En ny era av riskmedvetande- är det möjligt?

I 2009 års sista nummer av Information, Communication and Society skriver Elisabeth Stakarud tillsammans med Sonia Livingstone på temat risk, barn och Internet. Powerless victims eller resourcefull participants frågar de sig på detta tema. Således är motpolerna nu utgångspunkten och resonerande kring sakligheten i beskrivningarna blir möjlig. I artikeln pekar de på hur riskstudier ofta utmynnar/utmynnat i råd till myndigheter och begränsande av ungas rörelsefrihet. Livingstone har dock varit en forskarröst som fortsatt tala om risker utan att låta sina resonemang bedövas av de starka dterministiska strömningarna inom denna fråga. Istället har riskbegreppet varit levande och användbart snarare än berövande unga deras politiska kraft. I likhet med Elza Dunkels frågar hon sig hur ungas medvetna motstrategier kan se ut.

Positive eller neutral strategies to cope. De båda skönjbara grupperna är de som antingen har aktiva knep och idéer för att manövrera sig kring oönskade inviter eller material respektive förhåller sig avvaktande och väntar ut eller ignorerar obehagligheter. En liten del av ungdomarna och barnen kan dock enligt artikelförfattarna beskrivas som att de exacerbate risker t ex genom att vidarbefodra dem till sina vänner.

Gemensamt för de olika skönjbara typerna av riskmedvetna unga är att de exkluderar vuxna i sina strategier, vilket är ett föga förvånande resultat av studien som genomförts i Storbritannien, Irland och Norge. Med en strikt uppdelning mellan olika åldersgrupper och generationer med tillskrivna rättigheter, erfarenheter och möjligheter (jmf Bourdieu) försvåras förtroende mellan personer i olika åldrar. Att förstå en ung människas livsvillkor och behov utifrån den maktposition som vuxenheten utgör blir svårt då de äldre å ena sidan gör anspråk på beslutanderätt och handlingsstrategier men å andra sidan har bristande inblick, förståelse och intresse för de ungas liv, i det här fallet nätliv. Barn och unga kan uppleva hur ett aktivt surfande och nätverkande som kan sägas innebära fler risker ger möjligheter menar författarna. Att då hindra individen eller åldersgruppens tillträde till nätbaserad information och kommunikation betyder med Stakaruds och Livingstones terminologi att Restrict oppertunities.

Hela den pedagogiska sektorn, inbegripandes fritidsgårdar, skola och bibliotek, ställs inför stort ansvar i och med de olika förståelser och upplevelser som människor har av nätliv. Som vuxna och därmed per automatik ansvariga och ansvarstagande skall de enligt en positiv informationsvetenskaplig synvinkel bjuda in och tillgängliggöra nätresurser för att skapa lika möjligheter för unga att förkovra och roa sig. Å andra sidan plågas de ofta av okunskap, ointresse och rädsla inför svårbegripliga nätgemenskaper. Att ockuperas av olika bilder kring kommersialism, våld eller entertainment försvårar för de engagerade att ta in annan kunskap, sådan kunskap som unga kan förmedla kring socialt nätverkande i fall de uppmärksammas.

Sharples et al uppmanar i Journal of computer assisted learning till mer 2.0-användning i skolan utifrån begreppen ansvar och kreativitet. De uppmärksammar att lärare upplever att de måste visa ansvar och omsorg om barnen i fall 2.0-resurser skall tillåtas i den pedagogiska verksamheten. Artikeln är intressant utifrån Anna Lundhs pågående arbete på högskolan i Borås. I hennes forskning där grundskolans aktörer och deras syn på informationsinhämtning av yngre elever uppmärksammas är just frågan om barnens kunskap och deras inneboende kvaliteter i fokus. Stakarud & Livingstone beskriver att barnen uppfattas som Tabula rasa – utan erfarenhet, kunskap och möjlighet att möta utmaningar eller faror. Denna uppfattning blir tydlig i Anna Lundhs studier av pedagogers uppfattning om informationredskap. De "kulturella laddningarna" och uppfattningar om god kultur för de unga kom före funderingar om användbarheten beträffande verktyg och resurser berättar Lundh tillsammans med Limberg och Davidsson i boken Informationskompetenser Om lärande i informationspraktiker och informationssökning i lärandepraktiker.

Att barn i teoretiska och praktiska sammanhang närmas som en tabula rasa; okunniga och med liten kompetens att möta obehagligheter eller svårigheter ger problem i skolan och biblioteksvärlden samt i förhållandet mellan föräldrar och deras barn, den slutsatsen kan dras av både Dunkels, Livingstones, Sharples och Lundhs arbeten. Tankarna ockuperas och det kreativa arbetet hindras av viljan att beskydda och begränsa vad för information och vilka arenor barnen kan röra sig på och tillgodogöra sig. Forskningsresultaten kan å ena sidan uppfattas som nedslående; hindren för en vettig IKT-åtkomst och aktivitet är fortfarande fjärran i pedagogisk verksamhet. Men samtidigt bör vi fråga oss vad teoretikernas insikter betyder. Här väljer ju många att se problemen och explicit eller implicit lägga grund för en annan ordning: Med förändrad förståelse kan utbildningar och praktik förändras. Tidigare har vi ju sett hur många teoretiker ropat på förbud och juridiska åtgärder som svar på sina upptäckter av faror och omoral på nätet. Med den uppmärksamhet som nu riktas mot barnens kunskap och resurser samt de vuxnas osäkerhet och hämmande syn på ungas kvaliteter och önskvärda (uppfattat neutrala och naturliga) position i den samhälleliga kunskapspyramiden öppnas för en ny diskurs kring ungas informationskompetens och informationsrättigheter.

Sonia Livingstone beskriver i sin bok Children and the Internet hur uppfattningen om den teknologiska determinismen ser ut och hur den kan spelas ut av en social förståelse. Båda perspektiven finner hon viktiga i sin förståelse av hur riskerna och uppfattningen av dem skall/kan bemötas. Vuxna må vara icke-responsativa till barns och ungas nya kunnande och intresse men tar åtminstone halva steg:

Politicans who invite youthfull feedback but don´t act on it, teachers who invite creative expression but can´t evaluate it, parents who encourage online exploration but then anxiously constrain it.

Livingstones exposé över vuxnas relation till Internet, risker och möjligheter synliggörs här I all sin osäkerhet, vilja och oförmåga. Är det i dessa positioner vi finner de stora pedagogiska grupperna av arbetare som nu är i färd med att omformulera sina upplevelser av unga och nätet? Eller är en sådan här inbjudande men vacklande attityd ett önsketänkande? Som tidigare sagts tyder omsvängningen i de många artiklarna, diskussionerna och litteraturen om unga och Internet åtminstone en hoppfullhet. För i och med ifrågasättande och nya perspektiv på ungas resurser och möjlighet att möta risker en omöjlighet att stanna kvar vid de barnperspektiv som utgår från grundidén om Tabula rasa. När riskmedvetandet förändrats och de tvärsäkra uttalandena och ingripandena mjuknat och delvis ersatts av osäkerhet kan även den övergripande diskursen kring barndom utmanas.

Internet och IKT i sin helhet lever således upp till de utopiska önskningar om ungas ökade möjligheter som var vanliga för drygt ett decennie sedan. Här möter vi unga som subjekt och agenter med egna agendor för handling och vår enda möjlighet är att möta dem med respekt och uppmärksamhet. Hindren rivs och förbudskulturen krackelerar i takt med att riskförståelserna förändras och ungas (informations-)arena expanderar. De stora frågorna för informationssektorn är nu var vi i denna utveckling kommer att träffa bibliotekarier och andra pedagoger samt vilka strategier de väljer i frågor om förståelsen för barn och unga samt informationskunnande.