Kvalitativ medieanalys med relevans för dagens unga

Som programassistent gör jag instuderingsfrågor till kurs om socialisation, kvinnligt och manligt. Ett avsnitt behandlar media och boken Våp, bitchor och moderliga män står på litteraturlistan. Liliequist, etnolog, undersöker såpoperors funktion för konstruktionen av genus. Hennes beskrivning av serierna som erbjudandes ett bricolage av olika personligheter och förlopp ger andra ingångar i dag då nätsamhället förändrat villkor och möjligheter. Unga nätanvändares mediautsikt och de olika karaktärer man väljer att identifiera sig med får andra konsekvenser än de mindre komplicerade linjer som Liliequist tecknar mellan interaktion, mönster, samhället och de TV-tittande individerna. I dag är det relevant att fråga hur många fler tillgängliga roller, vilka förvisso också interagerar med upplevelser av sändar-mottagar-kulturen, som skapas och uttrycks. Och vilken "makt" finns inneboende i möjligheterna? Är det mest en chimär eftersom många snarlika roller och normer inte motsvarar mångfald trots uppfattade valmöjligheter?

Liliequist identifierar den centrala plats som såpopera-samtal har i olika grupper. Hur skulle en liknande analys se ut i dag? Olika community- samtal bland unga bör vara vanligare och det ger andra möjligheter för att skapa gemenskap och gruppkänsla. Vilka är nu de olika karaktärer man använder för att förstå, förklara och bearbeta egna livsupplevelser? Och om såpoperor och skvallerpress erbjöd en gemensam referensram att sluta upp kring under 90-talet, vad innebär då de stora skillnader mellan olika generationers mediakonsumtion och interaktion i dag?

Kan ett större utbud av karaktärer och kulturyttringar bryta fostrandet av "relationsarbetare" och därmed (mer) statiska könsförståelser till förmån för en större självständighet? På den kvinnligt kodade arenan är omvårdnad och ansvarstagande för relationer och välbefinnande påtaglig och detta grundläggs i såpornas värld liksom i arbetsliv och hemmaliv, menar författaren. Med ett större utbud behöver inte en rikedom av olika genus-valmöjligheter uppstå. Snarare ser vi hur välbesökta platser på nätet spinner vidare på redan befintligt könssystem. Dock är mediautbudet större och mer varierat. Huruvida de alternativa bilderna är tillräckligt lättåtkomliga för att erbjuda unga nya referenspunkter återstår att se. Generationsklyftorna ger mer lättanalyserade utslag redan nu. Om mainstream media utgör ett sammanhållande socialiserande kitt av något slag bör förståelsen mellan olika grupper nu bli mindre eftersom de alternativa kulturerna är mer lättåtkomliga. Men ungdom har ju alltid betytt problem och icke-accepterade beteenden, även utan svårbegripliga nätkulturer.

Frågorna är många och vilka svar vi lutar oss mot beror på hoppfullhet kontra cynism, inblick kontra fördomar.

Perverterat engagemang på Facebook

Bibliobuster frågar sig hur det står till med de källkritiska kunskaperna vid användandet av Facebook. I likhet med andra stora kommersiella forum vispas åsikter och initiativ i olika former runt och klickandet till stöd för det ena eller andra säger inte särskilt mycket om det inte är kopplat till organisationer eller personer som agerar för saken utanför facebookfabrikens åsiktsproduktion.

Spontana grupperingar utifrån politiska paroller eller större syften hör också de sociala medierna till, men även hos dessa mindre etablerade, organiserade och konventionella grupperna syns engagemangen på fler platser än en intressegrupp med tveksamma utlovelser.

Facebooks och Twitters just nu stora genomslag och makt visar hur den sociala webbens radikala skötebarn (smart mobs, wisdom of crowds etc) kan perverteras i ett slaskengagemang och evighetsklickande. Hur vi arbetar med oseriösa aktörer eller mindre goda sätt att söka organisering handlar om djupa ideologiska frågor om den sociala webbens funktion, verktyg, makthavare och möjligheter. De radikala sidorna kan inte utplånas men berövas utrymme och uppmärksamhet genom kommersiella krafters mål- att avdramatisera och göra webbengagemanget småmysigt och säljbart.

Vi måste använda de stora allmänna forumen med omsorg och inte dränka varandra i material och information som är irrelevant för mottagaren. Det om något är ett viktigt krav på bibliotekarier som använder sociala medier: Även på dessa arenor bör vi tänka på vilka mottagarna är och hur vi skall utforma sändlistor, inbjudningar och välja tilltal. Varje kurs, evenemang, artikel, tanke är inte viktig att dela med alla. Bidra till goda informationsflöden och rik kommunikation, agera inte som energitjuv.

 

TV-spel bredvid Daisy

Med hopp om att TV-spel hjälper cancersjuka barn måste vi rikta blicken mot de kollegor som är kunniga på området. Hur kan vi utnyttja dem i olika delar av bibliotekens verksamheter? Hakar sjukhusbiblioteken på och stödjer personal med bra medier, tips och utbildning? Inom folkbiblioteken i sig bör vi få se uppsökande och socialbibliotekarier haka på och inse att deras mediekompetens knappast kan begränsas till Daisy. Med de stora kognitionsträningsmoment som spel erbjuder bör dessa även bli vanligare i omsorgen.

Digitala klyftan handlar fortfarande om klass

Som den senaste tidens diskussioner visat måste vi tala om digital tillgång i hårda termer, att flytta över fokus till kunnande och allmän literacy kan innebära att de klassiska fördelningspolitiska grunderna hamnar i skymundan. Som SCB:s pressrelease visar så är det fortfarande bland annat arbetslösa och lågutbildade som saknar Internettillgång i hemmet. I statistiken är klass ett mycket tydligt verktyg för att tolka Internettillgång:

Under våren 2009 hade 89 procent av alla i åldrarna 16-74 år tillgång till Internet i hemmet. Det är dock stora skillnader mellan olika grupper när det gäller tillgång till och användning av Internet. Ålder, utbildningsnivå, sysselsättningsstatus och familjetyp påverkar hur vanligt det är att ha Internet i hemmet.

Däremot fokuseras inte genus, en stratifierande faktor som alltför ofta hamnar i skymundan. I ett globalt likväl som nationellt perspektiv är kön avgörande för den digitala klyftans utseende.

Som framkom i debatten i radio Östergötland har ingen nivå i samhället det övergripande ansvaret för tillgång och kunnande. Därmed är initiativen som de Birgitta Hellman Magnusson arbetar med så mycket viktigare. Att på detta sätt bli uppmärksammade för sina IT-aktiviteter påminner också beslutsfattare om att folkbiblioteken är en mycket lämplig aktör för att arbeta med Internetkunnande och intresse.

Dooced by McDonalds. Färre whistleblowers?

"Blogger Heather B. Armstrong coined the phrase in 2002, after she was fired from her Web design job for writing about work and colleagues on her blog, Dooce.com" (Source: Yahoo.com)
Last October, Delta Air Lines flight attendant Ellen Simonetti was fired, she said, for what her supervisor called a misuse of uniform. Simonetti had posted on her personal blog, Queen of Sky (now called Diary of a Fired Flight Attendant), pictures of herself, in her uniform, on an empty plane. Her blog also contained thinly veiled work stories.

dooced: to lose one’s job because of one’s website.
Dude, I heard Janey got dooced last week.
Urban Dictionary

Arbetsrätt är ett unket område. Å ena sidan behöver vi värna den för att lindra arbetsgivares profit på anställdas arbete. Å andra sidan försvarar arbetsrätten inte den enskildes yttrandefrihet. Visst har du rätt att ringa en lokal journalist och klaga på ditt jobb. Men talar du själv, vilket sociala medier inbjuder till, då är du illojal och kan förlora din anställning.
Att McDonalds gett sparken åt en medarbetare som bloggat negativt om företaget bör få fackföreningarna att agera. Istället svarar Handels unfallande att den anställda skall tala med sin arbetsgivare och facket om missförhållande på arbetsplatsen.
Lojalitetsplikten är en obehaglig ordning. Med en skitlön på en transnationell hamburgerkedja skall vår tystnad vara betald. Hur är det möjligt att inte arbetarrörelsen förstår att regler och normer måste förändras i takt med nya möjligheter att diskutera eller berätta om åsikter och upplevelser. De många offentliga rummen på nätet måste vägas mot de fysiska mötesplatserna. Att ”tala” på bloggar och sociala forum bör tolkas utifrån sammanhang och publik. Skriftspråk skall per automatik inte innebära högre krav på avsändaren än om orden är talade. Dock reagerar vi i dag på skriftspråk med sanningskrav och efterlysande av eftertanke och moral. De talade orden kan vi ha överseende med. Men det som är skrivet står för allvarliga ståndpunkter. Sålunda ser vi inte heller den utveckling på nätet som innebär ökad filtrering, restrektioner och censur. Pornografi, våld och trakasserier står på snart sagt varje IT-agenda. Men de många ängsliga eller medvetet maktfullkomliga metoder som tillgrips för att begränsa vår kommunikation hamnar i skuggan.
Även DIK har svarat lika urvattnat som Handels på frågan om regler kring bloggande. (se Bakåtsträvande DIK kan inte stava till medborgarjournalistik – En okuvlig bibliotekarie.) Även deras svar var att hänvisa till lojalitetsprincipen. Här är det frågan om vi som informations och biblioteksanställda skall nöja oss med att vårt eget fackförbund inte följer utvecklingen och moderniserar grunderna för sina informations och yttranderegler.
Att ge facket en allena röst att tala åt de anställda är sorgligt. Vi lever inte i en kollektivistisk tid då vi nogsamt väljer företrädare på vår arbetsplats. Därmed är det ofta inte den mest verbala, politiskt bevandrade och engagerade medarbetaren som är ditt språkrör. Således blir bloggen en mycket viktig arena för diskussion och meningsskiljaktigheter.
Lojalitet bör innebära att visa sin arbetsgivare respekt. I detta begrepp bör även negativ kritik ingå då den är på sin plats. Som anställd på ett bibliotek är det t ex mer logiskt att vara lojal med användarna än med de kommunala tjänstemän som styr över arbetsplatsen. Den 7/5 2008 skrev jag
Men Arbetsgivaren innehar maktpositionen och det är en helt annan sak att som "fotfolk" sparka uppåt, d v s kritisera de som har den ekonomiska, visionära och normbildande makten på arbetsplatsen. Eller belysa när ens arbetsplats inte fullgör sitt uppdrag! Interna samtal? Vilken värld lever DIK i? En utan klass, köns och etnoperspektiv uppenbarligen.Att vara lojal mot sina egentliga uppdragsgivare - medborgarna - när man är folkbibliotekarie är självklart. Att däremot av lojalitet tiga om dåliga arbetsförhållanden, skittrist byråkrati eller väldigt gammalmodiga idéer om vår yrkesroll - det är idioti! Så mycket älskar vi väl inte offentliga sektorn?
Då var Bromöllabråket överståndet och jag funderade över hur det hade sett ut om Bromölla kommun hade sparkat mig för att jag bloggade om nedsläckningen av vårt Myspace och Facebook-konto. Visst var jag illojal med kommunen och bloggade, nätverkade och talade med journalister om censuren. Då teg DIK liksom Svensk biblioteksförening. Applicera nu de yttranderegler som facket lutar sig mot på denna svåra situation i en liten brukskommun. Utan min egen och kulturchefens val att tala öppet och kritiskt om händelsen hade vi förlorat viktigt material och kunskap som följde i och med den långa följande debatten. Fortfarande två år efter händelsen blir jag bjuden till Norge för att tala om konflikten. Men enligt arbetsrätten borde jag hållt käft och varit lojal med den kommunala aktör som betalade mig 19000 före skatt för att just tiga still. Man må betala mig för att uppfylla definierade uppdrag i form av sagostunder och magasineringar. Men lönen kommer aldrig räcka för att köpa min tystnad och stänga slussarna till mitt intellekt.

I ett av-socialistifierat samhälle är facken intressanta för att de bidrar till debatt och fixar försäkringar. Men yttrandefriheten måste vi värna om genom andra aktörer. Vad sägs om oss som arbetar med informationsfrågor dagligen? Har inte vi skyldighet att strida för den sparkade McDonaldsarbetaren? Kommer Piratpartiet bry sig?Världen behöver fler whistleblowers. De som håller käft kommer ändå att utgöra en betryggande seg majoritet. Detta borde arbetsgivare och fackförbund förstå och värna om. De tänkande och talande borde vara mer åtråvärda än de lydiga.

Digital marknadsekonomi och otrygghet

Om jag är stamkund på ett företag, och plötsligt möts av beskedet att jag inte får komma in, att mitt konto är avslutat, så anser jag att det är självklart att jag har rätt till en förklaring. Särskilt om det inte har föregåtts av ens den minsta lilla antydan att något olämpligt har skett i min kontakt med företaget i fråga /.../

Denna till synes bagatellartade händelse måste alltså sättas i stt större sammanhang – och då blir den inte så bagatellartad längre. Vi måste ha en diskussion i det offentliga rummet – om det offentliga rummet, och vilka rättigheter och skyldigheter vi tycker att vi ska ha, som kollektiv. är Internet en del av det offentliga rummet? Vilka regler ska egentligen gälla där?

Carl Johan Rehbinder har blivit raderad från facebook. Huruvida det är företaget som raderat hans kommunikation, vänner och bilder är fortfarande oklart. Men vilket svaret än torde vara öppnar sig här ändå frågeställningar kring informations och kommunikationsrättigheter. Vem äger platserna vi rör oss på och vilka befogenheter har de (företagen) respektive användarna? Samtidigt som vi känner vår sociala, professionella och kunskapsmässiga trygghet öka i takt med att vi kastar allt större nät kan vår säkerhet i dessa världar och bland dessa tjänster vara bräcklig.

Är vi för en digital marknadsekonomi där kommersialism och ekonomism sätter ramarna för vår verksamhet? Vill vi se en blandekonomi med inslag av konfiskering? Likt de fattiga indiska bönderna kanske vi en dag börjar kräva mark. Digital mark, en förutsättning för vår kommunikation och vårt kulturutövande.

En gemensam sektor är en nödvändighet för en levande demokrati. Platser att träffas och rättigheter som skyddar yttrande och tryckfrihet. Rehbinders frågor om privata aktörers intressen blir viktigare ju mer utlämnade vi är till deras mötesplatser och service. I dag kan torg vara ickeoffentliga platser där du inte har rättigheter att dela ut flygblad eller hålla en manifestation. Denna utveckling finns också på sociala forum. Montrarna med reklam i gymnasiets kafeteria motsvaras av annonser och riktade sökresultat i våra digitala samhällen och här kan allt säljas, även kvinnor.

Är det ett gemensamt kontrakt vi ingått? Facebook ligger som en kvävande filt över all korrespondens och få upplever att alternativen är tillräckligt goda. Forumen som vänner eller föreningar bygger är ett komplement men de stora företagen samlar majoriteten.

Piratpartiet har inlett sin valrörelse och frågan är om det skall utvecklas i en nyliberal eller socialistisk riktning. Fildelning kan t ex betyda brytandet av transnationella företags orimliga makt och en omfördelning av kulturella och intellektuella resurser. Men med piratpartiets spretande väljarkår efter att platserna tagits i EU-parlamentet visar att det kan vara kortsiktigare, aggressivare och mer egoistiska perspektiv som lockar.

Informationen vill vara fri. Slitet talessätt som vi dock bör lita till. Informationsvetarnas skyldigheter att erbjuda sitt expartkunnande när det digitala samhället byggs avgörs inte av om vi väljer marknadsekonomi eller ser ett avlägset planekonomiskt och utopiskt landskap framför oss. Oavsett ekonomiska styrformer och ägarförhållanden kvarstår behovet av kritisk granskning, utbildning, planläggning och tillgängliggörande.

Samrådsgruppen

Nationella samrådsgruppen presenteras på Kb:s hemsida. Naturvårdsverket, specialbiblioteken, sveriges länsbibliotekarier, skolverket, Göteborgs stadsbibliotek och svensk biblioteksförening finns bland dem som fått med en representant i gruppen. Med viss gåshud kan vi vänta på att arbetet startas och bedöma hur väl olika intressen hörsammas. Den lista som nu ligger till grund för en bedömning tycks vara samansatt för att ge allmänna aktörer inflytande. Å ena sidan bör de utvalda ha bred kompetens men å andra sidan känns det fattigt att inte starkare biblioteksprofiler finns i gruppen. Skolverket, Sveriges kommuner och landsting liksom Svensk biblioteksförening står för allmänna, slätstrukna perspektiv och kommer troligen inte att ha skarp blick för möjliga förändringar. Som företrädare för till synes ickepolitiska ståndpunkter kommer man fortsätta med ett institutionstänkande. Lagom med förändring, betänkande kring ekonomiska intressen och verkande för lugn i institutionssverige. Den lilla hörna där biblioteken befinner sig borde expandera. Kan vi vänta oss att någon i gruppen har ett radikalt sinne och inser vikten av biblioteksstrukturen i ett Sverige där klyftorna ökar både kunskapsmässigt och socialt?

Med den uppmärksamhet på olika diskurser inom biblioteksvärlden som finns i aktuell forskning och med de välbehövliga diskussioner som bibliotek 2.0 skapat kan vi fortfarande hoppas att en allmän bibliotekspolitisk aktivitet drar samrådsgruppens medlemmar in i ett gnistrande engagemang för vår sektor. De perspektiv som osynliggörs eller inte hörsammas p g a bristande kunskap om biblioteksinfrastrukturens möjligheter kommer förhoppningsvis ges syre genom sociala medier och enskilda biblioteksaktörer. Låt oss vänta på fler avsiktsförklaringar än de urvattnade som nu publicerats.

Politik är att vilja. Biblioteksverksamhet är att bygga demokrati genom samhällsdeltagande.

Biblioteksröster kring 2.0, statiskt tillhandahållande rules

Den aktuella magisteruppsatsen om 2.0-perspektiv av Smångs & Tornbjer fångar viktiga delar av den aktuella biblioteksdiskussionen trots att den exklusivt behandlar tidskriftartiklar i norden. De tre kategorier som uppsatsförfattarna delar in debattörer, citat och artikel-andemeningar i är en aning stela men ger övergripande förståelse för de positioner som intas. Traditionellt, socialt eller populistiskt perspektiv är etablerat av Douglas Raber och anammas av studenterna. Själv placeras jag framförallt på den plats jag vill vara: i social aktivism- fåran. Här finns de djupa välutvecklade solidariska tolkningarna av den participatoriska webben och bibliotekssystemen. Dock halkar ett citat av mig även in under populismbegreppet då jag anfört att det är bättre med nöjesparksliknelser än Maosoleum-känsla kring folkbibliotek.

Peter Alsbjer placeras i populistiskt hägn, Joakim Hansson passandei en traditionell fåra vilken jag hade velat benämna elitistisk. Genom uppsatsen och beskrivningen av detta sistnämnda perspektiv anser jag att vi ges ett förslag till förståelse för varför folkbiblioteken ofta håller krampaktigt fast i sitt (skön)litteraturarbete och läsfrämjande för arbetarklass, åldringar, barn och ungdom. Djupa och viktiga traditioner och hemtamhet i den befintliga ordningen gör det dels svårt att höja blicken men även problematiskt att kompromissa med sitt uppfattade uppdrag och anamma ett flyktigare informationssamhälle. Detta kräver omfattande omvärldsanalys och intresse för olika gruppers informationsverklighet medan litteraturarbetet mer inbjudit till statiskt tillhandahållande uppiffat med senaste deckarna och någon augustvinnare. Elakt? Engagerat och stolt arbete för kvalitetslitteraturen finns naturligtvis också här. Men ofta upplevs då en splittring mellan att bjuda ut populärlitteratur och det som vi egentligen borde läsa...

Att Peter A placeras i den populistiska grenen av 2.0-arbetet känns först som en förolämpning. Denna form av dagsaktuell konservatism tar fasta på de redan rika. Hur kan detta paras med ett 2.0-tänk? Uppsatsförfattarna redovisar trendkänslighet men även en bibliotekarieroll som jag menar att vi med ett annat språk kan kalla ödmjuk: Bibliotekarier är inga övermänniskor och användarnas arbete och intresse värderas i alla lägen. Bristen på socialt och beteendevetenskapligt tänkande syns dock i många 2.0-sammanhang (vilka jag placerar i populistfåran) där bibliotekarier på gränsen till teknister uppslukas av utanpåverk. Kvalitetskontrollerna blir kvantitativa då man efterfrågar bloggar utan att förankra verktyg i en behovsanalys. Detta är en sjukdom inte bara i den praktiska biblioteksvärlden. Även informationsvetenskapen präglas i alltför hög grad av mätbarhet och positivism. När får vi fler med ett brett maktspektra i bagaget? Hedman & Lundhs (red) aktuella arbete ger en del förhoppningar om en inkluderande biblioteks och informationsvetenskap. Men i sin djupdykning i informationskompetenser slår man inte vakt om att alla etablerade maktperspektiv skall ingå. Inte heller är det post-postmodernism och post-poststrukturalism som präglar texterna. I biblioteksvärlden har vi fortfarande pjäxorna på och svävar inte ut i långdragna teoretiska resonemang. Vinst för somliga, men samtidigt är mångfaldstänkandet av nytt och komplicerat datum.

För oinvigda kan uppsatstexten ge en uppdatering kring 2.0-debatten ur olika perspektiv. Men samtidigt är det påtagligt hur få de engagerade debattörerna är. Beror detta på att konservativa bibliotekarier tiger still? Ofta har de makten och behöver inte bry sig om förändrings-tänkare eftersom de fortfarande är relativt lätta att utmanövrera. Olika maktstrategier är tillämpbara: Tystnad. Strunta i att bemöta kritik och idéer även om den framförs i forum där alla tar del av den. Skuldpåläggande: Bibliotekarien som arbetar med olika informationsverkligheter kommer tveklöst att hamna i dispyter kring prioriteringar. Andra bibliotekarier meddelar snabbt att de drar det underförstått ansvarsfulla och tyngsta lasset genom btj-koll, städning och magasinering.

Där tog det stopp. De här tankarna finns på många andra platser på en okuvlig bibliotekarie och upprepningar förändrar inte världen. Speciellt inte om de framförs på en blogg: Kommunikation för kommunikationens skull som Joakim Hansson kanske skulle säga (se anförd uppsats där detta uttalande refereras). Men visst är det här de sociala aktivisterna finns? Var skulle vi annars dela idéer? Knappast på ett genomsnittligt biblioteksgolv.

Frivilligorganisationers webbengagemang

Amnesty glädjs över googles utspel angående Kina. De har stor nätverksamhet och har liksom natur och djurskyddsföreningar uppmärksammats för sitt onlinearbete. Men hur klarar sig frivilligorganisationer som engagerar sig för demokrati och rättigheter på nätet i allmänhet? Klimatfrågor? Olika former av ngo:s har tjänat mycket på nätaktivitet i och med att opinionsbildning och uppmärksamhet på missförhållanden kunnat skapas på effektiva sätt. På sociala forum pågår kampanjer skapade av såväl organisationer som lösa spontana sammanslutningar av människor. Att politiken nationellt och globalt påverkas är självklart. Men vilka krav skall ställas på olika aktörer? Kan vi ha förtroende för att olika delar av samhällsorganismen upprätthåller centrala delar även i nätaktivitet?

Burt & Taylor undersöker i en artikel i Information, communication & Society väletablerade organisationer i UK och hur de använder sig av sina webbplatser och nätaktiviteter i stort. Utifrån ett par viktiga parametrar frågar de sig om frivilligorganisationerna upprätthåller sina roller, centrala för demokratin. Artikelförfattarna fann att organisationerna över lag underanvänder sina sidor. Trovärdighet, legitimitet och engagemang sviktar i deras kommunikation och informationstillgängliggörande.

Burt & Taylor menar att dessa aktörer underskattar vikten av nätaktiviteterna. De arbetar inte utifrån att det finns ett förgivettagande att online-aktivism och webbpresentationer skall fungera och vara lättåtkomligt. Man ser dock att en förändring sker då organisationerna vill öka sin legitimitet genom att basera sig på publicerad forskning och välgrundad erfarenhet, redogjord för genom deras webbkanaler. I någon mån lever de upp till Barbers "strong democratic talk" : lyssna, känslomässigt engagemang, tal, reflektion och internationellt engagemang. Tilltal, kommunikation och debatt är minst använt, kanske för att det kräver stora resurser i form av moderatorer etc för att driva denna typ av arbete. En mindre tilltalande tanke är att man inte vill ha denna typ av relation med aktivister, konkluderar forskarna.

Den sociala webben är således inte så inarbetad och välutvecklad som vi ibland förleds att tro. Många bär ansvar för att det participatoriska arbetet blir verklighet inom såväl föreningar som myndigheter. Men om man nu tycker att den frivilliga sektorn skall prestera mer, hur ser man då på de offentliga institutionerna och aktörerna? Det räcker inte att folkvalda politiker börjar söka samtal. Vi behöver även se institutioner och politrucker som gör allvar av demokratins grundprinciper: Lyhördhet, kommunikation, omvärldsanalys och engagemang...

Informationsvetare bör ta ansvaret att visa vägen in i den sociala och participatoriska nätgemenskapen.

Rakryggat Google?

Mer intressant än att Google kan tänkas lämna Kina efter de attacker som riktats mot företagets service är att man överväger att lansera en ofiltrerad version av sökmotoren Google.cn meddelar web news. Som Guobin Yang skrivit om är den kinesiska rörelsen på sociala forum en kraft som har potential att påverka politiska strömningar eftersom en stor del av de regimkritiska samtalen förs där (se The power of the Internet in China Citizen activism online).

Med en mycket stor och ung internetbefolkning kan man också hoppas på förändringar framtvingad genom intellektuellt och praktiskt arbete och protester. I detta sammanhang kan Internet som grund för förändrande samtal och prövande av teser inte överskattas. Att man nu söker efter regimkritiker och vill hacka mailkonton gör att situationen och agerandet förändrats från avvaktande till offensivt om man stödjer sig på Göran Leijonhufvud, som i augusti menad att Kina kontrollerar internetbefolkningen bättre genom att tillåta öppenhet:

Partiet tjänar minst lika mycket på nätets utbredning som medborgarna gör. Partiet har fått ett nytt redskap som kan förlänga maktinnehavet och upprätthålla den "mjuka auktoritära staten". Internet erbjuder ett smidigt instrument för regimen att bilda sig en uppfattning om folkopinionen och ta hänsyn till den. Nätet skulle därför i längden kunna öka tilltron till regeringen.

Från att ha intagit en försvarsställning gentemot det nya mediet har kommunistpartiet de senaste två åren mycket aktivt tagit fasta på möjligheterna att genom nätet systematiskt följa opinionen och också påverka den med nyutbildade skaror av egna skribenter. Ledningens inställning till webben har gått från att vara reaktiv till proaktiv.

Att sökmotorerna varit filtrerat och t ex facebook spärrat motsäger Leijonhufvuds teser. Dessutom är tilltron till de sociala mediernas regimkritiska makt stor bland andra bedömare. Kinesiska netizens är i dag utopisterna i en dystopisk tid, konkluderar t ex Guobin Yang.

Om Google gör allvar av sitt hot att erbjuda en ofiltrerad version av den kinesiska google-sökmotorn skulle respekten för det multinationella företaget förmodligen öka och en okuvlig bibliotekaries påstående i somras behöva revideras:

Att begränsa, skapa fysiska och idémässiga hinder är allvarliga problem för unga nätanvändare i västvärlden i dag. De multinationella företagens makt genom sociala nätverksforum, reklam och sökmotorer vars resultat ger sken av objektivitet bör skapa större debatt. Kina har stått i fokus under lång tid, i skuggan hamnar andra aktörer som därmed får större möjlighet att bedriva informationskontroll genom sin väletablerade goodwill & transparenta PR.

Döden större plats än livet?

Vårt förhållande till egna och andras avatare, olika sammanslutningar och möjlighet till parallella liv har knappt börjat formas. Ändå är IRL-döden något som bekymrar. My webbwills hemsida pryds av ett collage av tidningsutklipp som berättar att din blogg kan finnas kvar när du är död...

Svenska dagbladet beskriver My Webbwills marknadsidé i gårdagens tidning:

Man utför flera typer av uppgifter: stänger och raderar det som kunden vill ha bort, ändrar innehållet på det som ska vara kvar, till exempel omvandlar din Facebooksida till en minneslund, där nära och kära kan lägga in hågkomster och stötta varandra, skickar iväg färdiga mejl, som kan innehålla lösenord som gör det möjligt för efterlevande att ta sig in i fotoalbum eller dokumentsamlingar – och överlåter det som kunden vill ska skötas av andra

Att skriva ett testamente för sina nätaktiviteter låter sig kanske göras om man håller sig till jobbmail, webbmail och facebook. För andra, som har oräkneliga avatarer och vilka kommer att öka i omfattning år för år är tjänsten något mer svårbegriplig. Att digitala personligheter blir svävande kvar utan aktiviteter är ingen ovanlighet – utan att personen trillat av pinn.

Huruvida företaget som tar hand om webbtestamentet får några kunder kan kanske den miniundersökning som SVD gör på sin hemsida ge en hint om:

Vill du "finnas kvar" på nätet när du är död?

Ja 33%

Nej 67%

Totalt har 1493 personer röstat

Röstningen startade måndag 11 januari 2010, 20:36

Omröstningen ger en bild av vad läsarna på SvD.se tycker just nu. Resultatet är inte statistiskt säkerställt.

 

Man ska vara försiktig med att se den stora gruppen som vill raderas som de aktiva, mest engagerade och intresserade nätpersonligheterna. Snarare kan man gissa att siffrorna visar på den oro som fortfarande finns kring nätanvändning. Med ett större deltagande i fler världar skulle färre antagligen oroa sig för sin hädanfärd. De många personligheter man kan uttrycka på nätet är ju inte per automatik kopplade till en fysisk persons livslopp. Istället kan man se sig om och fråga sig vilka som överhuvudtaget kan minnas och engagera sig i de många forum och gemenskaper de lämnat – ofta utan något aktivt avslut. Dessa multianvändare kommer förmodligen inte vända sig till Mywebbwill.

Alla personer och större nätaktörer som föreningar och organisationer kan uppleva behov av att "städa" bland profiler och samlat material. Men att detta skulle vara en central del av nätlivet känns obefogat. Rör vi oss inte snarare i ett landskap som ständigt växer och där stigarna och avtrycken är oöverskådliga?

Den svårbegriplig frågan kring MyWebbwill och för den delen nätsjälvmordssajten är således deras existens i ett nätlandskap som fortfarande är så tudelat. Ett mindre antal aktiva individer, ett stort antal användare och en stor mängd ickeanvändare gör att vi måste säga oss leva i ett samhälle som fortfarande anpassar sig och söker lämpliga mönster för att existera och samexistera som uppkopplade personligheter. Vi är långt från ett homogent samhälle, debatten om de digitala klyftorna har ju äntligen lyfts och tydliggjort detta. Men död, förstörelse och identitetsövergrepp är områden som engagerar- mer än den möjliga rikedomen tycks det.

Identitetskrisen är inte folkbibliotekens fiende

När Dagens nyheter skall diskutera folkpartiets förslag om en bok- utredning heter det att

Förlagen minskar antalet titlar och satsar mer på bästsäljare, bokhandlarna försvinner och biblioteken har drabbats av en allvarlig identitetskris.

Varför biblioteken krisar belyses inte vidare i ledaren, trots att temat – bokens framtid – torde kräva en djupdykning i dagens och gårdagens biblioteksvärld. Detta påstående om identitetskris liksom kvalitetslitteraturdebatten i sin helhet (som ibland t o m kan föras helt utan folkbiblioteken på kartan!) appelerar väl med den bloggbaserade debatt om informationssamhälle, artefakter, digitalisering och bibliotek som förs på U S amerikanska bloggar (LIS news kommenterar). Seth Godin startade diskussionen med sin bloggpost The future of the library där han frågar sig:

What should libraries do to become relevant in the digital age?

They can't survive as community-funded repositories for books that individuals don't want to own (or for reference books we can't afford to own.)

Godin menar vidare att förändrade informationsvillkor bör leda till omprövning för biblioteken:

What we need to spend the money on are leaders, sherpas and teachers who will push everyone from kids to seniors to get very aggressive in finding and using information and in connecting with and leading others.

 

Liknande tankar om att inspirera står att finna i New library world där Radovan Vrana skriver om hur vetenskap får mer uppmärksamhet genom bibliotekens engagemang. Biblioteken är i dag inte "gate keepers" och"barely considered as a part of the information revolution" men fyller en god roll som länk mellan forskarsamhället och det civila samhället. Att tillgängliggöra vetenskapliga resultat är en av många informationsrelaterade uppgifter som biblioteken kan behålla och utveckla, oavsett hur väl man i övrigt finner sig till rätta i ett förändrat informationssamhälle. Boef et al kan sägas diskutera andra delen av Godins resonemang. I artikeln Joint policies for public quality: The common challenge for public libraries and the press to recuperate their positions beskriver de att biblioteken befinner sig under hård press beroende på digitalisering och stora, osorterade mängder information.

Debatten borde dock inte föras avskalad från all annan pågående biblioteksdialog såväl internationellt som nationellt. För vad är huvudtemat och de huvudsakliga vattendelarna i den vardagliga återkommande diskussionen på konferenser, biblioteksmässan och på bloggar? Kanske kan man kalla en överväldigande majoritet av samtalen för frågor om folkbibliotekens identitet. Å ena sidan en övertygelse om samhällets behov av bibliotek som är aktiv part i den fortgående utvecklingen av ett nätsamhälle. Å andra sidan traditionalister som ifrågasätter om biblioteken skall ändra inriktning och verktyg under ett par årtiondes förändringar i kommunikations och informationsflödena eller om stabilitet och hållbarhet kräver en längre period av kritiska tankar kring en omställning. Häri finner vi också alla frågor om pappersboken, nätet och pådrivande respektive stödjande kulturella processer.

Om traditionalister, surfare och biblioteksledningsgrupper fortsätter att ifrågasätta och förnya sin roll och sina verktyg är det bara att välkomna. Biblioteksidentitetskriser i olika former kommer fortsätta att flöda beroende på den breda roll man har, men däri ligger ingen fara för sektorns framtid. Snarare är det den ekonomiska nedmonteringen som bör vara den huvudsakliga måltavlan för dem som värnar den folkbildande, underhållande och demokrativärnande institutionens framtid.

En ny era av riskmedvetande- är det möjligt?

I 2009 års sista nummer av Information, Communication and Society skriver Elisabeth Stakarud tillsammans med Sonia Livingstone på temat risk, barn och Internet. Powerless victims eller resourcefull participants frågar de sig på detta tema. Således är motpolerna nu utgångspunkten och resonerande kring sakligheten i beskrivningarna blir möjlig. I artikeln pekar de på hur riskstudier ofta utmynnar/utmynnat i råd till myndigheter och begränsande av ungas rörelsefrihet. Livingstone har dock varit en forskarröst som fortsatt tala om risker utan att låta sina resonemang bedövas av de starka dterministiska strömningarna inom denna fråga. Istället har riskbegreppet varit levande och användbart snarare än berövande unga deras politiska kraft. I likhet med Elza Dunkels frågar hon sig hur ungas medvetna motstrategier kan se ut.

Positive eller neutral strategies to cope. De båda skönjbara grupperna är de som antingen har aktiva knep och idéer för att manövrera sig kring oönskade inviter eller material respektive förhåller sig avvaktande och väntar ut eller ignorerar obehagligheter. En liten del av ungdomarna och barnen kan dock enligt artikelförfattarna beskrivas som att de exacerbate risker t ex genom att vidarbefodra dem till sina vänner.

Gemensamt för de olika skönjbara typerna av riskmedvetna unga är att de exkluderar vuxna i sina strategier, vilket är ett föga förvånande resultat av studien som genomförts i Storbritannien, Irland och Norge. Med en strikt uppdelning mellan olika åldersgrupper och generationer med tillskrivna rättigheter, erfarenheter och möjligheter (jmf Bourdieu) försvåras förtroende mellan personer i olika åldrar. Att förstå en ung människas livsvillkor och behov utifrån den maktposition som vuxenheten utgör blir svårt då de äldre å ena sidan gör anspråk på beslutanderätt och handlingsstrategier men å andra sidan har bristande inblick, förståelse och intresse för de ungas liv, i det här fallet nätliv. Barn och unga kan uppleva hur ett aktivt surfande och nätverkande som kan sägas innebära fler risker ger möjligheter menar författarna. Att då hindra individen eller åldersgruppens tillträde till nätbaserad information och kommunikation betyder med Stakaruds och Livingstones terminologi att Restrict oppertunities.

Hela den pedagogiska sektorn, inbegripandes fritidsgårdar, skola och bibliotek, ställs inför stort ansvar i och med de olika förståelser och upplevelser som människor har av nätliv. Som vuxna och därmed per automatik ansvariga och ansvarstagande skall de enligt en positiv informationsvetenskaplig synvinkel bjuda in och tillgängliggöra nätresurser för att skapa lika möjligheter för unga att förkovra och roa sig. Å andra sidan plågas de ofta av okunskap, ointresse och rädsla inför svårbegripliga nätgemenskaper. Att ockuperas av olika bilder kring kommersialism, våld eller entertainment försvårar för de engagerade att ta in annan kunskap, sådan kunskap som unga kan förmedla kring socialt nätverkande i fall de uppmärksammas.

Sharples et al uppmanar i Journal of computer assisted learning till mer 2.0-användning i skolan utifrån begreppen ansvar och kreativitet. De uppmärksammar att lärare upplever att de måste visa ansvar och omsorg om barnen i fall 2.0-resurser skall tillåtas i den pedagogiska verksamheten. Artikeln är intressant utifrån Anna Lundhs pågående arbete på högskolan i Borås. I hennes forskning där grundskolans aktörer och deras syn på informationsinhämtning av yngre elever uppmärksammas är just frågan om barnens kunskap och deras inneboende kvaliteter i fokus. Stakarud & Livingstone beskriver att barnen uppfattas som Tabula rasa – utan erfarenhet, kunskap och möjlighet att möta utmaningar eller faror. Denna uppfattning blir tydlig i Anna Lundhs studier av pedagogers uppfattning om informationredskap. De "kulturella laddningarna" och uppfattningar om god kultur för de unga kom före funderingar om användbarheten beträffande verktyg och resurser berättar Lundh tillsammans med Limberg och Davidsson i boken Informationskompetenser Om lärande i informationspraktiker och informationssökning i lärandepraktiker.

Att barn i teoretiska och praktiska sammanhang närmas som en tabula rasa; okunniga och med liten kompetens att möta obehagligheter eller svårigheter ger problem i skolan och biblioteksvärlden samt i förhållandet mellan föräldrar och deras barn, den slutsatsen kan dras av både Dunkels, Livingstones, Sharples och Lundhs arbeten. Tankarna ockuperas och det kreativa arbetet hindras av viljan att beskydda och begränsa vad för information och vilka arenor barnen kan röra sig på och tillgodogöra sig. Forskningsresultaten kan å ena sidan uppfattas som nedslående; hindren för en vettig IKT-åtkomst och aktivitet är fortfarande fjärran i pedagogisk verksamhet. Men samtidigt bör vi fråga oss vad teoretikernas insikter betyder. Här väljer ju många att se problemen och explicit eller implicit lägga grund för en annan ordning: Med förändrad förståelse kan utbildningar och praktik förändras. Tidigare har vi ju sett hur många teoretiker ropat på förbud och juridiska åtgärder som svar på sina upptäckter av faror och omoral på nätet. Med den uppmärksamhet som nu riktas mot barnens kunskap och resurser samt de vuxnas osäkerhet och hämmande syn på ungas kvaliteter och önskvärda (uppfattat neutrala och naturliga) position i den samhälleliga kunskapspyramiden öppnas för en ny diskurs kring ungas informationskompetens och informationsrättigheter.

Sonia Livingstone beskriver i sin bok Children and the Internet hur uppfattningen om den teknologiska determinismen ser ut och hur den kan spelas ut av en social förståelse. Båda perspektiven finner hon viktiga i sin förståelse av hur riskerna och uppfattningen av dem skall/kan bemötas. Vuxna må vara icke-responsativa till barns och ungas nya kunnande och intresse men tar åtminstone halva steg:

Politicans who invite youthfull feedback but don´t act on it, teachers who invite creative expression but can´t evaluate it, parents who encourage online exploration but then anxiously constrain it.

Livingstones exposé över vuxnas relation till Internet, risker och möjligheter synliggörs här I all sin osäkerhet, vilja och oförmåga. Är det i dessa positioner vi finner de stora pedagogiska grupperna av arbetare som nu är i färd med att omformulera sina upplevelser av unga och nätet? Eller är en sådan här inbjudande men vacklande attityd ett önsketänkande? Som tidigare sagts tyder omsvängningen i de många artiklarna, diskussionerna och litteraturen om unga och Internet åtminstone en hoppfullhet. För i och med ifrågasättande och nya perspektiv på ungas resurser och möjlighet att möta risker en omöjlighet att stanna kvar vid de barnperspektiv som utgår från grundidén om Tabula rasa. När riskmedvetandet förändrats och de tvärsäkra uttalandena och ingripandena mjuknat och delvis ersatts av osäkerhet kan även den övergripande diskursen kring barndom utmanas.

Internet och IKT i sin helhet lever således upp till de utopiska önskningar om ungas ökade möjligheter som var vanliga för drygt ett decennie sedan. Här möter vi unga som subjekt och agenter med egna agendor för handling och vår enda möjlighet är att möta dem med respekt och uppmärksamhet. Hindren rivs och förbudskulturen krackelerar i takt med att riskförståelserna förändras och ungas (informations-)arena expanderar. De stora frågorna för informationssektorn är nu var vi i denna utveckling kommer att träffa bibliotekarier och andra pedagoger samt vilka strategier de väljer i frågor om förståelsen för barn och unga samt informationskunnande.

Digitalt självmord är inte alls kul

The idea of the "Web 2.0 Suicide Machine" is to abandon your virtual life — so you can get your actual life back

Till skillnad från självmordsguider som skall praktiseras IRL kommer nog web 2.0 suicide machine att uppskattas av den participatoriska webbens belackare. Inte för att avatarer måste leva i evigheter men här uttrycks explicit att man blir dum i huvudet av sitt surfande liv. Att göra slut på det är således en bra lösning. Sudda ut allt. I samtal med npr säger Gordon Savicic just detta och på web2.0 Suicide machine.org frågas retoriskt om du inte vill träffa din riktiga granne igen.

Skulle vi sudda ut våra fysiska minnen med ett knapptryck? Ledsna, glada, sårande, hemska- bilder, texter, lukter och föremål som förbinder oss med vår gårdag? Att resonera med ett initiativ som suicidemachine är kanske överflödigt. Ordväxlingen bör bli densamma som alltid när 2.0 försvaras eller nedvärderas: Det verkliga livet med riktiga vänner skall upplevas på skolgårdar och i skidbackar. Av den virtuella världen blir du just dum i huvudet, fet och närsynt.

Att skydda sin egen integritet och verka för ett demokratiskt och medborgarrättsligt säkert nätliv är naturligtvis lovvärt. Men det kräver inte att man drar den participatoriska webben som företeelse i smutsen. Antagligen kommer den enkelriktade retoriken som kräver snabba och oövervägda beslut fortsätta att försvåra arbetet med 2.0 i olika institutionella sammanhang. Så många är fortfarande icke-användare och kan med samma slags logik påstås leva fattiga, halva liv utan upptäcksresor bland gamla och nya vänner samt information på webben.

Att kunskapsunderskottet om sociala webben och digitala resurser i stort fortfarande är påtagligt visar DNs rapportering kring Google:

Google i Sverige hjälper polisen med att ta bort hot och kränkningar på nätet

Privatpersoner får dock inte samma hjälp

För den som läser artikeln framgår att Google inte tar bort några uppgifter från nätet d v s raderar eller redigerar de hemsidor man indexerar. Istället osynliggörs begärda uppgifter i träfflistorna. Men myterna om Googles makt lever hos såväl yngre som äldre användare. Detta annonsföretag är/upplevs som porten till nätbaserade resurser och som alltid är den lilla människan i kläm i detta landskap av uthängningar och evighetspublicerade nakenbilder (klart vi behöver the final solution... i form av suicidemachine för att fly detta träsk av oöverskådliga fällor). Sakfelen och missuppfattningarna om sociala forum torde nu vara vanligare än korrekta påståenden i massmedial rapportering och i vardagliga samtal (samt IT-ansvariga emellan i den kommunala byråkratin). Liksom andra medietyper under andra tidsepoker finns något kittlande, icke hemvant, oroande och lockande med Internet och mer specifikt avatarers liv och samspel. Därför bör man kanske överse och vara tålmodig med den retorik som suicide machine eller enskilda pedagoger hänger sig åt. Men all bullshit kring Internet- vilken tycks vara långlivad, försvårar uppgiften för oss alla att arbeta med digitala fri- och rättigheter mot klyftor och inaktivitet.

Småföretag och sociala medier

Om det inte finns nåt att berätta om på Twitter i ditt företag bör du byta till ett företag som har något att berätta, säger Jeff Leach.

Arbetsgången för ett litet företag är glasklar. Skapa ett Twitterkonto och en Facebooksida och börja prata. Frågan är om man behöver någon strategi. Och hur man ska mäta framgång.

Man skulle kunna tro att små företag skulle ha hängt på trenden med sociala medier. Men så är det inte för närvarande, enligt en undersökning av 500 små amerikanska företag som är gjord av Citibank. Företagen i undersökningen har högst 100 anställda. 75 procent av företagsledarna i undersökningen använder inte sociala medier i sina företag

Småföretag borde använda sociala medier för att annonsera menar IDG med ett par exempel på givande småskaligt kapitalistiskt deltagande. Men att lämna envägskommunikationen ställer fler frågor än vinstkalkyler och strävan efter uppmärksamhet.

Sheean recenserar Spurgeons bok Advertising and new media i Information, communication & Society. Han konkluderar bland annat att deltagandeaspekten är central vilket IDGs artikel lämnar frågor öppna kring. Å ena sidan ger man exempel på företag som växer genom twittrande och engagemang i sociala forum. Men man expanderar inte resonemanget utanför den givna ramen att man skall delta i facebook och Twitter för att inte missa "nya" möjligheter att synliggöra sitt företag. Det ansvar som medverkan innebär lämnas oanalyserat. För hur bör etablerade aktörer inom näringsliv och offentliga institutioner resonera kring uthållighet och intresse för de responser som onlineengagemanget kan ge?

En svaghet som blivit tydlig på t ex Facebook är de många intiativ som inte följs upp utan enbart resulterar i masskommunikationens färggranna avlopp. En ständig ström av nya uppmaningar är inte de sociala mediernas starkaste sida. Istället är det interaktionens uppmaning till ömsesidigt utbyte som behöver uppmärksammas. I annat fall kan tankar kring dessa allmänningars nedskräpning kanske besannas och forum behöva olika typer av hajpade injektioner för att bibehålla deltagarnas engagemang. Då har man skapat marknadens logik på mötesplatser med helt annan "renare" kapacitet.