Lokalsamhälle, ojämlikhet och överbryggande av sociala och digitala klyftor

Keith N. Hampton skriver i American behavioral scientist, april 2010, om digitala klyftor och försök att med informationsförmedling lokalt ändra på förhållandena. Hans artikel heter Internet Use and the Concentration of Disadvantage: Glocalization and the Urban Underclass. Sättet den tillför diskussionen om sociala klyftor är dess fokus på fattigdom, svåra förhållanden och låg internettillgång men med samtidigt fokus på försök att skapa lokala nätverk i underpriviligierade områden. Hampton skriver:

explore the role of ecological context within the study of the digital
divide and the role of communication within the study of collective efficacy.
Social cohesion, and an expectation for informal social control at the
neighborhood level, is a function of both ecological context and media
context.

Studien är en del av i-Neighbors.org project. Erfarenheterna av studien är att Internetkommunikationen kunnat överbygga klyftor på ett annat sätt än t ex face to face och telefonkontakt. Forskarens utgångspunkt är här att man måste se till grunderna och platserna för där ojämlikheten skapas. Inte, som i mycket forskning om digitala klyftor, koncentrera sig på individens handlande,karaktäristika och dess utkomster.

Om utgångspunkten, att starta fysiskt och lokalt för ökad samhörighet, och praktiska medel att förändra sitt liv, med nätbaserat arbete har gett resultat:

as a result of local Internet use, experience reduced social and civic
inequality

Att skapa lokalengagemang med nätbaserad kommunikation i välmående stadsdelar är lovvärt. Men här visar Hampton hur förståelse av livsmiljö och aktuella resurser även kan leda till initiativ som minskar de digitala klyftorna och avstånden mellan människor i områden med kraftig segregation och fattigdom.

Liknande tankar formulerades av mig själv och föreståndaren för allaktivitetshuset i närheten av Charlottesborg i Kristianstad, sommaren 2008. I likhet med Hampton såg vi möjligheten till ökade sociala band, större kontroll över sitt bostadsområde och mer trygghet samt stolthet i ett nätbaserat projekt som dock skulle utgå från det fysiska aktivitetshus som redan fanns på plats.
Skisserna över projektet finns kvar, om någon är intresserad av att göra liknande insatser i sina kommuner. I Kristianstad blev det inte av då denna arbetsuppgift inte togs över av den personal som rekryterades till "min" tjänst, som då endast var ett vikariat.

Kul att hitta Hamptons tankar och känna igen många av formuleringarna från våra korta möten på allaktivitetshuset Vilan.

E-safety, alltid på agendan

Det här diagrammet är utmärkt för att synliggöra olika förhållande till säkerhet och okonstruktivt eller kreativt 2.0-tänk och användande- speciellt för skolvärlden (mer om detta längre fram & kolla in diagrammet själva i artikeln).

*

Med stor motvilja läste jag artikeln om 2.0, safety och barn mellan 11 och 16 år skriven Sharples, Graber, Harrison och Loger (pdf) i 2.0-temanumret av Journal assisted computer learning. Men efter en halv sida upptäckte jag att här fanns en helt annan approach till ämnet: En balanserad text som verkligen försöker visa på skillnaderna i upplevelser av risker och därmed barns olika tillgång till nätbaserade resurser. Man kritiserar också den höga, onyanserade ton som finns i debatten.
*
Sharples et al skriver att det är skolans uppgift att stödja och uppmana till kreativ användning av sociala webben och andra e-resurser. Hur svarar då verkligheten mot det här kravet som ser ganska givet ut?

I svensk grundskola är vi vana vid brist på fysisk tillgång och kunskap. Men om vi stannar vid Sharples et als studie av brittiska skolsystemet är frågan tätt kopplad till just safety. Man inleder med att konstatera hur man kan arbeta med med e-safety begreppet på ett kritiskt sätt: Det finns ingen fix och färdig lösning för att bota vuxenvärldens ångest. Detta visar författarna genom att avfärda tanken på en enkel eller automatisk åtgärd.

Är man kritisk till säkerhetsprofeternas älskog med diverse gatekeeper-system (som filter och ej underbygd reglering) för barn och unga uppskattar man denna artikels uppdelning i reella risker och den oro som skapas kring osäkerhet och massmedial påverkan.

*
Två starka motpoler beskriver författarna, ifråga om synen på barns nätanvändning: Att övervaka med stor omsorg eller att i högre grad fokusera på kreativitet och nyfikenhet.
I sina extrema former är dessa inriktningar omöjliga att sammanlänka till en strategi. Men författarna pekar på att det från Rousseau och framåt har funnits tankar om att låta barnen fritt utvecklas, men i en säker miljö, "a walled garden"! Passar det här tänket in i en dynamisk 2.0-värld?

*
För mig låter detta som en idé värd att diskutera men en omöjlighet, det här är önskedrömmar som kommersiella företag och trångsynta konsulter driver. Det finns ingen kreativ, lärande walled garden på internet som vi kan begränsa barnen till. Tvärtom bygger socialt nätverkande på att flytta sig mellan platser och sprida kontakter, sammanlänka forum, bloggar och wikis. En supporting environment kan man ju däremot tänka sig att man skapar på sociala forum, i skolan och hemma.

*
Trygga "educational spaces"; är de kompartibla med "the ethos of 2.0"? Frågar sig författarna och det är just där jag svarar nekande. Dessa platser är inte kreativa utbildningsmiljöer om trygghet betyder just en inhängnad trädgård.

*
Författarna menar att det finns kopplingar mellan rädsla för passivisering av TV och dagens avvaktande mot nätanvändning. Deras sammanfattning av dessa diskussioner är slående, en sinnebild för "samhällets olust inför moderniteten".

Vad skrämmer då vuxna? Vad gör att de känner sig obekväma inför barnens vistelse i digitala rum? Författarna skriver att unga lär sig och anpassar sig till medierna snabbare och skapar vuxenfria världar. Självklart är det, som de då påpekar, att en exkludering av vuxna är provokativ. Man beskriver då dessa vuxen-lösa platser som otrygga och menar att nätanvändningen är ett hot mot traditionell utbildning och barndomen.

I dessa beskrivningar följer författarna en lång tradition men deras indelning i ett diagram med fyra poler som beskriver olika förhållningssätt är mycket klargörande för hur debatten och möjliga handlingspotentialer ser ut i dag:

*Walled garden

Innebär att skolan erbjuder 2.0-tjänster men begränsade sådana som beskrivs som säkra. Detta genom att de inte är "public" utan skapade för den aktuella uppgiften.

*Empower and manage

Skolan tillåter även publika 2.0-tjänster och utbildar barnen i att använda sig av dessa tjänster. Barnens beteende och användning övervakas och man ingriper mot unsafe behaviour.

*Lock down

Man stänger 2.0-tjänsterna för barnen i skolan

*Open access

Man vill utveckla kreativt lärande och använder publika 2.0-tjänster. Man litar på barnen att de ska vara medvetna och ta ansvar för sitt beteende.

*

På rak arm kan jag med författarnas översikt placera in skolor i de olika fälten och på det viset tror jag artikeln skulle kunna vara till stor hjälp för pedagoger och informationsvetare som tampas med säkerhetsbegreppet. Här åskådliggörs de olika positionerna och hur man resonerar kring dem.

*

Det som också gör den aktuella texten om e-safety bra och uppdaterad är att den beskriver hur det faktiskt är ett "statement" att börja tala om risker när ungas nätanvändning står på agendan. Detta har jag försökt förklara vid många föreläsningar då det stora MENet infinner sig: Men barnen blir mobbade. Men barnen träffar pedofiler. Men barnen laddar upp bilder. Men barnen gör inte som vi säger när vi skall använda datorerna.

Med andra ord: Det går inte tala om resurserna utan att vuxenvärlden svarar med stereotypa bilder av s k risker och dessutom; situationer handlar ofta om skolans längtan efter diciplinering, en fråga som jag inte tycker hör hemma i en föreläsning och diskussion om hur 2.0-resurser kan användas som utbildningsverktyg. Disciplinerande gränser måste vara varje skolas och lärares ansvar att finna normer för- inte en informationsvetare som vill hjälpa pedagoger att hitta "nya" resurser i sin utbildningsarsenal. För skulle man reagera på samma sätt inför andra typer av inspirerande föreläsningar: Matte? Nej men barnen kan inte sitta still, lika bra vi lägger ner.

*

Ett bra sätt att återkomma till och bemöta risk-diskussionen är att benämna de uppfattade farorna med olika etiketter. Författarna talar om "acceptable risks" som kan beskrivas med sådant som våra barn lever med i deras vardagliga liv och kan relateras till såväl cyber som IRL-värld. Utöver dessa rädslor skriver dock författarna även om "worst case scenario". Detta är extremt intressant eftersom media alltid belyser just dessa situationer och händelser. Vi har läst om dessa diskursskapanden många gånger förut: Skrämmande bilder som underbygger diskursen om det oreglerade Internet, den trojanska hästen som hotar vår kontroll och överblick över barnens lilla livsvärld.

*

Författarna refererar också till media när relativiserar riskberättelserna. Hoten kräver att vuxna skiljer ut troliga risker och sådana som mycket sällan leder till svåra situationer.

Tjejer anses mer utsatta och de är det t ex ifråga om trakasserier och e-mobbning. Men återigen menar författarna att oron handlar om att flickorna rör sig utanför de vuxnas kontroll och att deras sexualitet och finnandet av denna är ett svårt ämne för vuxenvärlden.

Att e-safety är ett politiskt och socialt minerat fält råder väl ingen tvekan om. Författarna påtalar detta och vill därför dela upp risktänkandet i olika kategorier och visa på sannolikheter och okunskap.

*

I Sverige är det fortfarande svårt att finna denna nyansering på ett medvetet plan. Det är vanligt att man väljer att beskriva risker rykta ur kontext eller att man berättar historier som på något vis skall exemplifiera nätets farlighet. Men handlar det om medieformen? Beror övergrepp på sociala forum där vuxna och barn kan mötas? Författarna menar att risken för att barnen att bli duperade av äldre med dåliga intentioner inte är så sannolik som vuxenvärlden vill tro. Barn är ofta medvetna och kommunicerar utifrån dessa grundkunskaper om nätets sociala möjligheter och avarter.

*

I Sverige kanske Alexandramannen kan sägas utgöra ett av de starkaste exemplen på hur man sammanblandar orsaker och kommunikationsformer. Är denna man som fälldes för svåra fall av sexuella övergrepp på något vis skapad av de sociala forum han verkade i? Eller är sexuella övergrepp, trakasserier och patriarkala strukturer ideologiskt lika men utövade i olika skepnader utifrån olika förutsättningar och möjligheter?

Berättelsen om Alexandramannen blev en påtaglig riskbild som jag tror många vuxna bär med sig. Minnet av de utnyttjade ungdomarna kopplade till en man som valde en alternativ/falsk identitet i sin kommunikation kommer per automatik att kopplas till rädslan för att barn skall bli snärjda och duperade på e-forum.

Man exponerar berättelsen som ett relevant exempel på grooming och genomförda övergrepp men tappar fokus på vilka barn och ungdomar som befinner sig i riskzonen på och utanför digitala rum: De som söker och behöver uppmärksamhet och vuxenkontakter. Utsatta barn i digitala rum är också utsatta, sårbara barn i våra skolor.

Alexandramannen kan kopplas till de aktuella artikelförfattarnas begrepp "worst case scenario" och bör ej lyftas på mindre konferenser där det inte finns tid att problematisera och ge en helhetsbild just om de olika diskursiva bilder som tejpats fast på insidan av framloben och skapar skräck hos vuxna som känner sig tafatta och exkluderade. Men frågan är om s k authoritys ska koncentrera sig på dessa värsta scenario eller titta på andra risker som ligger närmare barnens vardagliga problem i sin nätanvändning.

*

Ger massmediala bilder av offer och gärningsman oss någon djupare förståelse eller verktyg för att bemöta detta risk-tänkande? Troligtvis inte. De flesta väljer nog någon av de mindre framåtsträvande strategierna enligt ovan skisserade (fyra) förhållningssätt.

Av de många frågor om kreativt och utvecklande författarna lyfter finns insikten att man måste fundera över acceptabla risker- som i övriga livet samt att utbildningsinstitutionerna måste lära ut kunnande i skolan, vilket de inte gör i dag.

Ett projekt som dock visat på stora framgångar är the Becta project in UK schools (se t ex artikeln s.72ff) där man bl a redogör för en klass där man förändrat kommunikationsmönstrena genom att använda en wiki. Alla eleverna valde att delta och personer som inte brukade ha kontakt reagerade och gav respons på varandras bidrag.

Med sådana praktiska exempel och insikten i hur unga finner sina intressen, hur smala de än är, i webbvärlden ser författarna som ofrånkomliga framsteg. Men de väljer också att i sin översikt räkna upp en hel harang av utvecklande, kognitiva, sociala och lärande skills som följer med 2.0-användningen:

Creativity, ideas generation, presentation, leadership, team building, confidence, communication, innovation, initiative, critical awareness in information gathering and ability to evaluate, question and prioritize information (ibid s. 72).

*

Hur bör då skolvärlden med sina olika strategier för 2.0-tillämpning utvecklas? Författarna talar om en tredje väg. En plats mellan det formella och informella lärandet. Denna plats är 2.0-världens, som jag förstår det. Och här menar författarna att skolans engagemang är påtagligt bristfällig: Vi behöver en skola som lär ut den literacy/kompetens ifråga om information, kunskap och socialt samarbete som dagens webbvärld kräver (fritt efter författarnas beskrivning).
*

Åter till risktänkande: Riskerna/de uppfattade riskerna är en samhällelig företeelse och det måste tas upp i diskussionen. "Being duped by strangers" utgör en mycket liten risk och författarna efterfrågar "A less archetypically frightening". (Tänk på hur samtalen och konferenserna ser ut i dag liksom förslagen till ny lagstiftning om grooming!)

Det är svårt för enskilda skolor att skapa bra policies och verktyg kring dessa frågor och myndigheters agerande måste till för att hjälpa till med riktlinjer. Situationen bör vara densamma i Sverige där det är vanligare att enskilda lärare tar initiativ att arbeta med sociala nätresurser än att skolledning initierar dessa uppdateringar i undervisningen.

Slutligen ett påpekande om barnens olika tillgång och möjligheter;

"/.../ to overcome the new digital divide between webconfident and webrestricted children" behövs officiella aktörer.

Således:

Digitala klyftor talar vi redan i termer om som fysisk tillgång och kunskap. Nu är det dags att till detta lägga föräldrars och lärares uppmuntran eller tvärtom begränsande av de ungas internetvärld!

Den sociala mobiliteten anses inte öka av nätanvändningen

Det finns en internetgeneration eller digitala habitanter, det hävdar många forskare och bland allmänheten har det blivit common sense att unga är dator-kompetenta i större utsträckning än vuxengenerationen. Den stora frågan har inte varit de stora skillnader som finns även inom de yngre generationerna. Istället har radikala forskare fokuserat på vad ökade informationsflöden, eget skapande och effektiv kommunikation kommer att betyda för samhällets sociala strukturer.

Varför forskningsresultaten krockar ifråga om de resultat nätsamhället för med sig ifråga om t ex klass kan utrönas om man utgår från sociologen Lisa Lees (abstract) undersökningar av unga i Storbritannien. Hon visar hur nätanvändningen betyder ökade möjligheter och överskridande begränsas och är kortlivade.

Man kan således inte heller se en ökad social mobilitet i samhället till följd av ungas s k IT-kompetens. Tapscots efterföljare har därför inte rätt i sina stora förväntningar om identitetsöverskridande och nya valmöjligheter. I Lees text konstateras att Internetåtgången fortfarande styrs av inkomst, socialgrupp m m.

I Lees text som i så många andra finns dock en fokusering på den mätbara fysiska tillgången vilket ställer betydelsen av kunskap och erfarenhet i skuggan. Men den aktuella sociologen gör detta i mindre utsträckning än många andra som försökt beskriva de digitala klyftorna och kanske är detta ett exempel på att forskningen och diskussionerna fördjupas?

Lisa Lee sammanfattar: The impact of the Internet is indeed much more temporary and limited, and is unable to deal with the wider range of disadvantages suffered by young people from poorer backgrounds which need to be addressed alongside digital in/exclusion.

Digital globalism utan neoliberalism

Någon slags kulturell samstämighet om innebörden av ordet globalisering är vi vana vid. Det är ett begrepp som bär på tro om att världens människor kommer närmare varann. Men främst är det kanske ett ekonomiskt hegemoniskt begrepp. Världen blir en jättelik organism där inflation, deflation och arbetslöshet pendlar gemensamt. Ekonomin är en religiös kraft som inte går att resonera med, bara böja sig för. Bli följsam med.

Nej, innebörden av begreppet globalisering ställs på sin spets när vänster möter höger och nord möter syd. Naomi Klein väcker just nu kritiska frågor om hur den ekonomiska retoriken (Chockdoktrinen; nyliberalism, No Logo samt Stängsel och öppningar: Globalisering) överskuggar exploatering.

Även inom informationsvetenskapen varierar användningen av globaliseringsbegreppet. Alltför ofta är globalisering liktydligt med något självklart även inom vår disciplin. Tillgång och kunnande inom IKT växer världen över och kulturell mångfald uppfattas komma i dess spår... En 2.0-värld där detta vore sanning är väl eftersträvansvärd. Men även inom den kollaborativa sektorn ser vi hur U S amerikanifieringen sväller och slukar andra uttryck. Eller?

Innebörden av globalisering blir extremt problematiskt för hackare, företag och nätanvändare som arbetar med global spridning av IT, mjukvara, öppen källkod och "skills". Diserfieringen upplevs ständigt samtidigt som insikten i de digitala orättvisorna är stora. Att berättelserna om hur världen växer samman till ett och fattigdomen skall lösas genom ökad frihandel betraktas av en del som en "grand narrative", en av många dominerande berättelser med sanninganspråk. Men berättelser om motstånd växer också:

"Contemporary forms of globalization are rooted in the historical development of capitalism as a world system shaped by processes of technological change, particulary in the information and communication fields."

- Sara Schoonmaker är en av de namn som "lyser klart" kring globalisering och IT. Hon har forskat om IT-frågor utifrån nord-syd perspektiv och hur marknadskrafter och politik skapat ojämlikheter. I hennes artikel Globalization from below: Free Software and Alternatives to Neoliberalism menar hon att informations och kommunikationsteknologi är avgörande i nuvarande maktordning och i frågor om globalisering och kunskap:
Globalisering, som den ser ut i dag, är neoliberal och en logisk utveckling så som maktrelationerna under hundratals år byggts mellan nord och syd, med sin grund i kolonisationen.

Men vad Schoonmaker tittar på i sin artikel är hur man kan bygga digital globalisering underifrån. Exemplen sträcker sig från 80 och 90-talens tillväxt fram till utsatta länders ifrågasättande av Microsofts totala kontroll av marknaden. Brasiliens motstånd befinner sig i strålkastarljuset då man var tidiga med att arbeta med open source inom statliga myndigheter. Schoonmakers berättelse tar oss fram till Lula da Silvas styre och visar på alternativ till digital utveckling och en innebörd av begreppet Globalisering som inte implicerar neoliberala önskningar.

"Around the globe, the creators of free and open source are thus contributing to the development of a digital commons, where new forms of collectivity and grassroots participation in economic, political, social and cultural life become possible. Brazilian cultural policy offers an imaginative model to pursue the potential benefits of digital literacy and digital inclusion, where the skills and opportunities to use information technology are made available to historically disenfranchised social groups. This is an ambitious plan, and since this policy is relatively new, its effects are largely unknown. Nonetheless, it presents an intrigiouing alternative grounded in a vision of diverse participation in a software-sharing community."

Folkbibliotek och digitala klyftor

Sommar är en kreativ period för barn som besöker biblioteket. De strosar runt, plockar ut en bok här och där. Stannar vid hyllan med smådjur och länsar den på kaninböcker. Mangahyllan gapar tom och föräldrar som ser hösten framför sig frågar om böcker om att börja skolan.

Den andra delen/typen av informations och kommunikationsresurser som vi kan erbjuda tiger still. Besökarna frågar om inlogg, pinkoder och datorer som hängt sig. Inte ett ord om "innehållet". Men så är lokalen inte heller inredd för att besökare och bibliotekarier skall mötas "vid skärmarna", vilket är märkligt - för i dag syns klasskillnader både i fråga om läsning och IKT-användning. Varför bekymrar vi oss om det ena men inte det andra?

Folkbibliotekens uppdrag harmonierar (än så länge) med den socialdemokratiska välfärdsstatens mål och skall möjliggöra fri och jämlik tillgång till kultur och information för alla samt stärka medborgarnas tillträde till och deltagande i samhälleliga beslutsprocesser. Folkbiblioteken skall även värna demokratiska ideal (ref).

Van Dijk (i Fuchs & Horak) talar om ett klassamhälle i fråga om nätverkssamhället där det finns en elit med nästan 100% tillgång till Internet och god IL. Medelklassen och en del av arbetarklassen har god tillgång men inte lika stor förmåga att utnyttja resurserna. Sedan finns en underklass vars kunskaper och resurser ofta korresponderar ifråga om IL, ekonomi och tillgång till IKT.

När de digitala ojämlikheterna som är en realitet inte bara i globalt perspektiv utan även nationellt möter folkbibliotekens grundtankar och ideologi uppstår många intressanta frågor.

Hur arbetar folkbiblioteken för att överbrygga de digitala klyftorna i vårt samhälle? Hur tänker man kring klass, kön och etnicitet? IKT-användningen, tillgången och kunskapen skiljer sig beroende på dessa olika strukturerande faktorer.

Hur många gånger hör vi att pojkars läsande måste stimuleras och ökas?

Hur ofta hör vi att folkbiblioteken måste agera för att bryta könsstereotypa mönster i IT-användningen?

Bror duktig som jag är sitter jag och filar på ett litet projekt för att arbeta med att överbrygga digitala klyftor här och nu - i det "upptagningsområde" där jag befinner mig. Någon som har tips eller exempel på bibliotek som arbetar så här?

Vatten, Internet, globalisering och jämlikhet

Jag har odlat en myt om mig själv att jag sitter och surfar nätterna igenom. Kanske bara för att det hade gett mig några colhetspoäng som behövts i mitt patetiska liv. Men, härmed erkännes att jag oftast sover som en sten från klockan tio varje kväll... I dag fastnade jag dock. Statistik över Internet- tillgången i världen ledde mig vidare till frågor om informationssamhälle, globalisering och ojämlikhet.
Castells klassiker liksom artiklar där Van Dijk synas passerar revy och jag börjar associera till andra frågor om globalisering, rättvisa och maktspel.

Oräkneliga har diskussionerna, protestlistorna och demonstrationerna varit mot privatisering av vatten runt om i världen. Transnationella bolag har kritiserats för att tillgång till rent vatten blivit en ekonomisk fråga på en del av de platser där t ex Veolia köpt vattnet. I miljö-vänster retorik har man talat om Kampen om allmänningarna – resurser som inte skall gå att köpa eller exploatera för pengar. När jag läser Christian Fuchs och Eva Horaks (vid ICT & S Center for Advanced Studies and Research in Information and Communication Technologies and Society) artikel om globalisering, digitala klyftor och situationen i Afrika (i Telematics and Informatics) upplever jag många paralleller till debatten om tillgången till och privatiseringen av vatten. Vandana Shivas Krig om vattnet Plundring och profit gav mig för ett par år sedan samma djupa olust och rysningar som diskussionen om digitala klyfor, yttrandefrihet och informationsåtkomst ger mig i dag.

Vatten handlar om att ha eller inte ha i tillräckliga mängder och under vettiga förhållanden. Tillgång till informationsteknik och informationsresurser delar upp sig i många fler ”nivåer” i diskussionen. För oss informationsvetare är det ju självklart att ett viktigt hinder till utnyttjande är olika former av literacys. Artikelförfattarna betonar att de ser på digitala klyftor som en fråga om både fysisk tillgång, användning och nytta av användningen. Författarna hänvsar till Van Dijk & Hacker som visat att den digitala klyftan i fråga om fysisk tillgång till Internet håller på att ”slutas” i vad vi kallar utvecklade länder, medan den fortfarande breddas i utvecklingsländer.

Författarna väljer i första hand att tala om tre olika nivåer av digitala klyftor: den globala klyftan mellan industrialiserade och utvecklingsländer. Den sociala klyftan som handlar om klyftan mellan informations- rika och fattiga inom en nation. De skriver också om en demokratisk klyfta mellan de som använder IKT för att delta i samhälleliga och politiska processer och de som inte gör det.

Globaliseringen, som den nu ser ut, exkluderar stora delar av Afrika. Frågan om global ojämlikhet är tätt förknippad med frågan om digitala klyftor eftersom tillgången till och användningen av informationsteknik är tätt förknippad med materiellt välstånd. Viktigt är också att välståndsökningar alltmer förknippas med kunskap och informationsteknik. Afrika är den mest exkluderade regionen i världen i fråga om välstånd och globalisering. De fördelar som "the rise of Internet" fört med sig har gått Afrika förbi.

Den digitala klyftan är ett stort problem för Afrika. Vi kan i nuläget inte tala om ”a global village” (McLuhan i a a) eller a virtual community (Rheingold i a a) så länge som informationssamhället bara gäller mindre delar av världens befolkningar.

I artikeln använder man begreppet ”Digital apartheid” vilket betyder att grupper eller regioner systematiskt är exkluderade från nätanvändning och cyberspace i sin helhet.

Global social gaps och global digital divides verkar korrelerar menar Fuchs & Horak. Globaliseringen är i dag ledd av en triad mellan USA, Europa och Japan. De som inte har tillgång till informationssamhället har svårare att få del av de politiska sociala kulturella och ekonomiska samtalen och spelen. Således kan man i dag tala om ”global network capitalism” som ackumulerar ekonomiskt, politiskt och kulturellt kapital.

Artikelförfattarna djupstuderar Ghana och Sydafrika eftersom de hör till de nationer som avreglerat sin telemarknad i linje med WTOs krav (här kommer parallellen till vattenresurserna tillbaka eftersom världsbanken krävt avreglering även av dessa). Författarna tittar därför på dessa två stater för att pröva tesen att de digitala klyftorna kan minskas genom ökad ”liberalization” d v s konkurrensutsättning av telecom- marknaden.

Förbättrades tillgången till IKT? Kan man se att den digitala klyftan minskade i de stater som avreglerade telecom-sektorn? Författarna menar tvärtom att denna typ av neoliberal politik inte garanterar ökad internetaccess. Istället menar de att samhälleligt ägande av telekommunikations- infrastrukturen kan gynna fattiga länder bättre. I Sydafrika ökade i och för sig den totala tillgången till Internetaccess efter avregleringen men den digitala klyftan minskade inte. "Market access" betyder inte tillgång för medborgare. I denna fråga spelar bla a etnicitet och genus roll för tillgången. Privatisering och nyliberalisering betyder inte minskade klyftor eftersom de underliggande genusstrukturerna och etniska klyftorna kvarstår.

Artikelförfattarnas avslutning är långt bättre och mer klargörande än mitt bloggande någonsin kan vara:

"The global digital divide is an expression of the unequal geography of global capitalism." och är "the effect of hundreds of years of colonial and post-colonial exploitation, exclusion, and dependency of The Third world that has caused the very conditions that Africans have to face today"

Vatten är livgivande, det fria ordet och kommunikationen människor och grupper emellan likaså. Tillgång till information och rättighet att göra sin röst hörd finns i dag inskrivet i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna. Internet-tillgång bör vara en infrastruktur lika prioriterad som andra delar av länders nödvändiga, "basala" tillgångar. I dag saknar större delen av världens befolkning nättillgång och därmed möjlighet att sprida och ta emot information på de viktigaste globala informationsarenorna. Kanske är det något för svensk biblioteksförening att inkorporera i sitt medvetande och sin retorik?

DREAM. På cyberled bakom danska drömmare.

Drömma drömma drömma... Inte om att digitala klyftor skall fyllas med cement kanske men i alla fall att problemen uppmärksammas och tar plats på den globala agendan. Det gör den ju redan, tänker du... EU, UNESCO och US gov. är ju exempel på elefantstora aktörer som just talar om literacy och tillgång. Clinton höll ju på redan i mitten av 90-talet med någon kampanj om att alla ungar i USA skulle med på det digitala tåget... I EU har man riktlinjer för vilken literacy man bör ha och har uppmärksammat konkurrensfördelarna med computer-kompetenta medborgare och Bush hade någon kampanj som om jag minns rätt hette just att inget barn skulle lämnas på efterkälken ("left behind"). (nej, inga referenser, leta själva, ni är väl infokompetenta om ni väljer att slösa er tid på en bibliotekarieblogg.)

Men ändå klingar det lite falskt (ungefär som Reinfeldt när han låtsas veta vad det innebär att vara arbetare). För även om FN eller Bush gör insatser och åtgärdsprogram så märks det inte en genomgående förståelse för hur fundamentalt "spelreglerna" för information, opinionsbildning och kunskap förändrats (eller för kommersialism och manipulation för den delen). Sittandes vid datorn tornar tabeller upp sig som visar att den digitala tillgången och användningen beror på faktorer som geografisk hemvist, klass och kön. Det är långt i från de tekniska lösningarna som alltid är problemen. Tillgång och användning är också en fråga om makt och planering från makthavare. (Så vad svarar våra infovetar-chefer? Referensfrågorna minskar - tillbaka till skönlitteraturen och kulturtant-andan!).

Om vi arbetar med tillgången så kommer frågetecknen och maktstrukturerna kvarstå. Yngre barn kommer inte få ta plats vid datorerna, män har företräde framför kvinnor och bristen på integration mellan nya former av lärande (genom sociala nätvek & onlinespel) och traditionell undervisning fortsätter att vara ett skriande problem.

"Jag gör många fritextsökningar" eller "Jag har ett facebook-konto" är ingen revolution. Precis som att det inte är sant att frisk luft- datorer är ett motsatspar eller social kompetens - datorintresse är det.

Men låt oss drömma... Om digitala och fysiska ungdomsgårdar eller ännu hellre platser som överbrygger generationsglapp... Om stater som tar ansvar för digital service och tillhandahållande av "fria" tjänster...

Är Danmark ett föregångsland? Vi vet att dom har en bra biblioteksutbildning och stora visioner om barnbiblioteksverksamhet. Drömmer gör dom i alla fall...

Och fotfolket får åter en konferens i Danmark att drömma sig till... Digital Content Creation: Creativity, Competence, Critique på Syddansk universitet... Man har just en institution som heter DREAM (Danish Research Centre on Education and Advanced Media Materials)!