Hoppas vi får god dokumentation av debatten i olika former, av olika deltagare.
Visar inlägg med etikett Christer Hermansson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Christer Hermansson. Visa alla inlägg
tisdag 25 augusti 2009
torsdag 28 maj 2009
Kulturen & kommunerna
Utan kultur kan människan inte existera.
CH
Christer Hermansson skriver i DN om den ödeläggelse som hotar kulturen när kommunernas ekonomi går i sank. Hans exempel visar hur "lätt" det är att låta en sektor som berikar allt omkring oss- och i oss, skäras bort.
Vanligtvis får kulturen kosta, men inte särskilt mycket i förhållande till vad den ger oss alla som individer, som grupper och som samhälle. Det är ett politiskt område som har låg status så länge som inte någon speciell tilldragelse får någon maktpersonlighet att dyka upp och sola sig. Annars är det lättviktarna som placeras i kulturnämnderna och frågorna betraktas som småtrevliga, men aldrig som navet för samhällskritik, gränsöverskridande eller hälsa.
Vi vet. Makthavarna bör också veta; med kulturen skapar vi ständiga plus i människors själar och i samhällens välmående.
Ändå faller bilan först över kulturområdet. I Strängnäs håller inte kulturchefen käft. Han tar på sig ansvaret att förklarar det som andra kommunala områden inte behöver: Vi är "nödvändiga". Låt oss hoppas att fler offentliga företrädare tar diskussionen istället för att bara se sig som -och agera utefter- en roll som utförare.
BIS-bloggen skriver att Hermansson "ryter till". Så uppfattar jag inte artikeln. Jag ser allvarstyngda, bekymrade ord från en person som ser samhällsorganismen skrumpna ihop utan det syre som kulturverksamheterna skapar.
Tilltal & gensvar; ny debattkultur krävs!
Före bok- och biblioteksmässans debatt om bibliotekens position kommer Niclas Lindberg och Christer Hermansson att mötas i en debatt den 4/9 kl 12.00 i Strängnäs. Istället för att föregripa diskussionen med att utvärdera kombattanternas ingång i biblioteksdebatten kan man fråga sig: Betyder "sammankomsten" mellan två viktiga biblioteksprofiler och debattörer att vi kan få se fler krafter mötas och vädra olika åsikter på ett öppnare sätt i vår sektor?
Vårt hinder för nationell utveckling är inte att kunniga bibliotekspersonligheter gör skarpa motsägelsefulla inlägg. Tvärtom är det en tillgång att vi får se denna form av bibliotekspolitisk utveckling. Bra vore om regionerna följde efter och i samband med utbildningsdagar och liknande anordnade mer renodlade debatter om värderingar och prioriteringar i biblioteksvärlden mellan personer som vågar andas annat än konsensussträvanden.
Vi är inte ense. Omvärldens förändringar gör detta än tydligare och på arbetsplatser och i biblioteksorganisationens olika delar bör man lära av pågående valarbete: Politiker tål käftsmällar och gläds mest när de lyckas synliggöra de stora åsiktsskillnaderna. Detta bör vara våra företrädare och chefers mål att efterleva.
Det motsatta alternativet är att fortsätta bedriva opinionsarbete i en bransch där människor endast svarar i lunchrummet, ofta med en bitter underton.
Att man inom de informationsvetenskapliga utbildningarna väljer att bredda till ABM-konstallationer med humanistisk framför samhällsvetenskaplig framtoning är ett tecken på att vi kan vänta en än mer urvattnad biblioteksdebatt. En annan är att Kulturrådets position och arbete kontra Kb:s föreslagna roll som fackelbärare inte väcker starkare reaktioner. Tror och tycker bibliotekarier att verksamheten kan ledas utifrån så diametralt olika inriktningar utan att vår vardag påverkas? Biblioteksföreningen bör ta ansvar och sammanföra de olika representanterna i offentliga diskussioner istället för att såga Kulturrådets svar och bejaka Kb:s tänkta roll utifrån förenklade resonemang om fragmentarisering kontra enhetlighet och kompetenssamlande.
En övertro på storebror som fixar en professionell inriktning på hela verksamhetsområdet är en flykt från debatt och oliktänkande. Därmed kan kulturutredningen och svensk biblioteksförenings remissvar (m fl kommuners och regioners) ses som ännu ett steg bort från öppna konflikter mellan olika informations och kulturperspektiv mot en naiv idé om att kompetensen verkligen kan samlas inom en myndighet, med ett tydligt ledarskap.
Personer som borde ut och debattera offentligt är viktiga aktörer från det akademiska lägret, kulturrådet, kb, biblioteksföreningen och enskilda chefer eller konsulenter som är för traditionalism eller McDonaldisering, positivistisk kunskapssyn kontra postmodernistisk etc.
Lindberg kontra Hermansson är en bra start. Låt oss fortsätta skapa en ny samtalskultur inom folkbiblioteksväsendet. Inget mer tåtassande, inga mer knutna nävar i fickorna och inga mer lata inställningar som leder till att Biblist och Biblioteksbladet är våra enda kommunikationsorgan, (med enstaka debattansatser).
Referenser:
Lindbergs blogg
Christer Hermanssons hemsida
Kulturutredningen
Biblioteksföreningens remissvar
Kulturrådets remissvar
m fl
Vårt hinder för nationell utveckling är inte att kunniga bibliotekspersonligheter gör skarpa motsägelsefulla inlägg. Tvärtom är det en tillgång att vi får se denna form av bibliotekspolitisk utveckling. Bra vore om regionerna följde efter och i samband med utbildningsdagar och liknande anordnade mer renodlade debatter om värderingar och prioriteringar i biblioteksvärlden mellan personer som vågar andas annat än konsensussträvanden.
Vi är inte ense. Omvärldens förändringar gör detta än tydligare och på arbetsplatser och i biblioteksorganisationens olika delar bör man lära av pågående valarbete: Politiker tål käftsmällar och gläds mest när de lyckas synliggöra de stora åsiktsskillnaderna. Detta bör vara våra företrädare och chefers mål att efterleva.
Det motsatta alternativet är att fortsätta bedriva opinionsarbete i en bransch där människor endast svarar i lunchrummet, ofta med en bitter underton.
Att man inom de informationsvetenskapliga utbildningarna väljer att bredda till ABM-konstallationer med humanistisk framför samhällsvetenskaplig framtoning är ett tecken på att vi kan vänta en än mer urvattnad biblioteksdebatt. En annan är att Kulturrådets position och arbete kontra Kb:s föreslagna roll som fackelbärare inte väcker starkare reaktioner. Tror och tycker bibliotekarier att verksamheten kan ledas utifrån så diametralt olika inriktningar utan att vår vardag påverkas? Biblioteksföreningen bör ta ansvar och sammanföra de olika representanterna i offentliga diskussioner istället för att såga Kulturrådets svar och bejaka Kb:s tänkta roll utifrån förenklade resonemang om fragmentarisering kontra enhetlighet och kompetenssamlande.
En övertro på storebror som fixar en professionell inriktning på hela verksamhetsområdet är en flykt från debatt och oliktänkande. Därmed kan kulturutredningen och svensk biblioteksförenings remissvar (m fl kommuners och regioners) ses som ännu ett steg bort från öppna konflikter mellan olika informations och kulturperspektiv mot en naiv idé om att kompetensen verkligen kan samlas inom en myndighet, med ett tydligt ledarskap.
Personer som borde ut och debattera offentligt är viktiga aktörer från det akademiska lägret, kulturrådet, kb, biblioteksföreningen och enskilda chefer eller konsulenter som är för traditionalism eller McDonaldisering, positivistisk kunskapssyn kontra postmodernistisk etc.
Lindberg kontra Hermansson är en bra start. Låt oss fortsätta skapa en ny samtalskultur inom folkbiblioteksväsendet. Inget mer tåtassande, inga mer knutna nävar i fickorna och inga mer lata inställningar som leder till att Biblist och Biblioteksbladet är våra enda kommunikationsorgan, (med enstaka debattansatser).
Referenser:
Lindbergs blogg
Christer Hermanssons hemsida
Kulturutredningen
Biblioteksföreningens remissvar
Kulturrådets remissvar
m fl
torsdag 7 maj 2009
Inte alla kulturchefer böjer sig när det blåser
Med tanke på mina tidigare inlägg om kulturpolitik och fega kulturchefer.
Christer Hermansson hör inte till dem. Kolla Eskilstunakuriren.
Christer Hermansson hör inte till dem. Kolla Eskilstunakuriren.
torsdag 9 april 2009
Nu är Hermansson viktiga saker på spåret
Ibland frågar jag mig: Vad vore svensk biblioteksdebatt utan Hermansson? Kanske inte helt död men väldigt, väldigt fattig. Ge mig gärna exempel som visar på motsatsen- ni kommer få ett tungt jobb framför er.
Ur dagens GP:
Bibliotekarien Christer Hermansson varnar för avintellektualiseringen bland de svenska bibliotekarierna
På den här punkten är vi rörande överens. Jag brukar tala om rutinarbetets förbannelse och bibliotekariers ovilja att själva ta ansvar för sin utveckling och förändring av servicen och verksamheten.
I Strängnäs bibliotek arbetar vi med allt ifrån babykaféer, bokklubbar, bokcirklar, skrivarcirklar, författarbesök, arbetsplatsbibliotek till läsombud på äldreomsorgen. Vi bloggar, finns på Facebook och Myspace. Läsrörelsen kontaktade oss i julas och vi driver nu ett projekt tillsammans för de minsta barnen, 0-3 år.
Ja, vi har förstått att Strängnäs inte vilar på hanen utan ser till att personalen ständigt är i rörelse. Antagligen en plats där min ovanstående beskrivning av rutinerna som biblioteksarbetares religion inte stämmer in. Visioner, initiativ och fokus på verksamhet framför allt, det gör folkbiblioteket till det kulturella och sociala nav det bör vara i lokalsamhället. Med det flertalet olika aktiviteter man presenterar är chansen också god att man har en bred förankring och därmed lever upp till bibliotekens viktiga teoretiska grund (se En okuvlig bibliotekarie: Många visioner möts. Antirasism, socialt inkluderande och 2.0).
Hermansson skriver också om kvalitetslitteraturen och att som bibliotek inte falla in i en kommersiell fåra som ändå säljer. Här är vi både överens- och inte. Unga som frågar efter det som kallas dålig litteratur bör bli lyssnade till och få sina efterfrågade behov tillgodosedda. Att som bibliotekarie argumentera för att man inte köper in "skräp" utan väljer dammiga samlingar, det är helt enkelt inte okej. Jag har sett just avfärdade tonåringar som frågat efter populärlitteratur som troligtvis läses av alla deras vänner. Dessa, oftast flickor, får veta av kulturdamer att boken inte finns och inte ska köpas in. En del argumenterar ogenerat för att den sortens litteratur inte hör hemma på biblioteket, andra- nedröstade, står och hummar inför barnen/ungdomarna som inte skall känna sig lyssnade till och glädjas av att biblioteket är till för dem. Att köpa in på efterfrågan har blivit populärt, även om många håller kvar vid gamla traditioner. Är det inte viktigast att just till barnen använda denna metod- att köpa in vad som förr kallades böcker med röda och gröna ryggar? De som läser, de läser. Och det bör göra oss glada.
Men: Lyft fram kvalitetslitteratur, speciellt på barnsidan finns det så mycket kul som absolut inte säljs på Maxi stormarknad bredvid Disneys språkligt undermåliga (faktiskt svårlästa) berättelser med stereotypa kvinnor och mansfigurer.
Hermansson fortsätter:
Många folkbibliotek avsäger sig sina politiska uppdrag och vill hellre försöka leka bokhandel. Det ska vara mysiga jippon och lätt och trevligt. Att introducera och presentera krävande författarskap är inget som lockar. Det kräver ju hårt arbete.
Att avsäga sig sitt politiska uppdrag handlar inte bara om att glömma och gömma litteratur som man av många skäl borde marknadsföra utan också om att inte arbeta för att hela lokalsamhället skall känna att biblioteket är deras plats. Att inte söka sig utanför stadskärnorna, att inte arbeta med demokratifrämjande genom kulturprojekt och IKT-projekt som stärker gemenskap och bygger informationskompetens.
Beträffande speciell litteratur som anses smal så är det ofta inte det vid engagemang. En djupdykning krävs ofta inte "hårt arbete", utan vilja och engagemang. Bara en stunds tålamod och sedan öppnar sig världen med både tyngd, lättnad och lärande. Exempel på detta är boken Morfin som det lokalbibliotek jag då jobbade på nobbade när den kom från kulturrådet. Att kontextualisera den och göra en temakväll kring dess innehåll skulle inte vara omöjligt alls. Se gärna min bloggpost Morfin om författaren Freidrich Glauser.
Men om man nu vill välja något man anser har kvalité men ändå är lättsäljande: Varför är man då så lata? Kura skymning är mitt stående exempel men jag hade likaväl kunnat skriva om bokcirklar med kaffe på biblioteket. Man har högläsning till tända ljus men talar inte ett ord om vad författarna betytt för sin samtid; hur de revolutionerat politik och/eller kultur. Hur deras liv gestaltat sig etc. Jag går hellre på bio eller tittar på Disneychannel än besöker dessa långtråkiga fantasilösa folkbiblioteksevenemang.
I december beviljade Statens kulturråd den ekonomiska föreningen Bokhora 100 000 kr för läsfrämjande verksamhet. Man kan verkligen fråga sig varför. Bokhora är en blogg som drivs av några kvinnor som är amatörer på att läsa och skriva om litteratur.
Hermansson hade kunnat välja att skriva om Bokhora och Boktips.net. Ingen är bättre eller mer intressant än den andra. Bibliotekarier över hela landet skriver skitdåliga recensioner och publicerar på detta gemensamma forum. Fördomar, allvarliga feltolkningar, dåligt språk etc får vara kvar- oemotsagt. Man kan bli jävligt irriterad över Bokhoras ytlighet. Men är inte folkbibliotekens Boktips.net snäppet mer pinsam? Där utger man ju sig för att vara en kvalitetstjänst.
Och; viktigast av allt. Att ge Bokhora 100 000 spänn är ingen ungdomssatsning. Det är en 30plus-satsning som det ändå vimlar av... Vilket Hermansson också pekar på. Vi kan nog vara överens om att Kulturrådet har en jäkligt märklig syn på vad ungdom är för något.
Och varför lyssnar biblioteken till Bokcirklar.se och bjuder in dem till seriösa konferenser när det de gör kan göras gratis- av varje bibliotek utan att köpa sig ett rum på ytterligare en stängd sajt med vattentäta skott och reklambanners.
Statens kulturråd och folkbiblioteken måste ta sitt ansvar för att visa medborgarna vad den kvalificerade litteraturen har att erbjuda
Ja, eftersom kultur i alla former och litteratur i synnerhet ständigt påverkar samhällsutvecklingen. Kulturen förflyttar politikens och tänkandets gränser.
Banaliseringen och avintellektualiseringen kan inte fortsätta längre bland de svenska bibliotekarierna. Skit i dator- och tv-spelen och ägna er åt litteratur i stället.
Här skiljs våra vägar: Avintellektualiseringen består i lathet och ovilja att välkomna projekt, nya idéer och omvärldstänkande. Lättare att kicka ut personer som just inte gör samma sak är ut och år in.
Men: Dator och TV-spel i dag utgör många gånger avancerade kulturformer som utvecklar människors kognitiva, sociala och emotionella förmågor. Bibliotekens uppgift är inte att arbeta med en form av medier samtidigt som hela samhällsutveckling förflyttar sig åt ett annat håll. Olika medier kan istället presenteras sida vid sida och barn lockas att dela med sig av sin kunskap eller sina läsupplevelser på kvalificerade wikis. Det är inte ett skit sämre än att samla på frimärken.
Ur dagens GP:
Bibliotekarien Christer Hermansson varnar för avintellektualiseringen bland de svenska bibliotekarierna
På den här punkten är vi rörande överens. Jag brukar tala om rutinarbetets förbannelse och bibliotekariers ovilja att själva ta ansvar för sin utveckling och förändring av servicen och verksamheten.
I Strängnäs bibliotek arbetar vi med allt ifrån babykaféer, bokklubbar, bokcirklar, skrivarcirklar, författarbesök, arbetsplatsbibliotek till läsombud på äldreomsorgen. Vi bloggar, finns på Facebook och Myspace. Läsrörelsen kontaktade oss i julas och vi driver nu ett projekt tillsammans för de minsta barnen, 0-3 år.
Ja, vi har förstått att Strängnäs inte vilar på hanen utan ser till att personalen ständigt är i rörelse. Antagligen en plats där min ovanstående beskrivning av rutinerna som biblioteksarbetares religion inte stämmer in. Visioner, initiativ och fokus på verksamhet framför allt, det gör folkbiblioteket till det kulturella och sociala nav det bör vara i lokalsamhället. Med det flertalet olika aktiviteter man presenterar är chansen också god att man har en bred förankring och därmed lever upp till bibliotekens viktiga teoretiska grund (se En okuvlig bibliotekarie: Många visioner möts. Antirasism, socialt inkluderande och 2.0).
Hermansson skriver också om kvalitetslitteraturen och att som bibliotek inte falla in i en kommersiell fåra som ändå säljer. Här är vi både överens- och inte. Unga som frågar efter det som kallas dålig litteratur bör bli lyssnade till och få sina efterfrågade behov tillgodosedda. Att som bibliotekarie argumentera för att man inte köper in "skräp" utan väljer dammiga samlingar, det är helt enkelt inte okej. Jag har sett just avfärdade tonåringar som frågat efter populärlitteratur som troligtvis läses av alla deras vänner. Dessa, oftast flickor, får veta av kulturdamer att boken inte finns och inte ska köpas in. En del argumenterar ogenerat för att den sortens litteratur inte hör hemma på biblioteket, andra- nedröstade, står och hummar inför barnen/ungdomarna som inte skall känna sig lyssnade till och glädjas av att biblioteket är till för dem. Att köpa in på efterfrågan har blivit populärt, även om många håller kvar vid gamla traditioner. Är det inte viktigast att just till barnen använda denna metod- att köpa in vad som förr kallades böcker med röda och gröna ryggar? De som läser, de läser. Och det bör göra oss glada.
Men: Lyft fram kvalitetslitteratur, speciellt på barnsidan finns det så mycket kul som absolut inte säljs på Maxi stormarknad bredvid Disneys språkligt undermåliga (faktiskt svårlästa) berättelser med stereotypa kvinnor och mansfigurer.
Hermansson fortsätter:
Många folkbibliotek avsäger sig sina politiska uppdrag och vill hellre försöka leka bokhandel. Det ska vara mysiga jippon och lätt och trevligt. Att introducera och presentera krävande författarskap är inget som lockar. Det kräver ju hårt arbete.
Att avsäga sig sitt politiska uppdrag handlar inte bara om att glömma och gömma litteratur som man av många skäl borde marknadsföra utan också om att inte arbeta för att hela lokalsamhället skall känna att biblioteket är deras plats. Att inte söka sig utanför stadskärnorna, att inte arbeta med demokratifrämjande genom kulturprojekt och IKT-projekt som stärker gemenskap och bygger informationskompetens.
Beträffande speciell litteratur som anses smal så är det ofta inte det vid engagemang. En djupdykning krävs ofta inte "hårt arbete", utan vilja och engagemang. Bara en stunds tålamod och sedan öppnar sig världen med både tyngd, lättnad och lärande. Exempel på detta är boken Morfin som det lokalbibliotek jag då jobbade på nobbade när den kom från kulturrådet. Att kontextualisera den och göra en temakväll kring dess innehåll skulle inte vara omöjligt alls. Se gärna min bloggpost Morfin om författaren Freidrich Glauser.
Men om man nu vill välja något man anser har kvalité men ändå är lättsäljande: Varför är man då så lata? Kura skymning är mitt stående exempel men jag hade likaväl kunnat skriva om bokcirklar med kaffe på biblioteket. Man har högläsning till tända ljus men talar inte ett ord om vad författarna betytt för sin samtid; hur de revolutionerat politik och/eller kultur. Hur deras liv gestaltat sig etc. Jag går hellre på bio eller tittar på Disneychannel än besöker dessa långtråkiga fantasilösa folkbiblioteksevenemang.
I december beviljade Statens kulturråd den ekonomiska föreningen Bokhora 100 000 kr för läsfrämjande verksamhet. Man kan verkligen fråga sig varför. Bokhora är en blogg som drivs av några kvinnor som är amatörer på att läsa och skriva om litteratur.
Hermansson hade kunnat välja att skriva om Bokhora och Boktips.net. Ingen är bättre eller mer intressant än den andra. Bibliotekarier över hela landet skriver skitdåliga recensioner och publicerar på detta gemensamma forum. Fördomar, allvarliga feltolkningar, dåligt språk etc får vara kvar- oemotsagt. Man kan bli jävligt irriterad över Bokhoras ytlighet. Men är inte folkbibliotekens Boktips.net snäppet mer pinsam? Där utger man ju sig för att vara en kvalitetstjänst.
Och; viktigast av allt. Att ge Bokhora 100 000 spänn är ingen ungdomssatsning. Det är en 30plus-satsning som det ändå vimlar av... Vilket Hermansson också pekar på. Vi kan nog vara överens om att Kulturrådet har en jäkligt märklig syn på vad ungdom är för något.
Och varför lyssnar biblioteken till Bokcirklar.se och bjuder in dem till seriösa konferenser när det de gör kan göras gratis- av varje bibliotek utan att köpa sig ett rum på ytterligare en stängd sajt med vattentäta skott och reklambanners.
Statens kulturråd och folkbiblioteken måste ta sitt ansvar för att visa medborgarna vad den kvalificerade litteraturen har att erbjuda
Ja, eftersom kultur i alla former och litteratur i synnerhet ständigt påverkar samhällsutvecklingen. Kulturen förflyttar politikens och tänkandets gränser.
Banaliseringen och avintellektualiseringen kan inte fortsätta längre bland de svenska bibliotekarierna. Skit i dator- och tv-spelen och ägna er åt litteratur i stället.
Här skiljs våra vägar: Avintellektualiseringen består i lathet och ovilja att välkomna projekt, nya idéer och omvärldstänkande. Lättare att kicka ut personer som just inte gör samma sak är ut och år in.
Men: Dator och TV-spel i dag utgör många gånger avancerade kulturformer som utvecklar människors kognitiva, sociala och emotionella förmågor. Bibliotekens uppgift är inte att arbeta med en form av medier samtidigt som hela samhällsutveckling förflyttar sig åt ett annat håll. Olika medier kan istället presenteras sida vid sida och barn lockas att dela med sig av sin kunskap eller sina läsupplevelser på kvalificerade wikis. Det är inte ett skit sämre än att samla på frimärken.
torsdag 2 april 2009
Hermansson för demokratisk kulturdialog
Christer Hermansson fortsätter sin bana som viktig kulturdebattörer. Under en debatt i Södertälje har han framfört viktiga frågor om demokrati mellan kulturarbetare, politiker och tjänstemän. Hermansson förefaller ha fått nonchalanta svar på praktiska förslag till hur man vid ett omfattande möte med stor uppslutning skulle kunna demokratisera diskussionen.
Hermansson skriver i LT:
Efteråt har jag fått flera mejl från kulturskapare som fanns med i publiken och ansåg att kulturdebatten var bedrövlig och en maktdemonstration från Södertälje kommuns politiker och tjänstemän. Allt vackert tal om dialog betyder ingenting. Här fanns över femtio personer på plats som vill förändra och påverka kulturen i Södertälje som blev censurerade av en aggressiv moderator och kallsinnigt bemötta av paneldebattörerna. Under kvällen ställde jag min fråga som fortfarande inte har fått något svar: Hur ska en aktiv dialog kunna skapas? Hur vill Södertälje kommun tillvarata den erfarenhet, kompetens och kreativitet som de professionella kulturskaparna besitter?
Hermanssons förslag och hela processens odemokratiska genomförande påminner mig om feministiskt initiativ där man föredrog en till tre minuters långa inlägg med snärtiga repliker snarare än samtal och djupare möjlighet att upptäcka kompetens i hela organisationen än hos den elit som skapades genom personliga band och kändisskap i olika form.
Vi kan också applicera debatten på hur Kulturutredningen skötts eller hur de regionala biblioteksaktörerna till och från verkar som patriarker mot lokalbibliotek...
Mer om detta och cybernetics, artificial life, and the New AI i kommande bloggposter.
Hermansson skriver i LT:
Efteråt har jag fått flera mejl från kulturskapare som fanns med i publiken och ansåg att kulturdebatten var bedrövlig och en maktdemonstration från Södertälje kommuns politiker och tjänstemän. Allt vackert tal om dialog betyder ingenting. Här fanns över femtio personer på plats som vill förändra och påverka kulturen i Södertälje som blev censurerade av en aggressiv moderator och kallsinnigt bemötta av paneldebattörerna. Under kvällen ställde jag min fråga som fortfarande inte har fått något svar: Hur ska en aktiv dialog kunna skapas? Hur vill Södertälje kommun tillvarata den erfarenhet, kompetens och kreativitet som de professionella kulturskaparna besitter?
Hermanssons förslag och hela processens odemokratiska genomförande påminner mig om feministiskt initiativ där man föredrog en till tre minuters långa inlägg med snärtiga repliker snarare än samtal och djupare möjlighet att upptäcka kompetens i hela organisationen än hos den elit som skapades genom personliga band och kändisskap i olika form.
Vi kan också applicera debatten på hur Kulturutredningen skötts eller hur de regionala biblioteksaktörerna till och från verkar som patriarker mot lokalbibliotek...
Mer om detta och cybernetics, artificial life, and the New AI i kommande bloggposter.
tisdag 5 augusti 2008
CH i Expressen
Hermansson skriver:
"Library lovers upplever jag som en gigantisk felsatsning eftersom alla de argument som Britta Lejon på ett oengagerat sätt rabblar upp i Expressen (30/7) redan är kända av målgruppen politikerna."
Oengagerat lika med "copy and paste".
"Varför satsa så mycket pengar på en massa rosa knappar och annat skräp som delas ut till allmänheten? Varför anlitades inte bibliotekarier, forskare, författare och intellektuella för att skriva artiklar och bedriva opinion i biblioteksfrågor? Det hade givit ett bättre och mer effektivt resultat."
Man kan också fråga sig varför en yrkeskår som arbetar med informationsförmedling, yttrandefrihet och möjliggör opinionsbildning inte anstränger sig och öppnar käften om sin egen situation någon gång. Hallå bibliotekarier: Varför är ni så nöjda med att smyga omkring? Kräv vår rätt, utmana etablisemanget, tala om vår professionalitetet, vårt kunnande och vår funktion. Protestera mot okunnighet och fördomar, använd vår kunskap för opinionsbildning i egen sak. Varför kan vi alltid hjälpa andra men inte hjälpa oss själva? Varför är vi förbannat gulliga (rosa), bekväma och alltid möjliga att spara pengar på? Minns Hammarkullen där man ockuperade sin vårdcentral. Kommer vi någonsin få se något liknande på en nedläggningshotad filial? Knappast. För vi är möjligtvis bittra - men aldrig stridbara. Vilka bönfallande kärlekstörstande bibliotek skulle kunna vara det?
"Faktum är att min landsomfattande biblioteksturné ”Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor?” som genomfördes i våras har genererat betydligt fler och intressantare debatter på bibliotek, på ledar- och kultursidor, i radio och tv, på bloggar och på olika utbildningar i biblioteks- och informationsvetenskap, än vad Svensk biblioteksförening någonsin kommer att lyckas med."
Ja och varför är det så? Jo för svensk biblioteksförening talar inte om
" folkbibliotek, skönlitteraturens betydelse, bildning, folkbildning, demokrati och yttrandefrihet"
som något avgörande - och icke självklart - för vår demokratiska stat (halleluja, igen).
"Library lovers upplever jag som en gigantisk felsatsning eftersom alla de argument som Britta Lejon på ett oengagerat sätt rabblar upp i Expressen (30/7) redan är kända av målgruppen politikerna."
Oengagerat lika med "copy and paste".
"Varför satsa så mycket pengar på en massa rosa knappar och annat skräp som delas ut till allmänheten? Varför anlitades inte bibliotekarier, forskare, författare och intellektuella för att skriva artiklar och bedriva opinion i biblioteksfrågor? Det hade givit ett bättre och mer effektivt resultat."
Man kan också fråga sig varför en yrkeskår som arbetar med informationsförmedling, yttrandefrihet och möjliggör opinionsbildning inte anstränger sig och öppnar käften om sin egen situation någon gång. Hallå bibliotekarier: Varför är ni så nöjda med att smyga omkring? Kräv vår rätt, utmana etablisemanget, tala om vår professionalitetet, vårt kunnande och vår funktion. Protestera mot okunnighet och fördomar, använd vår kunskap för opinionsbildning i egen sak. Varför kan vi alltid hjälpa andra men inte hjälpa oss själva? Varför är vi förbannat gulliga (rosa), bekväma och alltid möjliga att spara pengar på? Minns Hammarkullen där man ockuperade sin vårdcentral. Kommer vi någonsin få se något liknande på en nedläggningshotad filial? Knappast. För vi är möjligtvis bittra - men aldrig stridbara. Vilka bönfallande kärlekstörstande bibliotek skulle kunna vara det?
"Faktum är att min landsomfattande biblioteksturné ”Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor?” som genomfördes i våras har genererat betydligt fler och intressantare debatter på bibliotek, på ledar- och kultursidor, i radio och tv, på bloggar och på olika utbildningar i biblioteks- och informationsvetenskap, än vad Svensk biblioteksförening någonsin kommer att lyckas med."
Ja och varför är det så? Jo för svensk biblioteksförening talar inte om
" folkbibliotek, skönlitteraturens betydelse, bildning, folkbildning, demokrati och yttrandefrihet"
som något avgörande - och icke självklart - för vår demokratiska stat (halleluja, igen).
fredag 25 juli 2008
CH om långsiktighet, kvalité och jämlikhet i folkbblioteksdriften
CH fortsätter biblioteksdebatten i UNT.se:
"alla medborgare ska ha tillgång till väl fungerande skol- och folkbibliotek med professionell personal, och ha möjlighet att inhämta information och kunskap gratis oavsett kön, ålder, utbildning eller var man bor någonstans i landet. "
Oh yes!
"Oftare handlar det mer om formen än innehållet i biblioteksverksamheten. Det ytliga och snabba premieras framför det svåra och tunga: hellre satsningar på tv- och datorspel som ger positiv uppmärksamhet i medierna än folkbildande satsningar på boken, litteraturförmedling och läsfrämjande eftersom det är krävande och tar tid. "
Eller är det så att varken det som tar lång eller kort tid premieras? Inga investeringar görs för omfattande förändringar, men långsiktigt träget arbete med väldefinierade mål finns inte heller. Istället är det vardagslunken, rutinerna och noggrannheten som är folkbibliotekens fotboja.
"alla medborgare ska ha tillgång till väl fungerande skol- och folkbibliotek med professionell personal, och ha möjlighet att inhämta information och kunskap gratis oavsett kön, ålder, utbildning eller var man bor någonstans i landet. "
Oh yes!
"Oftare handlar det mer om formen än innehållet i biblioteksverksamheten. Det ytliga och snabba premieras framför det svåra och tunga: hellre satsningar på tv- och datorspel som ger positiv uppmärksamhet i medierna än folkbildande satsningar på boken, litteraturförmedling och läsfrämjande eftersom det är krävande och tar tid. "
Eller är det så att varken det som tar lång eller kort tid premieras? Inga investeringar görs för omfattande förändringar, men långsiktigt träget arbete med väldefinierade mål finns inte heller. Istället är det vardagslunken, rutinerna och noggrannheten som är folkbibliotekens fotboja.
onsdag 23 juli 2008
Library lovers får en känga av CH
Christer Hermansson skriver i Expressen:
"Sedan undrar jag varför det är så tyst på kultursidorna om denna kampanj? Vad anser författarna, de intellektuella och alla medborgarna som brukar våra svenska folkbibliotek? Varför debatterar inte forskarna i biblioteks- och informationsvetenskap Library lovers-kampanjen? Att Svensk biblioteksförening tagit plats i medierna råder det inga tvivel om. Frågorna om vad de svenska folkbiblioteken ska ägna sig åt i framtiden är alldeles för väsentliga och berör alldeles för många för att en mediainriktad intresseförening ska ha monopol på problemformuleringsprivilegiet."
Själv har jag kräkts över kampanjen (här här här, med många svar bl a från ordf. i första länken) så det räcker. CH gör jobbet bra och konstruktivt.
"Sedan undrar jag varför det är så tyst på kultursidorna om denna kampanj? Vad anser författarna, de intellektuella och alla medborgarna som brukar våra svenska folkbibliotek? Varför debatterar inte forskarna i biblioteks- och informationsvetenskap Library lovers-kampanjen? Att Svensk biblioteksförening tagit plats i medierna råder det inga tvivel om. Frågorna om vad de svenska folkbiblioteken ska ägna sig åt i framtiden är alldeles för väsentliga och berör alldeles för många för att en mediainriktad intresseförening ska ha monopol på problemformuleringsprivilegiet."
Själv har jag kräkts över kampanjen (här här här, med många svar bl a från ordf. i första länken) så det räcker. CH gör jobbet bra och konstruktivt.
fredag 28 mars 2008
CHs passion för läderbyxor övertygar nästan
Christer Hermansson vill se fler läderbyxor på bibliotekarier och han gör det så bra att jag nästan är med på tåget... Fast läderbyxor är ju döda djur. Kan inte galonbyxor funka lika bra? De är ju också lätta att torka av?
söndag 2 mars 2008
Bibliotekarie blir 30- kulturrådet & censur på tapeten
Två bibliotekarier, en journalist, en socionom och en psykologstuderande talar om kulturrådets stödköp av Åke Jävel (uppkäftig, underhållande, tjatig, kuken- kritik av patriarkat och kapitalism i serieform) & Närstrid Vanessa, (feministisk porr som var och en borde köpa ett eget ex av) till folkbiblioteken.
Okej, erkänner... Under kvällens mangodrinkar och åtskilliga glas med vitt vin blev det en del häcklande av litteraturvetare och Darwin (!) också,samt diskussion om huruvida svampar kommunicerar smärta till varandra.
Trots närvarande litt-vetare tog hur som helst ingen Christer Hermanssons mossiga biblioteksvisioner i försvar. Kan ju i o f s bero på att värdinnan drack mest och höll tal om den försoffade folkbiblioteksvärlden och lät C Hermansson stå som symbol för en förlegad, ensidig biblioteksverksamhet som inte har vett att ta vara på "nya" bibliotekariers idéer (och utbildning om bibliotekets funktion i ett nätverks/informations och kunskapssamhälle). Istället beklagar man dagens biblioteks och informationsvetenskapliga utbildningar och drömmer sig tillbaka till dammiga hyllor och kvalitetslitteratur.
Även om jag överhuvudtaget (trots min titel) inte har den kompetens som C H menar är bibliotekariens viktigaste - djup kunskap om förmedling av god skönlitteratur - så tror jag vi på ett grundläggande plan är ganska överens. Biblioteket är ett öppet rum med vägar till gränslös kunskap och upplevelser. I vilka former denna gestaltar sig borde ju egentligen vara sekundärt. Men medan många bibliotekarier av den äldre skolan (varning för grova generaliseringar) talar om folkbildning som frigörelse och bemyndigande av medborgarna tänker jag att ökad demokratisk informationsförmedling via webben och överbryggande av kön, sexualitet och funktionshinder i cybervärlden har större chans att revolutionera det civila deltagande samhället än Ivar Lo och Moa M.Därmed inte sagt att vi kan vara dem utan ... Alla delar behövs men exkluderande argumentation som Hermansson fördjuper sig i eller ökad stereotypisering gm SecondLife gör väl ingen glad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)