Den aktuella magisteruppsatsen om 2.0-perspektiv av Smångs & Tornbjer fångar viktiga delar av den aktuella biblioteksdiskussionen trots att den exklusivt behandlar tidskriftartiklar i norden. De tre kategorier som uppsatsförfattarna delar in debattörer, citat och artikel-andemeningar i är en aning stela men ger övergripande förståelse för de positioner som intas. Traditionellt, socialt eller populistiskt perspektiv är etablerat av Douglas Raber och anammas av studenterna. Själv placeras jag framförallt på den plats jag vill vara: i social aktivism- fåran. Här finns de djupa välutvecklade solidariska tolkningarna av den participatoriska webben och bibliotekssystemen. Dock halkar ett citat av mig även in under populismbegreppet då jag anfört att det är bättre med nöjesparksliknelser än Maosoleum-känsla kring folkbibliotek.
Peter Alsbjer placeras i populistiskt hägn, Joakim Hansson passandei en traditionell fåra vilken jag hade velat benämna elitistisk. Genom uppsatsen och beskrivningen av detta sistnämnda perspektiv anser jag att vi ges ett förslag till förståelse för varför folkbiblioteken ofta håller krampaktigt fast i sitt (skön)litteraturarbete och läsfrämjande för arbetarklass, åldringar, barn och ungdom. Djupa och viktiga traditioner och hemtamhet i den befintliga ordningen gör det dels svårt att höja blicken men även problematiskt att kompromissa med sitt uppfattade uppdrag och anamma ett flyktigare informationssamhälle. Detta kräver omfattande omvärldsanalys och intresse för olika gruppers informationsverklighet medan litteraturarbetet mer inbjudit till statiskt tillhandahållande uppiffat med senaste deckarna och någon augustvinnare. Elakt? Engagerat och stolt arbete för kvalitetslitteraturen finns naturligtvis också här. Men ofta upplevs då en splittring mellan att bjuda ut populärlitteratur och det som vi egentligen borde läsa...
Att Peter A placeras i den populistiska grenen av 2.0-arbetet känns först som en förolämpning. Denna form av dagsaktuell konservatism tar fasta på de redan rika. Hur kan detta paras med ett 2.0-tänk? Uppsatsförfattarna redovisar trendkänslighet men även en bibliotekarieroll som jag menar att vi med ett annat språk kan kalla ödmjuk: Bibliotekarier är inga övermänniskor och användarnas arbete och intresse värderas i alla lägen. Bristen på socialt och beteendevetenskapligt tänkande syns dock i många 2.0-sammanhang (vilka jag placerar i populistfåran) där bibliotekarier på gränsen till teknister uppslukas av utanpåverk. Kvalitetskontrollerna blir kvantitativa då man efterfrågar bloggar utan att förankra verktyg i en behovsanalys. Detta är en sjukdom inte bara i den praktiska biblioteksvärlden. Även informationsvetenskapen präglas i alltför hög grad av mätbarhet och positivism. När får vi fler med ett brett maktspektra i bagaget? Hedman & Lundhs (red) aktuella arbete ger en del förhoppningar om en inkluderande biblioteks och informationsvetenskap. Men i sin djupdykning i informationskompetenser slår man inte vakt om att alla etablerade maktperspektiv skall ingå. Inte heller är det post-postmodernism och post-poststrukturalism som präglar texterna. I biblioteksvärlden har vi fortfarande pjäxorna på och svävar inte ut i långdragna teoretiska resonemang. Vinst för somliga, men samtidigt är mångfaldstänkandet av nytt och komplicerat datum.
För oinvigda kan uppsatstexten ge en uppdatering kring 2.0-debatten ur olika perspektiv. Men samtidigt är det påtagligt hur få de engagerade debattörerna är. Beror detta på att konservativa bibliotekarier tiger still? Ofta har de makten och behöver inte bry sig om förändrings-tänkare eftersom de fortfarande är relativt lätta att utmanövrera. Olika maktstrategier är tillämpbara: Tystnad. Strunta i att bemöta kritik och idéer även om den framförs i forum där alla tar del av den. Skuldpåläggande: Bibliotekarien som arbetar med olika informationsverkligheter kommer tveklöst att hamna i dispyter kring prioriteringar. Andra bibliotekarier meddelar snabbt att de drar det underförstått ansvarsfulla och tyngsta lasset genom btj-koll, städning och magasinering.
Där tog det stopp. De här tankarna finns på många andra platser på en okuvlig bibliotekarie och upprepningar förändrar inte världen. Speciellt inte om de framförs på en blogg: Kommunikation för kommunikationens skull som Joakim Hansson kanske skulle säga (se anförd uppsats där detta uttalande refereras). Men visst är det här de sociala aktivisterna finns? Var skulle vi annars dela idéer? Knappast på ett genomsnittligt biblioteksgolv.
2 kommentarer:
Hej Lina
Jag blev själv inte så lite oroad över indelningen. "Populist" är ett politiskt skällsord som signalerar ryggradslöshet och opportunism.
Begreppet förklätt i en vetenskaplighet kommer att förhindra mig att på lika villkor diskutera den här typen av utvecklingsfrågor i framtiden. Vem vill diskutera med en populist?
I övrigt menar jag att den traditionella/konservativa strategin verkligen lyfter fram maktfokuset: Vem som ska bestämma vad bildning är och för vem, det är en kolonial hyllning av det normativa. "Bok" är enligt det här synsättet inte vilken text som helst - "Bok" är västerländsk text, skriven på originalspråket i pappersform med det latinska alfabetet, tänkt att läsas seriellt från sidan 4 till sidan 210 (där möjligtvis mördaren avslöjas). En "Bok" är inte e-bok, ljudbok eller talbok eller mobiltelefonbok eller något annat format. Samma sak med Läsning, Biblioteksanvändare eller Bibliotekarie.
BTW: Det hade varit mer intressant med en genusanalys av artiklarna. Speciellt som de artiklar där de sociala och populistiska perspektiven finns handlar fr a om intervjuer - medan de konservativa haft möjligheten och tiden att bre ut sig i långa monologer.
Jag tycker att begreppet populism är på sin plats i en 2.0-diskussion. Men uppsatsförfattarna gjorde det väl enkelt för sig och klippte ur citat ur sitt sammanhang. Således blev du tolkade utifrån enstaka påståenden istället för utifrån en helhetskontext.
Generellt blir magisteruppsatser kortlivade så du kan nog vara lugn angående din image Peter... :)
Är det inte så att du har talat mycket kring 2.0 utan att blivit citerad och tillfrågad kring makt och klyftor t ex?
Makten i det konservativa fokuset är gammal och manlig. Nu skriver jag förbannat enkelt och alltid retar det någon. Men i verksamheten är det påtagligt hur gärna man vill unanröja 2.0-krafter och att man då använder sig av generationskortet: Du har så mycket att lära... När du jobbat så länge som jag...
Också får man en mentor som inte bara har mycket erfarenhet utan också alltför statiska, fastväxta perspektiv på informationsverklighet och dess normer.
Beträffande genus har vi ju giganter på den konservativa sidan: svensk biblioteksförenings chef och Joakim Hansson t ex.
Men intressant är också hur svårt det kan vara att få en webbposition på bibliotek när man har ett felaktigt genus. Hur många webbansvariga är egentligen kvinnor? Och vilken tyngd läggs bakom våra ord om teknik och biblioteksutveckling om vi har fel genus?
Jävligt trist att höra manliga kollegor som trots att de är bleka papegojjor lanseras som 2.0-fäder.
Och för att vara personlig: Vad hade hänt med mig om jag hade varit man? Hur kontroversiell hade jag varit? En dataintresserad grabb behöver väl varje bibliotek...
Skicka en kommentar