Någon gång skall Timbuktu få tillbaka något av allt de jag lånat av honom. Oberoendeframkallande och tack för kaffet. Eller betalar jag tillbaka i ett oändligt system av solidariskt tillgängliggörande? Mina tankar, föreläsningar och krönikor är kanske ett bidrag som i någon avlägsen kedja når fram till Timbuktu.
Halvslummer på brun manchestersoffa och lyssnar på Tack för kaffet om och om igen. Sedan ännu en tupplur och min hjärna är en ballong som något ondsint antiintellektuellt virus stuckit hål på.
Tack för kaffet. tack för kaffet. Jag vaknar och nu får den gå på repeat samtidigt som jag dricker sesammjölk med äpple. I Ordfront har ju den hemlige kockens författare sågat soyamjölken som en industriprocessad produkt med tillsatser. Inte för att det står annat än oskalade soyabönor och vatten på mina paket men jag drar ändå fram mixern, frukt och frön. Så nu är det kanske rent i svalj och magsäck. Hjärnan däremot hänger inte på den kalcium och järnrika kicken utan fortsätter styra blicken mot regndroppar på fönsterblecket.
Tack för kaffet. Tack för kaffet. Min tanke är att textraderna och musiken skall rädda mig som förut. Att skönsångaren som rabblar västerås, svedala och gislaved skall erbjuda arbetet med min nästa krönika en struktur som min hjärna inte förmår. Där bor tomtar, cyborgare och just nu ändlösa akademiska resonemang om hur maskin, djur och människa blir en enhet. Nya kryss över nya kartor som inte är postkoloniala uttryck för viljan att återvända till samma uniforma rädsla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar