barnlitteratur, biblioteksarbete och postimperialism

Opsis kalopsis är en viktig tidskrift för inspiration och idéer för folkbibliotekens barn och ungdomsverksamhet. Men tillsammans med deras goda reportage om nyskapande teaterformer för barn och fängslande barnlitteratur behövs texter av mer akademiskt slag för att vägleda, ifrågasätta och utveckla vårt tänkande kring den läsfrämjande verksamheten.

Exempel på en tidskrift som återkommande publicerar tankeväckande frågor om normer i litteraturen såväl som arbetssätt och taktiker som professionella väljer, är Children´s literature in Education. I nummer 41 (2010) finns två artiklar som återberättar och vidarutvecklar de postmodernistiska frågor som måste ställas för att arbetet med läsfrämjande skall vara tidsaktuell och samspela såväl med samhällsförändringar som barns verklighet (vilka jag strax återkommer till).

Folkbiblioteken är ju som bekant en institutionsform med många mål. Läskunnighet är en grundläggande del men i praktiken är olika synpunkter och ideologiska inriktningar det som avgör hur litteratur och berättelser (i olika former) används till i den dagliga verkamheten. I likhet med grund och förskolan har man en tendens att upprepa redan genomförda insatser på samma sätt år från år. Detta är ett dilemma då folkbiblioteket istället borde vara en känslig del av samhällsorganismen och inte verka på ett instrumentellt sätt, utifrån att det finns vedertagna sanningar som håller från årtionde till årtionde.

De bibliotekarier som stiger in i verksamheten och gör annat än vad som barn- och ungdomsavdelningens planering föreskriver (och som återanvänds från år till år) ses som en oansvarig person som flyr från "basarbete". Men varför kan inte basarbete även utföras i projektform? Varför kan inte nya idéer förankrade i lokalsamhällets behov vara lika viktiga som de planer med fastlagda insatser beroende på årstid, månad och geografisk spridning som "vi" utför år från år?

Genom att följa olika kultur och litteraturtidskrifter blir det lättare att explicit beskriva problemen med att utföra samma sysslor i dag som 1989. Ungas verklighet är inte densamma och deras behov kan inte fyllas på ett och samma sätt. Inte kan vi heller leva upp till barnkonventionens mål om vi förväxlar våra arbetsuppgifter med andra yrkeskårers eller väljer att slå dövöra till för ett totalt förändrat mediesamhälle (och så klart de många former som nu används för att berätta och skapa med ord).

Att tolka och använda litteratur och berättelser på samma sätt från år till år och utifrån samma intetsägande, "oskyldiga", okontroversiella teman (sommarlov, höst, kärlek, att få ett syskon)gör att man bortser från den kraft som berättartraditionen utgör när den delas och används för emancipation och ifrågasättanden. Med traditionell narrativ approach lämnar man barnen lugna inför disneykulturens homogena rollbesättning och värderingar.

Children´s literature in Education erbjuder t ex artikeln Once upon Today: Teaching for Social Justice with postmodern Picturebooks. Texten är bibliotekarievänlig i den mening att vi lätt förstår de akademiska greppen och känner igen de många exempel som visar hur traditionella sagor kan omformas för att diskutera nutida samhällsformationer. Kathleen O´Neil beskriver bland annat hur strikta bilder av genus, ras och etnicitet är lika med smala roller för barnen att bearbeta och tänka sig in i. Stereotyper är ett lätt begrepp som hon inte enkelt faller tillbaka på för att diskutera karaktärer och berättelser. Istället visar hon på alternativ och hur även s k nyskapande litteratur kan röra sig i fåror som älskvärda kärnfamiljer och personlig insats som vägen till framgång.

Dessa beskrivningar för oss tillbaka till de debatter som pågått i Sverige bland annat beroende på det nystartade förlaget Vilda som säger sig publicera genuskontrollerad barnlitteratur. Hur ser det ut i dessa? Bryter sig flickorna och pojkarna loss från förutbestämda karaktäristika men faller samtidigt tillbaka i medelklassens normer och livsvillkor?

Livsfrågor tenderar att i såväl Vildas som andra förlags litteratur att vara klassblind. Frågor som behandlas är integritet, kroppsuppfattning, vilja, mod och känslighet. Men ständigt med en bakgrund förankrad snarare i Södermalms (stockholm) eller slottsstadens (malmö) barns livsvillkor än småstadens miljonprogramsområden. Här tror jag att queer-begreppet sätter fälleben för radikala barnbibliotekarier och grundskollärare från medel och över medelklass. Identitetsfrågor behandlas kanske på längden och tvären, men att dessa frågor måste brytas mot traditionella klassperspektiv glöms bort. För barn med arbetslösa föräldrar och framtidsrädsla måste tankarna om identitet lyftas på ett helt annat sätt än som i Vildas bok om pojken med de rosa sandalerna (som han i o f sig ärver. Är det radikalt?). Vi kan ju starta i frågor om huruvida man alls har något man tycker om och älskar, om det alls är aktuellt att samla Barbiedockor och gilla Kenta och barbisarna...

Utanförskap och stigma, att alltid vara "fel" och känna att man skaver i sociala sammanhang, som är underklassens situation, utgör inte en bra grund för medelklassens genuspedagogik.

Detta betyder inte att O´Neils perspektiv är oviktiga. Tvärtom skulle de vara otroligt revolutionära på en genomsnittlig barnavdelning: Om man byter the fairy godmother mot ett kreditkort eller prinsessan mot presidentens dotter (se ibid.) blir det möjligt att samtidigt göra tydliga paralleller till politiska villkor av dags dato.

Barnbibliotekarier tenderar att älska ett narrativt förhållningssätt. Berättelser är skinande graaler och grundvärderingar, uppdrag genom styrdokument och utmaningar faller i glömska till förmån för ett perverst älskande av god litteratur med fint språk... En kader av språkrik medelklass skapas och ett gäng arbetarbarn faller av med diagnoser eller bara allmän uppgivenhet från pedagoger. (Och med Vildas hjälp kan de redan resursstarka komma ut ur garderoben snabbare.) Stannar uppdraget där? Barnkonventionens eller IFLAs uppdrag är inte i samklang med detta val av pedagogiska grepp och upptagenhet kring s k språkutveckling.

I samma tidskrift som nämnts skriver Don Randall om Empire and Children´s Literature: Changing patterns of Cross-Cultural Perspective. Han lyfter frågor om imperialism och klassisker bland barn och ungdomslitteraturen.

Frågor som dessa är långt ifrån passé. Det vi i dag kallar postimperialism är påtaglig i bibliotekariers arbete med s k mångkultur där man helt enkelt byter begreppet ras mot begreppet kultur. Istället för att ha inlärda och återskapade idéer om människors karaktär, värde och beteende utifrån att explicit tillskriva dessa en persons hudfärg har vi fått ett tvångsmässigt och styrande tänkande genom kulturdiskurser. Vilken del av världen du upplever dig få signaler om avgör var du tänker om en människas möjligheter och behov.

I skolans fall kan vi delvis skylla på hur läroplanen är utformad med företräde för ickekritiskt återskapande av t ex kristen tro. Men hur förhåller vi oss till dålig kompetens och verksamhet i biblioteksvärlden? Kanske är ordet "mångkultur" i en biblioteksplan i dag snarare en signal om problem än medvetenhet? Att särskilja olika grupper och eftersträva att uppmärksamma minoriteter utan att göra upp med orientalistiska drömmerier bör kunna vara värre än osynliggörande praktiker.