lördagen den 9:e januari 2010

Digitalt självmord är inte alls kul

The idea of the "Web 2.0 Suicide Machine" is to abandon your virtual life — so you can get your actual life back

Till skillnad från självmordsguider som skall praktiseras IRL kommer nog web 2.0 suicide machine att uppskattas av den participatoriska webbens belackare. Inte för att avatarer måste leva i evigheter men här uttrycks explicit att man blir dum i huvudet av sitt surfande liv. Att göra slut på det är således en bra lösning. Sudda ut allt. I samtal med npr säger Gordon Savicic just detta och på web2.0 Suicide machine.org frågas retoriskt om du inte vill träffa din riktiga granne igen.

Skulle vi sudda ut våra fysiska minnen med ett knapptryck? Ledsna, glada, sårande, hemska- bilder, texter, lukter och föremål som förbinder oss med vår gårdag? Att resonera med ett initiativ som suicidemachine är kanske överflödigt. Ordväxlingen bör bli densamma som alltid när 2.0 försvaras eller nedvärderas: Det verkliga livet med riktiga vänner skall upplevas på skolgårdar och i skidbackar. Av den virtuella världen blir du just dum i huvudet, fet och närsynt.

Att skydda sin egen integritet och verka för ett demokratiskt och medborgarrättsligt säkert nätliv är naturligtvis lovvärt. Men det kräver inte att man drar den participatoriska webben som företeelse i smutsen. Antagligen kommer den enkelriktade retoriken som kräver snabba och oövervägda beslut fortsätta att försvåra arbetet med 2.0 i olika institutionella sammanhang. Så många är fortfarande icke-användare och kan med samma slags logik påstås leva fattiga, halva liv utan upptäcksresor bland gamla och nya vänner samt information på webben.

Att kunskapsunderskottet om sociala webben och digitala resurser i stort fortfarande är påtagligt visar DNs rapportering kring Google:

Google i Sverige hjälper polisen med att ta bort hot och kränkningar på nätet

Privatpersoner får dock inte samma hjälp

För den som läser artikeln framgår att Google inte tar bort några uppgifter från nätet d v s raderar eller redigerar de hemsidor man indexerar. Istället osynliggörs begärda uppgifter i träfflistorna. Men myterna om Googles makt lever hos såväl yngre som äldre användare. Detta annonsföretag är/upplevs som porten till nätbaserade resurser och som alltid är den lilla människan i kläm i detta landskap av uthängningar och evighetspublicerade nakenbilder (klart vi behöver the final solution... i form av suicidemachine för att fly detta träsk av oöverskådliga fällor). Sakfelen och missuppfattningarna om sociala forum torde nu vara vanligare än korrekta påståenden i massmedial rapportering och i vardagliga samtal (samt IT-ansvariga emellan i den kommunala byråkratin). Liksom andra medietyper under andra tidsepoker finns något kittlande, icke hemvant, oroande och lockande med Internet och mer specifikt avatarers liv och samspel. Därför bör man kanske överse och vara tålmodig med den retorik som suicide machine eller enskilda pedagoger hänger sig åt. Men all bullshit kring Internet- vilken tycks vara långlivad, försvårar uppgiften för oss alla att arbeta med digitala fri- och rättigheter mot klyftor och inaktivitet.

Inga kommentarer: