Det är några veckor sedan väst uppmärksammade att Kina klassificerat omfattande Internetanvändning som en sjukdom. I Sverige har vi mest haft domedagsprofeter kring onlinespel och socialt nätverkande. I Kina tar man steget längre och klumpar ihop den totala användningen. Själv känner jag mig ganska blåst varje gång jag använder begreppet "internetanvändning". För vad innebär det? Allt och inget. Ordet eller företeelsen är inte vetenskapligt hållbart eftersom det är alltför oprecist. Om jag klamydiatestar mig, kollar på bilder av släktingar, söker telefonnummer eller porrsurfar: Kan tidsåtgången för dessa aktiviteter då klumpas ihop och ligga till grund för en sjukdomsdiagnos?
Om man ska se positivt på Kinas tilltag att patalogisera en stor del av sin befolknings högst varierande beteende så kan man ju tänka sig att när (den beryktade och utslitna) moralpaniken och kunskapsunderskottet överbyggts så kan kanske socialkonstruktionistiska perspektiv på mänskligt beteende lättare få uppmärksamhet. I ett individualistiskt tidevarv med biologistiska förklaringsmodeller vore det gynnsamt om sådana här tydliga exempel på normernas och traditionens makt över tänkandet synliggörs.
Tyvärr tror jag inte att sjukdomsklassificeringen av "heavy users" kommer leda till en mer kritisk diskussion. Alltför starka aktörer diskuterar att följa Kinas exempel och i USA fortsätter hysterins vågor gå höga kring ungas nätliv. Tim Stevens bild där en förälder (?) släpar iväg ett barn som håller fast i en hårddisk är kanske målande? Stäng av, koppla ifrån, installera filter och tidsstyrda lås på era burkar. Hindra barnen från ett privatliv i sin nätanvändningen och frånta dem möjligheten att publicera foton och utforska Internet för att upptäcka möjligheter. Då känner vi igen oss och det blir ingen stress för skolor eller bibliotek att avreglera. För dem som vill begränsa sig till Jules Vernes bokhyllevärld är det bara att gratulera. Kinas tilltag kan vinna er mer tid och elda under era genanta 30-minutersregler med en användare vid varje dator (varför vill vi inte att de ska vara sociala?) och lånekort som legitimerande inträdesbiljett.
Kanske har kinesiska beslutshavare liksom svenska bibliotekarier byggt sin världsbild på Die hard 4?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar