Haraway, nyttan av cyborgare-på nytt

I min kritik (i somras) av DNs behandling av cyborgbegreppet och Haraways bok Apor, cyborger och kvinnor menade jag bl a att recensenten Ekis Ekman inte lever/levde i nuet när hon skrev om datanördar och cyborgare- som SF-illustrationer. Därmed inte sagt att hon inte är en bra skribent och recenserade boken med en del andra bra faktorer. Vi kan välja att se hennes cyborgtänkande enbart ur starka feministiska teorier. Det är inte fel, men onödigt begränsande:

Cyborgen är en fråga om fiktion och levd erfarenhet vilket förändrar vad som räknas som kvinnors erfarenhet i slutet av 1900-talet (Detta och följande citat; Haraway 2008, s.87 ff). Ja. Alla de som läser Haraway som en kraftfull, svårtolkad och intelligent feminist har rätt, men hur placerar de in cyborgen? Som vilken liknelse som helst? Som önskan om en könlös varelse eller en patriark i ny form?

Detta är också ett försök att bidra till den socialistiska feministiska kulturen och teorin på ett postmodernt, icke-naturalistiskt sätt, i den utopiska traditionen att föreställa sig en värld utan genus (Ibid).

Ja, Haraway kan ses som en viktig person i den socialistiska feministiska traditionen, liksom t ex Nancy Fraser (Den radikala fantasin, Mellan omfördelning och erkännande) som dock (anser jag) snubblar för mycket på de materialistiska och fördelningsmässiga principerna: klassisk socialism således. Kanske kan hon ses lite som en motpol till Haraway med sin starka kritik mot fokus på identitetspolitik (sexualitet, genus etc) och förlorandet av fokus på omfördelning av ekonomiska resurser. Hur skulle Haraway och Fraser mötas i en diskussion med följande citat av H: Cyborgen är en koncentrerad bild av både föreställningsförmågan och den matriella verkligheten.

Men tillbaka till socialismens rötter och frågan om valet av materialism framför Haraways blandning av tanke och formbar påtaglighet i ett postmodernistiskt tänkande. En klassisk feministisk politik inom vänsterkretsar där man inte klarar att sammanföra klass och kön utan alltid behandlar dem var för sig; och oftast är det klassperspektivet som "vinner". Det är arbetarmän framför överklasskvinnor helt enkelt. Djupare än så går ofta inte analysen.

Också Något till informationsvetarna och nätkulturarbetarna:

Detta kapitel är ett argument för den njutning som gränsernas oordning bär med sig och för det ansvar som konstruerandet av dem bär med sig.

Å, älskade oordning. Hur kan näthatarna och de vilsna som står utanför nätkulturernas och kommersialismens digitala rum hantera oordningen? Hur ska lärare och föräldrar orka? Oordningen är det som kommer ge cybernördarna rätt. Det är vi/de som kommer att få dela med oss och visa att oordningen är den nya tidens villkor. Behåll din rökruta men du kan inte spåra mig i mina många andra rum där jag har fler identiteter och "värre" befriande beteenden. (Jag tror det är detta KK-stiftelsen vill visa med sina gränsöverskridande nätprojekt. Ingen början, inget slut. Oordningens och skapandets Mecka.)

Nätkulturare: Använd oordningen.

Haraway följer ett feministiskt spår där det finns postmodernistiska drag och en tillskruvad bild av materialism och identitet. Allt får flyta och sedan belysas, så läser jag Haraways Apor, cyborger och kvinnor Att återuppfinna naturen. Men att läsa cyborgberättelsen som en stark teoretisk grund sammanblandad med feministiska visioner gör dock inte att den inte är stark i sig själv och ger informationsvetare med eller utan genusperspektiv möjlighet att ta till vara diskussionen om gränser och rättigheter: Haraways bok är som en postmodernistisk gåva till informationsvetenskapen.

När jag nu håller på och läser The allure of machine life (se tidigare bloggpost) har jag gått tillbaka till Haraways bok och hennes användning av cyborgen som metafor. Hennes tankar är mindre strukturerade men mer inspirerande:

Gränsen mellan science fiction och samhällelig verklighet är en synvilla (Ibid.).

Här är vi tillbaka i min bloggpost (En okuvlig bibliotekarie: Embodiment 2, Farbror Cyberskräck och empower) om att använda cyborg och överskridande/trasparens mellan olika vägar & väggar som möjlighet för gemensamma demokratiska rum och avskaffande av kvävande distinktioner mellan IRL och digitalt. Orden skapar verkligheten och mitt emellan praktiska exempel på cyborgarbete och utopiska illustrationer skapar Haraway en explosiv kraft, ifrågasättandet av människan som sådan. Om inte millenieskiftets drömfyllda nätlitteratur dög (den var ju alltför flummigt nätälskande) - varför inte vända sig till Haraways cyborger och se om vi med dem vågar tänka framåt? Till en värld av cyborgare där vi får agera utan vårt genus eller vår ålder som hindrande kraft. Haraway är inte den som bygger någon nätidé. Det är vi (?) som gör med hennes teoretiska grund.

Haraway skriver: Jag vill påstå att cyborgen är en fiktion som kartlägger vår sociala och kroppsliga verklighet och en fantasifull tillgång som antyder en del mycket fruktbara sammankopplingar(Ibid.). Verklighet och fantasi är inte heller uteslutande begrepp. Haraway anknyter också till tidigare teoretiker: Hon ser Foucaults biopolitik som en föregångare i cyborgtänkandet. Kanske skall man i dagsläget istället söka paralleller hos Ulrich Beck och rädslan?

Här kan man se att upphoven till konflikterna genomgår en egendomlig pluralisering under individualiseringarnas förlopp. Det individualiserade samhället banar väg för nya, mångfacetterade, ideologier och samarbetskoalitioner som spränger de hittills existerande schematiseringarnas gränser (Beck, Risksamhället). Men kanske gör jag här en höna av en fjäder. Visst balanserar också han på en kant kring verklighet och stratifierande. Men att tala om hans djupa analyser av individualisering i ett risksamhälle där varje person är ansvarig för sina val och öden, oavsett förutsättningar och tillgången till information.

Vad hade det betytt att ta dessa Ulrich Beck-tankar om alienation och lagt till cyborgare? Individualismen och det tunga ansvaret bör slås sönder i en verklighet där vi kan överskrida gränser, välja identitet, vänner och gömställen eller talarstolar. Här försöker jag beskriva samma sak som i tidigare blogginlägg som varit för avskalade/tunga/svårlästa: I ett överskridande mellan IRL och digital värld har du så många möjligheter till frihet som inte finns i dag. Identitetspolitik; javisst. Du är du och väljer som sagt dina platser oavsett var de befinner dig. Just nu blir cyborg mest ett begrepp som klargör en vilja. Men på sikt är cyborgen en realitet för oss alla. Det är just här jag vill ha med alla nätkultur- arbetare. Nya verktyg måste till. Visst kan jag fortsätta berätta liknande saker och klaga på sakernas tillstånd eller den kommersialistiska makten. Men för det oss framåt? Cyborgtänkandet gör det!

En annan parallell är Zygmunt Bauman som möter rädsla, konsumism, samhällsformationer och överskridanden. Men han når inte upp till den postmoderna tron på förändring. Hans liksom Becks texter är mer modernistisk fakta som Haraway höjt sig över. Eller?

I slutet av 1900-talet , vår tid, en mytisk tid, är vi alla chimärer, teoretiserade och uppdiktade hybrider av maskin och organism: Vi är kort sagt cyborger (Haraway, Ibid.).

Är tanken alltför skrämmande att arbeta med eller vad är annars skälet till att i så hög grad lämna det till SF-entusiasternas kulturella skapande? Här har vi rakt upp och ner ett fantastiskt citat att använda och förenkla till nätkulturernas tidevarv.

Embodiment och transparens efter den sociala webben

Här hittar du en redigerad version av detta inlägg.
.......................................

Det är viktigt att utveckla cyborgbegreppet i arbetet för att virtuella aktiviteter och det vi kallar IRL-världen närmas i fysisk och ideologisk mening. De stora peningtransaktionerna och de djupa sociala relationer som redan präglar våra digitala rum och världar borde räcka för att jämställa mötesplatserna, men i dag är vi långt ifrån den insikten.

Även i 2.0-diskussioner saknas frågor om överskridande av världar och identiteter. Om samhälleliga band eller t o m sammanväxta platser och roller. Det saknas även frågor och diskussioner om teknologi och människor.

Genom cyborgbegreppet som praktisk och teoretisk konstruktion samt verklighet kan vi arbeta mer med de identitetsöverskridanden och radikala synsätten på de sociala forumens värden. Det samtalet hör till gårdagen och de många teoretiker som vågade tro på nätets potential åren runt millenieskiftet. När blev vi och de dessa fega praktiker utan känsla och motstånd? Aktiviteter mot bakåtsträvande har aldrig varit så viktiga som nu. Panikmoralen verkar inte ha nått sin kulmen utan fortsätter att skörda stora kapitalistiska vinster och hindra människor från att flytta mellan olika platser som skulle berika deras liv.

Casper Bruun Jensen (Phenom Cogn Sci, 2008) tittar på olika teoretikers användande av cyborgbegreppet och föga förvånande startar han i Haraways ibland svåråtkomliga texter.

Sammanslagningar och överbrygganden som cyborgtanken ger bör vara användbart inte bara som teoretisk konstruktion utan som handlings och medvetandeförändring. Jensen talar inte om 2.0. Men alla texter om cyborgs handlar om tankestrukturer vilka är nödvändiga i arbetet för en överskridande social webb. Tankestrukturen kan dock ge nya blockeringar. Jensen redogör för det feministiska ifrågasättande av cyborgbegreppet; att det speglar en manlig kropp och identitet.

Denna kritik bör bäras i minne då vi förhoppningsvis "cyborgar" 2.0-diskussionen. Ett genuslöst subjekt (?) med alla möjligheter fastnar lätt i stereotypa tankar om män som fria individer. En verklighet vi redan ser utvecklas då det är flickor och kvinnor som offer i det samhälleliga strålkastarljuset. De möjliga förövarna är däremot inte definierade utifrån sitt genus. De är ett fåtal orcher i skuggorna som snärjer jungfruliga, ovetande och oskuldsfulla hon-varelser som passerat dörrar som borde varit stängda. Som inte följt regler och inte stannat i flickrum liknande sagans törnrosainvävda värld.

Konkluderingen av Donna Haraways perspektiv på cyborgs är att de är människor integrerade med teknologier och andra entiteter. Den materiella världen har möjlighet att forma människor och tankar. Den andra grundläggande teoretikern som Jensen vänder sig till är Merleau-Ponty vars exempel på cyborgs sägs härröra både från vardagen och västvärldens medicinska situationer.

Likheten i resonemangen, menar Jensen, är att de bägge analytikerna menar att hur vi formas i förhållande till teknologin, materia etc beror på hur denna liksom den totala kulturen ser ut omkring oss. Vad betyder det för de många kulturer vi- om vi kan - är omgivna av? Cyborgbegreppet måste tills vidare behandlas efter de tankekonstruktioner som råder och prövas mot enskilda digitala rum och fysiska situationer.

Cyborgbegreppet är kopplat till embodiment genom Haraway och andra teoretiker (se Ibid). Man kan tänka sig att detta är det vackrast tänkbara ordet för en person som vill se gränsöverskridande transcyber/IRL, i en grad där man steg för steg suddar ut medvetandets gränser mellan de båda/många världarna. Motsättningarna är försvunna och våra rörelser och vår syn är inte längre kopplade till landskapens utseende, placering och form.

Endast genom att nu ta till oss möjligheten eller åtminstone de teoretiska vinsterna med att tala om cyborgs och embodiment kan vi tänja den diskussion som nu står och hackar:
*Verklighet kontra något annat.
Kontra "icke verklighet". Något påtagligt mindre värt.
Men i samtalen ägnar man sig åt låtsad icke-verklighet. Många av kombatanterna bland teoretiker, självutnämnda profeter och rättrådiga individer väljer själva att skrida över dessa gränser. Men de sätter inga jämlikhetens ord på upplevelserna och tänker bort sina känslor från handlandet.

Jensen tar också upp de omdiskuterade filmerna Bladerunner, Matrix och Terminator (Ibid). Kanske kan fantasin flöda genom dessa bilder men berättelserna handlar inte om 2.0, inte om samagerande. Kanske är Matrix den film vi helst borde relatera till. Men då avskaffa den dominerande konflikten och tala om de många uppblossande krig (mer om detta i kommande blogginlägg) vi kan se att webben används till. Men även som vi själva skapar i våra rum, samtal, genom censur och möten.

Jensen talar inte om 2.0 och den sociala webben i relation till de epistemologiska och ontologiska frågeställningar som hans resonemang skulle kunna ställa. Han diskuterar cyborgbegreppet i förhållande till samtid och redogör för att cyborg och embodimentbegreppen inte behöver ses som frigörande politiska verktyg.

Men nu lever vi i en "verklighet" och debatt där gränserna både mellan IRL och digitalt, liksom murar inom webblandskapen blir allt högre. Kan vi i den situationen välja någon annan väg än att omformulera verklighets och medvetandebegreppen? Vart är vårt sinne? Varför har det värde? Är det inte genom embodiment som vår verklighet blir hanterbar?

Genom kapitalismen blir vi alltmer påverkade av artefakter omkring oss, men även av digitala begär som bjuds i kommersiella gated communities. Platser där vi köper oss in och stänger ute andra medvetanden. Rum där vi kanske transformeras in i ett kommunistiskt angiverisystem trots att vi befinner oss i kapitalismens högborg: Disneyvärlden (i webbform Penguin club).
(Rosa fluff runt kapitalism och kommunism, en av möjligheterna till att skapa tankens förvirring eller fastlåsning i destruktiva men bekväma situationer.)

Kapitalismen har ingen moral. Det var inte en historiens godhet som vann när Sovjetimperiet föll. I cyberlandskap såväl som i vår än så länge kallade verkliga värld formerar sig krafter som inte har intresse av bibliotekens mål och mening:

*demokrati
*kunskapens maktutjämning
*lika tillgång till ord, förståelse och omvärld (trans cyber-IRL)
*yttrandefrihet

Ingen av ovanstående punkter gäller i dag i någon känd värld. Kanske är folkbibliotekens uppdrag utopiernas utopi. Men utan att bräcka meningsskiljaktigheterna och de diskurser som håller olika möjligheter och upplevelser isär, kan vi inte arbeta för allas rätt till ett 2.0-liv. Inte IRL, inte digitalt.

Om cyborgen blev vårt medvetandes norm. Då skulle vi förflytta oss utan hinder. Söka skydd från fysisk och psykisk smärta på de platser som bäst tjänar vårt syfte! Lära och leka utan att begränsas av makter som vill placera all "ondska" (ondska finns inte, bara begär, översitteri och maktens potential att take advantage och leva ut ångest och smärta genom att skada) innanför digitala portar och taggtråd som de själva uppfunnit för att hitta sitt svartvita tänkande, ett lätt sätt att förstå världen. En religion att fly till där rädsla kan bemästras.

Hur skyddar du ditt barn?

Frågan kväver varje förälder i de stunder då rädslan och ångesten sköljer över oss. Om det fanns en värld att stänga dörren till och därmed finna frid. Då skulle även jag blockera den med all min kraft.

Men att stänga digitala världar är inte möjligt och inte önskvärt. Vi vill inte att våra döttrar skall stanna i rosa flickrum och diskutera med en eller två vänner. Rummen skall vara tillgängliga och vi alla kunna passera fram och tillbaka friktionslöst mellan olika samtal, arbeten och behovstillfredställelse. Men empowerment för barn är omöjlig så länge som Supernanny och Farbror cyberskräck har makt över tanken och barnens livsvärld.

För att kunna leva medvetet i denna verklighet behöver vi kanske gå tillbaka och återanvända alla passerade postmodernistiska önskningar om överskridande av alla stratifierande hinder. Men jag tror inte att vi kommer nå långt med den strategin. Genom embodiment eller cyborg-strävanden beroende på vilken av dessa teorier (som också är en och samma) vi vill förstå kan vi arbeta vidare för friktionslöshet, verkligt förlorande av tyngdlagen men ändå alla våra "funktioner" kvar.

Detta är inget utopia. Men det är en bättre värld med gränsöverskridande godhets-kamp (godhet finns inte, bara kärlek och empati). Ett arbete som efter nedrivna murar når ett annat tillstånd. Den transparens med omvärld, kropp, rörelse och tanke jag vill leva i.

2.0 är är en vilja, en ideologi och en demokratisk utveckling som kan ge oss möjlighet att arbeta för ännu radikalare och samtidigt mjukare tillstånd. Men i så fall måste vi släppa fokusering på inramningen, artefakterna, verktygen vi använder för att bli, åtminstone till synes, deltagare i 2.0. Men den sociala webben är något annat och du eller dina institutioner är inte där utan förändrad värdegrund, vilja och ideologiska ställningstaganden. Sociala webben är tanken och viljan, inte funktionerna vi använder och stirrar oss blinda på.

Förbi 2.0 finns en mer lätthanterlig semantisk webbvärld. Men inte heller den ger oss transparensen, den måste vi själva skapa genom tankens förändring. Tyngdlöshet.

Utan kropp ej längre SF

The stakes in the border war have been the territories of production, reproduction and imagination

Donna Haraway

(I Socialist review, 1985. Reprinted i Feminism/Postmodernism)

Cyborgen är en mycket komplex skapelse, idé och konstruktion. Dess kraft som tankeobjekt i en tid när vi lever våra liv fragmentariserade och i olika skpenader beroende på den ”värld”, det forum vi befinner oss i, är påtaglig.

Kanske har cyborgen som tankefigur aldrig varit viktigare än den är nu. Därför är det kanske inte förvånande att Donna Haraways klassiska bok nu kommer på svenska. Att den ges nytt liv trots att dess engelska förlaga hörde 80-talet till.

I dagens DN recenserar Kajsa Ekis Ekman Haraways bok som i svensk översättning heter Apor, cyborger och kvinnor.”Man får dock aldrig reda på vem den här cyborgen är i verkligheten och på vilket sätt vi skulle vara maskiner nu.” skriver debattören & skribenten och det blir med detta citat extremt påtagligt att det är en feministisk recensent utan intresse för gränsöverskridande potentialer i virtuella världar eller blott tvådimensionella sociala nätverksforum som valts ut att recensera ett verk med explosiv idéhistorisk sprängkraft här och nu.

Ja, Ekis Ekman har läst boken och skriver om den. Men dess potentiella kraft som överskridare av de decennier som ligger mellan dagens cyberspace och det 80-tal som den skapats i fångar recensenten inte. För Ekis Ekman är Haraways bok en bland andra som tillför feminismen energi.

”Alla datanördar som exalterat ropar ’äntligen’ efter att ha läst cyborgmanifestet syftar inte på en seger över kapitalismen, utan över vad de uppfattar som fångenskapen i sina kroppar och beroendet av kvinnan.” I ingen annan del av Ekis Ekmans text blir det så här påtagligt hur ur fas hon är med det ämne hon skriver om. Datanörden existerar inte och är en konstruktion som definitivt inte har med Haraways klassiska verk att göra. Det är samhälls och beteendevetarnas möte med digitalt skapade kulturer som kräver en ny läsning av alla klassiska verk om identitet, sexualitet och förtryck. Foucault i dag är inte vad Foucault var före Internets utbredning. Disciplineringen av människan tar sig nya former och flykten från densamma har möjliggjorts genom den mångfald kulturer, uttryck och kommunikationsmedel vi skapat. Artefakten som möter mänsklig vävnad: Cyborgen är en kraftig symbol, ett viktigt verktyg för att kunna förstå vår samtid.

Ekis Ekman skrattar åt de diskussioner som Haraway återger kring forskningen om apor. Det är antagligen ett befriat skratt från en traditionell feminism som fortfarande lever med natur och kroppar som objekt för fantasi och studier.

Men det är inte i denna verklighet Haraway är central. Hennes sprängkraft i de djupa diskussioner som pågår kring överbryggande av kön och genus, de strider om huruvida vi kan vara hela utan våra kroppar, leva och skapa utan dem. Ingen av dessa diskussioner har Ekman följt upp. (Några timmar vid datorn hade kanske kunnat ge skribenten en aning om vad hon gav sig i kast med och hindrat missuppfattningen att Haraways verk är en klassiker för SF-älskare och ”datornördar”.)

Wake up Dagens Nyheter. Cyborgdiskussionen är mer än levande och översättningen av Haraways bok är en logisk följd av de strider som nu utkämpas – utan kropp – kring klass, kön och etnicitet. Bildtexten ”Venus som robot – en ny kvinnas födelse” är nästan smärtsam att mötas av... Eftersom den gör så mycket våld på de årtionden av diskussion och samhällsvetenskaplig forskning som ligger mellan SF-nostalgi och nuvarande erroderade gränser mllan kött, idéer och IT.

Se även mina tidigare bloggposter i ämnet: Från cyborgs till Inforgs, Reflektioner /.../, How do I know I´m an inforg, Cyborgs