Häromveckan skrev socialdemokraten Irene Söderhall i UNT om nedläggningen av småbibliotek i Uppsala-trakten. Kort beskriver hon hur den aktuella kommunen marknadsför sig som en attraktiv och expanderande storstad samtidigt som mindre orters viktiga samhällsinstitutioner förlorar sina redan små ekonomiska medel. Mycket intressant i debattartikeln är att biblioteken drivs av ideella föreningar och ifråga om detta behöver vi en ideologisk diskussion om bibliotekens trovärdighet och solida utövande av informations och kulturarbete. I regi av andra aktörer får inte kraven vara lägre, styrdokumenten lysa med frånvaro eller uppföljningen av tjänsterna bedrivas på en höft... I likhet med de som ville privatisera folkbiblioteksverksamheten i tron att servicen kunde reduceras till effektivt utlån av litteratur kan mindre föreningar ha en liknande syn på sitt arbete.
Föreningsdrivna bibliotek skall vara ett komplement om inte samarbetet med offentliga uppdragsgivare är starkt reglerat.
Trots dessa invändanden bör vi bejaka de initiativ som tas för offentliga kultur och informationsmötesplatser. I likhet med friskolereformen kan man beskriva det i termer av ett ökande lokalt ansvarstagande och engagemang för den egna bygdens behov. Anställda kan också få större makt och utrymme att forma och förbättra verksamheten om de tillåts verka vid sidan av de kommunala politruckerna.
Härmed skall man inte glömma att friskolorna lett till dränering av resurser från en del geografiska områden i städerna till förmån för små enklaver av välmående grundskolor som inte tar samma ansvar som den kommunala skolan för elever från alla socialgrupper och med olika språk.
Att man haft möjlighet att inte anställa viktiga medarbetare i grundskoleverksamheten som skolsköterskor, kuratorer och bibliotekarier är också helt oacceptabelt. Härmed bör en eventuell satsning på mer lokalt ansvar för små bibliotek följas av krav på välutbildad personal om man knyter verksamheten till någon form av offentliga bidrag.
Att grundskolorna nu skall få större krav på sig att inrätta skolbibliotek saknar just de kvalitetssäkringar som specifika krav på utbildad arbetskraft utgör. Återigen är det dags att fråga sig hur bibliotekariers yrkeskunnande marknadsförs. I likhet med socialtjänst och vårdsektorn bör såväl grundskolan som folkbiblioteksvärlden i någon form kräva legitimering av sina anställda. Förslagsvis skulle det för bibliotekarier kunna vara ett uppdrag för svensk biblioteksförening att utveckla kriterier för hur en bibliotekarielegitimation skulle se ut, naturligtvis kopplat till etiska och moraliska koder med grund i IFLAs och FNs konventioner och styrdokument.
Med en sådan insats från biblioteksföreningens sida skulle man kanske på längre sikt kunna få kulturdepartement och riksdag engagerade i frågor om bibliotekariers värde i den demokratiska samhällsmodellen och utbildningssystemet. Kan ministrar hojta om grundskollärares nästintill religiösa insats och därmed stora efterföljande krav av samhället på examination från högskola bör väl inte kultur och informationsarbetare vara svagare i sina försök att vinna mark i den politiska maktens korridorer.
Niklas Lindberg. Följ Adelsson-Liljeroth och övriga partiers kulturpolitiska talesmän under hela valrörelsen och kräv svar på hur de värderar bibliotekarier och vill använda dem i informationssamhället!
Djupa, allvarliga traditioner finns i vårt yrke och vi borde alla kunna lova att leva upp till ett antal informationsetiska koder (i privat och yrkesliv) likväl som avsluta våra studier innan vi ges fulla behörigheter som bibliotekarier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar