Biblioteksverksamhetens goda traditioner eller statiska syreförgörande och ickereflekterande rutiner. Okuvliga bibliotekarier eller Tranström med elit

I dagens eko
rapporteras att Rock the vote är av avgörande betydelse för Obamas presidentkandidatur. Kul att det rapporteras om initiativet som varit totalt beroende av sitt framgångsrika arbete med socialt nätverkande på webben för att öka intresset för valet. Så såg det också ut under föregående presidenval och därför finns mycket att läsa för den som är intresserad. Man har bl a samlat sina erfarenheter i en fysisk bok med mjuka pärmar (som jag skrev om i maj), kanske för att nå även dem som inte hållt andan och dykt ner i blogg och forumvärlden.

Rapporteringen känns bra då Joakim Hansson i Biblioteksbladet beskrivit det ökande intresset för kommunikationsformer som att folk ska småprata mer med varandra men därmed inte erövra ett språk. Hanssons ord är ett eko av hur man fortfarande beskriver användningen av Lunarstorm och Bilddagboken i Sverige eller Myspace i USA. Visst är det ett ständigt brusande i blogg och forumvärlden men hur närmar man sig det faktum att man kan leka, utvecklas, fjanta sig och bygga politisk opinion på samma forum? Som bibliotekarie känns det värdelöst att avfärda mobiliseringen av politiska väljare eller spridningen och diskussionen kring aktuella forskningsresultat som mer småprat. Att människor kommunicerar mer kan aldrig vara dåligt för demokrati och folkbildning om vi inte låter informationsresurser granskas i Mcdonalds-ljus. De stora kommersiella aktörerna som Google beskrivs i helt andra termer än just som vinstdrivande företag.

Hansson skriver också att biblioteksvärlden har en lång stabil historia att falla tillbaka på vad gäller arbete med folkbildning och gissar jag; kvalitét. För när Tranströmer citeras brukar det vara eliten som talar om skönlitteratur som vägen sanningen och livet. Men är den gammalmodiga dikotomin mellan bra och dålig litteratur, mellan nationalencyklopedin och wikipedia vettig att hålla fast vid? Om vi väljer denna väg och fortsätter att blunda för möjligheterna med populära sociala nätverksforum eller populär litteratur som Gossip girl då kommer vi bli ensamma och avskaffa oss själva. Vår profession må ha en lång viktig historia liksom de institutioner vi verkar inom men det betyder inte att nya mer demokratiska former av informationsförmedling och opinionsbildning skall avfärdas som mer småprat och mindre bildning.

Vad vet ni om det stundande EU-valet? Befinner man sig i etablerad traditionellt medialandskap så är debatten och just mobiliseringen osynlig. Samtidigt är det högst påtaglig på sociala nätverksforum. Men just det; mer småprat och mindre verkligt språk a la Tranström.

Det sista jag arbetade med på kvällstid innan jag tog time out från mitt vikariat som barnbibliotekarie var att studera hur man kan arbeta med socialt nätverkande för att stärka samhörighet, identitet och kunskap hos unga i ett s k utsatt område. Synd bara att det allaktivitetshus som stod i fokus för uppstarten av arbetet hade noll datorer till hands för barn och unga. Är det inte talande? Basket, sagostunder och pyssel med pärlor är en självklarhet, liksom att arbeta med att lära ut s k svenska traditioner. Men att arbeta med ungas informationsförmedling, kritiska och empowermentskapande användning av nätet och samhörighet anammas inte.

Kanske skulle Hansson trivts i denna miljö? Jag blev engagerad i projektet för att få barn och unga att läsa mer. Antagligen litteratur, kanske Maria Gripe snarare än Gossip girl så att Tranström blir framtida kvällslektyr... Men inte för att kontextualisera, diskutera och delta i de ungas nätanvändning på platser där egna uttryck kan blomma och en kultur inte utesluta en andra eller tredje...

Kanske ska jag nu inflika att jag inte befinner mig på någon arbetsplats inom biblioteksvärlden. Därmed tänker jag vara en störig individ som talar inte bara om teorier utan även egna erfarenheter från offentliga sektorns ständiga skoskav.

Men okuvlig det är jag definitivt inte längre utan inser att jag ständigt vänt kappan efter vinden och försökt leva enligt föråldrad etik och uråldig gemensam sektor-logik där man såväl inom biblioteksvärlden som äldreomsorgen hårt straffar de individer som ser arbetet som en service för uppdragsgivare och brukare/medborgare snarare än en rad rutiner som skall utföras enligt fastställt schema.

Åtta noll noll och alla pensionärer skall sitta på var sin stol vid dukat frukostbord oavsett om de vill stiga upp i gryningen eller ej. Åtta noll noll på folkbiblioteket och det är viktigare att bibliotekarier med minst en magister i bagaget tömmer vagnar med böcker och städar hyllor än att de planerar för hur de sagostunder man hållt i samma form de senaste tjugo åren bättre skall kunna korrespondera med barns och ungas kultur och informationsverklighet.

Att leta webbplatser för föräldrar som har barn med särskilda behov eller material om hur viktigt det är med tvåspråkig utveckling för barn med föräldrar med flera modersmål är inte nödvändigt. Bibliotekariens kompetens under de tusentals stabila år Hansson talar om har jag inte utsikt över men i de pärmar och kalendrar som samlas i hyllor och skrivbordslådor på folkbibliotekens barnavdelningar kan man se hur bokpraten hetat samma sak och innehållt samma ingredienser, klokheter och rekvisita det är jag föddes som i dag.

Kanske är det denna form av biblioteksverksamhet som politikerna beställer i dag och i morgon. Men gör skattebetalarna då den tjänsten att sluta anställa arbetskraft med en biblioteks och informationsvetenskaplig examen i bagaget. Assistenter som håller sagostunder i april 1978 eller 2008 kring samma påsktema provocerar mig föga.

Att vara utbildad i omvärldsanalytiskt förhållningssätt och strategisk biblioteksplanering och anställas för att likt en tågvärd kolla på samma pendlingskort måndag till fredag eller pynta samma skyltskåp i det fysiska biblioteket, det gör mig förundrad.