Oron för ungas nätanvändning har inte gått någon förbi och riskdiskussionerna tar visst aldrig slut även om man nu väljer att tämja de vildaste uttalandena till förmån för en upplevt sakligare ton i fråga om ungas möjligheter och praktiserande av ett nätliv.
Att begreppet barndom och dess djupa betydelser ifråga om oskuld och skyddsbehov är avgörande i en enkel konstruktion av unga som nätoffer är väl uppmärksammat. Men om man tar tempen på hur barndomen beskrivits under tvåtusentalets början i ett bredare perspektiv blir moralpaniken kring s k ny media kanske ännu mer begriplig.
Visst har skärmbaserad media påverkat diskussioner om hälsa, moral etc under olika årtionden. Men teknikförändringarna och de starka känslorna inför barndom respektive ungdomskulturers uttryck har under de gångna åren även influerats och troligen stärkts av det krisperspektiv man haft på barndomen i den massmediala och övriga offentliga kulturen.
Mary Jane Kehily undersöker inte explicit Internet eller sociala medier. Hennes fokus i Media, Culture and society 2010, volym 32(2) är starkt fokuserat på kristemat. Hon hämtar sina teoretiska resonemang ur ett starkt nätverk av Baumanns, Giddens och Becks teorier om reflexivitet, identitet, barndom och risker.
Hennes analys bygger på artiklar från graviditetstidskrifter och hon finner att bevisen för krisen i barndomslandskapet visas på en mångfald sätt. I ett samhälle där man har ansvar för att skapa sin egen biografi, fatta avgörande beslut, uppleva sig fri och ta ansvar för följderna av medvetna och omedvetna val (se referenserna till nämnda teoretiker i artikeln) öppnar för en marknadsföring av risker och därpå följande krav på att rusta sig och ta initiativ mot riskerna.
Med den otrygghet som upplevs är det fullständigt logiskt att nätlandskapet under dessa centrala år under tvåtusentalets början framstått som ytterligare en belastning. Om barnen är små projekt med starkt behov av cochande föräldrar i en barndom som eroderar, då underlättar knappast den mångfald av idéer, impulser och relationer som nätet kan erbjuda (och föräldrarna inte överblicka).
Kan man då inte tänka sig möjligheten att ta avstånd från de högt ställda kraven på romantisk barndomsmiljö, framgångsrikt livsskapande och fulländat föräldraskap - skickligt manövrerande mellan fallgropar i risksamhället?
Kulturen är en kåpa som varje individ bär och som vi som kollektiv genom gemensamma idéer pressas kvar inunder. Med förståelse för den antiharmoniska och kravfyllda föräldraroll som marknadsförs bör vi visa förståelse för nätbegränsningar och fördomsfulla ingrep i ungas integritet.
Dock ska vi inte acceptera följderna av att den uppflammande (barndoms)kris-medvetenheten under tvåtusentalet sammanfallit med ökningen av ungas nätaktiviteter. Istället ska vi anstränga oss att lyfta fram debattörer och yrkesverksamma inom barn och ungdomssektorn som inte arbetar primärt med ett riskperspektiv på ungas medieanvändning. Tvärtom skall vi bejaka en startpunkt i motsatta delen av skalan. Kreativiteten och "vinsterna" måste belysas innan alla säkerhetskonsulter (som nu framgångsrikt raggar bland pro-nätforskare) samlas för att håva in kommunala ekonomiska medel och tyvärr, om än med välvilja, undergräva pedagogers och bibliotekariers kamp för att integrera nätresurser i skolarbete och kulturutbyte.
Som en sista parantes bör vi också fundera över vad som sker med de många barn och unga som inte har multitasking-, ekonomiskt solida och energirika föräldrar som följer dem in i en verklighet som kräver ett ständigt skapande av den egna biografin.
Friheten att skapa ditt liv är en enorm börda. Speciellt när denna frihet är en chimär, bygd på en individualistisk och ganska nyliberal tolkning av människors faktiska möjligheter.
Hur var det nu... Finns det inte en sociologisk studie som visar att deprimerade har en mer realistisk syn på sina möjligheter än vad andra samhällsmedborgare har? (Vi klättrar väl inte alla uppåt på den omöjliga konsumtionsstege som Baumann så skickligt har beskrivit.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar