I går visade Uppdrag granskning hur läkarförbundet arbetar för att hålla ner antalet utbildningsplatser.
Läkare. Gräddan i den offentliga sektorn. En av de yrkesgrupper som mest övervärderas i relation till andra akademiker.
Hur borde DIK m fl agera för att synliggöra informationsvetarnas centrala kompetens för ett fungerande nätverkssamhälle? Med allt fler utbildningssäten och utbildningsplatser är vi en skock slaskakademiker som endast med tur eller kontakter lyckas träda in i en bra arbetsmiljö.
Inte ens med specialkompetens är du behövd. Var är svaren på den här situationen? Svensk biblioteksförening gjorde århundradets tabbe när de valde att marknadsföra biblioteken på ett konservativt sätt. Lokalerna, artefakterna och servicen som beskrevs tillhörde sjuttio och åttiotalet.
Vad hade skett om vi nått ut med andra budskap? Om vi haft möjlighet att visa hur vi kan effektivisera, förbättra och demokratisera offentliga institutioner eller bidra till god informationsförsörjning inom privata företag?
Det största misstaget just nu heter ABM. Att klumpa ihop olika typer av kulturrelaterade områden och skapa breda utbildningar där informationsvetenskapen inte kommer till sin rätt.
Vi ska inte agera som läkarna; de har fjärmat sig från medborgarna. De träffar patienter korta stunder och lägger all form av omsorg på andra yrkesgrupper- med sämre löner.
Tänk er bibliotekarier i en liknande situation: Tag en nummerlapp, träffa en assistent som gör en första bedömning av dina behov. Slussas sedan vidare till en bibliotekarie som skriver ner vägledningar eller lösningar åt dig och skickar dig vidare till en annan undervärderad personalgrupp som plockar fram fysiskt och digitalt material åt dig.
Visst. Bibliotekarier skulle kunna agera som monarker, i likhet med läkare. Men inte ens om vi hade chansen tror jag att vi hade fått se den utvecklingen. För vi har som tradition och vilja att noga förstå och skapa förtroende mellan vår proffession och våra kunder.
Läkare borde praktisera på bibliotek.
2 kommentarer:
Tro mig, de korta patientbesöken är ingenting vi vill ha. De är en ren hälsoekonomisk konstruktion och den styr inte vi läkare över!
Det gör i första hand chefen på vårdcentralen och i andra hand landstinget. I slutänden är det riksdagen som sitter där med ansvaret.
Besöken ser ut som de gör därför att vårdcentralen endast får ersättning per patient som får träffa en läkare. I slutet på varje månad samlas vi i personalrummet och redovisar statistiken. De som har färre patientbesök än andra får svara på frågan 'varför hinner de andra med mer än du gör?' och får en föreläsning om vikten av att ekonomin går ihop.
Förebyggande verksamhet betyder alltså ingenting. Ett möte med sjuksköterska spelar ingen roll. Åtminstone ekonomiskt sett. Ett tio minuters besök ger vårdcentralen lika mycket pengar som ett besök som tar en timme. Bevare oss från svåra deprimerade patienter med diffusa smärttillstånd för det HAR VI INTE TID MED!
Jag tar emot patient efter patient som egentligen inte behöver min hjälp utan kunde ha fått telefonhjälp av en kompetent sköterska istället. Sanningen är att de är bättre på den sortens rådgivning än vad vi läkare är men det är lönsamt för vårdcentralen med den sortens korta besök.
Sen kommer den patient som faktiskt behöver min hjälp, något lite knepigare fall som kräver eftertanke. Det hinner vi inte här på vårdcentralen, då skriver jag en halvtaskigt underbyggd remiss till sjukhuset istället. Vi kallar det för att leka kull. "Kull! Patienten är din nu! Hihi!".
Jag har inte utfört en kirurgisk åtgärd i stil med att ta bort födelsemärken eller operera ett nageltrång sedan vårdval stockholm infördes. Sällan har jag gjort någon riktig undersökning heller, som att ögonbottenmikroskopera eller rektoskopera. Tack nästa!
Som vanlig enkel läkare har man inget val annat än att försöka göra sitt jobb och försöka hinna ikapp schemat. Tar det fem minuter för lång tid med en patient får nästa vänta och är arg.
Nå, detta är väl missnöjes gnäll men det stör mig lite grand att människor tror att vi läkare har så otroligt mycket inflytande. Det har vi inte. Det är politiker och byråkrater som har det.
Vad kan vi läkare göra då, som många andra yrkesgrupper inte kan i den lågkonjunktur som råder? Jo, vi kan rösta med fötterna. Med det menar jag att vi kan säga upp oss och ändå vara ganska säkra på att få ett nytt jobb.
Jag tänker snart göra många andra redan gjort och säga upp mig och ge mig ut på jakt efter ett bättre jobb där man kan få känna att man någon gång gör ett bra jobb. Antagligen betyder det att flyta från stockholm, men det kan jag leva med.
Vem tar då över på mitt jobb? Antingen någon nyutbildat ung läkare eller en stafettläkare.
"Nå, detta är väl missnöjes gnäll men det stör mig lite grand att människor tror att vi läkare har så otroligt mycket inflytande. Det har vi inte. Det är politiker och byråkrater som har det."
Jo men i o m att ni tjänar bra och just röstar med fötterna har ni makt.
I övrigt tackar jag för den inblick du ger i sjukvårdssektorn och att du problematiserar vårdval stockholm.
Skicka en kommentar