Första maj. En dag att vakna till med festkänsla i magen om man är kvar i barndomen och har föräldrar som är engagerade socialister. Storslagna demonstrationer med taktfasta rop och olika musikkårer från år till år. Fest efteråt med tal och musik. Bättre än julafton, mindre laddat i och med sina få krav och med en fri relationsdynamik i den politiska massan snarare än i kärnfasmiljens trånga försök att leva upp till materialistiska omöjligheter och småreligiösa känslor. Kollektivet för individen, gemensamt solidaritetsarbete och vilja till förändring. Finner vi kraften på regniga torg eller är det på den sociala webben som en ny socialistisk rörelse blir möjlig?
I dag är det läge att uppmärksamma att statarsverige finns kvar. Vi har papperslösa inom jordbruk och hushållsnära tjänster. Inkomstskillnaderna ökar och fattigdomen kan främst återfinnas inom ett par grupper:
"Till dagens underklass hör bland annat ensamstående mödrar i låglönejobb, utländska gästarbetare, invandrare i permanent arbetslöshet, pensionärer, sjuka och ungdomar."
Detta skriver Maria Holm i Efter Arbetet. Artikeln bygger bland annat på Anna- Lena Lodenius rapport om hur den ekonomiska krisen slagit mot redan utsatta i samhället. Kommuner och landsting skär i sina budgetar när deras trygghetsinsatser tvärtom behövs,bör efterfrågas och aktiveras som mest.
Med en borgerlig regering betalar sjuka nu mer skatt än arbetande, sjukskrivna med en tjänst att gå tillbaka till får mer ersättning än arbetslösa sjukskrivna och 50 000 personer berörs i år av den nya regel som gör att personer kan utförsäkras oavsett om de är sjuka eller friska. Även machomärkta fack med företrädelsevis manliga medlemmar deltar nu i LOs samlade upprop för rättvisare trygghetssystem, Kalla Sverige.
Men hur fungerar akademikerfacken? Vårt eget fack andas medelklassbekvämlighet och mjukt kulturengagemang. Knappast en kulturutövning i Dario Fos (blogg) anda (Dom har dödat en gitarr men folket har tusen åter). Snarare ser vi genom digital verksamhet och DIKs tidskrift hur man vilar lugnt i en institutionaliserad kulturtradition med idéer om livskvalité och skönhet för de redan välmående. Får vi någonsin se ett stridbart DIK där kultur och information innehar politisk sprängkraft och där man snabbt och effektivt utformar sina medlemstryggheter för att svara mot aktuella samhällsförändringar? Många bibliotekarie-tennsoldater hinner falla medan man långsamt börjar påverkas av att regeringens politik slår även mot de egna medlemmarna. Aktuella garantier och inkomsstöd måste bromsa försämringarna för arbetslösa och sjukskrivna, såväl de som drabbats nu som de som redan har fallit igenom.
I ett samhälle med ökande klyftor och många behövande grupper med små resurser är det viktigt med arbetet för yttrande och informationsfrihet. De system som stärker informationsjämlikheten och möjligheten för alla att delta i opinionsbildande arbete och uttrycka sig individuellt måste upprätthållas även i svåra ekonomiska tider. Men just nu är behoven även skriande ifråga om bredare initiativ för t ex digital jämlikhet. En stor utmaning när till exempel folkbiblioteksarbetare känner av kommunernas minskade resurser och därför inte i första hand väljer att satsa och innovativt förändra sitt lokala engagemang.
Den trend som finns att framhålla folkbiblioteken som mötesplatser kan appliceras på frågor om resursstarka individer respektive grupper. Offentliga, öppna mötesplatser med möjlighet till jämlikt deltagande är av stort behov i ett kapitalistiskt samhälle där de flesta aktiviteter och sociala möten sker i regi där monetära medel krävs för inträde.
I artikeln How do public libraries function as meeting places?, i Library & Information Science Research, visar tre norska B&I-forskare hur relationen till biblioteket som mötes och uppehållsplats är beroende av socialgruppstillhörighet. Låg utbildning och inkomst utgjorde i studien förhållanden som ökade biblioteksanvändningen i denna mening.
Författarna menar därför bland annat att biblioteken som mötesplats är en väg för att utjämna sociala och ekonomiska skillnader i samhället (Ibid). Men frågan är om bibliotekets tjänster inte bör stå i fokus även för studier som dessa. I hur hög utsträckning når man olika socialgrupper med valda former för service och marknadsföring? Hur många utesluter man genom inflexibilitet och höga förseningavgifter? Vilka tilltalar man med valet av programverksamhet och satsningar på olika medieformer och planering av det fysiska rummet? Att använda biblioteket för att det är en av ett fåtal ytor som inte är privatägt utan kan begagnas av alla betyder inte att man utjämnar klyftor ifråga om informationsåtkomst, språklig förmåga eller demokratriska möjligheter. Gemensamma mötesplatser är den samlade politikens uppgift att åstadkomma. Biblioteken bör ha rätt till att fokusera på sina specialistområden och genom dessa bidra till minskade klyftor.
Tankarna bör även gå till de sociala medierna och deras möjlighet att organisera människor på t ex arbetarnas högtidsdag. Men hur utvecklas den sociala webben och vilka är det som befolkar olika arenor? Vilka talar, lyssnar, kommenterar, reagerar eller utgör publik? Vilka har inträde i form av materiell rikedom och tekniskt samt samhällsvetenskapligt kunnande?
Med enkla metoder kan vi analysera blogganvändandet med hjälp av klass eller socialgruppstillhörighet. Michael Baumann konstaterar i Information Today att Blogs go Bourgeois. Medelklassen har funnit sin plats på de sociala mediernas arena och inkomst är en starkt sorterande faktor för bloggare respektive ickebloggare.
Detta och andra exempel på den digitala klyftan visar att det inte är utvecklingen av bättre sociala medier i sig som leder till ökad demokrati och informationsjämlikhet. Visst har de politiska rörelserna och formerna för att bilda opinion och skapa manifestationer och påtryckningar förändrats och stärkts genom sociala webben. Men utanförskapet kvarstår och vi måste fortsätta fråga vilka språkrören är, inte bara om det är höger eller vänstervindar som blåser genom olika webbforum och mötesplatser.
Flera bloggare följer rapporter om sociala medier och det är en bra början till dialog om den digitala klyftan och informationsarbetarnas ansvar i relation till 2.0 och framväxande semantisk webb. På såväl produktions som organisationsplanet i webbutvecklingen måste klassmedvetenheten finnas. Men ute på folkbiblioteken är det långt enklare att uppmana till jämlikhetsarbete: Gör ert jobb, så som det föreskrivs av IFLA och genom FNs styrdokument! Ta ansvar i dag och i framtiden för att inkludera alla grupper och se aldrig biblioteket som en byggnad ni har ansvar att förvalta. Aktiviteterna är ert arbete, inte bevarande av artefakterna...
Och inför valet får vi ställa många informationspolititiska frågor. I god tid skall vi delta i debatter med de olika politiska partierna om vad deras IT-visioner har för utrymme för olika grupper. Vilken diskrepans upptäcker vi som informationsspecialister mellan utvecklingen av nya tjänster och nya beslut i relation till olika social/användar-grupper?
För piratpartiet är det upp till bevis. Är informationsmedvetenhet och frihet till för de redan rika och initierade eller är det en global och klassmedveten rörelse som kommer att växa fram? Kommer tillgången till digitala resurser, rätt till utbildning och institutioner för att upprätthålla detta ansvar att stå högt på piraternas agenda?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar