Här kommer en ny upplaga av Embodiment och transparens efter den sociala webben eftersom jag själv tyckte mycket om texten och skulle vilja använda dess innehåll i kommande föreläsningar. Jag håller dock med er som jag samtalat med via Facebook att texten är svåråtkomlig. Jag har nu fyllt ut den med mer förklarande och vardagligt språk. Dock var inlägget redan från början mycket långt. Nu blir det ännu längre: får se om någon pallar att läsa. Kanske är det värt att skriva ut? Jag kommer översätta det till engelska om jag får tid. Så viktig tycker jag tankegången är.
Motsäga mig gärna. Utveckla eller avveckla mina påståenden. Det skulle göra mig lycklig.
Berätta om något av det är användbart i ert tänkande och arbete.
............................................................................
Det är viktigt att utveckla cyborgbegreppet i arbetet för att virtuella aktiviteter och det vi kallar IRL-världen skall kunna närmas varann i fysisk, mental och ideologisk mening. Med detta menar jag att de tankebarriärer vi bygger mellan olika sociala aktiviteter skall rivas. Värdet av vänskap i olika forum skall förändras: Likställas när det är befogat. Dina avatarers upplevelser skall ej, per definition, vara mindre värda än skolgårdens samtal.
Varför är det nu inte så? Följande förhållanden borde ju påskynda förståelsen för att de digitala världarna och IRL inte längre särskiljs i lika stor grad: Stora peningtransaktionerna och djupa sociala relationer präglar redan våra digitala rum och världar. Men detta räcker uppenbarligen inte för att jämställa mötesplatserna. I dag är vi långt ifrån insikterna om de parallella världar många av oss lever i..
Men det är inte bara hos "allmänheten" och i gammelmedia som villkoren för den nya informationssamhällets villkor ändrats. Även i 2.0-diskussioner mellan oss som är engagerade användare saknas djuplodande frågor om överskridande av världar och identiteter. Vi talar inte om hur de samhälleliga banden skall nå ut till alla delar av vår verklighet och göra att de viktiga frågorna hamnar på agendan för alla våra mötesplatser. Demokrati och yttrandefrihet är t ex lika viktigt digital som IRL. Men egentligen vill jag ju med den här bloggposten komma bort från den här distinktionen. Visst har vi parallella världar, olika liv och anpassar vårat beteende och ändrar våra identiteter IRL och digitalt. Men vi skiljer på det och ger samtal i olika forum olika värde. Varför? Jag vill se sammanväxta platser och roller, jag är den där personen med olika identiteter. Jag lever på olika platser. De är alla lika viktiga eller oviktiga oberoende av om de är webbaserade eller om de är på arbetsplatsen, på gräsmattan eller på nobelfesten.
Kanske har jag varit på något lika viktigt som nobelfesten- men det skulle i så fall inte vara lika mycket värt eftersom det inte skett i blå hallen i Stockholm.
Nu vill jag övergå till frågan om vilka teoretiska perspektiv vi nu kan lyfta för att bryta dikotomin IRL-digitalt. Den hegemoniska diskurs som säger att IRL är det viktiga och det digitala det sekundära, platser för informationsinhämtning och underhållning. Men inte mer än så. Därför vill jag föreslå att vi med större allvar skapar motdiskurser. Detta betyder andra bilder och tankesystem om hur världen skulle kunna tolkas och värderas.
Här tycker jag vi ska plocka upp frågor om vad en människa är. Är vi vårt medvetande eller är vi en kropp som begränsar oss och avgör våra ideologiska ställningstaganden? Därför bör vi plocka upp frågor om teknologi, människor och medvetande. (Nästa steg i tankekedjan är sociala webben och embodiment men det återkommer jag till.)
Genom cyborgbegreppet som praktisk och teoretisk konstruktion samt verklighet (vi kan ju hitta exempel i litteratur och artiklar om hur dessa motsatser faktiskt enas) kan vi arbeta mer med de identitetsöverskridanden och radikala synsätten på de sociala forumens värden. Är ni med? Samma sak som ovan. Sociala nätverksforum måste få nya förståelseramar och det är inte bara "de andra" som behöver arbeta med sina attityder. De/vi som räknas till ett 2.0-gäng i Sveriges folkbiblioteksvärld håller sig fast vid många praktiskt inriktade tankesystem. De samtalen tycker jag hör till gårdagen eftersom vi ältat dem gång på gång (frågor som bör vara passé oss emellan).
I dag handlar striderna inte om att bygga bloggar och tänka i termer av just verktyg: Vi måste se helheten och arbeta med ideologin som gör den nya världen möjlig. Här tror jag det skulle vara kul att plocka de många teoretiker som vågade tro på nätets potential åren runt millenieskiftet. Men kanske är det inte identitetsspel och avskaffandet av socialgrupper vi nu skall diskutera som utopi.
Jag frågar mig: När blev vi dessa fega praktiker utan känsla och motstånd? Aktiviteter mot bakåtsträvande har aldrig varit så viktiga som nu. Panikmoralen verkar inte ha nått sin kulmen utan fortsätter att skörda stora kapitalistiska vinster och hindra människor från att flytta mellan olika platser som skulle berika deras liv.
Förklaring: Alla konferenser om 2.0, alla möten i skolor och all praktik tar sin utgångspunkt i att nätet är farligt. I bästa fall är det Elza Dunkels som är inbjuden och hon lyckas förklara att all "ny teknik" bemöts med moralpanik, oro eller frågande attityd till en början. Men troligare är att just välbetalda konsulter skrämmer skiten ur folk och inte hjälper dem det minsta att "förstå" den sociala webben. På kommunkontoren sitter samtidigt gubbar och stoppar bibliotekens arbete.
Därmed säger jag att vi är fega: Vi ställer oss inte inför publik, chefer, i debattartiklar eller inför kollegor och använder radikala metoder. Det finns en tyst konsensus om att någon gång kommer poletten trilla ner. Men med en hegemonisk diskurs som ensam sätter agendan kommer det inte hända! Jag kan klä upp mig, sluta vara en slashas, ha en trevlig attityd och fria till publiken. Det hjälper inte. Jag är den enda som pratar om webben, den sociala webben som något annat än ett eller flera verktyg. Jag är den som blir ifrågasatt för att jag inte tar rädslan för våra barns säkerhet på allvar. Jag tror att det funkar/skulle funka likadant för er om ni gjorde samma sak på arbetsplatser eller regionala konferenser. Det är därför jag säger att vi måste bli radikala och skapa nya vägar ovanför byråkraternas huvuden. Medvetandeförändring är ett sätt att arbeta:
Casper Bruun Jensen (Phenom Cogn Sci, 2008) tittar på olika teoretikers användande av cyborgbegreppet och föga förvånande startar han i Haraways ibland svåråtkomliga texter.
Sammanslagningar och överbrygganden som cyborgtanken bör vara användbart inte bara som teoretisk konstruktion utan som handlings och medvetandeförändring. I samhälls och beteendevetenskapliga resonemang (här ingår ju självklart informationsvetenskapen som nr 1)behöver vi lyfta begreppet och tala om det som kallas teknik/teknologi, den fysiska kroppen, de omgivande världarna och vårt medvetande. Jag menar att om vi visar att det inte finns vattentäta skott mellan dessa olika entiteter och artefakter kan vi kanske flytta fram positionerna i samtalet. Jag befinner mig i IRL och i digitala rum eller världar, med en profil eller avatar som utgångspunkt. Här menar jag att vi startar: Riv barriärerna, tala på ett sätt så att världarna är integrerade och transparenta. Inte olika värda och med olika framtidsförutsättningar för deltagarna. En cyborg har inga gränser och gör ingen moralisk skillnad mellan olika världar, menar jag.
Jensen talar inte om 2.0. Men många texter om cyborgs handlar i någon mening om de tankestrukturer som jag beskriver ovan.De är applicerbara på 2.0-arbetet vi utför och kan användas utan att just cyborg-ordet nämns i vardagliga sammanhang och gör samtalen obegripliga. En överskridande social webb behöver förändra människors medvetande. Vår motvind är stark och att jag skriver om cyborg och embodiment är för att ge "oss" egna utmaningar att gå vidare i vårt arbete. Vi kan inte fastna i här-där, värderingar och förflyttanden mellan verklighet och icke-verklighet. Cyberrum kan vara din bästa verklighet och genom gränsöverskridande diskussioner där vi själva försöker bryta dikotomier blir vi starkare att arbeta med den sociala webben och människorna omkring oss.
Tankestrukturen cyborg kan dock ge nya blockeringar, associationer och motsatsförhållanden. Jensen redogör för det feministiska ifrågasättande av cyborgbegreppet; att det speglar en manlig kropp och identitet.
Denna kritik bör bäras i minne då vi förhoppningsvis "cyborgar" 2.0-diskussionen. Ett tänkt genuslöst subjekt med alla möjligheter fastnar lätt i stereotypa tankar om män som fria individer (jmf Jensen). En verklighet vi redan ser utvecklas då det är flickor och kvinnor som beskrivs och skapas som offer i det samhälleliga strålkastarljuset, i hemmet, i massmedia och bland alla dessa säkerhetsnissar som skrämmer vuxenvärlden. De möjliga förövarna är däremot inte definierade utifrån sitt genus. Män är inte per definition ute efter att exploatera eller utgöra någon form av fara för flickor på nätet. Diskursen "fula gubbar" gör att männen som grupp skyddas medan flickorna som grupp uppmanas att agera på rädslans villkor.
De fula gubbarna är ett fåtal orcher i skuggorna som snärjer jungfruliga, ovetande och oskuldsfulla hon-varelser som passerat dörrar som borde varit stängda. Som inte följt regler och inte stannat i flickrum liknande sagans törnrosainvävda värld. Jag menar att flickor skall stanna på de platser som kallas trygga i det offentliga medvetandet: I hemmet och i skolan. De skall kommunicera med redan kända personer och följa många regler i sin nätanvändning. Men vad betyder det i praktiken? De flesta övergrepp sker i hemmet av förövare som har en relation till flickan. Därmed skulle jag tro att cyberrum är betydligt tryggare platser för flickor generellt än vad de begränsade fysiska arenorna är. (Det finns en underbar text om trygga cyberrum som flickor skapat. Jag skall leta fram den.)
Konkluderingen av Donna Haraways perspektiv på cyborgs är att det är en viktig tankekonstruktion för att föra den feministiska diskussionen framåt (läs hennes nu översatta verk till svenska: Apor, cyborger och kvinnor). Men jag läser henne också som att människor är integrerade med teknologier och andra entiteter.
Den materiella världen har möjlighet att forma människor och tankar tycks Jensen (utifrån Haraway) mena i sin text. Den andra grundläggande teoretikern som Jensen vänder sig till är Merleau-Ponty vars exempel på cyborgs härrör både från vardagen och västvärldens medicinska situationer. (Dessa har vi många gånger hört i relation till cyborgtänkandet.)
Likheten i resonemangen, menar Jensen, är att de bägge analytikerna menar att hur vi formas i förhållande till teknologin, materia etc beror på hur denna liksom den totala kulturen ser ut omkring oss. Vad betyder det för de många kulturer vi- om vi kan - är omgivna av? Cyborgbegreppet måste tills vidare behandlas efter de tankekonstruktioner som råder- Haraways t ex- men prövas mot enskilda digitala rum och fysiska situationer. Efter vad jag kan se i pågående amerikansk och svensk debatt om sociala forum och digitala världar utnyttjar man inte cyborgbegreppet för att riva murar mellan digitalt och IRL-tänkande, men jag har en begränsad utsikt. Kanske kan ni hjälpa mig att föra det här samtalet och antagandena vidare? Vad jag menade med att vi får använda cyborgbegreppet i relation till varje enskilt digitalt eller fysiskt rum beror på att vi ännu inte har tillräckligt etablerade normer och samsyn inom forskningen för hur vi ska tala om denna dikotomi. Välj därför att pröva begrepp mot det projekt du håller på med eller den värld du befinner dig i för tillfället. Vi är ju inte Messias som kommer med alla svaren genom 2.0-gurusar även om jag upplever att de beter sig så. Men det är väl ett beteende troligen baserat på ekonomiska intressen.
Men åter till cyborgbegreppet och dess efterföljare-eller snarare integrerade syskonbegrepp.
Cyborgbegreppet är kopplat till embodiment genom Haraway och andra teoretiker (se Ibid). Man kan tänka sig att detta är det vackrast tänkbara ordet för en person som vill se gränsöverskridande transcyber/IRL, i en grad där man steg för steg suddar ut medvetandets gränser mellan de båda/många världarna. Motsättningarna är försvunna och våra rörelser och vår syn är inte längre kopplade till landskapens utseende, placering och form. Hur skall jag förenkla det här? För mig känns meningen glasklar och just innehållande vackra visioner. Det riktar sig inte till vår praktiska verksamhet gentemot personer vi kanske utbildar eller samarbetar med. Det finns ingen praktik- i nuläget- i embodimentbegreppet. Men för dem som vill fortsätta, ta nya steg efter den sociala webben och se vad som kan vänta där behöver teoretiska begrepp för att spekulera eller för att delta i formandet av den framtiden. Här kommer embodiment in. Om vi är våra medvetanden snarare än våra kroppar- då är allt möjligt och gränserna i webblandskapen och mellan cyber och IRL blir passé.
Transcyber/IRL poppade upp som en lämplig metafor i mitt huvud. Varför kan inte vi som älskar de olika världar som finns omkring oss försöka agera som just transpersoner mellan de båda, (förvisso diskursivt formade-begreppsparet) världarna? Problematisera och själva försöka smälta in i ett tänkande och agerande som är gränslöst.
Jag tror att vi endast genom att ta till oss möjligheten eller åtminstone de teoretiska vinsterna med att tala om cyborgs och embodiment kan tänja den diskussion som nu står och hackar:
*Verklighet kontra något annat.
(Kontra "icke verklighet". Något påtagligt mindre värt.)
I samtalen ägnar man sig åt låtsad icke-verklighet. Många av kombatanterna bland teoretiker, självutnämnda profeter och rättrådiga individer väljer själva att skrida över dessa gränser. Men de sätter inga jämlikhetens ord på upplevelserna och tänker bort sina känslor från handlandet. Om vi accepterar att gränserna skall brytas ner kan vi peka på hur alla dessa aktörer själva blandar sina världar och inte skapar vattentäta skott mellan IRL och cyber. I teorin t ex i föreläsningar gör de det med kraft. Men i praktiken inte.
Jensen tar också upp de omdiskuterade filmerna Bladerunner, Matrix och Terminator (Ibid). Kanske kan fantasin flöda genom dessa bilder men berättelserna handlar inte om 2.0, inte om samagerande. Men kanske är ändå Matrix den film vi helst borde relatera till. Men då avskaffa den dominerande konflikten och tala om de många uppblossande krig (mer om detta i kommande blogginlägg) vi kan se att webben i dag präglas av. Information warfare är ett exempel på detta, ett som vi sällan lyfter. Som det ser ut i dag lyser de digitala allmänningarna med sin frånvaro. Istället är det svårtolkade och ofta osynliga konflikter vi behöver gräva fram. Det du skapar på webben är inte ditt, om vi nu skjuter in en parantes om ägande/upphovsrätt men som också handlar om dikotomin IRL/cyber.
Det du skapar är allas och skall behandlas som sådant. Du är kanske moderator eller en slags chef på ett socialt nätverksforum: Men de tankestrukturerna är hämtade från en gårdag utan webb. Låt oss nu tala om nya möjligheter. För även vi som själva skapar rum och samtal dras till ett säkerhetstänkande som gått över styr och lett till att censur är en norm. Men nu heter det något annat. T ex har forumets administratörer förvandlats till redaktörer. Bloggskribenter väljer att vara informations eller skräpjärnvägar, med ointresse för kommentarer och samtal. Bloggar blir brev utan önskan om svar.
Jensen talar inte om 2.0 och den sociala webben i relation till de djupa epistemologiska och ontologiska frågeställningar som hans resonemang skulle kunna ställa. Han diskuterar cyborgbegreppet i förhållande till samtid och redogör för att cyborg och embodimentbegreppen inte behöver ses som frigörande politiska verktyg.
Men nu lever vi i en "verklighet" och debatt där gränserna både mellan IRL och digitalt, liksom murar inom webblandskapen blir allt högre. Kan vi i den situationen välja någon annan väg än att omformulera verklighets och medvetandebegreppen? Vart är vårt sinne? Varför har det värde? Är det inte genom embodiment som vår verklighet blir hanterbar? Embodimentbegreppet har jag redan beskrivit. Vad jag menar med att vår verklighet blir hanterbar: Om du läser den här bloggen och rör dig mellan olika platser, då söker du antagligen begrepp och tankestrukturer för att förstå ditt liv. Arbetar du med 2.0-utbildning är det här ännu viktigare. Du kommer inte stå upp och säga embodiment eller transpersoner mellan cyborg och IRL. Men du skapar egna tankestrukturer för att bättre skapa förklaringar och visioner för dem du arbetar med.
Åter till ett stycke från det gamla blogginlägget: Genom kapitalismen blir vi alltmer påverkade av artefakter omkring oss, men även av digitala begär som bjuds i kommersiella gated communities. Platser där vi köper oss in och stänger ute andra medvetanden. Rum där vi kanske transformeras in i ett kommunistiskt angiverisystem trots att vi befinner oss i kapitalismens högborg: Disneyvärlden (i webbform Penguin club). Där- med rosa fluff runt kapitalism och kommunism finns en av möjligheterna till att skapa tankens förvirring eller fastlåsning i destruktiva men bekväma situationer. Vi sitter och låter oss matas med infotainment. Bröd och underhållning åt folket. Men det är de digitala murarna vi måste riva. Förstör inträdesbiljetterna och knocka vakterna som står i led utanför gated communitys. Annars har vi ingen cyberdemokrati, ingen möjlighet till att granska, beträda och delta i processer av bestämmande. En del har redan identifierat detta; det är därför vi ser civil olydnad och allvarligare händelser i Second life. Människor begär frihet även där. De personerna kanske redan är transpersoner?
Second lifes motståndskavalkad visar att kapitalismen inte har någon moral. Det var inte en historiens godhet som vann när Sovjetimperiet föll. I cyberlandskap såväl som i vår än så länge kallade verkliga värld formerar sig krafter som inte har intresse av bibliotekens mål och mening (här går jag på ett osmidigt sätt över till att tala till oss som delar proffesion):
*demokrati
*kunskapens maktutjämning
*lika tillgång till ord, förståelse och omvärld (trans cyber-IRL)
*yttrandefrihet
Ingen av ovanstående punkter gäller i dag i någon känd värld. Kanske är folkbibliotekens uppdrag utopiernas utopi. Men utan att bräcka meningsskiljaktigheterna och de diskurser som håller olika möjligheter och upplevelser isär, kan vi inte arbeta för allas rätt till ett 2.0-liv. Inte IRL, inte digitalt. Det här påståendet bygger på ovanstående resonemang.
Om cyborgen blev vårt medvetandes norm. Då skulle vi förflytta oss utan hinder. Söka skydd från fysisk och psykisk smärta på de platser som bäst tjänar vårt syfte! Återigen: Det här är reella möjligheter som jag har upplevt och sett unga människor utöva. Det finns inte ett antal fysiska punkter att röra sig på. Det finns flera världar att söka hjälp och skydd i- återigen, om vi accepterar medvetandet och embodiment som norm.
Vi kan också lära och leka utan att begränsas av makter som vill placera all "ondska" (ondska finns inte, bara begär, översitteri och maktens potential att take advantage och leva ut ångest och smärta genom att skada) innanför digitala portar och taggtråd som de själva uppfunnit för att hitta sitt svartvita tänkande, ett lätt sätt att förstå världen. Världen i singularis. En religion att fly till där rädsla kan bemästras. Om denna rädsla och valet att bara se en värld kan vi exemplifiera med hur man ser på barn, detta anknyter till mitt tidigare resonemang om flickor i begränsade rum:
Hur skyddar du ditt barn? (Den ständiga frågan oavsett överskriften och beskrivningarna av ett event, en kongress eller ett mindre möte.)
Frågan kväver varje förälder i de stunder då rädslan och ångesten sköljer över oss. Om det fanns en värld att stänga dörren till och därmed finna frid. Då skulle även jag blockera den med all min kraft.
Men att stänga digitala världar är inte möjligt och inte önskvärt. Det är absolut ingen lösning utan ett förvärrande av barns villkor, utan uppnående av mer s k säkerhet. Vi vill (förhoppningsvis) inte att våra döttrar skall stanna i rosa flickrum och diskutera med en eller två vänner. Rummen skall vara tillgängliga och vi alla kunna passera fram och tillbaka friktionslöst mellan olika samtal, arbeten och behovstillfredställelse.
Men empowerment (styrkande av deras möjligheter att agera- i det här sammanhanget i förhållande till cyberanvändning) för barn är omöjlig så länge som Supernanny och Farbror cyberskräck har makt över tanken och barnens livsvärld.
För att kunna leva medvetet i denna verklighet och ändå kunna arbeta kreativt med barn och IKT behöver vi kanske (för vår egen skull) gå tillbaka och återanvända alla passerade postmodernistiska önskningar om överskridande av alla stratifierande hinder (klass, kön- you name it). Men jag tror inte att vi kommer nå långt med den strategin (trots att jag älskar den tidsperioden i nätdiskussionernas tidslinje). Genom embodiment eller cyborg-strävanden beroende på vilken av dessa teorier (som också är en och samma) vi vill förstå kan vi arbeta vidare för friktionslöshet, verkligt förlorande av tyngdlagen men ändå alla våra "funktioner" kvar. Herregud- vill ni även att jag ska förklara detta? Tänk på varje ord som att det vore din verklighet. Just nu är det teorier som kan hjälpa oss i vårt arbete, men jag tror det är verkligheten efter den sociala webbens långt gångna utveckling (tidsperspektiv osagt).
Detta är inget utopia. Men det är en bättre värld med gränsöverskridande godhets-kamp (godhet finns inte, bara kärlek och empati). Ett arbete som efter nedrivna murar når ett annat tillstånd. Denna transparens med omvärld, kropp, rörelse och tanke jag vill leva i.
2.0 är är en vilja, en ideologi och en demokratisk utveckling som kan ge oss möjlighet att arbeta för ännu radikalare och samtidigt mjukare tillstånd. Men i så fall måste vi släppa fokusering på inramningen, artefakterna, verktygen ("2.0 är en blogg och liknande") vi använder för att bli, åtminstone till synes, deltagare i 2.0. Men den sociala webben är något annat och du eller dina institutioner är inte där utan förändrad värdegrund, vilja och ideologiska ställningstaganden. Sociala webben är tanken och viljan, inte funktionerna vi använder och stirrar oss blinda på.
Förbi 2.0 finns en mer lätthanterlig semantisk 2.0- webbvärld. Men inte heller den ger oss transparensen, den måste vi själva skapa genom tankens förändring.
Med målet: Tyngdlöshet.
