SKL ger upprättelse. Shit, vilken grej!

För en och annan dinosaurie i engagemanget för bibliotek 2.0 i Sverige kommer Sveriges kommuners och landstings dokument för råd kring användning av sociala medier att få smilbanden att rycka. Trots att det är jurister som skrivit regelsamlingen är tonen lugn och man ifrågasätter inte om kommuner och landsting skall använda sociala medier. Istället diskuterar man på vilket sätt det är lämpligt och förenligt med kommunernas juridiska åtaganden.

I Bromölla 2008 försökte jag, med stort engagemang från min dåvarande chef Mia Persson- Fröjdh, att använda sociala medier inom en rad områden som låg på hennes bord som kultur, biblioteks och turistchef. Nu kom vi inte mycket längre än grundläggande internutbildningar kring IT i praktiken och att starta konton åt biblioteket på Facebook och Myspace. Därefter sa det ganska snart stopp.

IT-gruppen i Bromölla kommun beslutade att kontona skulle stängas ner, just med hänvisning till marknadsföringsfrågor och oklar juridik (här finns beslutsprotokollet).

Redan på första sidan av det dokument som nu Sveriges kommuner och landsting producerat med riktlinjer, nämns Facebook och MySpace som exempel på platser där man kan ha aktiviteter. Man konstaterar också att

"Allt fler kommuner använder sociala medier för att kommunicera med medborgarna, eftersom det är ett snabbt och enkelt sätt att nå fram och skapa dialog."

Ungefär detta satt vi och sa för två år sedan och kritiserade bromolla.se för att den var just bara en anslagstavla och inte ett verktyg för kommunikation med medborgarna, våra uppdragsgivare.

Längre fram i texten klargörs att en arbetsledare eller liknande skall godkänna en medarbetares kommunikation i tjänsten med hjälp av sociala medier. Även på denna punkt var alltså kulturförvaltningen rätt ute i Bromölla. Aktiviteterna var förankrade hos chefen och alla medarbetare hade tillgång till inloggningsuppgifterna och därmed möjlighet att redigera och bidra med information.

Juristerna beskriver även att personligt färgade bloggar kan vara lämpliga att ha länkade till de kommunala webbplatserna. Politiskt aktiva i beslutsposition är exempel på sådana bloggare med allmänintresse i kommunen. För dessa råder juristerna kommunen att ge en extra innehållsdeklaration under länken för att tydliggöra att det är en enskild politikers grubblerier man klickar sig vidare till.

Kan det vara så här common sense? Vad har diverse byråkrater använt sin minimala makt till att trycka ner biblioteks och informationsarbetare för? Antagligen p g a den kraft som finns i de sociala medierna och som den förändrade formen av informationsspridning ger upphov till. Medborgarna kan snabbt begära, föreslå, beskriva, påverka och diskutera de kommunala tjänsterna. Som bekväm och högdragen webbredaktör eller IT-chef kanske det känns snöpligt att nu inte längre få vara ensamma om megafonen och informationsspridningen?

Vidare exemplifierar juristerna med att man kan vilja kontakta ungdomar via facebook för att kommunicera kring ett evenemang. I Bromölla fanns tankar på att utveckla ett ungdomsbibliotek utifrån explicita önskemål hos användargruppen. För detta var tanken att t ex Lunarstorm, som då var jättestort i Bromölla, skulle användas för att skapa intresse och engagemang för projektet. Även detta gick om intet p g a IT-styrgruppens rigida strypande av webbaserad kommunikation mellan tjänstemän och medborgare.

Ytterligare ett exempel i skriften är att turistchefen kan blogga, på den egna eller en extern webbplats. I bromölla föreslog jag att vi skulle marknadsföra kommunen via FlickR och att lokala konstnärer skulle få hjälp av kommunen att marknadsföra sig på sociala forum.

Hade Bromölla varit en trevligare och mer expansiv kommun i dag om man då hade haft dessa centrala riktlinjer att dunka i huvudet på tjurskalliga, tyvärr ganska okunniga IT-styrgruppsledamöter? Hur långt hade kommunen kunnat nå om de utvecklat dessa tjänster från 2008 fram till i dag? Ser vi på egna nätverkanden, föreningars och politiska partiers är det lätt att inse att om vi hade legat i dvala under den här perioden hade en förfärlig uppförsbacke legat framför oss för att nu kunna ta vårt ansvar och bygga upp fungerande kommunikation mellan kommunala förvaltningar och olika delar av lokalsamhället.

Härmed måste vi fortsätta följa utvecklingen från kommunernas sida. Förändrar de sitt beteende nu när de fått riktlinjer och grönt ljus för aktivare arbete med medborgardemokrati?

Svaret är inte givet, många bibliotek har i dag fortfarande en lång väg att vandra innan de upptäcker rikedomen som den sociala webben kan ge i verksamheten. Och om vi som informationsintresserad yrkesgrupp inte sköter våra verksamheter i detta avseende, varför skall vi då vänta oss att kommunledningen eller socialkontoret gör det?

Om man flyttar sig till grannkommunen, Kristianstad fanns där öppet kritiska för att inte säga chauvinistiska stämningar mot mig som bloggande bibliotekarie, samt mot mina svar på frågor i dagspressen angående bokfestivalen:

"Det politiska och samhälleliga engagemang som flera av ungscenens medverkande visade, saknade Lina Ydrefelt i det vuxna programmet.- Litteratur är politik, och inte minst skönlitteraturen visar vad som är på gång i samtiden. Då tycker jag också att en festival bör innehålla litteratur som diskuterar och pekar på de frågor som står på agendan. Nu känns programmet på vuxensidan som något som alla tycker är ok, ja, närmast ofarlig. Vi borde kunna sträva mot samma mål, och inte särskilja programmen så mycket åt. Kanske kunde bokfestivalen åtminstone bli halvfarlig?"

På denna punkt uttrycker sig Sveriges kommuner och landsting enligt följande:

"Lagregleringen geroffentligt anställda samma skydd som alla andra medborgare. En offentligtanställd kan således fritt ge uttryck för sin uppfattning rörande den egna myndighetens eller annan myndighets verksamhet, såvitt tystnadsplikt inte gällerför uppgifterna. Skyddet för yttrandefriheten innebär att en myndighet inte fåringripa vare sig formellt eller informellt mot någon för att han eller hon har använtsig av sin grundlagsstadgade rätt att yttra sig i massmedier eller på annat sätt ge uttryck för sin uppfattning. En myndighet får inte heller försöka motarbeta att denanställde använder sig av sina rättigheter. En arbetsgivare får således inte genomgenerella uttalanden eller genom kritik i enskilda fall försöka påverka arbetstagaren i fråga om det sätt på vilket yttrandefriheten används."

Att föreslå förändringar och förbättringar i bibliotekspraktiken och göra detta med nedslag i den egna verksamheten är således tillåtet på en blogg. Det är också (självklart, egentligen) tillåtet att i Kristianstadsbladet uttala sig om att vuxensidan av bokfestivalen bör tuffa till sig och ta efter ungdomssidans intentioner. Att uppmana anställda att "hålla åsikter inom förvaltningen" är således inte förenligt med yttrandefriheten. Man har rätt att i massmedia och sociala medier diskutera en kommuns service och evenemang. Att detta ska göras på ett sakligt sätt är däremot en pågående diskussion om etik och lämplig informationshantering samt biblioteksmanagement.

Skulle livet varit enklare för biblioteksarbetare om Sveriges kommuner och landsting vaknade ur sin dvala långt tidigare? Absolut.

Skulle Bromölla kommuns service och trivsel kunnat öka mer under de gångna åren om inte IT-ledningen motarbetat kulturförvaltningens arbete med den sociala webben?

Hade mitt liv som bibliotekarie varit mer framgångsrikt om jag haft denna rapport och detta regelverk med förtydliganden under de gångna åren? Ja, det tror jag.

Bitchiga föräldrar provoceras av ungas multitasking

När man tröttnat på att övervaka ungas nättrafik för att spåra olämplig information, utlämnande av personliga uppgifter eller bilder samt kontakter med okända, då flyttar man fokus till nästa provocerande faktor. Multitasking är uppenbarligen skitfarligt för barns hjärnor.

Om man samlar en skolklass och lyssnar till vilka regler de ställer upp för teknikanvändning kan man inte dra någon annan slutsats. För vi som vuxenvärld borde väl ha rätt när vi i en så överväldigande majoritet avfärdar en vitt utbredd form av mediekonsumtion? Vanligt är att barn och unga beskriver att de inte får chatta och titta på film samtidigt. Men ännu vanligare är att man inte får lyssna på musik, chatta och göra läxorna samtidigt. Hjärnan är tydligen en ömtålig, lättstressad muskel som bara kan hantera franska glosor i tystnad och solitär(ism?).


Föräldrarna har stöd att hämta i Current Health 2 (Feb2010) där några forskare från Stanford university skriver "People who multitask-for example, writing a term paper with a basketball game on TV and an IM conversation going while also checking what's happening on Facebook-may be better off just doing one thing at a time." Resonemanget skulle vinna på att anknyta till uttrycket "attention deficit" mental syndrome som beskrevs i New Atlantis: A Journal of Technology & Society 2008 (pdf).

Men Jackson et al som med stringens presenterar sina resultat om hälsa och Internet, mobiltelefoni och TV-spel finner andra förhållanden. De resonerar i sitt paper Children’s Information Technology (IT) Use And Their Physical, Cognitive, Social and Psychological Well-Being (som de presenterade under 2010 Fourth International Conference on Digital Society i februari) annorlunda kring just välmående och IT-användning.

För dem är fokus också kunskap, kognitiv utveckling och god hälsa i relation till ungas IT-användning. De menar dock efter genomförd studie att: "Videogame playing was positively related to visual spatial skills and internet use was positively related to reading skills. Cell phone use was moderatelyrelated to social self-competence"

Författarna hade använt sig av "Hierarchical regression analyses were used to test the hypothesized relationships between IT use and (1) body weight; (2) cognitive outcomes; (3) social outcomes; and (4) psychological outcomes, controlling for sex, race, age and household income."

Sammanfattningsvis menar sig forskarna kunna bekräfta positiva effekter av olika teknikanvändning. De skriver:

"Equally important is the absence of any evidence of negative effects of IT use. For example there was no evidence that IT use is related to body weight when other factors that influence body weight are controlled (e.g., age, race, household income). There was no evidence that playing videogames was harmful insofar as detracting from desirable outcomes (e.g., social self-competence, selfesteemselfesteem). And there was no evidence that IT use detracts from school performance."

Obs: "No evidence that IT use detracts from school performance"...

Att använda flera former av sociala medier samtidigt som man utför skolarbete är i dag ett etablerat sätt att arbeta på. Hur mycket intryck vi kan hantera och under vilka premisser vi presterar mest och efter förutsättningarna kvalitativt kan inte i skolan eller hemmen avgöras med en snabb fix i form av regler för hur många intryck ett barn får utsättas för under en viss period. I likhet med livet i stort bör stressnivå, prestationsgrad och välmående vara avgörande. Kvantifierande av samtidiga upplevelser ger inga automatiska svar.

Att göra läxor och chatta samtidigt borde vara så simpelt att förstå. Vilka barn tycker om att enbart arbeta ensamma eller i grupp? Många gånger behövs de sociala relationerna som en pågående process under inlärning eller informationssökande. Att se dessa aktiviteter som ensamarbete är bara märkligt.

Kulturkonsumtion kommer heller aldrig stelna i en för femtiotalister lagom fattbar form... Kanske stänger biograferna och framtidens samhällsmedborgare vara betydligt kognitivt rikare genom sitt myckna rollspelande i virtuella världar eller övningar i simulatorer av olika slag. Hjärnor blir trötta, av olika orsaker. Vuxna kanske inte klarar att manövrera den informationsmängd som yngre, mer vältränade mediekonsumenter gör, men unna dem lite tillit och frihet att utröna sina egna styrkor och begränsningar...

Och vad gäller multitasking i stort. Varför är medieanvändningen så mycket värre än IRL-aktiviteter? Vilken småbarnsmamma kan lyssna och jobba med mindre än fem akut viktiga signaler till medvetanden på gång samtidigt? Och hur skulle några bloggar, icke skrivna av väletablerade priviligierade it-män, bli till utan multaskande kvinnor som lagar middag, för samtal med sina barn och lagar middag samtidigt?. Nej, fuck, jag menar bloggar samtidigt.

Vegansexualitet och skapandet av en starkt negativ diskurs på sociala forum

En radikal djurrättsorganisation, Djurrättsalliansen, avslöjade i vintras de dåliga förhållande som grisar, blivande julskinka, lever under (rapport av ekot). Denna och den mer etablerade organisationen Djurens rätt (som t o m får snacka med kronprinsessan) har traditionellt bestått av olika falanger djurrättsaktivister med differentierad syn på etiska grundantaganden till varför köttkonsumtion är fel. Först på senare tid har relationen mellan feminism och djurrätt blivit mer offentligt känd. Detta mycket beroende på Lisa Gålmarks arbete och hennes bok Skönheter och odjur.

Gålmarks analyser känns igen i artikeln Vegan Sexuality: Challenging Heteronormative Masculinity through Meat-free Sex. En studie av veganers val av sexualpartner i New Zealand som för forskarna Potts & Parry utmynnar i en beskrivning av hur den aktuella gruppen på olika typer av sociala forum beskrivs och konstrueras som

"(sexual) losers, cowards, deviants, failures and bigots".

De mycket starka reaktionerna gjorde att man sökte svar på vilka maktstrukturer som utmanades av veganers val av sexualpartner och livsstil. Upptackten till skapandet av en stark negativ diskurs kring veganism och "vegansex" hade sin upprinnelse i uppmärksammande av att veganer ofta sökte sexualpartner som även de var veganer. Man ingick i relationer med andra personer som valde att leva i avståndstagande från grym behandling av djur och köttkonsumtion.

Denna beteendestruktur bland veganer väckte starkt motstånd och författarna beskriver hur traditionell västerländsk maskulinitet hör samman med bland annat köttkonsumtion och att detta utmanande av den hegemoniska heterosexualiteten (som bygger på olika former av vedertagna maskuliniteter och skeva maktförhållande mellan genusen, se t ex Connell ) var vad som utmanades genom veganernas livsval. Författarna skriver:

"The extensive media hype about (and public response to) vegansexuality was predominantly negative and derogatory towards "vegansexuals" and vegans/vegetarians. A particular aggression was evident in online comments by those positioned as heterosexual meat-eating men."

Frågan är hur stort utrymme som finns att analysera öppningar och förändringsbenägenhet i olika typer av maskuliniteter, och framför allt om man kan tänka sig en framtid med erroderad hegemonisk maskulinitet där såväl homosexualitet som veganism blir möjliga delar av identiteten.

Djurrättsrörelsen har haft framgångar och en av djurens rätts medlemmar Ludvig Lindström (som även varit s k levande bok på Malmö stadsbibliotek) uppmärksammades när han blev utsedd till Europas sexigaste vegan. Han har även suttit i en bur i centrala Stockholm för att protestera mot djurhållningen. Inte bara ett utmanande av maktförhållandet mellan olika djur utan även ett sätt att tänja på mansrollen?

Ludvig Lindströms poserande och aktioner är på ett ytligt plan inte ett vedertaget sätt att uttrycka maskulinitet. Dock är det på ett mer allmänt, vardagligt plan svårt att vara vegetarian i t ex ett mansdominerat yrke i dag.

Även i informationssfären är det matindustrins mål som styr centrala aktörer och propaganda för mjölkkonsumtion ses inte ens som reklam i dagens skolor. Ej heller håller man aktörer som Svensk köttinformation (som ägs av industrin själva och därmed är en intresseorganisation) utanför det man kallar objektiv informationsförmedling.

Veganism är ett känsligt ställningstagande och det syns såväl i pro-djurrätts som i pr-köttkonsumtionsdiskussioner på sociala forum. Vilka avsändarna är på institutionella hemsidor och på sociala forum är viktigt att uppmärksamma. Å ena sidan har vi sociala mobbar och sociala geniala grupperingar, å andra sidan har vi betalda lobbyister och chattrare som inte torgför sina uppdragsgivare...

(Kul är i alla fall att dokumentären Food Inc nått Sverige...)

Traditionellt bibliotekariekunnande, sociala medier, danska föregångare och folkbibliotekens fega nätinitiativ

Att hantera och integrera sociala medier i kunskapsförmedling bland informationsspecialister bör leda till många dispyter med grund i kunskapsteoretiska resonemang. Enbart genom att ha ontologiska diskussioner kan vi förklara och kvalitetssäkra vårt informationsarbete.

Att vända sig till välbekanta, trygga och upplevt säkra former för kvalitetssäkring är ingen god väg för att tillgodogöra den mångfald vägar till kunskap som finns i dag. Det är inte heller ett demokratiskt gödande att vända sig tillbaka mot gammalmodiga / traditionella former för information literacy / kompetens.

Genom ett radikalt tänkande där vi på allvar tar till oss rönen om en majoritet av befolkningen som bärande av viktiga pusselbitar i vårt nyfikna strävande efter att förstå eller försvåra tolkningen av olika ämnen kan vi kullkasta ett förtryckande kunskapsbegrepp och postmodernistiska berättelser om värderingsinfluerad s k objektivism blir möjligt.

Arbetet med att diskutera hur information och kunskap skall utvinnas ur sociala medier pågår i forskarsamhället och borde få betydligt större plats bland yrkesverksamma bibliotekarier. Att tjänster som technorat, Google blog search & Blogpulse är till god nytta i återvinnandet av bloggbaserad gemensam kunskap (Geetika Lakshmanan , Martin Oberhofer i IEEE Internet computing mars/april) är t ex välkommet. Mycket behöver göras men dessa publikt inbjudande tjänsterna är välkända och välanvända.

För samhällsvetare och humanister som är kritiska mot hegemeoniska sanningsbegrepp är den sociala webben en revolution olik alla andra upror mot makt och totalitära berättelser vi tidigare upplevt. Denna form av kollektivt kunskapande leder dock även till mycket kritik och uppmärksammande av gruppers styrka ifråga om medvetna försök att sprida rykten etc. Men samtidigt är den ideologiska våg som hävdar de sociala forumens kunskapsmässiga värde också starkt påtaglig. Kanske har detta bland annat med medelklassens (och framför allt mäns) deltagande i produktionen av texter och samtal i gemensamma forum att göra. Ju mer familjära inflytelserika grupper känner sig i digitala landskap desto mindre kan riskinspirerad mystik och avfärdande marginalisera massans röster.

Men den sociala webben kan också fragmentiseras och olika sociala nätverk växa i anseende och neka tillgång till sina kretsar. Medelklassens makt över det fria ordet kan därför pågå även med en starkare social webb. Sambanden är naturligtvis inte lika enkla men en del nätbaserad opinionsbildning påminner om etablerad dagsmedias och i dessa fall kan även en amatöranalytiker sätta röda ringer kring olika personer och t ex tankesmedjor som kan liknas vid redaktörer (eller kanske dirigenter som skickligt skapar stora grupper av budbärare på diverse allmänna sociala forum).

Ifråga om kunskap och trygghet att använda sociala medier i kunskapsförmedling och informationstillhandahållanden bör vi gemensamt hjälpas åt för att inte söka enkla metoder och mätbarhet. Kvalitetssäkring av dynamiska miljöer kan inte ske med hjälp av den förenklade postpositivism som bibliotekarier i dag lutar sig mot i sitt arbete med fysisk facklitteratur och webbplatser med institutionella avsändare. Geetika Lakshmanan , Martin Oberhofers artikel Knowledge discovery in the blogosphere,
som refererats ovan, visar hur begrepp och metoder som främst har kvantitativa grundförutsättningar och sin idégrund i traditionell textanalys nu återanvänds i kampen med de sociala medierna. Artikelförfattarnas sammanförande av ett par olika undersökningskriterier i algorithmer för att ge överblick över trender, tyckanden och återkommande uttryck i bloggar är intressant och ger gemensamt bättre möjlighet för personer att följa bloggarna trots deras stora dynamik och krav på ständiga uppdateringar från informationssökarens sida. Men verktygen förefaller ändå trubbiga. Författarna återkommer till välkänd teori inom informationsåtervinning. Spårande av populära ämnesord, sökningar och rankning. (Författarna uttrycker att de använder "three prominent techniques that are frequently applied to discovery in blogs - clustering, matrix decomposition, and ranking".)

Trots dessa invändanden är även texter där man efterlyser nycklar och system för att närma sig kunskapsmassorna intressanta. Varken relativism eller strypande av kreativitet med sanningsanspråk och hierarkisering leder till "målen" d v s tillgodogörande av kunskapsmassorna som produceras genom sociala webben. Utvecklingen av den semantiska webben pågår och måste följas. Inte för att hålla bibliotekariers slitna tesaurus-fana högt utan för att tvärtom värna om ett flytande sanningsbegrepp. Att frenetiskt försöka sortera och bringa ordning i en mångfald informationsbrunnar är bra, men inte om det präglas av förgivettaganden om att kvalitetsbegreppet skall se likadant ut i en digital tid som i en åttiotalsmiljö.

Om man återvänder till redan nämnda taktiker för att skapa överblick och större samsökningsmodeller kan vi också finna att detta inte behöver vara en motsättning till att bejaka och behandla olika informationsvägar med respekt och öppenhet. Bibliotekarier måste i dagsläget, medan kunskapsteoretiska diskussioner blir alltmer av nöden, ha rätt att falla tillbaka på klassiska metoder för kvalitetssäkring i sin presentation av olika resurser. Att däremot osynliggöra eller bortse från stora gruppers gemensamma informationsarbete är inte acceptabelt. Det må vara besvärligt att presentera olika resurser med stora differenser i uppkomst, spårbarhet och avsändare. Men i det danska projektet TING kan vi få inspiration till hur man börjar ta steg mot att inte diskriminera alternativ till bobliotekskataloger, institutionella hemsidor och klassiska referensverk.

TING (se även En okuvlig bibliotekarie: Århus plus Köpenhamn= Ting. Siktar på The pervasive library) eftersträvar att erbjuda användarna en mångfald informationsingångar, publicerade på ett överskådligt sätt samtidigt som avsändare och typ av informationstillgångar blir begripligt. Trots den stora upphandling av ny nätservice till biblioteksanvändare i kommunerna har man inte styrkan och självförtroendet att samtidigt ta tillfället i akt och finna radikala former för integrering. Exempel på steg i den riktningen finns. Men att alltid presentera resurser från den sociala webben som alternativ, tydligt hierarkiskt underordnat t ex opacen är näst intill patetiskt.

Det är inte alls utopiskt att använda traditionella bibliotekarie-skills och kombinera detta med en öppenhet mot olika former av informationsproduktion. Snarare blir den stora utmaningen att utbilda användare och ha en tillräckligt god pedagogik för att användarsamhället skall ha tillgång till flera informationsvärldar och kritiskt kunna använda dem alla.