Augustnomineringarna bjuder som alltid på både glädjeämnen och förvåning. På barn och ungdomssidan förstår jag inte hur Massor av dinosaurier lyckats kvala in. Jag har prövat boken med olika målgrupper men inga tycks bli engagerade av de stökiga texterna och oprecisa tilltalet. Ska man lära? Leka dinosaurie? Boken uppfyller inte något av målen. De yngsta verkar gilla färgerna - men hur räckte det till en augustnominering? SVT diggar boken så kanske träffar också jag något fan snart som förklarar tjusningen för mig.
Nu är ju barn och ungdomssidan som vanligt mindre uppmärksammad och genomarbetad än vuxensidan. När får vi skilda kategorier för fack och skön på barnsidan? När får vi se en blandad jurygrupp med både unga och gamla läsare/kritiker?
Hoppas på Eva Lindström, Mårten Sandén och Mats Wahl (i den ordningen).
På vuxensidan kan man bara applådera och gratulera till att angelägen litteratur står som facorittippat till både skön och fack. Har augustpriset blivit bättre på senare år eller börjar jag själv anpassa min smak efter bibliotek-mainstream-smak? När det gäller Bruno K. Öijer är jag förvånad över applåderna. Hans dikter griper svarta tonårshjärtan (ursäkta generaliseringen) och outsiders... Så har jag tänkt. Svarta barnvagnar och svag punkrytm i bakgrunden. Varför har kultureliten anammat detta?
Ingrid Carlbergs Pillret lyckas med att vara jäkligt välskriven, spännande, drivande och belysande samhällsutveckling, psykiatrisk ideologi och läkemedels-kapitalism. Oavsett hur man känner och tänker inför SSRI-preparatens framtåg över världen så får man sitt perspektiv befäst genom Carlberg. Pillret/pillren beskådas utifrån 70-tals gemenskaps och solidaritetsvurm lika väl som genom dagens mer biologistiska och individualistiska principer som råder i dag. Intressant att se hur valium-konsumtionen minskat genom ökad förskrivning av antidepp. Men samtidigt beklämande att det är den enskilda personens synapser som blir måltavla för en diskussion om psykisk ohälsa.
2 kommentarer:
"Bruno K. Öijer är jag förvånad över applåderna. Hans dikter griper svarta tonårshjärtan (ursäkta generaliseringen) och outsiders... Så har jag tänkt. Svarta barnvagnar och svag punkrytm i bakgrunden. Varför har kultureliten anammat detta?"
SVAR:
Det är bara att inse, "kultureliten" består av vanliga kulturmänniskor som du (och kanske jag) - gamla punkare, undergroundkonässörer, anarkofeminister,litteraturvetare och whatever. Alla känner de sig ibland som outsiders i en oförstående värld - och vissa av dem får jobb på DNs kulturredaktion och andra skriver bloggar och andra inte alls. Konstigare än så är det inte.
Jag håller inte med om att kultureliten är du och jag, anarkofeminister och whatever. Läs Anneli Jordahls Klass är du fin nog: Kulturfolket är medelklass med rätt smak. Bourdieus kulturellt kapital fångar väl det här med smak, rätt inställning, högt och lågt.
Men att vi alla vill vara kulturelit, ha rätt att göra våra röster hörda och bli lyssnade till. Det är lättare att köpa...
Men upphausad litteratur är märkt av samtid och maktförhållanden... Det är därför jag funderar över hur jag skall förstå Öijers popularitet. Men nu vann han ju inte, det gjorde (som vanligt) en präktigare pojke.
Skicka en kommentar