Mycket starkt svart the med soyamjölk och socker. Doppa nyrostat med marmelad på tillsammans med pappa. Så ser dotterns morgon ut. Kanske inte så bra enligt studie om unga och koffeinkonsumtion i Norden.
Men vad vet jag som för närvarande försöker lära mig att äta fem gånger per dag. Så kan det gå för bloggare som levde av informationsvetenskapliga tidskrifter. Sedan kom man tillbaka till det mest fundamentala behoven: Äta och sova. (Framlider mina dagar på ätstörningsklinik för tillfället.)
Fredagar som nu avslutas med vattenfärger och pastellkritor.
Så tycker ni min blogg är blek nu så kan jag lova att värre väntar. Tre veckors måltider på speciella klockslag har gett mig enormt energibortfall i förhållande till mitt tidigare tempo. Men å andra sidan skrattar jag ibland nu.
Mycket spännande händer i biblioteks och informationsvetenskapliga sammanhang. Jag fortsätter följa svenska och internationella kollegor. Hoppas dock vår nationella bloggosfär kan växa sig starkare. Mycket kunskap och kommunikation saknas för morgondagens folkbiblioteks- arbetare.
Ann Heberlein skriver i Sydsvenskan om husockupationen i Lund. Kanske känner även hon själv att "ta dig i kragen"- temat börjar bli urvattnat. Alla vet numera att empati, sociala strukturer och gemensamt ansvar är begrepp som saknas i hennes texter. Om ockupationen hittar Heberlein frågan om bortklemad medelklass. Varför inte? När några tar eget ansvar och visar på vad bostadsbristen leder till då måste AH hitta ett fel i de ansvarstagandes strategi. Nu är det inte Mosippans hemlösa som med egen kraft (den Heberlein älskar) slagit in en dörr och krävt sin rätt. Medelklassungarna kan väl gå hem och sova hos sina föräldrar som min 34-åriga vännina nu gör efter att hon inte längre klarar hyran på 7500 kronor för en tvåa i Malmö. Eller?
Samtidigt skickar Europaparlamentet ut ett pressmeddelande om att 55 miljoner euro skall användas för "ett säkrare Internet" från årsskiftet. Såväl Heberlein som Europaparlamentet trampar i gamla fotspår och väljer individuella förklaringsmodeller istället för strukturella. För EU är det inte bristen på framgångsrikt användande av IT i grundskolan för lärande och utveckling som är problemet. Mobbning, trakasserier och grooming måste stå högst på agendan. Varför anslår man inte 55 miljoner euro mot mobbning? Varför är det forumet eller verktyget som avgör om utsattheten är intressant eller ej? Heberlein provoceras när människor tar ansvar om de gör detta utanför den liberala klara dig själv/skyll dig själv- diskurs som hon förespråkar.
Damn you if you do, damn you if you don´t.
Klipp dig, skaffa ett jobb, följ regler och normer oavsett om de är förtryckande eller ej. Lustigt att denna konservativa syn ger AH ständigt massmedialt utrymme. Fast kanske funkar det alltid så: Det ska kännas lite provocerande men egentligen följa en invand norm. Heberlein kräver individens ansvar, EU ger pengar till att övervaka föräldrar och lärares största skräck: Webblandskapets flertaliga skolgårdar och diskussionsformer. I skolorna saknas lärare och bibliotekarier med IT-kompetens. I klassrum och bibliotek saknas hård och mjukvara.
I Lund saknas bostäder.
Att sedan rikta fokus på hot, terrorism, trakasserier gör att status quo kvarstår. Nätet är farligt och om du arbetar med det som en negativ kraft finns ekonomiska medel att hämta. De som klamrar sig fast vid gårdagens fysiska umgänges och kulturformer talar om teknikens "baksidor".
Även på min nuvarande ort är nätet problem. Inte PRO-ANA sidor utan personliga bloggar: Att ätstörningsklinikens namn nämn känns otryggt för medpatienter och ganska harmlösa kommentarer (anonymiserade) upptar stora proportioner...
Kanske behöver vi snabbspola tio år framåt så att folk blir vana vid att deras skola, behandlingsformen de går i eller de själva blir exempel på någon blogg.
Men vem vill bli omskriven av Norén, Drougge, Evander eller Rydberg? Kanske är det värt att fundera över när man upprörs av personer som använder perverterade bilder från "vår" behandling för att få fler läsare på sina bloggar. Kanske läge att vänja sig och sluta tro att alla vet allt som står på en av tiotusentals bloggar?
lördag 25 oktober 2008
onsdag 22 oktober 2008
ITpedagoger
I facebook-gruppen IT-tips för pedagoger skriver Christina, "IT-mamman".
" gå in på www.itpedagoger.se och berätta om hur IT-arbetet blomstrar i er kommun! Antingen genom att mejla uppgifter eller genom att få inloggningsuppgifter och sedan själva skriva. Det börjar bli dags för IT-pedagoger och IT-intresserade i Sverige att hitta varandra!"
Läge för bibliotekarier att beblanda sig och bidra med sin kompetens!
" gå in på www.itpedagoger.se och berätta om hur IT-arbetet blomstrar i er kommun! Antingen genom att mejla uppgifter eller genom att få inloggningsuppgifter och sedan själva skriva. Det börjar bli dags för IT-pedagoger och IT-intresserade i Sverige att hitta varandra!"
Läge för bibliotekarier att beblanda sig och bidra med sin kompetens!
måndag 20 oktober 2008
I Jack You Off, tills dess jag involveras i sossesveriges långsamlunk.
Jag får mail om att skaffa mitt drömjobb genom DIK karriärdag
Det slår lite slint i huvudet eftersom inbjudan andas mångfald inom min yrkeskår. Samtidigt står fackförbundet på många orter inte neutralt i mötet mellan olika krav, förväntningar och kunskap om biblioteksutveckling. Istället väljer man att premiera ett traditionellt perspektiv på folkbiblioteksverksamhet och håller äldre medlemmar om ryggen samtidigt som yngre välutbildade kollegor kan behandlas som skräp.
Timvikarier som springer.
Månadsvikarier som jobbar röven av sig och drömmer om sossesveriges reservat av skyddade arbetare med fast anställning. Väl innanför muren kan man luta sig tillbaka och kritisera nya förmågors spralliga idéer om vad biblioteksverksamhetens mål och mening är.
Men.
Jag hör till de ickeinvolverades skara och instämmer med Robyn. Visst I Jack You off.
Det slår lite slint i huvudet eftersom inbjudan andas mångfald inom min yrkeskår. Samtidigt står fackförbundet på många orter inte neutralt i mötet mellan olika krav, förväntningar och kunskap om biblioteksutveckling. Istället väljer man att premiera ett traditionellt perspektiv på folkbiblioteksverksamhet och håller äldre medlemmar om ryggen samtidigt som yngre välutbildade kollegor kan behandlas som skräp.
Timvikarier som springer.
Månadsvikarier som jobbar röven av sig och drömmer om sossesveriges reservat av skyddade arbetare med fast anställning. Väl innanför muren kan man luta sig tillbaka och kritisera nya förmågors spralliga idéer om vad biblioteksverksamhetens mål och mening är.
Men.
Jag hör till de ickeinvolverades skara och instämmer med Robyn. Visst I Jack You off.
fredag 17 oktober 2008
Biblioteksverksamhetens goda traditioner eller statiska syreförgörande och ickereflekterande rutiner. Okuvliga bibliotekarier eller Tranström med elit
I dagens eko
rapporteras att Rock the vote är av avgörande betydelse för Obamas presidentkandidatur. Kul att det rapporteras om initiativet som varit totalt beroende av sitt framgångsrika arbete med socialt nätverkande på webben för att öka intresset för valet. Så såg det också ut under föregående presidenval och därför finns mycket att läsa för den som är intresserad. Man har bl a samlat sina erfarenheter i en fysisk bok med mjuka pärmar (som jag skrev om i maj), kanske för att nå även dem som inte hållt andan och dykt ner i blogg och forumvärlden.
Rapporteringen känns bra då Joakim Hansson i Biblioteksbladet beskrivit det ökande intresset för kommunikationsformer som att folk ska småprata mer med varandra men därmed inte erövra ett språk. Hanssons ord är ett eko av hur man fortfarande beskriver användningen av Lunarstorm och Bilddagboken i Sverige eller Myspace i USA. Visst är det ett ständigt brusande i blogg och forumvärlden men hur närmar man sig det faktum att man kan leka, utvecklas, fjanta sig och bygga politisk opinion på samma forum? Som bibliotekarie känns det värdelöst att avfärda mobiliseringen av politiska väljare eller spridningen och diskussionen kring aktuella forskningsresultat som mer småprat. Att människor kommunicerar mer kan aldrig vara dåligt för demokrati och folkbildning om vi inte låter informationsresurser granskas i Mcdonalds-ljus. De stora kommersiella aktörerna som Google beskrivs i helt andra termer än just som vinstdrivande företag.
Hansson skriver också att biblioteksvärlden har en lång stabil historia att falla tillbaka på vad gäller arbete med folkbildning och gissar jag; kvalitét. För när Tranströmer citeras brukar det vara eliten som talar om skönlitteratur som vägen sanningen och livet. Men är den gammalmodiga dikotomin mellan bra och dålig litteratur, mellan nationalencyklopedin och wikipedia vettig att hålla fast vid? Om vi väljer denna väg och fortsätter att blunda för möjligheterna med populära sociala nätverksforum eller populär litteratur som Gossip girl då kommer vi bli ensamma och avskaffa oss själva. Vår profession må ha en lång viktig historia liksom de institutioner vi verkar inom men det betyder inte att nya mer demokratiska former av informationsförmedling och opinionsbildning skall avfärdas som mer småprat och mindre bildning.
Vad vet ni om det stundande EU-valet? Befinner man sig i etablerad traditionellt medialandskap så är debatten och just mobiliseringen osynlig. Samtidigt är det högst påtaglig på sociala nätverksforum. Men just det; mer småprat och mindre verkligt språk a la Tranström.
Det sista jag arbetade med på kvällstid innan jag tog time out från mitt vikariat som barnbibliotekarie var att studera hur man kan arbeta med socialt nätverkande för att stärka samhörighet, identitet och kunskap hos unga i ett s k utsatt område. Synd bara att det allaktivitetshus som stod i fokus för uppstarten av arbetet hade noll datorer till hands för barn och unga. Är det inte talande? Basket, sagostunder och pyssel med pärlor är en självklarhet, liksom att arbeta med att lära ut s k svenska traditioner. Men att arbeta med ungas informationsförmedling, kritiska och empowermentskapande användning av nätet och samhörighet anammas inte.
Kanske skulle Hansson trivts i denna miljö? Jag blev engagerad i projektet för att få barn och unga att läsa mer. Antagligen litteratur, kanske Maria Gripe snarare än Gossip girl så att Tranström blir framtida kvällslektyr... Men inte för att kontextualisera, diskutera och delta i de ungas nätanvändning på platser där egna uttryck kan blomma och en kultur inte utesluta en andra eller tredje...
Kanske ska jag nu inflika att jag inte befinner mig på någon arbetsplats inom biblioteksvärlden. Därmed tänker jag vara en störig individ som talar inte bara om teorier utan även egna erfarenheter från offentliga sektorns ständiga skoskav.
Men okuvlig det är jag definitivt inte längre utan inser att jag ständigt vänt kappan efter vinden och försökt leva enligt föråldrad etik och uråldig gemensam sektor-logik där man såväl inom biblioteksvärlden som äldreomsorgen hårt straffar de individer som ser arbetet som en service för uppdragsgivare och brukare/medborgare snarare än en rad rutiner som skall utföras enligt fastställt schema.
Åtta noll noll och alla pensionärer skall sitta på var sin stol vid dukat frukostbord oavsett om de vill stiga upp i gryningen eller ej. Åtta noll noll på folkbiblioteket och det är viktigare att bibliotekarier med minst en magister i bagaget tömmer vagnar med böcker och städar hyllor än att de planerar för hur de sagostunder man hållt i samma form de senaste tjugo åren bättre skall kunna korrespondera med barns och ungas kultur och informationsverklighet.
Att leta webbplatser för föräldrar som har barn med särskilda behov eller material om hur viktigt det är med tvåspråkig utveckling för barn med föräldrar med flera modersmål är inte nödvändigt. Bibliotekariens kompetens under de tusentals stabila år Hansson talar om har jag inte utsikt över men i de pärmar och kalendrar som samlas i hyllor och skrivbordslådor på folkbibliotekens barnavdelningar kan man se hur bokpraten hetat samma sak och innehållt samma ingredienser, klokheter och rekvisita det är jag föddes som i dag.
Kanske är det denna form av biblioteksverksamhet som politikerna beställer i dag och i morgon. Men gör skattebetalarna då den tjänsten att sluta anställa arbetskraft med en biblioteks och informationsvetenskaplig examen i bagaget. Assistenter som håller sagostunder i april 1978 eller 2008 kring samma påsktema provocerar mig föga.
Att vara utbildad i omvärldsanalytiskt förhållningssätt och strategisk biblioteksplanering och anställas för att likt en tågvärd kolla på samma pendlingskort måndag till fredag eller pynta samma skyltskåp i det fysiska biblioteket, det gör mig förundrad.
rapporteras att Rock the vote är av avgörande betydelse för Obamas presidentkandidatur. Kul att det rapporteras om initiativet som varit totalt beroende av sitt framgångsrika arbete med socialt nätverkande på webben för att öka intresset för valet. Så såg det också ut under föregående presidenval och därför finns mycket att läsa för den som är intresserad. Man har bl a samlat sina erfarenheter i en fysisk bok med mjuka pärmar (som jag skrev om i maj), kanske för att nå även dem som inte hållt andan och dykt ner i blogg och forumvärlden.
Rapporteringen känns bra då Joakim Hansson i Biblioteksbladet beskrivit det ökande intresset för kommunikationsformer som att folk ska småprata mer med varandra men därmed inte erövra ett språk. Hanssons ord är ett eko av hur man fortfarande beskriver användningen av Lunarstorm och Bilddagboken i Sverige eller Myspace i USA. Visst är det ett ständigt brusande i blogg och forumvärlden men hur närmar man sig det faktum att man kan leka, utvecklas, fjanta sig och bygga politisk opinion på samma forum? Som bibliotekarie känns det värdelöst att avfärda mobiliseringen av politiska väljare eller spridningen och diskussionen kring aktuella forskningsresultat som mer småprat. Att människor kommunicerar mer kan aldrig vara dåligt för demokrati och folkbildning om vi inte låter informationsresurser granskas i Mcdonalds-ljus. De stora kommersiella aktörerna som Google beskrivs i helt andra termer än just som vinstdrivande företag.
Hansson skriver också att biblioteksvärlden har en lång stabil historia att falla tillbaka på vad gäller arbete med folkbildning och gissar jag; kvalitét. För när Tranströmer citeras brukar det vara eliten som talar om skönlitteratur som vägen sanningen och livet. Men är den gammalmodiga dikotomin mellan bra och dålig litteratur, mellan nationalencyklopedin och wikipedia vettig att hålla fast vid? Om vi väljer denna väg och fortsätter att blunda för möjligheterna med populära sociala nätverksforum eller populär litteratur som Gossip girl då kommer vi bli ensamma och avskaffa oss själva. Vår profession må ha en lång viktig historia liksom de institutioner vi verkar inom men det betyder inte att nya mer demokratiska former av informationsförmedling och opinionsbildning skall avfärdas som mer småprat och mindre bildning.
Vad vet ni om det stundande EU-valet? Befinner man sig i etablerad traditionellt medialandskap så är debatten och just mobiliseringen osynlig. Samtidigt är det högst påtaglig på sociala nätverksforum. Men just det; mer småprat och mindre verkligt språk a la Tranström.
Det sista jag arbetade med på kvällstid innan jag tog time out från mitt vikariat som barnbibliotekarie var att studera hur man kan arbeta med socialt nätverkande för att stärka samhörighet, identitet och kunskap hos unga i ett s k utsatt område. Synd bara att det allaktivitetshus som stod i fokus för uppstarten av arbetet hade noll datorer till hands för barn och unga. Är det inte talande? Basket, sagostunder och pyssel med pärlor är en självklarhet, liksom att arbeta med att lära ut s k svenska traditioner. Men att arbeta med ungas informationsförmedling, kritiska och empowermentskapande användning av nätet och samhörighet anammas inte.
Kanske skulle Hansson trivts i denna miljö? Jag blev engagerad i projektet för att få barn och unga att läsa mer. Antagligen litteratur, kanske Maria Gripe snarare än Gossip girl så att Tranström blir framtida kvällslektyr... Men inte för att kontextualisera, diskutera och delta i de ungas nätanvändning på platser där egna uttryck kan blomma och en kultur inte utesluta en andra eller tredje...
Kanske ska jag nu inflika att jag inte befinner mig på någon arbetsplats inom biblioteksvärlden. Därmed tänker jag vara en störig individ som talar inte bara om teorier utan även egna erfarenheter från offentliga sektorns ständiga skoskav.
Men okuvlig det är jag definitivt inte längre utan inser att jag ständigt vänt kappan efter vinden och försökt leva enligt föråldrad etik och uråldig gemensam sektor-logik där man såväl inom biblioteksvärlden som äldreomsorgen hårt straffar de individer som ser arbetet som en service för uppdragsgivare och brukare/medborgare snarare än en rad rutiner som skall utföras enligt fastställt schema.
Åtta noll noll och alla pensionärer skall sitta på var sin stol vid dukat frukostbord oavsett om de vill stiga upp i gryningen eller ej. Åtta noll noll på folkbiblioteket och det är viktigare att bibliotekarier med minst en magister i bagaget tömmer vagnar med böcker och städar hyllor än att de planerar för hur de sagostunder man hållt i samma form de senaste tjugo åren bättre skall kunna korrespondera med barns och ungas kultur och informationsverklighet.
Att leta webbplatser för föräldrar som har barn med särskilda behov eller material om hur viktigt det är med tvåspråkig utveckling för barn med föräldrar med flera modersmål är inte nödvändigt. Bibliotekariens kompetens under de tusentals stabila år Hansson talar om har jag inte utsikt över men i de pärmar och kalendrar som samlas i hyllor och skrivbordslådor på folkbibliotekens barnavdelningar kan man se hur bokpraten hetat samma sak och innehållt samma ingredienser, klokheter och rekvisita det är jag föddes som i dag.
Kanske är det denna form av biblioteksverksamhet som politikerna beställer i dag och i morgon. Men gör skattebetalarna då den tjänsten att sluta anställa arbetskraft med en biblioteks och informationsvetenskaplig examen i bagaget. Assistenter som håller sagostunder i april 1978 eller 2008 kring samma påsktema provocerar mig föga.
Att vara utbildad i omvärldsanalytiskt förhållningssätt och strategisk biblioteksplanering och anställas för att likt en tågvärd kolla på samma pendlingskort måndag till fredag eller pynta samma skyltskåp i det fysiska biblioteket, det gör mig förundrad.
torsdag 16 oktober 2008
Sex och infosökning i populärkultur
Såg X files I want to believe i går kväll. Behållning med filmen? Ryssar är onda - som alltid. Inte muslimer den här gången. Tillbaka till kalla kriget? Men en annan detalj i sammanhanget som är väl värd att notera är hur Dana Scully går till väga för att skaffa information när hon skall arbeta med stamcellsbehandling. Just det: Hon googlar "stamcells therapy" och vips samlas relevanta dokument (?) på skärmen. Nästa steg är att väja "print" och sedan är hon beredd att sätta en jättelik spruta in i hjärnan på en liten pojke.
Kanske blir det med informationssökning som med sexualitet. Alla vettiga föräldrar får ansvar för att berätta för sina barn att just så där ser det inte ut i praktiken. Det kan vara svettigt, knöligt, komplicerat och involvera olika personers logik och känslor för att ge ett nöjsamt resultat.
Men... En del lever sina liv i tron att brudar ligger på rygg med särade ben och ler lyckligt om de får lite rytmiskt penisdunkande i sig. Precis likadant funkar det med informationssökning.
Fast tills någon bevisat motsatsen för mig så vägrar jag tro att det är så här läkare arbetar.
Kanske blir det med informationssökning som med sexualitet. Alla vettiga föräldrar får ansvar för att berätta för sina barn att just så där ser det inte ut i praktiken. Det kan vara svettigt, knöligt, komplicerat och involvera olika personers logik och känslor för att ge ett nöjsamt resultat.
Men... En del lever sina liv i tron att brudar ligger på rygg med särade ben och ler lyckligt om de får lite rytmiskt penisdunkande i sig. Precis likadant funkar det med informationssökning.
Fast tills någon bevisat motsatsen för mig så vägrar jag tro att det är så här läkare arbetar.
onsdag 15 oktober 2008
onsdag
Unga kontextualiserar sig som ansvarstagande internetanvändare och fjärmar sig därmed från den diskurs som "vuxenvärlden" ofta ger uttryck för. Det visar Malene Charlotte Larsen i Online social Networking: From local experiences to global discourse. som kommer presenteras på Internet Research 9.0: Rethinking community rethinking space (som jag skrev om den 30 april).
Hur skall verkligheterna mötas? Att tillskrivas olika egenskaper, idéer eller t o m handlingar p g a att tillhöra en viss åldersgrupp är frustrerande. Biblioteksbranschen är lika djupt störd som övriga samhället i IT-frågor gällande barn och unga. Är det inte förvånande? Biblioteksbranschen som bör vara omvärldsanalytiskt kunnig och arbeta med samhällets och individers informationsbehov nöjer sig med att lyssna till en mainstream diskurs om slaskanvändning av nätet. Lite kul med tanke på Läkemedelverkets fejk-kampanj... Som i o f s speglar samma diskurs men samtidigt gör det rörigt i skallen på lärare, bibliotekarier och kommunala byråkrater som tror att en enda informationsform är möjlig. En punkt com- adress för en statlig myndighet? Oklar avsändare? Går ju inte. Samla alla ägg i samma korg på samma webbplats.
Läkemedelsverkets tilltag kanske förklarar informationsförmedlingens förändring och behovet av infokompetens för IT-byråkraterna i Bromölla....?
Stelheten i tanken kring IT-användning och unga är kanske svårare att komma till rätta med...
Att yngre generationer erövrar respekt för sitt nätverkande eller skapande verkar fjärran.
Och så biblioteksvärldens trögtänkthet...
Ett tankeexperiment: Du är utbildad bibliotekarie och har intresse för barn och ungdomslitteratur. Du jobbar också bra med IT-resurser och inser att ungas lärande, informationsinhämtning, demokratiska rättigheter och språkutveckling går hand i hand och att jobba med det som en helhet "berikar"...
Eftersom du är intresserad av barn och ungdoms SKÖNlitteratur så bör du ju jobba som litteraturutvecklare.
Nu ser ju historien lite annorlunda ut i verkliga livet, men det ska man ju inte blogga om så räkna ut själva vilka detaljer som skall bytas ut.
Iövrigt är babydrama på tapeten. Om jag anförtros att arbeta som barnbibliotekarie igen så vill jag lära mig fånga knattarna, inte bara deras föräldrar, när jag träffar BVC-grupper.
Hur skall verkligheterna mötas? Att tillskrivas olika egenskaper, idéer eller t o m handlingar p g a att tillhöra en viss åldersgrupp är frustrerande. Biblioteksbranschen är lika djupt störd som övriga samhället i IT-frågor gällande barn och unga. Är det inte förvånande? Biblioteksbranschen som bör vara omvärldsanalytiskt kunnig och arbeta med samhällets och individers informationsbehov nöjer sig med att lyssna till en mainstream diskurs om slaskanvändning av nätet. Lite kul med tanke på Läkemedelverkets fejk-kampanj... Som i o f s speglar samma diskurs men samtidigt gör det rörigt i skallen på lärare, bibliotekarier och kommunala byråkrater som tror att en enda informationsform är möjlig. En punkt com- adress för en statlig myndighet? Oklar avsändare? Går ju inte. Samla alla ägg i samma korg på samma webbplats.
Läkemedelsverkets tilltag kanske förklarar informationsförmedlingens förändring och behovet av infokompetens för IT-byråkraterna i Bromölla....?
Stelheten i tanken kring IT-användning och unga är kanske svårare att komma till rätta med...
Att yngre generationer erövrar respekt för sitt nätverkande eller skapande verkar fjärran.
Och så biblioteksvärldens trögtänkthet...
Ett tankeexperiment: Du är utbildad bibliotekarie och har intresse för barn och ungdomslitteratur. Du jobbar också bra med IT-resurser och inser att ungas lärande, informationsinhämtning, demokratiska rättigheter och språkutveckling går hand i hand och att jobba med det som en helhet "berikar"...
Eftersom du är intresserad av barn och ungdoms SKÖNlitteratur så bör du ju jobba som litteraturutvecklare.
Nu ser ju historien lite annorlunda ut i verkliga livet, men det ska man ju inte blogga om så räkna ut själva vilka detaljer som skall bytas ut.
Iövrigt är babydrama på tapeten. Om jag anförtros att arbeta som barnbibliotekarie igen så vill jag lära mig fånga knattarna, inte bara deras föräldrar, när jag träffar BVC-grupper.
fredag 10 oktober 2008
Självdö elände
Känns sorgligt att AB svenska boklån inte inser vilken komplex verksamhet folkbiblioteken är. Att man i intervju inte ens kan säga något visionärt eller grundläggande om sina ambitioner stärker ju inte förtroendet. Låna ut böcker via postgång eller i den fysiska lokalen. Folkbiblioteken och bibliotekarierna kan inte generellt sägas uppmärksammas för sin djupgående och specialiserade service eller sina anställda med fyraårig högskoleutbildning i bibliotek och informationsvetenskap.
Tyvärr gör väl sig svenska boklån AB skyldiga till ungefär samma trivialisering av folkbibliotekens verksamhet som många med inflytande redan i dag gör. Vad är ett bibliotek? Bokrum. Vad är vår kompetens? Bokutlån.
Men låt verksamheten självdö om den måste. Först då kanske "vår" kompetens och vilka behov vi fyller bli synliga.
Privatiseringar, entreprenad och olika profiler på bibliotek borde dock egentligen applåderas. För på de viset kunde olika ideologier och typer av service kunna bli verklighet. I dag har "vi" kvävande hegemoni och pinsamt inskränkta idéer om vad vår yrkeskår skall utföra.
Hur kan "vi" istället välkomna mångfald? Respektera olika kompetenser och se vad de tillför istället för att svara med beröringsskräck inför nya informations, kommunikations och kulturbehov?
Tyvärr gör väl sig svenska boklån AB skyldiga till ungefär samma trivialisering av folkbibliotekens verksamhet som många med inflytande redan i dag gör. Vad är ett bibliotek? Bokrum. Vad är vår kompetens? Bokutlån.
Men låt verksamheten självdö om den måste. Först då kanske "vår" kompetens och vilka behov vi fyller bli synliga.
Privatiseringar, entreprenad och olika profiler på bibliotek borde dock egentligen applåderas. För på de viset kunde olika ideologier och typer av service kunna bli verklighet. I dag har "vi" kvävande hegemoni och pinsamt inskränkta idéer om vad vår yrkeskår skall utföra.
Hur kan "vi" istället välkomna mångfald? Respektera olika kompetenser och se vad de tillför istället för att svara med beröringsskräck inför nya informations, kommunikations och kulturbehov?
lördag 4 oktober 2008
Alfaalfagroddar & IT
När Timbuktu tackar för kaffet synliggörs en nätdebattens Berlinmur. På ena sidan verkar de snabbväxande alfalfagroddar som trivs lika bra i kruka som mellan tangenter. På andra sidan står etablerad massmedia och övervakar att rädslan fortsätter stå i givakt och ingen svarar Timbuktu med ett varsågod.
Läs mer i min krönika i dagens KB.
Läs mer i min krönika i dagens KB.
Fredag
Timmarna tickar ner och jag är ganska säker på att texten jag skickat är tillfuckad på ett eller annat sätt. Vågar inte öppna och kanske finna massa fel. Bättre vänta på halshuggning i morgon bitti.
Läser just nu om identitet och forskarens projiceringar på de studerade. Hur funkar detta i webbkontext? Om du följer nicknames på ett forum och de växer fram som hela gestaltar framför dig i en akademisk kontext. Hur förhåller du dig till "individen". En del beskriver personer slentrianmässigt i sin forskning. Andra bygger sina kvalitativa resonemang på t ex djupintervjuer där subjekten presenteras och blir till liv genom noggrann följsamhet.
Ännu har mitt medvetande inte vuxit till att kunna förstå den text jag nu läser i ämnet. Men kanske mognar tankar och identitesproblematik i nätforskning faller på plats (någon plats) när mina receptorer inte arbetar med en halvflaska vin.
Morgondagens intellektuella självstympning kommer inte vara bamhärtig. Lite alkohol och världens uslaste film (sex and the city) var det minsta jag kunde dämpa min natt blir till dag ångest med.
Tänk om jag vore Lars Norén och inte skämdes för hemorrojder blandat med extrema draman? Är det självdistans eller personlighetsstört navelskåderi?
I dag utanannonserades tjänsten jag vikarierar på i Kristianstad. Det låter styltat men jag kommer inte på någon bättre fras: Alla goda krafter till platsbanken.
Försöker i övrigt förstå nöjet/charmen/behållningen med att kommentera på Pirate bay. Borde inte fokuset vara kring t ex filmernas kvalité? Istället verkar en kamp pågå mellan olika fildelare som väljer att tillhandahålla i olika format (och kalla varandra puckon). Den ena packar för hårt - så filmerna ryms att brännas på en CD men tydligen går något av nyanserna i ljud och bild förlorade...
Jag har så mycket att lära och så lite tid. En bibliotekarie skall ha arbetat i flera år, ha god litteraturkännedom, vara självständig och initiativrik samt intresserade av nya kommunikationsformer. (Kanske ska man även vara intresserad av webb 2.0 och kunna möta och arbeta med "nya" lärandeformer?) För att stå på de tiotalet ben som en bibliotekarie bör ha, jobba jämt och tjäna piss måste jag vänta tiotalet år innan jag har minsta chans att bli en "riktig" bibliotekarie.
Varför inte va AT-bibliotekarier ett år och sedan bli legitimerad? Eller överge den kommunala bransch som kräver allt men sällan ger tillbaka tusenfallt?
Bibliotekarievänner som webbredaktörer och support åt telenor... Är det ett alternativ? Men vad hände med demokratipatoset som fick oss att studera teorier om informationsflöden och kulturpolitik?
Läser just nu om identitet och forskarens projiceringar på de studerade. Hur funkar detta i webbkontext? Om du följer nicknames på ett forum och de växer fram som hela gestaltar framför dig i en akademisk kontext. Hur förhåller du dig till "individen". En del beskriver personer slentrianmässigt i sin forskning. Andra bygger sina kvalitativa resonemang på t ex djupintervjuer där subjekten presenteras och blir till liv genom noggrann följsamhet.
Ännu har mitt medvetande inte vuxit till att kunna förstå den text jag nu läser i ämnet. Men kanske mognar tankar och identitesproblematik i nätforskning faller på plats (någon plats) när mina receptorer inte arbetar med en halvflaska vin.
Morgondagens intellektuella självstympning kommer inte vara bamhärtig. Lite alkohol och världens uslaste film (sex and the city) var det minsta jag kunde dämpa min natt blir till dag ångest med.
Tänk om jag vore Lars Norén och inte skämdes för hemorrojder blandat med extrema draman? Är det självdistans eller personlighetsstört navelskåderi?
I dag utanannonserades tjänsten jag vikarierar på i Kristianstad. Det låter styltat men jag kommer inte på någon bättre fras: Alla goda krafter till platsbanken.
Försöker i övrigt förstå nöjet/charmen/behållningen med att kommentera på Pirate bay. Borde inte fokuset vara kring t ex filmernas kvalité? Istället verkar en kamp pågå mellan olika fildelare som väljer att tillhandahålla i olika format (och kalla varandra puckon). Den ena packar för hårt - så filmerna ryms att brännas på en CD men tydligen går något av nyanserna i ljud och bild förlorade...
Jag har så mycket att lära och så lite tid. En bibliotekarie skall ha arbetat i flera år, ha god litteraturkännedom, vara självständig och initiativrik samt intresserade av nya kommunikationsformer. (Kanske ska man även vara intresserad av webb 2.0 och kunna möta och arbeta med "nya" lärandeformer?) För att stå på de tiotalet ben som en bibliotekarie bör ha, jobba jämt och tjäna piss måste jag vänta tiotalet år innan jag har minsta chans att bli en "riktig" bibliotekarie.
Varför inte va AT-bibliotekarier ett år och sedan bli legitimerad? Eller överge den kommunala bransch som kräver allt men sällan ger tillbaka tusenfallt?
Bibliotekarievänner som webbredaktörer och support åt telenor... Är det ett alternativ? Men vad hände med demokratipatoset som fick oss att studera teorier om informationsflöden och kulturpolitik?
torsdag 2 oktober 2008
Oberoende & tack för kaffet
Någon gång skall Timbuktu få tillbaka något av allt de jag lånat av honom. Oberoendeframkallande och tack för kaffet. Eller betalar jag tillbaka i ett oändligt system av solidariskt tillgängliggörande? Mina tankar, föreläsningar och krönikor är kanske ett bidrag som i någon avlägsen kedja når fram till Timbuktu.
Halvslummer på brun manchestersoffa och lyssnar på Tack för kaffet om och om igen. Sedan ännu en tupplur och min hjärna är en ballong som något ondsint antiintellektuellt virus stuckit hål på.
Tack för kaffet. tack för kaffet. Jag vaknar och nu får den gå på repeat samtidigt som jag dricker sesammjölk med äpple. I Ordfront har ju den hemlige kockens författare sågat soyamjölken som en industriprocessad produkt med tillsatser. Inte för att det står annat än oskalade soyabönor och vatten på mina paket men jag drar ändå fram mixern, frukt och frön. Så nu är det kanske rent i svalj och magsäck. Hjärnan däremot hänger inte på den kalcium och järnrika kicken utan fortsätter styra blicken mot regndroppar på fönsterblecket.
Tack för kaffet. Tack för kaffet. Min tanke är att textraderna och musiken skall rädda mig som förut. Att skönsångaren som rabblar västerås, svedala och gislaved skall erbjuda arbetet med min nästa krönika en struktur som min hjärna inte förmår. Där bor tomtar, cyborgare och just nu ändlösa akademiska resonemang om hur maskin, djur och människa blir en enhet. Nya kryss över nya kartor som inte är postkoloniala uttryck för viljan att återvända till samma uniforma rädsla.
onsdag 1 oktober 2008
Utbildning eller kultur
Joacim Hansson skriver om folkbibliotekens stora förtroende och små resurser (McBibblan) i ordfront oktober/november. Istället för att tänka på hans övergripande resonemang stannar mina tankar vid påståendet att "Stora delar av bibliotekens verksamheter styrs mot att passa den formella skol- och utbildningssektorn, där det finns mer pengar än inom kultursektorn."
Kanske ligger här en del av svaret på varför folkbiblioteken i så liten utsträckning satsar på att välkomna barnen på deras egna villkor och svara mot de behov som ligger utanför läsfrämjande (amen) verksamhet.
Genom att med radikal verksamhet och PR inför barn och unga riva de mentala murar som styr vår rutinbetonade verksamhet kan vi bli det frirum som de unga behöver. En plats med levande kompasser och bibliotekarier som söker upp - inte väntar på de fåtal som har frökens uppdrag att skriva om Anne Frank.
Utbildning, skola eller kultur? Jag lägger kreativitet, öppenhet och gränsbrytande i den senare vågskålen.
Kanske ligger här en del av svaret på varför folkbiblioteken i så liten utsträckning satsar på att välkomna barnen på deras egna villkor och svara mot de behov som ligger utanför läsfrämjande (amen) verksamhet.
Genom att med radikal verksamhet och PR inför barn och unga riva de mentala murar som styr vår rutinbetonade verksamhet kan vi bli det frirum som de unga behöver. En plats med levande kompasser och bibliotekarier som söker upp - inte väntar på de fåtal som har frökens uppdrag att skriva om Anne Frank.
Utbildning, skola eller kultur? Jag lägger kreativitet, öppenhet och gränsbrytande i den senare vågskålen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)