till varje barn som ett säkert billigt och kraftfullt sätt att öka kulturåtkomsten, demokratiska möjligheter, skapandet och inflytandet för den beskrivna gruppen.

Man lyfter vikten av ungas kulturproduktion och konsumtion genom teknik men sammanfattar
"Frågor om hur barns och ungas medieanvändning påverkar deras sätt att konsumera och utöva konst och kultur är ytterligare ett kunskapsområde som behöver utvecklas. "

Varför inte börja med att i en rapport som denna räkna upp några av de goda exempel som finns och inte bara i sin pressrelease flagga för hur viktig ungas teknikanvändning är? Det är som att lyssna med ena örat på ett informationsbrus där man märker att många forskare och aktiva pedagoger beskriver en rik nät- ungdomskultur och man tänker att det kan vi också trycka på för att framstå som moderna. (Istället för att upprepa det man tycker är en god insats "Kultur i skolan" fråga sig om ett uns av de pengarna gick till just utveckling av ungas egna kulturproduktion och inflytande genom t ex teknik?)

Men att upprepa det som redan sagts, för flera år sedan, och göra det sporadiskt parat med statistik över teknikanvändningen är svagt. Lova istället att Kulturrådet blir nätkultur-kompetenta och att det kommer synas i kommande praktiskt arbete och rapporter.

Men eftersom man lutar sig mot material från Medierådet (i det aktuella kapitlet) har man nu smittats av deras problem: Att man i grunden inte har ett positivt laddat uppdrag. Medierådet har gjort många bra insatser men från början färgats av sitt fokus på risker och problem. Att ärva deras studier och kunskap är därför olämpligt. Kulturrådet hade kunnat välja andra vägar för att samla relevant statistik och framför allt: I varje kapitel kring en konstform dra paralleller till den digitala utvecklingen. Inte nöja sig med en kort text om ungas nätanvändning (etc) som nästan svävar för sig själv vid sidan av övrig, välkänd, väletablerad, ofarliga kultur.

Upplevelse genom arv och kontinuitet är bra. Men det betyder inte att man kan slarva med de stora kulturella genombrotten som skett via digitala vägar. (och sedan dessutom ropa på uppmärksamhet till sin rapport just med hänvisning till ungas medievanor, pressreleasen.)

1 kommentar:

David sa...

Fast spelar allt det här någon roll egentligen? Internet har gett ungdomar möjlighet att ta saken i egna händer, och när de börjar upptäcka denna möjlighet så tror jag att unga kommer börja skapa och utvecklas allt mer på eget bevåg, oavsett om kulturrådet vill det eller inte.

Jag tror faktiskt inte att den nya världen behöver ett kulturråd för att frodas.