Utan kropp ej längre SF

The stakes in the border war have been the territories of production, reproduction and imagination

Donna Haraway

(I Socialist review, 1985. Reprinted i Feminism/Postmodernism)

Cyborgen är en mycket komplex skapelse, idé och konstruktion. Dess kraft som tankeobjekt i en tid när vi lever våra liv fragmentariserade och i olika skpenader beroende på den ”värld”, det forum vi befinner oss i, är påtaglig.

Kanske har cyborgen som tankefigur aldrig varit viktigare än den är nu. Därför är det kanske inte förvånande att Donna Haraways klassiska bok nu kommer på svenska. Att den ges nytt liv trots att dess engelska förlaga hörde 80-talet till.

I dagens DN recenserar Kajsa Ekis Ekman Haraways bok som i svensk översättning heter Apor, cyborger och kvinnor.”Man får dock aldrig reda på vem den här cyborgen är i verkligheten och på vilket sätt vi skulle vara maskiner nu.” skriver debattören & skribenten och det blir med detta citat extremt påtagligt att det är en feministisk recensent utan intresse för gränsöverskridande potentialer i virtuella världar eller blott tvådimensionella sociala nätverksforum som valts ut att recensera ett verk med explosiv idéhistorisk sprängkraft här och nu.

Ja, Ekis Ekman har läst boken och skriver om den. Men dess potentiella kraft som överskridare av de decennier som ligger mellan dagens cyberspace och det 80-tal som den skapats i fångar recensenten inte. För Ekis Ekman är Haraways bok en bland andra som tillför feminismen energi.

”Alla datanördar som exalterat ropar ’äntligen’ efter att ha läst cyborgmanifestet syftar inte på en seger över kapitalismen, utan över vad de uppfattar som fångenskapen i sina kroppar och beroendet av kvinnan.” I ingen annan del av Ekis Ekmans text blir det så här påtagligt hur ur fas hon är med det ämne hon skriver om. Datanörden existerar inte och är en konstruktion som definitivt inte har med Haraways klassiska verk att göra. Det är samhälls och beteendevetarnas möte med digitalt skapade kulturer som kräver en ny läsning av alla klassiska verk om identitet, sexualitet och förtryck. Foucault i dag är inte vad Foucault var före Internets utbredning. Disciplineringen av människan tar sig nya former och flykten från densamma har möjliggjorts genom den mångfald kulturer, uttryck och kommunikationsmedel vi skapat. Artefakten som möter mänsklig vävnad: Cyborgen är en kraftig symbol, ett viktigt verktyg för att kunna förstå vår samtid.

Ekis Ekman skrattar åt de diskussioner som Haraway återger kring forskningen om apor. Det är antagligen ett befriat skratt från en traditionell feminism som fortfarande lever med natur och kroppar som objekt för fantasi och studier.

Men det är inte i denna verklighet Haraway är central. Hennes sprängkraft i de djupa diskussioner som pågår kring överbryggande av kön och genus, de strider om huruvida vi kan vara hela utan våra kroppar, leva och skapa utan dem. Ingen av dessa diskussioner har Ekman följt upp. (Några timmar vid datorn hade kanske kunnat ge skribenten en aning om vad hon gav sig i kast med och hindrat missuppfattningen att Haraways verk är en klassiker för SF-älskare och ”datornördar”.)

Wake up Dagens Nyheter. Cyborgdiskussionen är mer än levande och översättningen av Haraways bok är en logisk följd av de strider som nu utkämpas – utan kropp – kring klass, kön och etnicitet. Bildtexten ”Venus som robot – en ny kvinnas födelse” är nästan smärtsam att mötas av... Eftersom den gör så mycket våld på de årtionden av diskussion och samhällsvetenskaplig forskning som ligger mellan SF-nostalgi och nuvarande erroderade gränser mllan kött, idéer och IT.

Se även mina tidigare bloggposter i ämnet: Från cyborgs till Inforgs, Reflektioner /.../, How do I know I´m an inforg, Cyborgs

Stigendals vandring mot en gränsöverskridande mötesplats (?)

...är ett bibliotek en verklighet i form av hus, samlingar och personal, men det är också bärare av betydelse. Det förknippas med bildning, men också bland annat frihet, lugn och ro. Det symboliserar något annat än det som har med byggnaden och böckerna rent materiellt att göra. Det är därför inte bara byggnaden och böckerna som får människor att söka sig till biblioteket. Det beror också på det som biblioteket symboliserar.
Stigendal, s. 23

Det sägs i Nickel and Dimed: On (Not) Getting by in America att man kan se på fötterna och i munnen vilka som lämnats vid sidan om. Är det denna form av utanförskap som Stigendal diskuterar i relation till folkbiblioteksverksamheten? Eller är det en analys utifrån idéer om kulturellt kapital och stigmatiserande processer vid sidan av materialismen?

Tidigt i Stigendals redogörelse kommer begreppsparet Gemeinschaft och Gesellschaft in. Med valet av Tönnies begrepp har författaren valt kraftfulla verktyg att belysa bibliotekets funktion med. Men medan han snabbt förflyttar sig till konservativa och liberala välfärdregimer liksom integration och EUs definition av utanförskapet... Så stannar jag i närhet och distans: Gemeinschaft och Gesellschaft. Omsorg eller kvävande närhet? Kundorientering och funktionalitet eller uteslutande marknadsretorik?

Ja, biblioteket inbjuder till en form av gemeinschaft, inkluderande verksamhet genom att finnas i människors närhet, genom att erbjuda personliga möten och ledsagande i informations och kunskapsvärldar... Och visst. Biblioteket erbjuder gemenskap i form av gesellschaft genom att vara en institution bland andra. En plats där du kan vara en anonym individ, en kund som nyttjar de reglerade relationer som den offentliga sektorn byggt. En plats som effektivt bidrar till att hålla dig kvar i samhällsorganismens ordning. Kanske möter jag här Stigendals betoning på att biblioteket som nuvarande projekt bygger på den socialdemokratiska välfärdsstatens grund?

Men om vi startar i folkhemmet och fortsätter vår resa framåt. Då som nu har välfärd betytt inkludering och exkludering. Folkbiblioteket är således inte bara en plats som behöver skyddas från privatisering och en pervers form av distanserad gesellschaft...
Biblioteket är här och nu en institution bland andra som sorterar efter kön, klass och etnicitet. Bemötandet är aldrig detsamma. Gränserna är det inte heller. Den sortering av gränser som författaren strävar efter i sitt mjuka tilltal av intervjupersonerna bryts gång på gång av ofullständiga resonemang.

Eller en mer påtagligt: Diskrimineringen är en institutionaliserad del av folkbibliotekens verksamhet. Hur kan Stigendal undgå att diskutera detta i en skrift om innanförskap och utanförskap på folkbibliotek? Istället är det bibliotekariernas berättelser som relateras till olika teoretiska aspekter på innanförskap och utanförskap. Men vad hände då med den biblioteksluft som andas institutionaliserad diskriminering? Den praktik som är en förlängning av samhällets sorteringsmekanismer... Dess tentakler sträcker sig in mellan hyllorna och präglar bemötande, möblering och planering av verksamheten.Stigendal väljer trots sin teoretisk förankring att resonera i ett ”fritt” landskap där utanförskap och innanförskap är definitioner som vi inte intenaliserat och omsatt i följande praktik:

Barn har aldrig samma rättigheter som vuxna. Deras gränser är strängare, avgränsningen av deras bibliotekssfär påtaglig och toleransen för deras "kultur" och sociala samspel är lägre än för äldre låntagares. På folkbiblioteken likväl som inom andra institutioner är barnens utanförskap större. Barns kultur är alltid mindre värd om den inte kommer till uttryck då en vuxen håller i taktpinnen.
Personer med flera språk är alltid "de andra", en avgränsad grupp med speciella resurser avsatta för sig. Det finns inget "vi" utan deras behov definieras i en etnocentristisk analys att "de" skall bli vi genom att assimileras... Inte inkluderas. Inte bjudas innanförskap. Sin "särart" kan de behålla och erbjuda som exotiska inslag... Mikael Stigendal diskuterar huruvida biblioteket är/kan vara en gränsöverskridande mötesplats men han tassar runt sitt ämne genom att inte tala om konstruktioner eller diskriminering i relation till sina intervjuresultat... Detta trots att han pekar på tolkningen av verkligheten som en konstruktion.

Ja. Personer i utanförskap påtalas som en resurs samhället som inte tas tillvara (se t ex s 37 ff)... Men insikten i och diskussionen om utanförskap som en social stigmatiserande process där bibliotekarierna är aktiva deltagare - den diskussionen saknas.

En mängd intervjucitat passerar och många av dem platta och intesägande. I kvalitativ forskning brukar man annars njuta just av det intervjumaterial som redovisas. Där finns nyanserna, människors känslor och tolkningar. Där når vi personerna som deltagit i studien trots att vi dem aldrig mött. I Stigendals Biblioteket i samhället är intervjusubjekten fantasilösa och med ett fattigt språk. Antagligen är det författarens ansvar snarare än de deltagande bibliotekarierna. Med noggrannt och skarpt urval kan även de stelaste intervjuer återges på ett sätt så att kärnan blir levande och övrigt lämnas därhän.

Stigendal fångar aspekten att biblioteken - om någon institution - står för den genrella välfärden och lika villkor (s. 62). Hur ser den aspekten ut i förhållande till den "outsoursing" av biblioteksverksamheten som t ex svenska boklån AB önskar se? Den privatiserade välfärden (vilken är en motsägelse i sig självt) når aldrig in i Stigendals betraktelse eftersom han själv inte lyckas knäcka nöten vad biblioteken betyder för välfärden.

Polariseringen skola- bibliotek (s. 93) är inte heller "olycklig". Snarare är det väl så att denna polarisering tvärtom är alltför svag. Biblioteken fungerar ofta som grundskolans förlängda arm och behandlar barn och unga just som elever. Även biblioteken blir en fostrande institution snarare än en fristad för lärande och njutning på egna villkor.

Stigendals viktigaste poäng är att kunskapsbegreppet behöver belysas i biblioteksverksamheten. Jag tror att vägen till att "formulera en gemensam retorik" för en gemensam kunskapssyn - som han efterfrågar - är omöjlig att beträda just därför att biblioteken är en plats för olikheter och tolkningar. Biblioteksverksamhet är det som finns i luften, i tankarna, i mötena. Och där måste finnas öppenhet för såväl de besökare som söker en positivistisk kunskapsinhämtning som de vilka önskar flyta med postmodernistiska strömningar och bejaka kunskap 2.0. Och liksom besökarna bekämpar ordningsmakter och ord med strukturalistiska insikter... På samma vis måste biblioteket rymma bibliotekarier planterade i praktik och positivism, liksom personal som bygger nätverk, relativiserar och ifrågasätter den reglerade kunskapens makt.

Nattens bibliotek är omvälvande läsning om bibliotekens kraft i samhällsutvecklingen och här är den fysiska platsen påtagligt berörbar... Men med den som grund köper jag ändå inte Stigendals fysiska bibliotek. Hans slutsatser alltför förankrade i Malmös, Landskronas och Helsingborgs folkbiblioteks/folkhems-betong...

I vår praktik måste vi inse att kunskapen inte längre kan paketeras och fördelas. Biblioteket kan aldrig mer vara just byggnad. Verksamheten kan aldrig mer ha sin bas i "utlån". Bibliotek är inte längre byggnad plus böcker. Någon gång måste vi frigöra oss från de hus och fysiska samlingar vi släpar på. Stigendal är sociolog - men även han ser böcker och byggnader. Vardagsrum för stressade invånare. Snarare än den aura av skapande, upplevelser och ”rörelse” som biblioteket skapar i samhället... Oavsett dess längtan efter gemenskap i form av gemeinschaft eller gesellschaft.

Galla i debattens spår

Tåtassande i rosa plastisock har fått många intressanta svar. Jag fortsätter mitt eget argumenterande

Hoppas någon orkar skriva om censuren i Bromölla. Den var signifikant för hur svag biblioteksdebatten och dess intresseorganisationer är.Vi arbetar för yttrandefrihet. Men när vår egen verksamhet censureras (digitala bokbål) då öppnar ingen käften. Som barnbibliotekarie i Bromölla får man se sitt arbete förstöras utan att Svensk biblioteksförening eller DIK agerar.Vad betyder det? Jo, att den yrkeskår som arbetar med yttrandefrihet skiter i censur när den drabbar ett mindre folkbibliotek.När kommer denna händelse få de proportioner den förtjänar?Och när får vi som trollar med knäna fem kronor för att göra vårt arbete med ungas internetanvändning lite lättare?

i en ny bloggpost:
Trolla med knäna. Jo vad jag menar är att när jag som bibliotekarie utbildar grundskolelärare i barn och ungas nätanvändning - då ingår det inte i min tjänst utan skolorna ska betala till biblioteket för mitt arbete där. Bibliotekarier lånar ut böcker, stämplar böcker, har sagostunder. Men utbildar om informationsresurser, unga och nätet. No way.

När jag söker pengar för att arbeta med communitys - med såväl ungdomar som bibliotekarier - då möts jag av svaret att detta inte med säkerhet är något som hör hemma i biblioteksvärlden. Här kommer verkligen trolla med knäna - begreppet återigen in: Att arbeta med communitys och skönlitteratur som en enhet - på egen hand blir då att bestiga berg istället för att njuta av ett skiftande informations och kulturlandskap som finns till hands för att utveckla vårt arbete med barn och unga...

Att bygga sociala nätverksforum med högstadieklasser utan någon resurs i form av pengar eller tid... Det är kul. Kanske. För någonstans vill man att ens arbete ingår i en större väv av gemensamma insikter, mål och mening.

Och så kommer biblioteksföreningens önskemål om att staten skall bestämma att vi ska fortsätta låna ut böcker, skapa skolbibliotek (fysiska med mycket böcker. Om kompetens att arbeta med dem... nja.) och samla litteratur i lador... Fjärran från den komplicerade informationsverklighet som bibliotekarier har insikt i.

Snälla Kulturrådet sluta inte skicka böcker som skänks bort eller t o m bränns. Ja, låt oss tala ur skägget: Smal litteratur som stödköps kastat i soporna eller tas hem av personalen. Åke jävel säger ju fan. Morfinbekännelser är inget som våra låntagare har intresse av etc etc etc.

Å ena sidan: Nationell bibliotekspolitik.

Men å andra sidan: Beslutsfattare och biblioteksföreträdare som lever i nutid, i den komplicerade informationsverklighet vi befinner oss i. Personer som i likhet med KK-stiftelsen och Medierådet fattar att nätkulturer är väsentliga för dagens och morgondagens lärande och kultur.

Skönlitteratur i fysisk form, skapande språk på bloggar, kulturella uttryck i form av bilder på sociala nätverk... Låna ut böcker. Arbeta med sociala nätverksforum. Men lås inte in oss i ett hörn som har en annan kompetens än 80 poäng barn och ungdomslitteratur. (Ja detta är en viktig aspekt att lyfta gentemot biblioteksföreningens kampanj).

Svensk biblioteksförening och Kulturrådet (m fl) borde ta lärdom av amerikansk biblioteksdebatt och biblioteksverksamhet... Vi bör arbeta utifrån den verklighet vi befinner oss i - mot bestämda mål. Men inte leva i några illusioner om att vi kan försvara vår existens genom att skrika

"Biblioteken behöver kärlek"

Som att vi inte vore personer i världens skarpaste profession med tillgång till makt: Den makt som kunskap om information, debatt och litteratur ger.

Ge mig inte kärlek.

Ge mig schyssta arbetsvillkor. Ge mig datorer, kvällsöppna bibliotek, intresserade politiker och surftid istället för lästid.

Ge mig en biblioteksförening 2.0 som inte bönar för bibliotekens existens utan talar om att vi är viktiga för infrastrukturen i form av information och kultur...

Ge mig en biblioteksförening som inte är total-kåt på det fysiska rummet och aldrig yppar något om bibliotekariers kompetens eller det fria ordets makt.

CH i Expressen

Hermansson skriver:

"Library lovers upplever jag som en gigantisk felsatsning eftersom alla de argument som Britta Lejon på ett oengagerat sätt rabblar upp i Expressen (30/7) redan är kända av målgruppen politikerna."

Oengagerat lika med "copy and paste".

"Varför satsa så mycket pengar på en massa rosa knappar och annat skräp som delas ut till allmänheten? Varför anlitades inte bibliotekarier, forskare, författare och intellektuella för att skriva artiklar och bedriva opinion i biblioteksfrågor? Det hade givit ett bättre och mer effektivt resultat."

Man kan också fråga sig varför en yrkeskår som arbetar med informationsförmedling, yttrandefrihet och möjliggör opinionsbildning inte anstränger sig och öppnar käften om sin egen situation någon gång. Hallå bibliotekarier: Varför är ni så nöjda med att smyga omkring? Kräv vår rätt, utmana etablisemanget, tala om vår professionalitetet, vårt kunnande och vår funktion. Protestera mot okunnighet och fördomar, använd vår kunskap för opinionsbildning i egen sak. Varför kan vi alltid hjälpa andra men inte hjälpa oss själva? Varför är vi förbannat gulliga (rosa), bekväma och alltid möjliga att spara pengar på? Minns Hammarkullen där man ockuperade sin vårdcentral. Kommer vi någonsin få se något liknande på en nedläggningshotad filial? Knappast. För vi är möjligtvis bittra - men aldrig stridbara. Vilka bönfallande kärlekstörstande bibliotek skulle kunna vara det?

"Faktum är att min landsomfattande biblioteksturné ”Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor?” som genomfördes i våras har genererat betydligt fler och intressantare debatter på bibliotek, på ledar- och kultursidor, i radio och tv, på bloggar och på olika utbildningar i biblioteks- och informationsvetenskap, än vad Svensk biblioteksförening någonsin kommer att lyckas med."

Ja och varför är det så? Jo för svensk biblioteksförening talar inte om

" folkbibliotek, skönlitteraturens betydelse, bildning, folkbildning, demokrati och yttrandefrihet"

som något avgörande - och icke självklart - för vår demokratiska stat (halleluja, igen).

"Suddenly the dust that covers the books becomes visible"

I dagens IDG skrivs om Sydkoreas planer på att reglera Internet:
"- Vi måste skydda oss mot ”infodemics”, där felaktiga och falska uppgifter sprids likt en epidemi, och orsakar social oro, sade Myung-bak till parlamentet i förra månaden, enligt Yahoo! News. "

Och jag tänker; varför inte anställa fler bibliotekarier?

Men... Bibliotekarier jobbar ju i första hand med böcker... Åtminstone om man jobbar med pöbeln snarare än studenter.

"Books acquire an arrogance through their sheer accumulation, that at a point in the development of culture evoked the impression that libraries must contain everything /.../ Suddenly the dust that covers the books becomes visible. /.../ The air in the library is oppressive; to breathe it is a sacrifice, and to pass an entire life there is intolerable..."
(Blumenberg citerad i On the horizon, Sax 2008)

Boria Sax menar att kanske har vi gått varvet runt och nu kan uppskatta lukten och dammet i våra bibliotek framför användningen av anticeptiska skärmar. Artikeln i On the horizon (abstract) handlar om bibliotek och Internet: Han skriver å ena sidan om "teknologisk determinism" och å andra sidan om själva sinnebilden av kunskap som kopplad till den fysiska boken. Sammanfattningsvis menar han att Internet inte hade fått den stora användning det har om det inte rått "exhaustion of literary traditions". Det är således fel att påstå att det är den teknologiska utvecklingen i sig som skapat den verklighet vi lever i nu med ökande digital användning framför tryckt text.

Och visst: Det är skönt att skaka av sig det tänkande som styr oss in i banor av att utvecklingen är "logisk" och ofrånkomlig. Snarare skapar vi den genom våra handlingar och sociala processer. En interaktiv webb med omfattande socialt nätverkande hade inte existerat om "vi" inte valt denna form av socialt samspel och kunskapande.

Samtidigt menar Boria Sax att vi inte sett det förväntade paradigmskiftet i undervisning och utbildning till följd av IT-utvecklingen. Istället har man från skolans sida tagit den traditionella formen av lärande och flyttat ut i Cyberspace.

Ett annat sätt att uttrycka detta vore att fokusera på att 2.0-verktyg inte anammats av utbildningsväsendet (Sax skriver om U S amerikanskt utbildningsväsende men hans text är relevant för svensk utbildningskontext).

Samma sak gäller biblioteken: Vi har flyttat vår uppmärksamhet från Nationalencyklopedin i mörkblått band till NE.se. Men samtidigt är det en bok om ödlor, en biografi om Ingmar Bergman, kvalitetslitteratur (och envägskommunikation) till 2.0- törstande barn som är kärnan i vår verksamhet. Eller?

Ja, luften är tung att andas på våra bibliotek och man kan fråga sig om det vore långsamt självmord att stanna där under sin yrkesverksamma livstid. Men det är inte dammet på böckerna som gör luften tung utan traditionalismen och bristen på intresse för den stora informationsverklighet som vi alla ingår i och där ett enskilt folkbibliotek kan vara ett socialt rum och en plats att finna arbetskraft (i allmänhetens tjänst) som i samspel med "behövande" söker, finner och ställer nya frågor... Men inte en lagerlokal för kvalitetsmärkt kunskap... Och litterär upplevelse.

(Och därför tycker jag det är absurt att slösa sin tid på timmar vid btj-häften för att fortsätta göda idén om den perfekta medieplaneringen i en informationsverklighet med fyra fysiska väggar och mycket damm.)
(Halleluja.)

Brev till mamma

Jag skulle ha det mycket bättre däruppe hos dig.
Varje kväll ligger jag och väntar på att du ska komma
nerflygande med din pappersdrake i handen och säga
åt mig att dö en gång för alla.

I början av sommaren skrev jag om Kuba och diskussionen om yttrandefrihet och politiska åskådningar som är stor på amerikanska bloggar.

För mig är diskussionen egentligen minst lika infekterad som den är för pro och anti- kubanska bloggare i USA. Att måla situationen i landet i svart eller vitt det är vågar jag påstå alltid syftet med samtal om situationen och USAs embargo. Antingen är det de politiska fångarna man talar om och ett land som kvävs av enparti-politikens rättänkande. Eller så är det mänskliga rättigheter i form av fri sjukvård och utbildning som framhålls för att visa på att "motståndarna" med sina liberala åskådningar är beredda att låta människor svälta samtidigt som man framhåller den intellektuella friheten som guds gåva framför andra.

Varje gång en bit av Kuba "landar i mitt knä" drar en skugga av trötthet över mig eftersom jag själv blivit planterad i mark där man måste vara för eller emot. Jag har haft halmhatt på huvudet och grävt i röd jord, dragit ner klätterväxter ur apelsinträd och slagit högt gräs med machete tillsammans med ungdomar från ett närliggande universitet. Jag har blivit kringforslad i en skramlande buss för att titta på dagis, psykiatriska kliniker och revolutionsmuséet i Havanna. Svarta nätter har jag dansat och alltför varma dagar arbetat i ett land som befinner sig (och än mer har befunnit sig) i skyttekriget för olika världsordningar. Så länge jag trampade Kubas mark och volontärarbetade var varje tanke pro-Kuba. Cigarrfabriker och sockerrör. Nej, det var inte bara romantik utan även värkande rygg och långa arbetsdagar. En gravid kvinna som behövde tvål, ungdomars viskande berättelser när vi pausade. Motsatser som rasade inom en liten femtonårig människa som lärt sig att "riktig" kommunism var fint men att Kuba var en diktatur.

Hem kom jag och placerade mig längst bak i klassrummet. Den obligatoriska rundan om "vad har ni gjort i sommar"... Kort därefter skickades jag runt för att visa diabilder och berätta i parallellklasserna. Fast egentligen fanns det inga ord eftersom jag hade förlorat möjligheten att vara "politisk". För mig var Kuba inte längre ideologi.

Nu är det den fantastiska Brev till mamma av Teresa Cárdenas som tagit luften ur mig. Lukter, känslor, vilja. Boken är i o f s inte ny och jag minns den debatt den orsakade. Men nu finns den översatt till svenska, utgiven av bokförlaget Trasten.

Vi har många stora kubanska författare och debattörer, som Zoe Valdes, vilka målar ett levande Kuba trots att de skriver i exil. Teresa Cárdenas skrev "Brev till mamma" på Kuba och den rasism som hon skildrar genom en ung flickas blick anses inte erkänd på Kuba där var och en ska ha samma värde och rättigheter. Trots detta rönte boken stor uppmärksamhet och fick flera priser på hemmaplan.

Jag kan inte recensera (se GP, SVD, Amazon) Brev till mamma, den gör alltför ont, och just därför ska du läsa den.

Digital globalism utan neoliberalism

Någon slags kulturell samstämighet om innebörden av ordet globalisering är vi vana vid. Det är ett begrepp som bär på tro om att världens människor kommer närmare varann. Men främst är det kanske ett ekonomiskt hegemoniskt begrepp. Världen blir en jättelik organism där inflation, deflation och arbetslöshet pendlar gemensamt. Ekonomin är en religiös kraft som inte går att resonera med, bara böja sig för. Bli följsam med.

Nej, innebörden av begreppet globalisering ställs på sin spets när vänster möter höger och nord möter syd. Naomi Klein väcker just nu kritiska frågor om hur den ekonomiska retoriken (Chockdoktrinen; nyliberalism, No Logo samt Stängsel och öppningar: Globalisering) överskuggar exploatering.

Även inom informationsvetenskapen varierar användningen av globaliseringsbegreppet. Alltför ofta är globalisering liktydligt med något självklart även inom vår disciplin. Tillgång och kunnande inom IKT växer världen över och kulturell mångfald uppfattas komma i dess spår... En 2.0-värld där detta vore sanning är väl eftersträvansvärd. Men även inom den kollaborativa sektorn ser vi hur U S amerikanifieringen sväller och slukar andra uttryck. Eller?

Innebörden av globalisering blir extremt problematiskt för hackare, företag och nätanvändare som arbetar med global spridning av IT, mjukvara, öppen källkod och "skills". Diserfieringen upplevs ständigt samtidigt som insikten i de digitala orättvisorna är stora. Att berättelserna om hur världen växer samman till ett och fattigdomen skall lösas genom ökad frihandel betraktas av en del som en "grand narrative", en av många dominerande berättelser med sanninganspråk. Men berättelser om motstånd växer också:

"Contemporary forms of globalization are rooted in the historical development of capitalism as a world system shaped by processes of technological change, particulary in the information and communication fields."

- Sara Schoonmaker är en av de namn som "lyser klart" kring globalisering och IT. Hon har forskat om IT-frågor utifrån nord-syd perspektiv och hur marknadskrafter och politik skapat ojämlikheter. I hennes artikel Globalization from below: Free Software and Alternatives to Neoliberalism menar hon att informations och kommunikationsteknologi är avgörande i nuvarande maktordning och i frågor om globalisering och kunskap:
Globalisering, som den ser ut i dag, är neoliberal och en logisk utveckling så som maktrelationerna under hundratals år byggts mellan nord och syd, med sin grund i kolonisationen.

Men vad Schoonmaker tittar på i sin artikel är hur man kan bygga digital globalisering underifrån. Exemplen sträcker sig från 80 och 90-talens tillväxt fram till utsatta länders ifrågasättande av Microsofts totala kontroll av marknaden. Brasiliens motstånd befinner sig i strålkastarljuset då man var tidiga med att arbeta med open source inom statliga myndigheter. Schoonmakers berättelse tar oss fram till Lula da Silvas styre och visar på alternativ till digital utveckling och en innebörd av begreppet Globalisering som inte implicerar neoliberala önskningar.

"Around the globe, the creators of free and open source are thus contributing to the development of a digital commons, where new forms of collectivity and grassroots participation in economic, political, social and cultural life become possible. Brazilian cultural policy offers an imaginative model to pursue the potential benefits of digital literacy and digital inclusion, where the skills and opportunities to use information technology are made available to historically disenfranchised social groups. This is an ambitious plan, and since this policy is relatively new, its effects are largely unknown. Nonetheless, it presents an intrigiouing alternative grounded in a vision of diverse participation in a software-sharing community."