Fega kameleont-bibliotek(arier)

Okej. Halvtid. Fem dagars semester passerade och fem framför mig. Hör ett kraffsande ljud som låter precis som tassar med små klor på som rör sig uppför en trappa. Jag ligger kvar på soffan och lyssnar ganska länge. Tänker att om det är en hund som travat in i huset så behåller jag den. Hoppas vilande på brun manchester.

En kollega tipsade om Umeå-bibliotekens 25-åriga framtidsperspektiv (pdf) producerade av bibliotekschefen. Två timmars påtvingad tågresa passade ju bra för 27 sidors reflekterande om 2008 till 2033. Utan att vara den ständiga gnällande kuvade bibliotekarien så får jag väl med lite lägre tonläge än vad som är ärligt säga att jag blev besviken. Antagligen beror det på att jag tycker om storslagna planer och manifest för social rättvisa, ökad kunskap och demokrati. Jo, typ något sådant tänkte jag mig att Umeås "tjänsteskrivelse" skulle leverera: Om 25 år är vi en verksamhet i takt med vår tid! Vi har hittat arbetsmetoder och skapat aktiviteter som gjort oss till den självklara livsnerven i hela Umeåregionen för såväl företag som veganer (jag hoppas ni fortfarande rules där uppe i norr.)

Rapporten är väl tvärtemot dessa knarkade förhoppningar väldigt saklig och basal: Vi kan presentera denna verksamhet i dag och ni som kulturnämnd måste fatta beslut på följande punkter...

Vad är biblioteket? Slutsatserna landar mycket i de traditioner vi (kanske) redan är trygga i, att Förmedla kultur, tillgängliggöra information, vara en mötesplats.

Till sina verkställande uppdragsgivare; kulturnämnden, ställer man frågan om det är önskvärt att biblioteket håller mer öppet men med lägre bemanning för att kunna öka öppethållandet och tillhandahålla lokal samt självbetjäningsdelar av verksamheten.

Kanske är denna fråga signifikant för både Umeås och övriga folkbiblioteks verklighet?

När ska vi avskaffa oss själva?

När ska vi erkänna att andra vet bättre?

Det låter så himla fint och framåtsyftande att hitta olika vägar för ökad tillgänglighet men samtidigt saknar jag att någon sätter ner foten och säger vad biblioteket faktiskt är. Vad ska vi vara? Vilken funktion skall vi fylla? Javisst, vi tillhandahåller en viktig mötesplats - ett vardagsrum om man så vill: Men är en lokal med böcker, tidskrifter, datorer och utlåningsapparater ett bibliotek? Är det inte själva den professionella verksamheten i verb-form som utgör biblioteket? Är bibliotekarier böjda att hålla med om att obemannade lokaler med böcker i på skolor är bibliotek? Är vi beredda att rationalisera bort vårt eget kunnande för att vara hippa och anställa nya yrkeskategorier på biblioteket? Nu börjar jag debattera något som inte explicit föreslås i Umeåskrivelsen... Men man tänker sig en musikstudio i biblioteket med inspelnings och redigeringsutrustning...

Ja, en lokal prägel för att hitta sin egen form för folkbiblioteket i den egna omgivningen ter väl sig icke- provokativt... Men någonstans är vi väl "något eget". Jag tänker så ofta att jag inte är språkvetare, förskollärare eller litteraturpedagog. Jag är biblioteks och informationsvetare och menar att det utgör grunden och ramarna för hur jag själv som bibliotekarie bör sträva efter att verksamheten utvecklas.

Precis som i andra redovisningar klottras statistik. Ibland talar den, ibland inte... När det gäller barn och ungdomsverksamheten så är statistiken totalt geleaktigt antitransparent. Det finns inga svar att hämta i siffrorna. Varför? Jo, helt egocentrerat tänker jag på min egen yrkesutövning och att när den funkar som bäst resulterar den oftast inte i utlån...

Kanske är det just vikande utlåningssiffror som gör att man hämtar mycket inspiration i Storbritannien (idea stores- trenden inte i Umeå-skrivelsen men allmänt i biblioteksbruset) där biblioteket skall kunna transformeras till vad helst styrande kraft önskar. (Nu låter det som att idea stores är problemet. Så är det ju inte... Problemet är att bibliotekarierna likaväl kan forsa ut med badvattnet när nya trender hypar upp språk, innehåll och biblioteksmanagement) Det heter kanske att nu skapar vi bibliotek där användarna, medborgarna bestämmer innehållet. I Malmö har man nu ett projekt, Garaget, (blogg), för att testa det här konceptet... (Och de finns på Facebook - skål!)

Vad som skaver hos mig (som förvisso är så relativistisk å vill ge barnen Kalle Anka, TV-spel & Gossip Girl ) är att man inte är tydlig med en biblioteksidentitet som man inbjuder alla intresserade att utveckla. Hur kan det komma sig att bibliotek skall byggas från grunden för att vara relevanta i sitt lokalsamhälle?

När barnen fick rita bilder och lägga grund till spelet Library Creator inom projektet Mars express så begick man enligt min filosofi samma misstag: Man sa - här är en lokal - vad tycker ni om? Rymddräkter och swimmingpool blir självklara inslag...

Men vilken annan yrkeskategori hade lagt sig platt och sagt att vår verksamhet kan omskulpteras till precis vad som helst? Patient och anhörigorganisationer hade kunnat förbättra psykvården betydligt om de fick mer möjlighet att förmedla sina upplevelser och sin kunskap. Men det hade aldrig betytt att man startade från scratch och sa att läkares, sjuksköterskors och vårdares erfarenheter och utbildning inte behövde utgöra utgångspunkt.

Bibliotekarier behandlar sig själva så som genusvetare ofta behandlas av andra: Ni är jäviga, så insyltade. Bättre någon som är "objektiv" tar hand om grejen. För genusvetare betyder det att en manlig statsvetare tar plats som könsmakts- utredare. För bibliotekarier betyder det att "andra yrkeskategorier" måste in på biblioteken och ekonomer istället för bibliotekarier bli chefer... Eller att man säger till barn: Vi är ingenting alls - fyll oss med innehåll! Vi är så tråkiga. Save us from our selves.

Vilka självdestruktiva människor är det egentligen som blir bibliotekarier och ständigt osynliggör och ber om ursäkt för sin kunskap?

Svartvitt tänkande? Javisst, något måste ju vara fel på mig annars hade jag ju inte suttit två på natten - lyssnat på Imperiet och bloggat om bibliotek. Det räckte ju att jag skrev en rad om rasism i Skåne för att få svar på min blogg. Samma sak när man var feminist. Då gällde det att ständigt ducka samtidigt som man talade emot för att inte få en rejäl käftsmäll.

Va sjutton är det här för verksamhet? Med min kropp och min hjärna har jag varit någon slags jävla jesus-radikal murbräcka fram till dess jag valde yrkesbana. Och nu? Inte gör jag vad jag trodde skulle vara min uppgift: Verka för ett demokratiskt nätverkssamhälle i nära samarbete med medborgarna. Amen.

Kunskap, kulturella upplevelser och tillgängliggöra information. Umeåskriften pekar på att detta är ett lika viktigt demokratiuppdrag i dag som för hundra år sedan (s 20).

Så. Ut och uppfyll eller uppvigla massorna. Vilket det nu betyder att arbeta med att tillgängligöra information, möjliggöra kunskap och därigenom verka för ett demokratiskt samhälle.

Att köpa in rätt böcker från sambindningslistan och importera någon annans intellektuella burken-poster-arbete, det håller inte i längden... Och på den punkten lever Umeå-tänkaren upp till allas våra förväntningar om medborgarnytta, lyhördhet, varierande medier och mer teknik.

Slutligen.

För barn & ungdomar menar man sig i Umeå redan i dag
*stimulera nyfikenhet och läslust,
*ge rum för och uppmuntran till eget skapande,
*stärka barn och ungdomars personlighetsutveckling liksom deras utveckling till aktiva demokratiska samhällsmedborgare

Det låter som en sjuhelvetes barn & ungdomsverksamhet... (Önsketänkande?) Hoppas få se den en dag. Det enda jag saknar är barnkonventionens skrivningar om att mer explicit arbeta med att barn skall kunna göra sina röster hörda, sprida sina ord och delta i diskussioner eller piska politiker om de så önskar.... "Utveckling till" syftar väl mer på modellera-tänkandet beträffande barn. Väx, bli formad, fyll fyrtiofem - sen ska vi lyssna.

Galla i debattens spår

Tåtassande i rosa plastisock har fått många intressanta svar. Jag fortsätter mitt eget argumenterande

Hoppas någon orkar skriva om censuren i Bromölla. Den var signifikant för hur svag biblioteksdebatten och dess intresseorganisationer är.Vi arbetar för yttrandefrihet. Men när vår egen verksamhet censureras (digitala bokbål) då öppnar ingen käften. Som barnbibliotekarie i Bromölla får man se sitt arbete förstöras utan att Svensk biblioteksförening eller DIK agerar.Vad betyder det? Jo, att den yrkeskår som arbetar med yttrandefrihet skiter i censur när den drabbar ett mindre folkbibliotek.När kommer denna händelse få de proportioner den förtjänar?Och när får vi som trollar med knäna fem kronor för att göra vårt arbete med ungas internetanvändning lite lättare?

i en ny bloggpost:
Trolla med knäna. Jo vad jag menar är att när jag som bibliotekarie utbildar grundskolelärare i barn och ungas nätanvändning - då ingår det inte i min tjänst utan skolorna ska betala till biblioteket för mitt arbete där. Bibliotekarier lånar ut böcker, stämplar böcker, har sagostunder. Men utbildar om informationsresurser, unga och nätet. No way.

När jag söker pengar för att arbeta med communitys - med såväl ungdomar som bibliotekarier - då möts jag av svaret att detta inte med säkerhet är något som hör hemma i biblioteksvärlden. Här kommer verkligen trolla med knäna - begreppet återigen in: Att arbeta med communitys och skönlitteratur som en enhet - på egen hand blir då att bestiga berg istället för att njuta av ett skiftande informations och kulturlandskap som finns till hands för att utveckla vårt arbete med barn och unga...

Att bygga sociala nätverksforum med högstadieklasser utan någon resurs i form av pengar eller tid... Det är kul. Kanske. För någonstans vill man att ens arbete ingår i en större väv av gemensamma insikter, mål och mening.

Och så kommer biblioteksföreningens önskemål om att staten skall bestämma att vi ska fortsätta låna ut böcker, skapa skolbibliotek (fysiska med mycket böcker. Om kompetens att arbeta med dem... nja.) och samla litteratur i lador... Fjärran från den komplicerade informationsverklighet som bibliotekarier har insikt i.

Snälla Kulturrådet sluta inte skicka böcker som skänks bort eller t o m bränns. Ja, låt oss tala ur skägget: Smal litteratur som stödköps kastat i soporna eller tas hem av personalen. Åke jävel säger ju fan. Morfinbekännelser är inget som våra låntagare har intresse av etc etc etc.

Å ena sidan: Nationell bibliotekspolitik.

Men å andra sidan: Beslutsfattare och biblioteksföreträdare som lever i nutid, i den komplicerade informationsverklighet vi befinner oss i. Personer som i likhet med KK-stiftelsen och Medierådet fattar att nätkulturer är väsentliga för dagens och morgondagens lärande och kultur.

Skönlitteratur i fysisk form, skapande språk på bloggar, kulturella uttryck i form av bilder på sociala nätverk... Låna ut böcker. Arbeta med sociala nätverksforum. Men lås inte in oss i ett hörn som har en annan kompetens än 80 poäng barn och ungdomslitteratur. (Ja detta är en viktig aspekt att lyfta gentemot biblioteksföreningens kampanj).

Svensk biblioteksförening och Kulturrådet (m fl) borde ta lärdom av amerikansk biblioteksdebatt och biblioteksverksamhet... Vi bör arbeta utifrån den verklighet vi befinner oss i - mot bestämda mål. Men inte leva i några illusioner om att vi kan försvara vår existens genom att skrika

"Biblioteken behöver kärlek"

Som att vi inte vore personer i världens skarpaste profession med tillgång till makt: Den makt som kunskap om information, debatt och litteratur ger.

Ge mig inte kärlek.

Ge mig schyssta arbetsvillkor. Ge mig datorer, kvällsöppna bibliotek, intresserade politiker och surftid istället för lästid.

Ge mig en biblioteksförening 2.0 som inte bönar för bibliotekens existens utan talar om att vi är viktiga för infrastrukturen i form av information och kultur...

Ge mig en biblioteksförening som inte är total-kåt på det fysiska rummet och aldrig yppar något om bibliotekariers kompetens eller det fria ordets makt.

Upplysning närsomhelst varsomhelst, jag är en detektiv med licens att finna

SJ eller Skånetrafiken har ett pågående forskningsprojekt ihop med SÄPO och socialstyrelsen... Det går ut på att se hur långt man kan driva pendlare till vansinne och utmattning innan de total- ballar ur och blir tågsprängande extremister...

Det är åtminstone en kvalificerad gissning från min sida efter att ännu en gång frusit arslet av mig på Bromölla station.

Men... Skånetrafikens begåvade reklam gav ju en stunds förströelse. Fast på planschen hade jag velat se budskapet "Bli upplyst varsomhelst närsomhelst av jourhavande bibliotekarie". Och så kunde vi haft 24-timmars SMS-tjänst, chatt och supportcenter med underbetalda telefonister...

En sådan tjänst hade jag definitivt utnyttjat vid 05.25 på morgonen när jag inget förstår och har svårt att skilja mellan barnens strumpor och mina egna... Fast det är ju inte så farligt. Lilla E kan ha mina tights och i värsta fall kan jag trycka in fötterna i hennes spiderman-strumpor.

Library lovers-kampanjen... Som mest irriterat mig med sitt gulligull. Nästa gång svensk biblioteksförening skall driva den kan de väl anlita samma PR-konsult som Skånetrafiken.

Förutom erbjudande om "upplysning" till mänskligheten så bör vi marknadsföra oss som Detektiver som kan hitta vad som helst när som helst... Nytt husdjur? Skoskav? Vi kan ju alltid snoka reda på vad barnen vill ha info om. Inför sexåringarna har jag kört det här upplägget och låtit dem testa mig. "Jag är detektiv - som i Lasse-Maja (fin hemsida!), fråga mig något". (Fast på insidan låtsas jag att jag är morfintörstande Sherlock Holmes - han knarkar när han är understimulerad och det kan jag verkligen förlika mig med. Det är skittrist när inget intressant problem mal i hjärnbarken, då är det dags att springa en runda eller dricka en hel flaska vin.)

Nio gånger av tio har det funkat riktigt bra (att vara detektiv åt krävande och skeptiska sexåringar) och Titanic, kända ryttare och vampyrsägner har trollats fram ur hyllor och på nätet...

I am Bond, med rätt att döda... Nej jag är Sherlock Holmes utan rätt att knarka men med all rätt i världen att arbeta på barnens villkor med barnens frågor... Kanske ska jag försöka ha en mental bild av att jag är (jubilerande) Ture Sventon istället? Han är ju typ barnvänlig till skillnad från översittar-Holmes... Fast det går nog bara inte, han är för löjlig med flygande mattor och portabla semmel-kylskåp.

Bibliotekarien och professionen. Profession eller bara praktik?

Den nya rapporten Bibliotekarien och professionen från svensk biblioteksförening blir kvällsläsning efter att jag burit upp TVn till barnens rum så att de kan se tecknad film tills de somnar...

På någon av de första sidorna står det att "Bibliotekarierna kan betraktas som en orädd yrkesgrupp, eftersom de vågar vrida och vända på sin egen yrkesroll och ställa svåra frågor, inte minst till sig själva." och jag tänker shit va spännande. Är det så här det funkar på folkbibliotek runt om i Svea rike. Fasen va coolt! Bibliotekarier är så om sig och kring sig som jag tänkt och hoppats.

Men resten av läsningen är inte särskilt upplyftande, redan kända perspektiv och motsättningar dryftas och stor kraft ägnas åt frågan om vi är en Proffession - vilket jag skulle svara ja på om man utgick från den kvalificerade utbildningen, men nej på när jag ser hur olika bibliotekarier definierar och rangordnar sina arbetsuppgifter.

I rapporten nämns informationskompetens, kunskapsorganisation, pedagogisk och social kompetens, erbjuda service, kulturförmedling och väcka läslust som vanliga kriterier för vad en bibliotekarie kan sägas vara. Gäsp. Alla dessa begrepp är viktiga. Men om du plussar ihop dem; vad innebär det då för samhället omkring dig som du är satt att serva? Sluta stanna på mikronivån och hoppa rakt på visions-tåget. Hur blir vi en superviktig institution, ett samhälleligt nav som är lika svårt att undvara som tandläkaren och vårdcentralen. Människor behöver komma hit för vi besitter kunskaper som är extremt viktiga här och nu men även i bibliotekens historia. Vi arbetar med förmedling och kontextualisering av information dvs Kunskap. Som medielandskapet ser ut och de ekonomiska krafterna förändras är alla som inte får abstinens när de är utan bibliotek troligen bekymmer... Eller så läser de informatik och informationsvetenskap i tolv år och klarar sig utan serviceminded bibliotekarie i brukshåla som försöker trolla med knäna.

Åter till rapporten: Att bibliotekarier i dag har för näringslivet intressant kompetens inom alla delar av information management nämns också. Men även det faktum att biblioteks- och informationsvetenskaplig utbildning fortfarande har låg status och att arbetsgivarna inte känner till de högutbildade bibliosarnas kompetenser gör att de inte utnyttjas i privat sektor. Detta måste vi agera mot! Alla ni som arbetar med informationsförmedling, kunskapsorganisation etc på företag - kalla er bibliotekarier! Kära kusin - nu när du blivit webbredaktör på en av Stockholms största advokatfirmor så glöm inte att framhålla att det är din bibliotekariekompetens du använder där.

Mer reklam, mer stolthet, mer strejkande (har vårt skrå någonsin strejkat?). Kanske kan vi byta DIK mot syndikalisterna... Om de hade blandat sig i hur timvikarier behandlades på malmö stadsbibliotek så hade kanske en konflikt kommit till stånd??? Men hur var det i praktiken för assistenterna? Deras fackombud i SKTF satt sida vid sida med chefen och skrev deras anställningskontrakt, timmar och sommarvik. Fackföreningar kan vara såna jävla puckon...

Viktigaste formuleringen i rapporten är kanske bibliotekariers mål och skyldighet att "säkra invånarnas fria tillgång till information". Där satt den. Alltså måste vi tillgängliggöra intill döden och skydda böcker och sociala nätverksforum med våra kroppar och vår intelligens.

Inte förren 1993 fick bibliotekarieutbildningen en starkt akademisk prägel!!! Det är ju typ i går - femton år... Hur mycket teorier om informationsbeteende, behov och konstruktivistisk, postmodernistisk och socialkonstruktionistisk syn på kunskap i förhållande till ett "rent", positivistiskt kunskapsbegrepp hade man tidigare? Det slår mig hur kritisk jag var hela utbildningstiden till att de praktiska t ex marknadsekonomiska resonemangen fick så stort utrymme. Men tydligen var jag då historielös - en stor förändring har trots allt inträffat i och med professionaliseringen av vår utbildning.

Arbetsgivarna sägs i nämnda rapport ha en negativ syn på de nya akademiska bibliotekarieutbildningarna. Istället för välrustade, teoretiskt kunnande och flexibla bibliotekarier anar man i rapporten efterfrågan på bibliotekarier som rent praktiskt lärt sig hur fjärrlån fungerar just här och nu, typ april 2008 (trist om opacen blir gammalmodig eller man byter arbetsplats... Men shit happens typ). Likaså vill man ha bibliotekarier som kan SAB-systemet... (Hallå, wake up! SAB är inte användarvänligt! Det är ett helvetessystem somm får många biblioteksbesökare att rodna och känna sig som puckon. K.2 före Kc också till småbarnen var det något med hcf. Vad är det förkortning för. Stockholms bibliotek använder nu SAB-systemet i sin reklam. Kul? Javisst om man redan är en extrem biblioteksnörd - annars är det helt obegripligt. SAB är tidsbundet och nationsbundet, fyllt med förutfattade meningar och värderingar bygda på konservativa antaganden. Gör som genusbiblioteket i Lund. Spola SAB här och nu! Satsa kraften på indexering istället!)

Arbetsgivarna anges i rapporten inte heller ha kunskap om att B&I-utbildningen leder till andra yrken än bibliotekarie. Där har vi väl åter svaret på varför man inte tar till vara de breda kunskaper om informationssamhället som en nyexad bibliotekarie har i dag (om hon inte blundat sig genom utbildningen...)

Vi förblir på vår plats och det arbetsgivare ser är bokuppsättning, skyltning, korrekta eller inkorrekta fjärrlån och hur väl vi läst den f**bannade "listan". Kan någon be Btj att gå och dra något gammalt över sig???? Har vi verkligen inte kompetens att bygga upp vårt mediebestånd utan att kryssa för i häften som maktinnehavaren på arenan försett oss med. Låntagaren hinner fråga tolv gånger efter boken innan den står på hyllan. Varför? Konservatismen inom folkbiblioteksvärlden är riktigt märklig...

DIK har eftersträvat att frikoppla bibliotekaren från det fysiska biblioteksrummet (diskuteras i samma rapport) för att lyckas bredda synen på bibliotekariers kompetens och inte låsa den vid det fysiska rummet. Jag tänker; är det bibliotekslokalen eller böckerna som binder bibliotekariekompetensen i en och samma fåra? Att jag som bibliotekarie vet vilka alla böcker är, har läst de flesta och kan uttala mig intelligent om all litteratur... Det tycks ju liksom självklart både för låntagare, släkt och vänner som frågar efter den ena nobelpristagaren efter den andra... Men när jag ber låntagaren sitta ner för att tillsammans genomföra en informationssökning som kommer att ta tid är det flera som tittar på klockan och går. Andra (och det är det värsta min bibliotekarieskäl kan uppleva) stirrar på mig och undrar varför man skall surfa på biblioteket. Vilket tidsslöseri.

Ju längre jag jobbar som bibliotekarie desto kluvnare blir jag. Efter att jag under min tid på HumSam (Malmö stb) kände att min informationskompetens var superrelevant - och helt i linje med utbildningen - och jag gick hem med ont i hjärnan efter flera intressanta utmaningar om dagen hamnade jag i den totalt motsatta situationen. Plötsligt var min kunskap om att söka, förmedla och utveckla informationstjänster inte lika relevant. Teorier är svävande och långt borta. Förankringen mellan forskning och politiska diskussioner om bibliotekets roll är fjärran... En ekorre i offentliga sektorns snurrande hjul har jag blivit. Då och då grabbar jag tag i intressanta grejer och lyckas hitta en enorm kreativitet tillsammans med mina användare. Men däremellan är det låna ut, lämna tillbaka (manuellt förståss), plocka ur CD och DVD i fodral eller lägga i dem... Dra ut plocklistor och skicka kravbrev. Ordning och reda, effektivitet framför allt.

Låntagarna har inga större informationsbehov tycks det... Eller troligare; de har inte blivit bombaderade med budskap som berättar vad jag och andra bibblosar kan göra för dem!

Så jag lunkar runt som en ganska stukad bibliotekarie med mycket starka intressen och engagemang kvar. Men genom den diskuterade rapporten har jag förstått på vilket vis jag brister - varför mina chefer kallar mig ung - att jag har mycket att lära - inte blivit en riktig bibliotekarie ännu. "Basarbetet brister!" Vad betydde nu det?

Jag gör snurriga fjärrlån ibland, stoppar CD-skivor i fel fodral eller lyckas inte blanda in god skönlitteratur i traven med tantromaner som aktuell låntagare vill ha (detta exempel är hundra procent sant.)

Slutsats? Jag blir aldrig en riktig bibliotekarie enligt arbetsgivarnas förhoppningar. Min bibliotekariesjäl grundlades i en stark akademisk miljö och jag kommer aldrig släppa stridsropen för biblioteket som extremt viktig samhällsfunktion eller välja möten med människor, kommunikation, förändring, kreativitet och "samhällsnytta" typ hjälpa lärare med fria utbildningsverktyg eller kids som har problem med Lunarstorm...

Upp till kamp alla bibliosar som känner som jag - sorg över att den utbildning vi gått inte värderas och att vår dom utgår från SAB och Btj-listor snarare än generalistens ändlösa besatta sökanden (i dag är det eucalyptusträ som står på tapeten). Gårdagens praktik är fortfarande nyckeln framför andra för att bli en riktig bibliotekarie! Kanske kan man spola tillbaka tiden, lära sig fylla i fjärrlåneblanketter och skaffa bra skor.