Anna Troberg skriver om avsaknaden av en allmän politisk bloggosfär som stödjer fildelningen och mer specifikt diskuterar att TPB nu "räddats" av Pp.
Det vore mer rakryggat att diskutera dessa frågor oavsett partitillhörighet eftersom vi redan vet hur frågan om fri information och kultur skär igenom alla de politiska partierna. Troberg har helt klart en poäng att man inte kan släppa den bollen av vilket skäl det vara månde, undvika inre splittringar, osäkerhet i argumentationen eller att uppleva sig kväsd av de maktbefogenheter som pirathatarna innehar.
Vad gäller bibliotekariekåren så är faktiskt Trobergs inlägg ännu mer intressant än vad gäller de etablerade partiernas tystnad. Ingen begär av er att ni ska gå runt med virtuella eller fysiska banderoller för TPBs överlevnad. Men för fasen - slut tig i själva debatten. Den kunskap om sociala medier, yttrandefrihet och levande kultur som finns i alla generationer av bibliotekarier tiger still när det nu gungar som mest. Trotsa denna tystnads- ande och passivitet. Bjud in politiker att debattera och presentera sin informationspolitik hos er. Våga lägga upp idéer och frågor på era bloggar. Vi hade kunnat göra skillnad. Vilka mekanismer är det som gör att vi tiger i dessa frågor? Behöver vi mycket mer smäll på fingrarna för att reagera? Lite U S amerikansk erfarenhet i stil med Patriot Act på de svenska biblioteken?
Kanske hade det inte hjälpt. Vi har redan allvarliga angrepp på yttrandefrihet och den personliga integriteten. Ändå upplever vi inte att bibliotekarierna är ett skrå som reagerar. Vi behöver en yrkesstolthet och en ansvarskänsla som sträcker sig mellan det institutionella och samhälleliga fälten. Vi måste ha en medveten yrkeskodex. Vilken är vår samlade etik inför censur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar