Individens räddning ligger inte i att understryka sin särart utan i att så intensivt som möjligt förverkliga sin allmängiltighet
Simone de Beauvoir
Vid läsning av Det andra könet är det just isärhållandet (och allmängiltlighetens onåbarhet) som beskrivs ur praktik, akademiska insikter och litterära figurer. När hennes exempel når ända in bränner de sig fast och vi längtar just den möjliga konformiteten. Att andras blickar skall kunna riktas mot oss och inte sortera och återskapa kategorin för de andra, med egna regler för uppträdande, tillfällig vinning och livslång underordning.
Sedan de Beauvoirs Det andra könet översättes på nytt av Moberg & Inczédy-Gombos och öppnades för nyläsning på genusvetenskapliga kurser och av en ny generation kvinnor som snarare fostrats i mångfalden feminismer än i grupp 8- anda så var förväntningarna och det stora intresse som nyöversättningen fick väntad. Men den minidebatt som nu blossat upp är förbryllande. Varför har DNs kulturredaktion bett ledarskribenten Barbro Hedvall om en nyläsning av Det andra könet? Tänkte de sig en liberalfeministisk gåva?
Beauvoirs kalla blick är Hedvalls svar på förfrågan och uppenbarligen har hon problem med den feministiska ikonen som snarare än att beskrivas som en refererande och analyserande feminist av sin tid tecknas som en i en lång rad av feminister som skapar kvinnors offermentalitet. Att denna kan beskrivas som insikt och förståelse och snarare än att leda till passivitet skapa vilja till empowerment förbigås. Diskussioner om makt brukar sluta så: En liberal höger ser strukturalism som självömkan och frånsägande av eget ansvar.
En annan aspekt i artikeln är just samtiden och klasstillhörighet. Beauvoirs exempel och hemmavisst är hos sysslolösa och ekonomiskt priviligierade menar Hedvall.
Att beskriva bilder, normer och tankesystem från en position som akademiker och intellektuell och ändå säga något om genus är naturligtvis möjligt. Det andra könet skär genom klassbegreppet eftersom de olika maktordningarna både förstärks intersektionellt och kan förstås för sig.
Visst är det medelklassen vi mestadels möter även i populär- feministiska kretsar. Men det speciella med Beauvoirs grundliga belysande av kvinnors underordnande är just att hon inte förvillar sig in i ett priviligierat mörker där bara en sorts kvinnor existerar. Hon skriver:
Kvinnans drama är det fundamentala krav vilket framställs av varje subjekt, som deffinierar sig själv som essentiellt, samt de krav, som framväxer ur själva hennes situation, vilken kommer henne att framstå som ickeväsentlig. Hur kan en mänsklig varelse under sådana villkor nå fram till fulländning? Vilka vägar öppnar sig för henne? Vilka mynnar ut i en återvändsgränd? Hur skall man kunna återfinna sitt oberoende mitt inne i en beroendeställning?
Beauvoir talar utifrån "frihetsbegreppet" och kvinnan beskrivs utifrån "den uppfostran och den moral vi har i dag". Hennes feministiska berättelse är allt annat än statisk och den stryper inte möjligheten till samtal om andra maktordningar. Hennes exempel bör vara litterära och ibland övertydligt utifrån ekonomisk och social upphöjdhet, men dessa omskrivs inte utan öppningar för en påbyggnad och omdefinieringar som ger en feministisk historieskrivning med olika kvinnors utgångspunkter.
Ett motsatt exempel är Bitterfittan, en bibel för kvinnor ur storstadsboende kulturell medelklass. Men här är inte de många privilegierna, de individuella lösningarna och upproret beskrivna annat än som ur en framgångsrik kvinnas dagbok. Andra bör fråga sig hur medelklassromantiken blev allas norm och (underförstått) möjliga verklighet. Populärfeminister som väljer sida- den sida där självtilliten, kontakterna, de kulturella koderna och ekonomin inte har ett slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar