Natur-kultur dog med en suck

Utan att alls närma oss cyborgdiskussionen skulle jag kunna berätta en ny narrativ om det första årtiondet på 2000-talet. Ett enormt skifte i de viktigaste akademiska striderna och i vår egen självförståelse. Denna mittpunkt är nu politikens och allmänhetens krigsfält.

Natur-kultur

Blev ersatt av

*Natur-digital

*naturligt-digitalt

*riktigt liv- digitalt

Från digitala till IRL-vänner

Jaha. Så här ser jag ut i Norge. Det känns fantastiskt bra och kul att alla är norska kollegor. På det viset vänjer jag mig snabbt vid norskan och hör ett annat sätt att tala om bibliotek än det jag är van vid. Folk är mycket glada. Är det för att vi är på en fin konferensanläggning eller är det för att de älskar att vara bibliotekarier?

Heidi, från Fylkes bibliotek, har jag nu träffat IRL. Är det inte märkligt att slutligen möta människor som man haft lång kontakt med på facebook eller via mail? Det mest intressanta är väl hur svårt det är att hitta ett sätt att prata med varandra, det som funkade som ett rinnande vatten den digitala vägen.

En gång har jag mött Elza Dunkels, efter en av Medierådets föreläsningar. Allt jag sa var hej och att hennes föredrag var bra. Jag stod där öga mot öga och kunde sagt något av det jag tycker är intressant med hennes forskning. Istället stod jag och stirrade som om jag hade mött Jesus.

Samma sak när vi jobbade med feministiskt initiativ. Jag och en fin bibliotekarie, Marie, skulle ha ett Malmö-möte dit Gudrun Schyman skulle komma. Vi skar frukt och kokade kaffe i en vanlig etta på Möllan. Ringklockan pinglar och där står Gudrun. Vi började skratta hysteriskt både jag och Marie. Det var så surrealistiskt.

Nu har jag i alla fall lovat mig själv att krama Elza och Gudrun om jag någonsin träffar dem igen (och de vill).

Just nu presenterar jag mig som "Lina, frilans" när de andra säger vilka bibliotek de kommer ifrån. Regionbibliotek Kalmar kan jag ju inte säga när jag bara gör ett projekt åt dem. Ändå är folk nyfikna på mig och verkar ha respekt för mig trots att de bara sett min programpunkt hittills. Det är så skönt. Jag är en människa igen, en bibliotekarie och steget ut i det underbara livet får jag tacka Hedmark Fylkeskommune och Ståsted 2.0 för.