Barn som utsätts för sexuella övergrepp på internet och i mobilen känner ofta skam och drar sig för att söka hjälp. Det visar en undersökning från barn- och ungdomspsykiatrin i Linköping.
/.../
– Att vara med sina barn över huvudtaget gör ju att de känner sig bekräftade, så att de inte behöver söka den bekräftelsen med andra vuxna på Internet. Sen behöver barn informeras. De vet ju mycket väl hur det fungerar på Internet, det behöver vi inte berätta för dem. Men vi kan berätta vilka konsekvenserna kan bli, för det är vi vuxna bättre på att se, säger Gunnel Johnsson.
Rapporterar SR.
Frågan är vilka belägg Gunnel Johnsson har för att vuxna skulle ha bättre möjlighet att se konsekvenserna av barns agerande på arenor som de själva sällan besöker och generellt inte ens har basal kunskap om.
Beträffande hjälpsökandet bör man också fråga sig om man här underförstått definierar detta som att man söker upp en vuxen IRL som t ex en förälder, lärare eller skolsköterska. Ha då i åtanke att samtal om obehagliga upplevelser ständigt pågår i de rum som här är aktuella; sociala nätverksforum. Stödet från jämnåriga är påtagligt och utbyte av erfarenheter bör betyda betydligt mer för drabbade än en klapp på axeln eller överdriven rädsla hos en närstående vuxen.
Den inbitna bilden av surfande vuxna som "fula gubbar" ger här sig också till känna. Det är dags att tala om olika generationers villkor och mötesplatser. Med generaliseringar skyddar vi inte utan bygger gränser och hinder mellan unga och vuxna.
Varför skall barn inte söka vänskap eller bekräftelse hos andra än de vuxna som genom förgivettagna samhällskontrakt passerat icke-existerande säkerhetskontroller genom att bli lärare, grannar, släktingar och fritidsledare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar