Amnesty glädjs över googles utspel angående Kina. De har stor nätverksamhet och har liksom natur och djurskyddsföreningar uppmärksammats för sitt onlinearbete. Men hur klarar sig frivilligorganisationer som engagerar sig för demokrati och rättigheter på nätet i allmänhet? Klimatfrågor? Olika former av ngo:s har tjänat mycket på nätaktivitet i och med att opinionsbildning och uppmärksamhet på missförhållanden kunnat skapas på effektiva sätt. På sociala forum pågår kampanjer skapade av såväl organisationer som lösa spontana sammanslutningar av människor. Att politiken nationellt och globalt påverkas är självklart. Men vilka krav skall ställas på olika aktörer? Kan vi ha förtroende för att olika delar av samhällsorganismen upprätthåller centrala delar även i nätaktivitet?
Burt & Taylor undersöker i en artikel i Information, communication & Society väletablerade organisationer i UK och hur de använder sig av sina webbplatser och nätaktiviteter i stort. Utifrån ett par viktiga parametrar frågar de sig om frivilligorganisationerna upprätthåller sina roller, centrala för demokratin. Artikelförfattarna fann att organisationerna över lag underanvänder sina sidor. Trovärdighet, legitimitet och engagemang sviktar i deras kommunikation och informationstillgängliggörande.
Burt & Taylor menar att dessa aktörer underskattar vikten av nätaktiviteterna. De arbetar inte utifrån att det finns ett förgivettagande att online-aktivism och webbpresentationer skall fungera och vara lättåtkomligt. Man ser dock att en förändring sker då organisationerna vill öka sin legitimitet genom att basera sig på publicerad forskning och välgrundad erfarenhet, redogjord för genom deras webbkanaler. I någon mån lever de upp till Barbers "strong democratic talk" : lyssna, känslomässigt engagemang, tal, reflektion och internationellt engagemang. Tilltal, kommunikation och debatt är minst använt, kanske för att det kräver stora resurser i form av moderatorer etc för att driva denna typ av arbete. En mindre tilltalande tanke är att man inte vill ha denna typ av relation med aktivister, konkluderar forskarna.
Den sociala webben är således inte så inarbetad och välutvecklad som vi ibland förleds att tro. Många bär ansvar för att det participatoriska arbetet blir verklighet inom såväl föreningar som myndigheter. Men om man nu tycker att den frivilliga sektorn skall prestera mer, hur ser man då på de offentliga institutionerna och aktörerna? Det räcker inte att folkvalda politiker börjar söka samtal. Vi behöver även se institutioner och politrucker som gör allvar av demokratins grundprinciper: Lyhördhet, kommunikation, omvärldsanalys och engagemang...
Informationsvetare bör ta ansvaret att visa vägen in i den sociala och participatoriska nätgemenskapen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar