Bibliotek mot lågkonjunkturen a la Lindberg

Niclas Lindberg skriver i HD om folkbibliotekens viktiga funktion-alltid-men synnerligen i en lågkonjunktur när klyftorna tenderar att öka. Han redogör för klyftan vad gäller både digital information och litteratur. Ordet kunskapsnation står också på agendan och Niclas Ls debattartikel bör vi försöka sprida:

Biblioteken har genom sin verksamhet unika möjligheter att stödja såväl formell som informell utbildning. Ett utvecklat bibliotekssystem, från skolbiblioteket och folkbiblioteket till universitets- och högskolebiblioteket, med sin tillgång till informations- och kunskapsresurser är ett stöd individers löpande kompetensutveckling. En jämn och likvärdig tillgång och användning av biblioteksresurserna skulle stärka så väl individer som Sverige som nation

Just det här citatet kanske inte ser välvalt ut i en artikel med starkare uttalanden. Men ändå väljer jag det eftersom Lindberg på ett enkelt och för beslutsfattare begripligt sätt beskriver vår viktiga funktion.

Om inget görs riskerar den ekonomiska krisen att ytterligare öka klyftorna och därmed försämra Sveriges möjligheter som kunskapsnation. Biblioteken har en särskilt viktig funktion att fylla i dåliga tider; en god och likvärdig tillgång till bibliotek utjämnar skiftande förutsättningar och ger alla samma möjlighet att tillgodogöra sig kunskap och information. Folkbiblioteken tillhandahåller också kulturella värden som ökar i betydelse i svåra tider.

Ja, biblioteken skall söka "alla" grupper, vilket diskuterades utifrån Hermanssons artikel i föregående bloggpost. Men just nu när innanförskap och utanförskap är så påtagligt. När kultur är en rättighet för vissa och totalt frånvarande för andra; då blir behovet av oss än tydligare.

Jag tror att folkbiblioteken i dag som förr kan vara en viktig, folkbildande, inbjudande institution som i samarbete med invånarna skapar demokratisk tillgång till samhällets gemensamma, offentliga samtal och politiska processer.

Vi stärker språket, utsikten genom kulturella upplevelser och tjänar som informationskompasser åt medborgarna. Ja, vi är viktiga i lågkonjunkturen- just därför är det så tragiskt och feltänkt att neddragningar nu drabbar bibliotek och kultur.

Om Biblioteksföreningen fortsätter i den här andan är det kanske dags att gå med...

Bibliotekspris, Åke & ökad aktivitet

Åke Nygren har bidragit till bibliotekssverige i stort, därför är det kul att han får ära och 25 000 kr. Hans namn syns i många sammanhang (och kanske är det upp till oss andra att följa efter... Men först skall vi skaffa bra jobb och rätt kön). Anna-Stina som är buddy med Åke sitter i juryn och Svensk biblioteksförening basar över hela klabbet. Anar vi inavel i den här branschen, eller vad?

Vilket scenario stämmer:
*Biblioteksbranschen är för liten
*För få bibliotek och bibliotekarier är aktiva
*Intresseorganisationerna är inte tillräckligt duktiga att rekrytera brett
*Rätt kön i felkönsdominerad bransch ger väl mycket pluspoäng

Jag lutar åt att samtliga utom den första punkten stämmer i det debatt och arbetsklimat som råder nationellt i dag. Dock hade det ju ändå- med tanke på vårt viktiga arbete-behövts vara fler av oss.

Delphirapporten, svensk bib.förening etc

Jag har funderat på om man i biblioteksbloggosfären, eller generellt i biblioteksvärlden, inte har en tradition av att öppet kritisera och kräva förändringar, detta trots vårat coola yrkesval.

Min blogg känns lite udda och om jag har fel i den analysen skulle jag vara den första att glädjas. Librarian in black kan ju vara ganska giftig men jag tror inte hon är så speciellt intressant och utstickande i USA.

Återigen ställer jag mig frågan om det är därför jag blivit arbetslös trots att det på min senaste arbetsplats funnits två lediga tjänster: Jag har ju ett långt politiskt förflutet bakom mig och där är det självklart med ständiga konflikter som förhoppningsvis efter mycket diskussioner kan leda till kompromisser. I biblioteksvärlden håller man käft. Eller? När jag som feministiskt initiativ-företrädare mötte moderater och miljöpartister fanns det ju inga gränser för hur "ärlig" man var utifrån sin analys av situationen. I biblioteksvärlden verkar detta stötande.

Den delphistudie som just avslutats på Borås högskola tillsammans med svensk biblioteksförening är ett välkommet initiativ, som man brukar säga. Men såklart utan tydliga konfliktbeskrivningar. Istället berättar man hur processen steg för steg nått till någon slags konsensus om prioriteringar av områden i studien och dess utmynnande analys.

Att det flera gånger i rapporten påpekas att strategisk planering är viktig i ett snabbt omgivande landskap är bra. Jag hoppas att speciellt bibliotekschefer men även fotfolk tar till sig den här insikten. Nu talar jag inte bara utifrån personligt intresse (utveckling framför rutinarbete) utan som ni ser utifrån rapportens råd.

Naturligtvis lyfter man vikten av strategisk planering i förhållande till den digitala utvecklingen och den sociala förändringarna omkring oss. Vid något tillfälle talar man också om de utmaningar the digital age kommer att innebära. Däremot belyser inte rapporten hur denna "digital age" inleddes på allvar för ett decenium sedan. Bra är dock att man kopplar barn och ungdomars relation till biblioteket och det digitaliserade samhället.

Trots att den här rapporten är viktig för oss med tanke på vilket brett underlag man har i form av förberedelser och samarbete mellan forskare och bibliotekarier andas den en del bibliotekarisk traditionalism. Å ena sidan återkommer man till behovet av strategisk planering i en föränderlig tid, å andra sidan är allt i rapporten så välbekant. Hur kan det komma sig? Hade det varit bra om forskarna tagit ett större ansvar för att styra frågor och prioriteringar istället för att på det noggranna sättet man arbetet inkludera yrkeskåren? Visst skall utvecklingen komma från ”oss” men den kommunikation som bör finnas mellan forskning och praktik, som i den här rapporten, måste ju ge forskningen stort utrymme.

Hur man ser på ett närmande av postmodernistiska eller i alla fall allmänt heurementiska perspektiv på information som i dag krävs för att förstå och använda de nya fälten för kunskap och kommunikation undviks i rapporten. Är det för jobbigt att diskutera 2.0 eller är det så att dessa resurser fortfarane inte hör hemma i biblioteksvärlden?

Hela 2.0-diskussionen och det redan långt gångna arbetet med utvecklingen av semantiska webben borde vid detta utmärkta tillfälle ha stötts och blötts för att skapa frågor eller idéer kring hur biblioteken kan hantera just det informationssamhälle man nämner.

Om man titta under rubriken Formulation of research issues and development of the first questionnaire blir den grundläggande inställningen till 2.0 tydlig. Mailinglistor, litteratur, tidskrifter samt tillfrågade bibliotekarier som gav exempel på 140 forskningsfrågor la grunden till det fortsatta arbetet. Man har föjt både utländska och svenska bibliotekstidskrifter, däremot inte ett ord om att man plockat upp kunskapen i t ex bloggosfären. Jag tror vi kan enas om att Biblist inte är ett välfungerande forum för diskussion och utveckling. Snarare är det, om man vill uttrycka sig grovt, en soptipp av referens och litteraturfrågor som bibliotekarierna borde klara själva... Eller så är det allmänt gnäll. Vi är en duktig yrkeskår. Varför har vi inte förstått att mailinglistorna som kommunikationsform är död? Arbetsplatser: era internsystem är sorgliga. Ut och surfa, hitta nytt! (halleluja.)

Nu är jag också en smula allergisk mot den ständiga kvantifiering som ofta får uppmärksamhet i B&I. Varför är det denna grundläggande forskningsmetodik man väljer i en rapport som bör svämma över av svårlösta kvalitativa frågor och analyser? Är detta en vanlig sjukdom inom B & informationsvetenskapen? Att man tänker i termer av organisation, ordning, klassifikation och därmed ontologisk positivism? Jag förstår vägvalet när det gäller bibliometri. Men för oss andra som tillhandahåller tjänster i en ganska fluffig sektor?

Biblioteken lever i en värld som förändras på alla sätt just nu i fråga om teknik, social, ekonomisk och politisk utveckling står att läsa i rapporten. Informationssamhället innehåller ju alla de här delarna men kräver en dramatisk fördjupning vilket studien inte ger. Att man är engagerad och hyser "concerns" inför utvecklingen är dock bra. Kanske betyder dessa formuleringar att det finns mer under ytan? Bibliotekarier är välutbildade och engagerade. Som yrkeskår har vi dock fastnat; om vi hittar dynamiken i vårt arbete och kan föra en diskussion om den kan vår verksamhet åter bli aktuell för barn, unga och vuxna informationsmedskapare. I slutet av rapporten menar man att biblioteken uppenbarligen behöver redogöra för och "justify" sin existens. Det är en mycket intressant analys. Hur passar bibliotek 2.0 och utvecklingen mot semantiska webben och dess förbättrade sökmetoder in i detta?

Libraries- education and learning, länkarna däremellan måste öka om biblioteken skall överleva i en förändrad samhälle menar man vidare i rapporten. Men man går ännu längre och menar att just utbildning och lärande blir den avgörande delen för bibliotekens utveckling.

Jag undrar då varför man inte jämställer glädje, kulturutövning och bibliotekens roll som vägledare in i informationsvärlden- inte för att lära i en konservativ bemärkelse. Det här är en lustfylld värld där valen hela tiden är många. Biblioteken riskerar att göra sig tråkiga när de går tillbaka till att vara skolans, komvux etc förlängda arm.

Man skriver att barn och ungdomar måste tillbaka till/stanna i biblioteksvärmern. Under tonåren skall tonåringarna fortsätta använda biblioteken; "Inspite of competing leisure sources such as videogames". Det här är ett väldigt idéfattigt sätt att kommentera ungdomars relation till biblioteken. Beror det på tidsbrist under rapportskrivandet?

Barn fortsätta använda biblioteken och medvetenhet om digitala förändringar är viktiga. Men man väljer bort nätkulturerna vilka kommer förändra varje del av vår syn på kunskap och socialt samspel. Detta är en ödesfråga för biblioteken. Varför saknas den? För att vi ska stanna i Book-IT, mediearkivet, litteraturförmedling etc?

Nej, vi behöver lära oss att bygga tillsammans med användarna. Vi är en enhet. Bibliotek 2.0! På väg mot att integrera den semantiska webben i våra tjänster. Eller? Nu beskrev jag kanske en ickeexisterande utopi. Berätta gärna om jag har rätt eller fel.

Hick. Den digitala klyftan finns - men vad innebär den?

Men bara 60 procent känner sig delaktiga i informationssamhället. Något som fick deltagarna i debatten att tala om den digitala klyftan, det faktum att en stor del av medborgarna är eller riskerar stå utanför utvecklingen och därmed samhället. Folket.se

Britta Lejon vaknade till under seminariet på Eskilstuna stadsbibliotek och tog orden "digital klyfta" i sin mun. Hur pass genomgripande denna klyfta är verkar hon och hennes seminariekollegor dock inte lyckats sätta fingret på. Istället tycks debatten spegla den verklighet som rådde i informationsvetenskapliga kretsar för fem eller åtta år sedan. De många svårare frågorna om opinionsbildning och nya grunder för genus och klassamhället missas och istället ror man runt bland självklarheter som frågan om fysisk tillgång till bredband och burkar. Man talar också gärna om hur tekniken är svår och äldre människor inte hänger med. Genom den här typen av resonemang skjuter man sig själv i foten genom att cementera invanda tankegångar och föreställningar om hur informationssamhället ser ut och vilken kunskap olika generationer har. Teknik- ingången är dock helt fel väg in i debatten. Fokusera på kunskap, beteende och behov. Diskutera hur makten omfördelas och hur kluster av starka aktörer bildas. Fundera över vad cyberbalkanization eller integration på webben kan betyda. Diskutera hur ungas kunskaper skall tas till vara. Kräv att skolor och bibliotek tar ansvaret att uppdatera och inte väljer mailgenerationens träiga nätanvändning.

Teknik är det vi inte behärskar, något avlägset och krångligt som vi behöver experter för att närma oss. Information och kunskap liksom demokratisk delaktighet handlar om att ha naturliga ingångar i informationsflödet och själv kunna delta i samhällsdebatten. Verktygen har blivit bättre, fler och mer svåröverskådliga. Men "teknik" är alla självklara och svåra saker omkring oss. Eve och Wall-E i Pixars undergångsdrama liksom våffeljärnet och brödrosten hemma. Dvs allt och inget.

Nätbaserad information och kommunikation är inte teknik, det är samlingspunkter, mötesplatser, rum och forum för folkbildning, estetik, revolution och kommersialism kontra digitala allmäningar.

Upp till bevis Svensk biblioteksförening. Hur tänker ni arbeta för informationsdemokrati och delaktighet? Inte för incheckning av bagage på en flygplats eller bättre fjärrkontroller.

Galla i debattens spår

Tåtassande i rosa plastisock har fått många intressanta svar. Jag fortsätter mitt eget argumenterande

Hoppas någon orkar skriva om censuren i Bromölla. Den var signifikant för hur svag biblioteksdebatten och dess intresseorganisationer är.Vi arbetar för yttrandefrihet. Men när vår egen verksamhet censureras (digitala bokbål) då öppnar ingen käften. Som barnbibliotekarie i Bromölla får man se sitt arbete förstöras utan att Svensk biblioteksförening eller DIK agerar.Vad betyder det? Jo, att den yrkeskår som arbetar med yttrandefrihet skiter i censur när den drabbar ett mindre folkbibliotek.När kommer denna händelse få de proportioner den förtjänar?Och när får vi som trollar med knäna fem kronor för att göra vårt arbete med ungas internetanvändning lite lättare?

i en ny bloggpost:
Trolla med knäna. Jo vad jag menar är att när jag som bibliotekarie utbildar grundskolelärare i barn och ungas nätanvändning - då ingår det inte i min tjänst utan skolorna ska betala till biblioteket för mitt arbete där. Bibliotekarier lånar ut böcker, stämplar böcker, har sagostunder. Men utbildar om informationsresurser, unga och nätet. No way.

När jag söker pengar för att arbeta med communitys - med såväl ungdomar som bibliotekarier - då möts jag av svaret att detta inte med säkerhet är något som hör hemma i biblioteksvärlden. Här kommer verkligen trolla med knäna - begreppet återigen in: Att arbeta med communitys och skönlitteratur som en enhet - på egen hand blir då att bestiga berg istället för att njuta av ett skiftande informations och kulturlandskap som finns till hands för att utveckla vårt arbete med barn och unga...

Att bygga sociala nätverksforum med högstadieklasser utan någon resurs i form av pengar eller tid... Det är kul. Kanske. För någonstans vill man att ens arbete ingår i en större väv av gemensamma insikter, mål och mening.

Och så kommer biblioteksföreningens önskemål om att staten skall bestämma att vi ska fortsätta låna ut böcker, skapa skolbibliotek (fysiska med mycket böcker. Om kompetens att arbeta med dem... nja.) och samla litteratur i lador... Fjärran från den komplicerade informationsverklighet som bibliotekarier har insikt i.

Snälla Kulturrådet sluta inte skicka böcker som skänks bort eller t o m bränns. Ja, låt oss tala ur skägget: Smal litteratur som stödköps kastat i soporna eller tas hem av personalen. Åke jävel säger ju fan. Morfinbekännelser är inget som våra låntagare har intresse av etc etc etc.

Å ena sidan: Nationell bibliotekspolitik.

Men å andra sidan: Beslutsfattare och biblioteksföreträdare som lever i nutid, i den komplicerade informationsverklighet vi befinner oss i. Personer som i likhet med KK-stiftelsen och Medierådet fattar att nätkulturer är väsentliga för dagens och morgondagens lärande och kultur.

Skönlitteratur i fysisk form, skapande språk på bloggar, kulturella uttryck i form av bilder på sociala nätverk... Låna ut böcker. Arbeta med sociala nätverksforum. Men lås inte in oss i ett hörn som har en annan kompetens än 80 poäng barn och ungdomslitteratur. (Ja detta är en viktig aspekt att lyfta gentemot biblioteksföreningens kampanj).

Svensk biblioteksförening och Kulturrådet (m fl) borde ta lärdom av amerikansk biblioteksdebatt och biblioteksverksamhet... Vi bör arbeta utifrån den verklighet vi befinner oss i - mot bestämda mål. Men inte leva i några illusioner om att vi kan försvara vår existens genom att skrika

"Biblioteken behöver kärlek"

Som att vi inte vore personer i världens skarpaste profession med tillgång till makt: Den makt som kunskap om information, debatt och litteratur ger.

Ge mig inte kärlek.

Ge mig schyssta arbetsvillkor. Ge mig datorer, kvällsöppna bibliotek, intresserade politiker och surftid istället för lästid.

Ge mig en biblioteksförening 2.0 som inte bönar för bibliotekens existens utan talar om att vi är viktiga för infrastrukturen i form av information och kultur...

Ge mig en biblioteksförening som inte är total-kåt på det fysiska rummet och aldrig yppar något om bibliotekariers kompetens eller det fria ordets makt.

CH i Expressen

Hermansson skriver:

"Library lovers upplever jag som en gigantisk felsatsning eftersom alla de argument som Britta Lejon på ett oengagerat sätt rabblar upp i Expressen (30/7) redan är kända av målgruppen politikerna."

Oengagerat lika med "copy and paste".

"Varför satsa så mycket pengar på en massa rosa knappar och annat skräp som delas ut till allmänheten? Varför anlitades inte bibliotekarier, forskare, författare och intellektuella för att skriva artiklar och bedriva opinion i biblioteksfrågor? Det hade givit ett bättre och mer effektivt resultat."

Man kan också fråga sig varför en yrkeskår som arbetar med informationsförmedling, yttrandefrihet och möjliggör opinionsbildning inte anstränger sig och öppnar käften om sin egen situation någon gång. Hallå bibliotekarier: Varför är ni så nöjda med att smyga omkring? Kräv vår rätt, utmana etablisemanget, tala om vår professionalitetet, vårt kunnande och vår funktion. Protestera mot okunnighet och fördomar, använd vår kunskap för opinionsbildning i egen sak. Varför kan vi alltid hjälpa andra men inte hjälpa oss själva? Varför är vi förbannat gulliga (rosa), bekväma och alltid möjliga att spara pengar på? Minns Hammarkullen där man ockuperade sin vårdcentral. Kommer vi någonsin få se något liknande på en nedläggningshotad filial? Knappast. För vi är möjligtvis bittra - men aldrig stridbara. Vilka bönfallande kärlekstörstande bibliotek skulle kunna vara det?

"Faktum är att min landsomfattande biblioteksturné ”Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor?” som genomfördes i våras har genererat betydligt fler och intressantare debatter på bibliotek, på ledar- och kultursidor, i radio och tv, på bloggar och på olika utbildningar i biblioteks- och informationsvetenskap, än vad Svensk biblioteksförening någonsin kommer att lyckas med."

Ja och varför är det så? Jo för svensk biblioteksförening talar inte om

" folkbibliotek, skönlitteraturens betydelse, bildning, folkbildning, demokrati och yttrandefrihet"

som något avgörande - och icke självklart - för vår demokratiska stat (halleluja, igen).

Betongrövar i svensk biblioteksförening?

Biblioteksföreningen är total- konservativ. Sitter bara betongrövar med liten insikt i samhällsutvecklingen i den här föreningen? Novis som jag är i yrket så har jag ingen koll. Men Library lovers – kampanjen är ju bedrövlig. Nu kommer nästa PR del i denna satsning; Projektbidrag till ”läslustarrangemang”. Biblioteksföreningen kommer att stödja ”100 höjdare för läsning”. Vad kan man få? 10 000 kronor per projekt.

Om projektet skriver Biblioteksföreningen:

”Lyfta barnens läsglädje”

”Det kan handla om författarbesök, speciella temasagostunder, uppsökande verksamhet på förskolor m m. Vi ser gärna satsning på läsovana barn och barn med läshinder”

Amen.
Vad gör biblioteken i dag? Varje dag? Hela tiden?

Webb 2.0 medför att dagens unga är (eller kan vara) aktiva informationsanvändare och ha tillgång till fler kanaler för påverkan och kunskapsinhämtande. Ett hav av resurser ligger framför oss för att arbeta med barns och ungas färdigheter på ett kreativt sätt. Hur svarar Svensk biblioteksförening på denna utveckling? LÄSFRÄMJANDE. Så j**la enbent!

Jag vill se aktiva barn, delaktiga barn. Glittrande ögon och engagemang. Satsningar på gemensamt skapande.

Snälla berätta nu för mig att jag har fel! Att vi visst vill arbeta med ungas redskap och i ungas verklighet! Berätta för mig att vi inte är en yrkeskår som gör samma sak i dag som 1990! Berätta för mig att vi har ett fackförbund och en intresseorganisation som arbetar aktivt med redskapen och tänkandet i vår nuvarande informationsverklighet! Att man inte tiger still och är nöjd med den generationsklyfta vi redan har.

Oberoendeframkallande eller enbent - Upload a doc

Read this doc on Scribd: Oberoendeframkallande eller enbent

Tuppkam på Britta Lejon?

LIS-news skickar mig vidare till artikeln Cool librarian: where do you look? Där kan vi bland annat läsa:
"Librarians are a quiet breed, and tend to bear their absence of hip with stoicism". Känner du igen dig? Sluta med det då! Var den där bossiga personen på fester som skryter om vad bibliotekarier kan! Ingen annan kommer att göra det åt dig... Högskolornas marknadsföring av framtidsyrket bibliotekarie har få hört och bibliotekscheferna tiger still. PR-jobbet måste vi uppenbarligen göra själva.

I samma artikel kan man nämligen läsa just denna uppmaning att sluta vara en grå tuss i ett hörn, bibliotekarien "Andrew Finegan, is mad as hell and is not going to take it any more".

Finegan säger bl a: "There's a big difference between academia and the real world. In theory, you're the repository of all this important professional knowledge, and a major aspect of librarianship is information literacy. Then you get into a library and realise that people just want to argue about their fines and internet access,".

Återigen: Känner ni igen er? Vems är då ansvaret? Vårt! Vi måste inte ha tuppkam för att förändra vår image. Bara göra ett bra jobb i takt med vår tid och sedan marknadsföra det så in i h**vete. DIK och Svensk biblioteksförening liksom Biblioteksbladet är sorgligt mainstream, lugna och nedtonade. Vilka är med och revolutionerar? Skall vi skicka Britta Lejon på bootcamp? (Enligt hörsägen har hon om Bromölla-konflikten sagt "det måste vara något lokalt". Om detta är sant; snacka om att leva i en parallell verklighet.)

Bibliotekarien och professionen. Profession eller bara praktik?

Den nya rapporten Bibliotekarien och professionen från svensk biblioteksförening blir kvällsläsning efter att jag burit upp TVn till barnens rum så att de kan se tecknad film tills de somnar...

På någon av de första sidorna står det att "Bibliotekarierna kan betraktas som en orädd yrkesgrupp, eftersom de vågar vrida och vända på sin egen yrkesroll och ställa svåra frågor, inte minst till sig själva." och jag tänker shit va spännande. Är det så här det funkar på folkbibliotek runt om i Svea rike. Fasen va coolt! Bibliotekarier är så om sig och kring sig som jag tänkt och hoppats.

Men resten av läsningen är inte särskilt upplyftande, redan kända perspektiv och motsättningar dryftas och stor kraft ägnas åt frågan om vi är en Proffession - vilket jag skulle svara ja på om man utgick från den kvalificerade utbildningen, men nej på när jag ser hur olika bibliotekarier definierar och rangordnar sina arbetsuppgifter.

I rapporten nämns informationskompetens, kunskapsorganisation, pedagogisk och social kompetens, erbjuda service, kulturförmedling och väcka läslust som vanliga kriterier för vad en bibliotekarie kan sägas vara. Gäsp. Alla dessa begrepp är viktiga. Men om du plussar ihop dem; vad innebär det då för samhället omkring dig som du är satt att serva? Sluta stanna på mikronivån och hoppa rakt på visions-tåget. Hur blir vi en superviktig institution, ett samhälleligt nav som är lika svårt att undvara som tandläkaren och vårdcentralen. Människor behöver komma hit för vi besitter kunskaper som är extremt viktiga här och nu men även i bibliotekens historia. Vi arbetar med förmedling och kontextualisering av information dvs Kunskap. Som medielandskapet ser ut och de ekonomiska krafterna förändras är alla som inte får abstinens när de är utan bibliotek troligen bekymmer... Eller så läser de informatik och informationsvetenskap i tolv år och klarar sig utan serviceminded bibliotekarie i brukshåla som försöker trolla med knäna.

Åter till rapporten: Att bibliotekarier i dag har för näringslivet intressant kompetens inom alla delar av information management nämns också. Men även det faktum att biblioteks- och informationsvetenskaplig utbildning fortfarande har låg status och att arbetsgivarna inte känner till de högutbildade bibliosarnas kompetenser gör att de inte utnyttjas i privat sektor. Detta måste vi agera mot! Alla ni som arbetar med informationsförmedling, kunskapsorganisation etc på företag - kalla er bibliotekarier! Kära kusin - nu när du blivit webbredaktör på en av Stockholms största advokatfirmor så glöm inte att framhålla att det är din bibliotekariekompetens du använder där.

Mer reklam, mer stolthet, mer strejkande (har vårt skrå någonsin strejkat?). Kanske kan vi byta DIK mot syndikalisterna... Om de hade blandat sig i hur timvikarier behandlades på malmö stadsbibliotek så hade kanske en konflikt kommit till stånd??? Men hur var det i praktiken för assistenterna? Deras fackombud i SKTF satt sida vid sida med chefen och skrev deras anställningskontrakt, timmar och sommarvik. Fackföreningar kan vara såna jävla puckon...

Viktigaste formuleringen i rapporten är kanske bibliotekariers mål och skyldighet att "säkra invånarnas fria tillgång till information". Där satt den. Alltså måste vi tillgängliggöra intill döden och skydda böcker och sociala nätverksforum med våra kroppar och vår intelligens.

Inte förren 1993 fick bibliotekarieutbildningen en starkt akademisk prägel!!! Det är ju typ i går - femton år... Hur mycket teorier om informationsbeteende, behov och konstruktivistisk, postmodernistisk och socialkonstruktionistisk syn på kunskap i förhållande till ett "rent", positivistiskt kunskapsbegrepp hade man tidigare? Det slår mig hur kritisk jag var hela utbildningstiden till att de praktiska t ex marknadsekonomiska resonemangen fick så stort utrymme. Men tydligen var jag då historielös - en stor förändring har trots allt inträffat i och med professionaliseringen av vår utbildning.

Arbetsgivarna sägs i nämnda rapport ha en negativ syn på de nya akademiska bibliotekarieutbildningarna. Istället för välrustade, teoretiskt kunnande och flexibla bibliotekarier anar man i rapporten efterfrågan på bibliotekarier som rent praktiskt lärt sig hur fjärrlån fungerar just här och nu, typ april 2008 (trist om opacen blir gammalmodig eller man byter arbetsplats... Men shit happens typ). Likaså vill man ha bibliotekarier som kan SAB-systemet... (Hallå, wake up! SAB är inte användarvänligt! Det är ett helvetessystem somm får många biblioteksbesökare att rodna och känna sig som puckon. K.2 före Kc också till småbarnen var det något med hcf. Vad är det förkortning för. Stockholms bibliotek använder nu SAB-systemet i sin reklam. Kul? Javisst om man redan är en extrem biblioteksnörd - annars är det helt obegripligt. SAB är tidsbundet och nationsbundet, fyllt med förutfattade meningar och värderingar bygda på konservativa antaganden. Gör som genusbiblioteket i Lund. Spola SAB här och nu! Satsa kraften på indexering istället!)

Arbetsgivarna anges i rapporten inte heller ha kunskap om att B&I-utbildningen leder till andra yrken än bibliotekarie. Där har vi väl åter svaret på varför man inte tar till vara de breda kunskaper om informationssamhället som en nyexad bibliotekarie har i dag (om hon inte blundat sig genom utbildningen...)

Vi förblir på vår plats och det arbetsgivare ser är bokuppsättning, skyltning, korrekta eller inkorrekta fjärrlån och hur väl vi läst den f**bannade "listan". Kan någon be Btj att gå och dra något gammalt över sig???? Har vi verkligen inte kompetens att bygga upp vårt mediebestånd utan att kryssa för i häften som maktinnehavaren på arenan försett oss med. Låntagaren hinner fråga tolv gånger efter boken innan den står på hyllan. Varför? Konservatismen inom folkbiblioteksvärlden är riktigt märklig...

DIK har eftersträvat att frikoppla bibliotekaren från det fysiska biblioteksrummet (diskuteras i samma rapport) för att lyckas bredda synen på bibliotekariers kompetens och inte låsa den vid det fysiska rummet. Jag tänker; är det bibliotekslokalen eller böckerna som binder bibliotekariekompetensen i en och samma fåra? Att jag som bibliotekarie vet vilka alla böcker är, har läst de flesta och kan uttala mig intelligent om all litteratur... Det tycks ju liksom självklart både för låntagare, släkt och vänner som frågar efter den ena nobelpristagaren efter den andra... Men när jag ber låntagaren sitta ner för att tillsammans genomföra en informationssökning som kommer att ta tid är det flera som tittar på klockan och går. Andra (och det är det värsta min bibliotekarieskäl kan uppleva) stirrar på mig och undrar varför man skall surfa på biblioteket. Vilket tidsslöseri.

Ju längre jag jobbar som bibliotekarie desto kluvnare blir jag. Efter att jag under min tid på HumSam (Malmö stb) kände att min informationskompetens var superrelevant - och helt i linje med utbildningen - och jag gick hem med ont i hjärnan efter flera intressanta utmaningar om dagen hamnade jag i den totalt motsatta situationen. Plötsligt var min kunskap om att söka, förmedla och utveckla informationstjänster inte lika relevant. Teorier är svävande och långt borta. Förankringen mellan forskning och politiska diskussioner om bibliotekets roll är fjärran... En ekorre i offentliga sektorns snurrande hjul har jag blivit. Då och då grabbar jag tag i intressanta grejer och lyckas hitta en enorm kreativitet tillsammans med mina användare. Men däremellan är det låna ut, lämna tillbaka (manuellt förståss), plocka ur CD och DVD i fodral eller lägga i dem... Dra ut plocklistor och skicka kravbrev. Ordning och reda, effektivitet framför allt.

Låntagarna har inga större informationsbehov tycks det... Eller troligare; de har inte blivit bombaderade med budskap som berättar vad jag och andra bibblosar kan göra för dem!

Så jag lunkar runt som en ganska stukad bibliotekarie med mycket starka intressen och engagemang kvar. Men genom den diskuterade rapporten har jag förstått på vilket vis jag brister - varför mina chefer kallar mig ung - att jag har mycket att lära - inte blivit en riktig bibliotekarie ännu. "Basarbetet brister!" Vad betydde nu det?

Jag gör snurriga fjärrlån ibland, stoppar CD-skivor i fel fodral eller lyckas inte blanda in god skönlitteratur i traven med tantromaner som aktuell låntagare vill ha (detta exempel är hundra procent sant.)

Slutsats? Jag blir aldrig en riktig bibliotekarie enligt arbetsgivarnas förhoppningar. Min bibliotekariesjäl grundlades i en stark akademisk miljö och jag kommer aldrig släppa stridsropen för biblioteket som extremt viktig samhällsfunktion eller välja möten med människor, kommunikation, förändring, kreativitet och "samhällsnytta" typ hjälpa lärare med fria utbildningsverktyg eller kids som har problem med Lunarstorm...

Upp till kamp alla bibliosar som känner som jag - sorg över att den utbildning vi gått inte värderas och att vår dom utgår från SAB och Btj-listor snarare än generalistens ändlösa besatta sökanden (i dag är det eucalyptusträ som står på tapeten). Gårdagens praktik är fortfarande nyckeln framför andra för att bli en riktig bibliotekarie! Kanske kan man spola tillbaka tiden, lära sig fylla i fjärrlåneblanketter och skaffa bra skor.