Vårt förhållande till egna och andras avatare, olika sammanslutningar och möjlighet till parallella liv har knappt börjat formas. Ändå är IRL-döden något som bekymrar. My webbwills hemsida pryds av ett collage av tidningsutklipp som berättar att din blogg kan finnas kvar när du är död...
Svenska dagbladet beskriver My Webbwills marknadsidé i gårdagens tidning:
Man utför flera typer av uppgifter: stänger och raderar det som kunden vill ha bort, ändrar innehållet på det som ska vara kvar, till exempel omvandlar din Facebooksida till en minneslund, där nära och kära kan lägga in hågkomster och stötta varandra, skickar iväg färdiga mejl, som kan innehålla lösenord som gör det möjligt för efterlevande att ta sig in i fotoalbum eller dokumentsamlingar – och överlåter det som kunden vill ska skötas av andra
Att skriva ett testamente för sina nätaktiviteter låter sig kanske göras om man håller sig till jobbmail, webbmail och facebook. För andra, som har oräkneliga avatarer och vilka kommer att öka i omfattning år för år är tjänsten något mer svårbegriplig. Att digitala personligheter blir svävande kvar utan aktiviteter är ingen ovanlighet – utan att personen trillat av pinn.
Huruvida företaget som tar hand om webbtestamentet får några kunder kan kanske den miniundersökning som SVD gör på sin hemsida ge en hint om:
Vill du "finnas kvar" på nätet när du är död?
Ja 33%
Nej 67%
Totalt har 1493 personer röstat
Röstningen startade måndag 11 januari 2010, 20:36
Omröstningen ger en bild av vad läsarna på SvD.se tycker just nu. Resultatet är inte statistiskt säkerställt.
Man ska vara försiktig med att se den stora gruppen som vill raderas som de aktiva, mest engagerade och intresserade nätpersonligheterna. Snarare kan man gissa att siffrorna visar på den oro som fortfarande finns kring nätanvändning. Med ett större deltagande i fler världar skulle färre antagligen oroa sig för sin hädanfärd. De många personligheter man kan uttrycka på nätet är ju inte per automatik kopplade till en fysisk persons livslopp. Istället kan man se sig om och fråga sig vilka som överhuvudtaget kan minnas och engagera sig i de många forum och gemenskaper de lämnat – ofta utan något aktivt avslut. Dessa multianvändare kommer förmodligen inte vända sig till Mywebbwill.
Alla personer och större nätaktörer som föreningar och organisationer kan uppleva behov av att "städa" bland profiler och samlat material. Men att detta skulle vara en central del av nätlivet känns obefogat. Rör vi oss inte snarare i ett landskap som ständigt växer och där stigarna och avtrycken är oöverskådliga?
Den svårbegriplig frågan kring MyWebbwill och för den delen nätsjälvmordssajten är således deras existens i ett nätlandskap som fortfarande är så tudelat. Ett mindre antal aktiva individer, ett stort antal användare och en stor mängd ickeanvändare gör att vi måste säga oss leva i ett samhälle som fortfarande anpassar sig och söker lämpliga mönster för att existera och samexistera som uppkopplade personligheter. Vi är långt från ett homogent samhälle, debatten om de digitala klyftorna har ju äntligen lyfts och tydliggjort detta. Men död, förstörelse och identitetsövergrepp är områden som engagerar- mer än den möjliga rikedomen tycks det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar