Meneses & Mominó lyfter i The information Society frågor om diskursen kring barn och unga som homogena, i tillblivelse och formbara. Resonemanget är inte nytt men det är viktigt att det i denna artikel lyfts in i diskussionen om ungas medieanvändning.
Att tala om en digital generation, ungas riskbeteende eller ungas kapacitet är att bygga vidare på de generationsstereotypiska bilder vi även har av gruppens aktiviteter. I Meneses och Mominós text blir dock den unga inidviden som nätanvändare synliggjord. En heterogen grupp med olika behov och kunskap synliggörs.
Det låter enkelt. Men hur utformar vi verksamheten i olika sektorer och institutioner? För vuxenbibliotekarier ställs inte krav på att man ska ta hand om barns referens och litteraturfrågor. Istället är det en osynlig linje som löper längs plastmattan eller parketten i biblioteket som avgör var en individ, utifrån sin ålder, kan få hjälp. En bibliotekariekår som inte gemensamt kan möta olika åldrar är en fattig och feg yrkesgrupp. Ålder ställs före referensfrågans egentliga innebörd och i föreställningar om digitala kunskaper får det tragiska konsekvenser. Å ena sidan tycker vi oss se teknikfreaks som vi inte kan mäta oss med. Å andra sidan ser vi unga som saknar digital literacy. Bibliotekariernas självförtroende slungas fram och tillbaka som en pingpongboll eftersom man inte vågar släppa på otidsenliga regler för hierarki, informationsförmedling och kvalitetssäkring.
Särskilt viktigt blir detta för biblioteken att betänka då man ser Meneses och Mominós slutsats att skolan spelar en sekundär roll för ungas digitala medvetande och delaktighet.
Således bör vi fråga vilka aktörer som kan få plats på den primära arenan. Som en utsliten tjatig profet upprepar jag; folkbiblioteken. Här möts alla delar av barns och ungas kultur och informationsbehov. Vi är inte del av en sekundär digital skolning utan kan röra oss mellan olika fält och vara delaktiga när unga manövrerar och tar makt i och över sina liv.
Grattis! Bibliotekarier har härmed världens bästa utgångsläge att arbeta med ungas digitala verklighet, obehindrade av läroplaner och tvång på att se en homogen massa definierad utifrån sin biologiska ålder. I biblioteket har du rätt att vara en individ, med specifika behov.
artikelförfattarna skriver "young people as heterogeneous, nonpassive, autonomous, diverse"... I sitt primära lärande och utforskande av nätverkligheter. Varför väljer vi i så hög grad att stå bredvid?
Unga ses också som obehindrade nätvandrare som leder den digitala revolutionen, en stereotyp som överskuggar den mångdifferentierade verkligheten menar författarna. Den digitala generationen eller cyberbarnen är en inkorrekt tolkning av verkligheten visar studien. Snarare är verkligheten mångfacetterad och ungas nätåtkomst och kunskap är högst splittrad visar författarna i sin studie av barn i Spanien.
Med den primära ingången till internetbaserade resurser och lärande utanför skolmiljön (Ibid) har bibliotekariekåren med sina djupa rötter i informationsförmedlingens olika former en guldchans att öppna sina dörrar i det skede där barn och unga lär av varandra och vid egna och vänners datorer.
För barn och unga som användargrupp på biblioteken i dag skulle en splittring av uppdelningen mellan barn och vuxenavdelningarna antagligen vara till godo för utvecklingen av ett informationskritiskt tänkande. Barn och ungdomsbibliotekarier är alltför insnärjda i sitt smala kunnande kring läsfrämjande och återkommande kontakter med samma åldersgrupper från år till år med rim & ramsor, börja läsa och ungdomslitteratur för de båda genusen, för att vara uppdaterade på informationsfältet som helhet och de digitala resurserna i synnerhet. Datorer är fortfarande, märkligt nog, en störande anomnali på barnavdelningarna som bibliotekarierna övervakar och reglerar åtgången till. Med vuxenbibliotekarier vid rodret hade kanske en större kunskapsvärld kunnat öppnas utanför de skönlitterära signumen. Kanske med stor osäkerhet, men även denna hade varit bättre än kulturdamernas aversioner mot IT och älskande av rasistisk Lennart Hellsing och patriarkal Jan Lööf.
Bibliotek är tröga apparater, till mångas glädje, och därför bör vi inte vänta oss modet från barnbibliotekarierna att sätta sig på skolbänken och lära annat än moderna och klassiska favoriter bland skönlitteraturens helgedom. Inte kommer vuxenbibliotekarierna ge sig i lag med de aliens som befolkar ungdomsavdelningarna. Härmed hamnar vi i en knassituation där inga (datorupptagna eller datorfrämmande) bibliotekarier stiger in och tar ansvar för att vara del av ungas primära miljöer för informationskompetens och computer literacy.
Blott genom vår övertro på barndomsskalet som det primära för servicebehovet kan vi fortsätta behandla unga som en homogen skock får. Till för att antingen gullas med - om de är boknarkomaner- eller bannas, om de är datormagneter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar