Folkbiblioteken borde vara del av barnens primära miljö för datorsocialisation

Meneses & Mominó lyfter i The information Society frågor om diskursen kring barn och unga som homogena, i tillblivelse och formbara. Resonemanget är inte nytt men det är viktigt att det i denna artikel lyfts in i diskussionen om ungas medieanvändning.

Att tala om en digital generation, ungas riskbeteende eller ungas kapacitet är att bygga vidare på de generationsstereotypiska bilder vi även har av gruppens aktiviteter. I Meneses och Mominós text blir dock den unga inidviden som nätanvändare synliggjord. En heterogen grupp med olika behov och kunskap synliggörs.

Det låter enkelt. Men hur utformar vi verksamheten i olika sektorer och institutioner? För vuxenbibliotekarier ställs inte krav på att man ska ta hand om barns referens och litteraturfrågor. Istället är det en osynlig linje som löper längs plastmattan eller parketten i biblioteket som avgör var en individ, utifrån sin ålder, kan få hjälp. En bibliotekariekår som inte gemensamt kan möta olika åldrar är en fattig och feg yrkesgrupp. Ålder ställs före referensfrågans egentliga innebörd och i föreställningar om digitala kunskaper får det tragiska konsekvenser. Å ena sidan tycker vi oss se teknikfreaks som vi inte kan mäta oss med. Å andra sidan ser vi unga som saknar digital literacy. Bibliotekariernas självförtroende slungas fram och tillbaka som en pingpongboll eftersom man inte vågar släppa på otidsenliga regler för hierarki, informationsförmedling och kvalitetssäkring.

Särskilt viktigt blir detta för biblioteken att betänka då man ser Meneses och Mominós slutsats att skolan spelar en sekundär roll för ungas digitala medvetande och delaktighet.

Således bör vi fråga vilka aktörer som kan få plats på den primära arenan. Som en utsliten tjatig profet upprepar jag; folkbiblioteken. Här möts alla delar av barns och ungas kultur och informationsbehov. Vi är inte del av en sekundär digital skolning utan kan röra oss mellan olika fält och vara delaktiga när unga manövrerar och tar makt i och över sina liv.

Grattis! Bibliotekarier har härmed världens bästa utgångsläge att arbeta med ungas digitala verklighet, obehindrade av läroplaner och tvång på att se en homogen massa definierad utifrån sin biologiska ålder. I biblioteket har du rätt att vara en individ, med specifika behov.

artikelförfattarna skriver "young people as heterogeneous, nonpassive, autonomous, diverse"... I sitt primära lärande och utforskande av nätverkligheter. Varför väljer vi i så hög grad att stå bredvid?

Unga ses också som obehindrade nätvandrare som leder den digitala revolutionen, en stereotyp som överskuggar den mångdifferentierade verkligheten menar författarna. Den digitala generationen eller cyberbarnen är en inkorrekt tolkning av verkligheten visar studien. Snarare är verkligheten mångfacetterad och ungas nätåtkomst och kunskap är högst splittrad visar författarna i sin studie av barn i Spanien.

Med den primära ingången till internetbaserade resurser och lärande utanför skolmiljön (Ibid) har bibliotekariekåren med sina djupa rötter i informationsförmedlingens olika former en guldchans att öppna sina dörrar i det skede där barn och unga lär av varandra och vid egna och vänners datorer.

För barn och unga som användargrupp på biblioteken i dag skulle en splittring av uppdelningen mellan barn och vuxenavdelningarna antagligen vara till godo för utvecklingen av ett informationskritiskt tänkande. Barn och ungdomsbibliotekarier är alltför insnärjda i sitt smala kunnande kring läsfrämjande och återkommande kontakter med samma åldersgrupper från år till år med rim & ramsor, börja läsa och ungdomslitteratur för de båda genusen, för att vara uppdaterade på informationsfältet som helhet och de digitala resurserna i synnerhet. Datorer är fortfarande, märkligt nog, en störande anomnali på barnavdelningarna som bibliotekarierna övervakar och reglerar åtgången till. Med vuxenbibliotekarier vid rodret hade kanske en större kunskapsvärld kunnat öppnas utanför de skönlitterära signumen. Kanske med stor osäkerhet, men även denna hade varit bättre än kulturdamernas aversioner mot IT och älskande av rasistisk Lennart Hellsing och patriarkal Jan Lööf.

Bibliotek är tröga apparater, till mångas glädje, och därför bör vi inte vänta oss modet från barnbibliotekarierna att sätta sig på skolbänken och lära annat än moderna och klassiska favoriter bland skönlitteraturens helgedom. Inte kommer vuxenbibliotekarierna ge sig i lag med de aliens som befolkar ungdomsavdelningarna. Härmed hamnar vi i en knassituation där inga (datorupptagna eller datorfrämmande) bibliotekarier stiger in och tar ansvar för att vara del av ungas primära miljöer för informationskompetens och computer literacy.

Blott genom vår övertro på barndomsskalet som det primära för servicebehovet kan vi fortsätta behandla unga som en homogen skock får. Till för att antingen gullas med - om de är boknarkomaner- eller bannas, om de är datormagneter.

Tilltal & gensvar; ny debattkultur krävs!

Före bok- och biblioteksmässans debatt om bibliotekens position kommer Niclas Lindberg och Christer Hermansson att mötas i en debatt den 4/9 kl 12.00 i Strängnäs. Istället för att föregripa diskussionen med att utvärdera kombattanternas ingång i biblioteksdebatten kan man fråga sig: Betyder "sammankomsten" mellan två viktiga biblioteksprofiler och debattörer att vi kan få se fler krafter mötas och vädra olika åsikter på ett öppnare sätt i vår sektor?

Vårt hinder för nationell utveckling är inte att kunniga bibliotekspersonligheter gör skarpa motsägelsefulla inlägg. Tvärtom är det en tillgång att vi får se denna form av bibliotekspolitisk utveckling. Bra vore om regionerna följde efter och i samband med utbildningsdagar och liknande anordnade mer renodlade debatter om värderingar och prioriteringar i biblioteksvärlden mellan personer som vågar andas annat än konsensussträvanden.

Vi är inte ense. Omvärldens förändringar gör detta än tydligare och på arbetsplatser och i biblioteksorganisationens olika delar bör man lära av pågående valarbete: Politiker tål käftsmällar och gläds mest när de lyckas synliggöra de stora åsiktsskillnaderna. Detta bör vara våra företrädare och chefers mål att efterleva.

Det motsatta alternativet är att fortsätta bedriva opinionsarbete i en bransch där människor endast svarar i lunchrummet, ofta med en bitter underton.

Att man inom de informationsvetenskapliga utbildningarna väljer att bredda till ABM-konstallationer med humanistisk framför samhällsvetenskaplig framtoning är ett tecken på att vi kan vänta en än mer urvattnad biblioteksdebatt. En annan är att Kulturrådets position och arbete kontra Kb:s föreslagna roll som fackelbärare inte väcker starkare reaktioner. Tror och tycker bibliotekarier att verksamheten kan ledas utifrån så diametralt olika inriktningar utan att vår vardag påverkas? Biblioteksföreningen bör ta ansvar och sammanföra de olika representanterna i offentliga diskussioner istället för att såga Kulturrådets svar och bejaka Kb:s tänkta roll utifrån förenklade resonemang om fragmentarisering kontra enhetlighet och kompetenssamlande.

En övertro på storebror som fixar en professionell inriktning på hela verksamhetsområdet är en flykt från debatt och oliktänkande. Därmed kan kulturutredningen och svensk biblioteksförenings remissvar (m fl kommuners och regioners) ses som ännu ett steg bort från öppna konflikter mellan olika informations och kulturperspektiv mot en naiv idé om att kompetensen verkligen kan samlas inom en myndighet, med ett tydligt ledarskap.

Personer som borde ut och debattera offentligt är viktiga aktörer från det akademiska lägret, kulturrådet, kb, biblioteksföreningen och enskilda chefer eller konsulenter som är för traditionalism eller McDonaldisering, positivistisk kunskapssyn kontra postmodernistisk etc.

Lindberg kontra Hermansson är en bra start. Låt oss fortsätta skapa en ny samtalskultur inom folkbiblioteksväsendet. Inget mer tåtassande, inga mer knutna nävar i fickorna och inga mer lata inställningar som leder till att Biblist och Biblioteksbladet är våra enda kommunikationsorgan, (med enstaka debattansatser).

Referenser:

Lindbergs blogg
Christer Hermanssons hemsida
Kulturutredningen
Biblioteksföreningens remissvar
Kulturrådets remissvar

m fl

Lenin i vårt (?) hjärta, eller; bibliotekarier som ideologins replikanter

Carl Schlyter kommer till Hässleholm på tisdag och hjärtat börjar äntligen klappa för EP-valet. Polistillstånd, högtalaranläggning och annons samt pressmeddelande-skrivning gör det hela mer verkligt. Tidigare har det varit tyst innanför pannloben. Några flygblad om klimat och döende hav. Men annars endast denna fildelning som proppar igen möjligheten att tala om piratpartiets hela program. Telecom-paketet är ju betydligt intressantare än någon enstaka fildelningstjänst. Men bästa sättet att vinna tanken – min och din, är att trolla med korten och prata om en millimeter av en fråga. Konkurrera ut de svåra och viktiga delarna samt sedan förenkla och förduma. Läst Chomsky på senaste?

Nu publicerar SVD en bildserie på Lenin som i sitt Maosoleum får vara utan ny kostym. En annan upprördhet sprider sig och konkurrerar lite grann med Schlyter, Levin et al. Vad betyder detta för bevarandet av kulturarvet? Har de balsamerat även kläderna tillräckligt så att inte bara jag utan även döttrar och barnbarn får se denna viktiga person omgiven av sovjetinspirerade vakter?

Sommaren 1991. Slutet på en epok närmade sig men inne i en iskall bunker med belyst död gubbe anade ingen. Detta var en av de hållplatser som vi bevistade på väg mot Krim-halvön, Jalta, och drillande i kommunistisk disciplin. (Axiell-man på biblioteksdagarna uppskattade information om plantagearbete på kommunistiskt Kuba. Räcker inte det för att bli CS-anhängare?).

I en sen diskussion med vildkaniner istället för den stylade sorten kommer minnena i vågor. Man talar om fotbollslag och hur många tränare som satsas på 100 flickor i Hessleholm FC för att kanske vaska fram en eller ett par som ska gå vidare och sprida lagets ära. Varför fungerar inte politiken så, frågar sig deltagare som föredrar rödvin.

Är det detta vi vill ha?

Fler som reser och lär sig sjunga internationalen på ryska? Inte blev någon av de deltagande ett politiskt snille. En bibliotekarie, en amerikansk fotbollspelare och en djurrätts-läkare. Fast å andra sidan. Bland dem som åkte till Mongoliet med röda sjalar och fick dricka hästmjölk med kommunistiska bröder och systrar blev en riksdagsledamot. Gav investeringen således resultat?

Om vi lämnar Lenins kostym och det fantastiska i att leva med föräldralösa barn i ett sovjetiskt läger kan vi kanske konstatera att fotboll och politik har likheter och skillnader. Det viktigaste är kanske de olika forum och tankegångar som behövs för att följa "våra" yngre i politiska och fysiska sammanhang. Hur mycket vi än råkar ut för idrottsledare med rigid syn på framgång kan vi nog komma till freds med att våra barn får testa dem och vice versa. Men politik?

Inte en dag av det solidariska arbetet jag investerat för Kuba eller det umgänge som bygts med slovakisk kommunistungdom kommer ångras. Men jag ser hellre bibliotekarier som ideologiska replikanter för mina egna barn. Om de är tåliga, vidsynta och på alla andra utopiska sätt uppfyller drömmen om den fria tänkaren, försvararen av det fria ordet, informationsförsörjningens garant och de yngres ständiga tjänare och kamrat: Då vill jag inte skicka dem till Kuba, Brasilien eller Nordkorea. Hellre Hässleholms folkbibliotek.

Traditionalister styr debatten enligt ny avhandling

En ny avhandling från Uppsala universitet läggs fram den nionde maj.

Den mediala debatten om folkbiblioteken domineras av författare, vilket ger en ensidig bild av en plats där man enbart lånar skönlitteratur i bokform. Detta kan påverka såväl bibliotekens legitimitet, som politiska beslut och besökares beteende.

Avhandlingen verkar mycket intressant och vi får hoppas att den lyfter ett aktuellt perspektiv från de gångna åren som vi kan känna igen och därmed utvärdera våra egna erfarenheter och aktiviteter.

Den småskaliga/bristfälliga PR som biblioteken ägnar sig åt samt Library lovers kampanjen har gett traditionalisterna och skönlitteraturkramarna hjälp som de absolut inte behöver. Perspektivet är redan etablerat; böcker från boktanterna.

I debatterna framkommer också en ensidig uppfattning om bibliotekariers kompetens, som i förlängningen kan påverka bibliotekens möjlighet att möta användares informationsbehov.

Här är det väl främst skon klämmer men en stor del av ansvaret bör läggas på bibliotekarier själva som gärna framhåller sin (självpåtagna) litteraturkännedom men smyger med sin plats i informationsbruset.

Användarna sägs ofta vilja ha kvalitetslitteratur och Liza Marklund. Kanske lite kaffe ibland. Men för att kunna efterfråga annat måste bibliotekarier agera annorlunda. Den krets du har omkring dig; börja med dem. Vänd på föreställningarna. Likna bibliotekarier vid många andra professioner och dra ner på bokmals-imagen.

Åse Hedemark är skribenten vars verk vi väntar på.

Ideolog

Biblioteksbladet på fredag. Tydligen är man frispråkig.
Västerås i morgon, där är man ideolog.
Mycket att leva upp till, ödmjukt men med tillräckligt mod.

Bokcirklar online ställer många frågor

Scharber, Melrose & Wurl ställer i Library review No 3, 2009, flera frågor och förhoppningar om "Online clubs for preteens and teens". Dagens literacybegrepp är fjärran från de vi lämnat bakom oss, menar de. I nuläget är det inte skriftspråket och den kommunikativa förmågan som räcker för att beskriva den kunskap som behövs. I dag är literacy en pågående process genom hela livet innefattande förmåga att med kunskap kunna använda gammal och ny media eller kommunikationsteknologier. Detta är kopplat till innehållet i deras artikel och inte till andra fält, påpekar de- antagligen eftersom literacybegreppet har en bred och teoretiskt anpassningsbar grund.

För att arbeta med ungas literacy krävs att man använder sig av samarbete, experimentella aktiviteter, teamwork, mångsidiga aktiviteter parallellt och de teknologier som är aktuella.

Vilka pekar man då på i denna text som deltagare i arbetet med ungas literacy genom dessa förhållningssätt? Folkbiblioteken är en plats där artikelns tema- online bokcirklar eller klubbar- utgör "sites of possibilities". Syftet med artikeln sägs också explicit vara att få fler bibliotek att arbeta med och skapa egna onlinecirklar. De har i sitt arbete sett skolor som arbetar med denna typ av läsfrämjande men med en lärare eller liknande som administratör. Genom folkbibliotekens engagemang kan man uppmuntra literate practices bl a genom att arbeta på olika sätt med aktuella verktyg.

Författarna pekar på flera studier som visar att barn läser mindre ju äldre de blir men ifrågasätter även varför man inte gör läsandebegreppet mer komplicerat; läsandet inbegriper inte bara böcker. En diskussion som vi känner igen: Hur skall tiden prioriteras mellan olika aktiviteter? Ger mångfalden lika mycket som läsandet etc. De citerar även skribenter (Moje et al 2008) som anser att läsandet inte alls minskat:

"Debunk this myth that youth are not reading."

Med tanke på de många wikis och sociala forum som unga skapar och använder för diskussioner och kunskapsutbyte är det dags för svensk biblioteksförening att på allvar ta till sig ovanstående önskan. Det går inte att till fullo delta i de här sociala, kommunikativa processerna utan att ständigt arbeta med sitt språk. Alla vill vi att litteraturen i sin traditionella form skall ta stor plats i våra och barnens liv. Men det finns inget antingen eller här: De olika formerna av mediaaktiviteter berikar varandra och den refererade artikeln visar på hur olika typer av bokcirklar online skapar intresse för läsning av traditionell litteratur men samtidigt fördjupar läsupplevelserna betydligt genom det samarbete som de unga ingår då de är kluster av läsande och diskuterande deltagare i onlineverksamhet.

Bokcirklar på nätet bör växa i Sverige. Genom minabibliotek och liknande system vill man ju uppmuntra diskussioner mellan användare på den befintliga webbplatsen. Men då dörutsätter man att personer först söker sig till bibliotekets tjänst, därefter skaffar sig inträdeskortet och sedan bekantar sig med tjänsterna. Att de därefter trivs eller inte är en öppen fråga. Att ha en så öppen biblioteksverksamhet som möjligt är viktigt både fysiskt och online. Ju färre hinder och inträdeskrav desto bättre. Öppna skrivar och läsverkstäder hellre än slutna med långa perioder av väntetider för att kunna delta.

Att arbeta med många olika tjänster och koppla dessa till någon form av öppen och trasparent biblioteksportal tror jag är en bra lösning. Deltagarnas alster kan alltid kopplas till webbplatsen och genom wikitänkande kan man ändå skapa en överskådlig webbmiljö... Men först måste man flytta bort från de kommunala webbplatsernas gammalmodiga anslagstavlor, men det är en parallell historia.

I Kristianstad påbörjade jag själv som ungdomsbibliotekarie tillsammans med studiefrämjandet projektet Bokemma, som just skulle bli läsecirklar som var användarstyrda men från början stöddes av bibliotekarier (vi köpte URLen bokemma.se samt beslutade oss för att betala för att avlägsna annonserna- Just nu står det "när är det din dödsdag" som google-add. Tydligen har man ändrat riktning på projektet.) Det intressanta var hur många vi var som kunde bidra till arbetet; de som arbetade med fysiska läsecirklar, aktiva barnbibliotekarier och studieförbundets vana arrangör av olika bokaktiviteter.

I relation till detta initiativ kan man ställa de som jag arbetade med i Bromölla där unga bygde egna, enkla, sociala forum och barn fick lära sig blogga under våra skrivarverkstäder.

Frågan är nu hur man förhåller sig till de processer kring kultur, literacy och läsande som man vill stödja genom olika initiativ men samtidigt använda ett 2.0-tänk. Biblioteket, fritidsgården eller bibliotekarien är inte huvudpersonen- utan deltagarna. Kan man skapa aktivitet endast genom muntlig inspiration? Genom olika typer av verkstäder eller ska man erbjuda färdiga onlinetjänster som man så småningom kan lämna över till deltagarna? På banan har vi nu läsecirklar.se som är ett aktiebolag som med hjälp av reklam finansierar sin verksamhet. Tanken är att såväl enskilda som bibliotek skall använda företagets tjänster. Alternativet till detta är att skapa större känsla av autonomi genom att bygga egna forum eller använda gratistjänster för socialt nätverkande och från bibliotekens sida bidra med de små pengar det innebär att köpa en egen URL och ta bort de få annonser som finns på de enkla gratistjänsterna. Detta är nu en möjlighet i det myllrande landskap där vi vill kunna skapa och förändra, som är lämplig för biblioteken att anamma.

Den diskuterade artikeln ger exempel på hur konversationer på forum kan se ut och hur biblioteken kan starta processerna. Men för dem som är vana barn & ungdomsbibliotekarier samt står i det literacy-landskap vi befinner oss i dag: De kan fixa detta utan vägledning utifrån många olika tillvägagångssätt beroende på vilken 2.0-ideologi man vill luta sig mot.

De bibliotekarier som har det fysiska biblioteksgolvet som sin exklusiva arbetsplats bidrar till att det råder problem för ungdomsarbetet i den aktuella kommunen. Låt oss därför aldrig se bibliotek som fortsätter rekrytera bibliotekarier med "stort intresse för barn och ungdomslitteratur" där förmedlingen och främjandet inte arbetar utifrån vårt samhälles och våra barns förutsättningar i dag.

Även detta borde biblioteksföreningen skriva under på eftersom de önskar god service i alla kommuner! Då kan det inte bara vara ett fåtal som rekryterar med insikt om vad unga behöver, vilket bemötande som är dagsaktuellt, vilka arbetsformer som gör mest nytta och hur de ungas verklighet ser ut.

Library lovers-kampanjen trumpetade ut siffror på hur lite barn läser och lånar böcker. Men grundproblematiken; att detta sker för att vi har en yrkeskår med omoderna arbetsformer och kunskap. Det talas tyst om.

verktyg eller ideologi

Speciellt efter den briljanta lösning, med stort ideologiskt mod, som man skapar TING med i Danmark förväntar jag mig turbofart i den danska biblioteksutvecklingen. Är Ålborgs utbildningstillfälle för "IT-intresserade" ett exempel?
Ålborg var egentligen inte viktigt för den här bloggposten. Det var bara ett exempel som Peter A nämnde på sin blogg.... Med människor i allmänhet är detta kanske ett strålande initiativ från bibliotekens sida...

Men vi gör ju typ samma saker - fast i annan dräkt- bibliotekarier emellan, d v s fastnar i okontextualiserade sociala (?) verktyg. (Får se hur Örebro kommer lösa detta spörsmål tillsammans med Teknikhuset. Bibliotek 2.0 eller en väg in i den sociala webben? Önskar er all lycka.)

Nu undrar jag med Social software in libraries Building collaboration, communication and community online vid min sida huruvida vi ska börja tala om

collaboration
communication
community online

Bibliotek 2.0 var kul ett tag... och nödvändigt. Nu har vi möjligheten att gå vidare. Gå vidare mot den sociala webbens ideologi och de nödvändiga striderna kring kunskapsförståelse och vad information är.

Var är kidsen?

När nu Kalmar-rapporten presenteras känner jag en stor glädje över de kreativa biblioteksmänniskor som finns "där ute". Tack för er hjälp.

Nu skulle jag vilja gå vidare och göra en inventering av hur barn och ungdomar behandlas på biblioteken och om de överhuvudtaget har något där att hämta längre. Lyckas jag starta ett företag eller liknande kanske man kan klämma in en så viktig uppgift på idéel basis?

Ni finns ju där ute; Erik Edwardsson och andra som kan jämföras med de många, faktiskt genanta och sorgliga, bibliotek som ignorerar de nya informationsbegreppen och ungas annorlunda sätt att arbeta med kunskap.

Vad tänker ni? Ge mig gärna en smällkäft för att gårdagens biblioteksverksamhet är lika bra och relevant i dag. Jag vill inte stå oemotsagd.

Projektförslag- maskrosbarn

Bor du i ett län där det finns stödgrupper för barn till psykiskt sjuka? Jag blev inspirerad att biblioteksarbeta med det här när en elev på journalisthögskolan ringde och intervjuade mig om detta ämne.

Min tankegång är så här: Det finns nu litteratur för alla åldrar om föräldrar med sviktande eller total psykisk ohälsa. Kanske kan en bibliotekarie släppas in i en sån grupp och tala om forum (kanske bygga ett forum för de deltagande barnen så de kan ha ett eget litet digitalt rum att fortsätta träffas i? Nätkulturer finns och de kan blomstra just i dessa syften) för barn till psykiskt sjuka.

Litteraturmängden har ökat och kanske kan biblioteken dra sitt strå till stacken för att de här barnen ska bli maskrosbarn som spränger sig igenom asfalten i form av svåra omständigheter i början av sina liv.

Ett annat alternativ är att utbilda de som håller i grupperna och ge dem material. Att ge varje barn en bok de får behålla med en historia de kan identifiera sig med.

Jag blir typ tårögd av den här idén.
Använd den gärna! (Jag kan ju inte som arbetslös)

Yrkesroll och kulturutredning

Som den siste biblioteksarbetaren/bloggaren har jag nu läst kulturutredningens betänkande, SOU 2009:16.

Det bekymrar mig att man vill fösa ihop folkbibliotek med arkivtänkande/bevarande. En tanke som känns mycket omodern när bibliotekarier söker information överallt (förhoppningsvis) och försöker minska facklitteraturen (åter önsketänkande?). I utredningen skriver man bl a:

"de är resurser för lärande, till stöd för utbildning på olika nivåer. De är minnesinstitutioner med kopplingar till både arkiv och museiväsendet (SOU 2009:16, s. 50 f)

För att börja med frågan om kopplingen till arkiv och museiväsendet bör den väl bestå av att museerna förändras- precis som biblioteken och arbetar för nyfikenhet. Kultursektor, javisst. Men varför inte utnämna dans eller teater till närstående aktörer. Det hade varit roligare och antagligen mer givande för våra besökare. Vi behöver liv, rörelse och olika kulturaktiviteter. Naturligtvis ska arkivarbeten kommunicera med biblioteksarbeten men de ska inte befinna sig under samma beslutande paraply. Det vore ödesdigert för biblioteken.

I utredningen finner man också en önskan att fördjupa arkiv-, bibliotek- och språkmyndigheternas kopplingar. På sikt önskar man ju sig också en ny sammanhållen myndighet som man gissar att de olika institutionerna på högre nivå kommer vara mogna för år 2014 (Ibid s. 70).

I texten betyder digitalisering bevarande. Det är inte webbservice och en totalt förändrad roll för en mängd institutioner i och med informationssamhällets möjligheter man diskuterar. Ingen insyn finns i bibliotekariernas nya yrkesroll.

Traditionalister.

Kb lyfts naturligtvis fram och vi får alla bocka och buga inför denna överhet som alla kulturnissar utan insyn i den totala biblioteksvärlden älskar. Det är Kb som står i centrum för organisatoriska förändringar (Ibid. s 71).

/.../ och i vissa kommuner är de [folkbiblioteken] delar i demokraticentrum eller medborgarkontor (Ibid, s. 50 f).

Visst. Men lägg lite krut på att fundera över detta då. Kanske är det inte kulturutredningens begränsade horisont som skall räcka till att se hur folkbiblioteken i sig är demokraticentrum. För oss i branschen bör vi bli förbannade på medborgarkontor som tror att våra uppgifter är deras. De kan avlasta kommunerna genom att hjälpa till med pappersfrågor, lagfarter, detaljplaner och liknande. Men när de börjar rota i kommunens lokala demokratifrågor och medborgarengagemang bör man bli frustrerad: Varför kan inte bibliotekarier klara denna uppgift som självklart ligger inom deras kompetensområde?

Tillbaka till kulturutredningens vilja till sammanslagning jämfört med diskussionerna kring bibliotekens roll och framförallt bibliotekariernas kompetens:

It was suggested that the Librarians of the future should be called Informaticians. Sarah thought this might be confused with “morticians” J. Peter said that in the long run, everyone would need to be an informatician.
Hämtat från Council matters: The cilip council blog som refererar en konferens som jag läste om på Information literacy meets library 2.0.

Bloggen fortsätter:

asked what one quality the librarian of the future would need, and there were no surprises in what each panellist proposed:
· Programming (Peter)
· Advocacy (Chris)
· Multitasking (Sarah)

Behövs bibliotekarien? Ja det är ju knappast en relevant fråga:

Use of such resources requires the assistance of the librarian: the online user interface does not come naturally to an older generation, while the young need to be disabused of a belief that all information is online, and that it is all equally authoritative. There is a need to break the tyranny of the Google relevance-ranking, and get users to question their sources.

(Min tillfettning av googlekritiken.)

Så hur får ni ihop dessa pågående diskussioner med museum och arkiv som självklara huvudsakliga samarbetspartners? Det finns ju numera ABM-arkiv bibliotek museum-utbildningar så uppenbarligen håller en del akademiska lärosäten med om att det här är en bra utveckling.

Samarbete behöver inte betyda giftermål. Vi behöver samarbeta med alla kulturaktörer och inte låsas i ett visst tänkande. Biblioteksdebatten kan vara dynamisk kring var vi hör hemma och vad vår framtida roll är. Då är det olyckligt att smälla ihop dessa tre delar och upphöja kungliga biblioteket mer än vad det redan är.

Vi behöver mer nationellt samarbete och arbete för att tillförsäkra hela Sverige god biblioteksservice. Men det gör vi inte genom låsningar och tvångströjor.

Återigen: Gift oss hellre med teater eller andra fria konstformer. Eller kanske integrations och jämställdhetsmyndigheten som huvudman?

Ökande kränkningar- levande rum

Peter Franke skriver i Allehanda.se att Barn är oslagbara men hans text handlar om barns utsatthet, hur våld mot barn och mot kvinnor ökar samt alkoholkonsumtionen stigit med 30% de senaste tre åren.

Var femte förälder tycker att det är tillåtet att ruska, hugga tag i eller knuffa sina barn. Det är en oroväckande utveckling som måste stoppas.

Barnen beskrivs i texten dels som mycket utsatta, dels som rätt till de försvar och rättigheter som FNs konventioner ger. Ovanstående utveckling går stick i stäv med konventionens syften.

Att stanna vid vuxenvärldens ansvar att skydda barn och se till att upptäcka dem som far illa är ett viktigt steg. Men också ett trubbigt sådant. Information till barn och engagemang i att de bygger starka nätverk bestående av både andra barn och många vuxna är svaret.

För att ett barn skall känna till sina rättigheter krävs instanser som arbetar med information till barn: folkbiblioteken. Inte nämnda institutioner som tror att deras uppgift är att sprida klassiker och Augustpris-vinnare till småkottar.

Auktoritära, kanske trötta, lärare och bibliotekarie med fattigt pedagogiskt förhållningssätt gentemot barnen gör dem inte starkare. Snarare fortsätter vi lära dem att vuxenvärlden har rätt och om de yngre har egen kunskap behåller de den för sig själva. Kommunikationen mellan generationerna haltar påtagligt.

Hjälp barnen ut på Internet, stöd dem i att inte vara rädda för vuxna utanför familjen- tvärtemot vad normen säger. Detta betyder inte att varningsklockor inte ska finnas- hos vuxna och barn. Men det är inte vuxenvärlden som sådan som är ond.

För att arbeta med barnkonventionen är berättelser som exemplifierar bra, liksom projekt där barnen ritar och har vernissage av sina bilder kring hur de förstår integritet.

Men vi kommer inte förbi de där rummen som vuxenvärlden ofta tycker är så besvärliga. Några av de bästa världarna för barn att kommunicera i stänger vi dörren för. Tyvärr kommer kommersiella slutna digitala världar att erbjudas med de trygga arenor där man kan tala om våld, kränkningar eller positiva saker som att hitta medel för att tala och skaffa stöd.

Kalle Anka och störande kompanjoner kommer inte fixa barnens behov av stöd och eget engagemang i kommunikation och informationsinhämtning, inte via egen TV-kanal och inte via webb- playgrounds. Släpp barnen fria, under ansvar.

Regeringen, Barnombudsmannen: gör något åt de ökande kränkningar som barn utsätts för.

IPRED, mycket kan hända

Jag tror följande utveckling snart kommer ta nya vägar:

Svenskarna köper mer film och dataspel sedan antipiratlagen Ipred trädde i kraft. Det vittnar branschpersoner om, och talar om ökningar på uppemot 30 procent.

Det känns tidigt att besluta om att tolka detta som en bestående beteendeförändring hos människor. Anonymiseringstjänsterna kommer öka medan piratjägarnas medel kommer bli värre med deras nya "rätt"igheter.

Att arbeta med nya lösningar och fortsätta argumentera kring ett fritt och solidariskt informationssamhälle är hur som helst bibliotekskårens ansvar- nu som då.

virtuellt biblioteksrum i Stockholm

Regionbibliotek Stockholm anordnar
Det virtuella biblioteksrummet
28 april 2009
En allt större del av bibliotekens besök sker i det virtuella biblioteksrummet. Till exempel hade Stockholms stadsbibliotek under 2008 4,8 miljoner fysiska besök. Men biblioteket hade också drygt 3 miljoner besök på sin webbplats, där människor utförde biblioteksärenden, betygsatte böcker eller skrev något.

Den här och övriga temadagar anordnade av Regionbibliotek Stockholm (Bibliobuster som projektchef?) känns inspirerande och jag glädjs över att få delta:

Biblioteken på sociala nätverkssajter Att nå användarna i de rum där de redan befinner sig. Lina Ydrefelt, bibliotekarie och debattör, talar om bibliotek på sociala webben

Bland de många andra spännande föreläsarna ser jag fram emot att höra Jenny Eklund tala om minabibliotek.se och Rey Langels om CS Library.

Vi ska också få höra om:
Spörg Olivia den danska barnbibliotekssajten som tar barns frågor på allvar

Jag blir som en solstråle vid blotta tanken på att danskarna har ett sånt system. Om det fungerar blir jag ännu soligare.

"Kom närmare"

Namnet på BOs rapport, Kom närmare, kunde inte varit bättre. Den får mig genast att associera till barn och vuxenvärlden i digitala rum (och då främst Elza Dunkels intervjuer). Att överbrygga samtalen, lära av varandra och avskaffa de mentala barn- och vuxenborden (som en del fysiskt skapar).

Rapporten handlar inte om detta utan om att barnkonventionen med engagemang behöver införas. BO har bl a som mål i sin rapport: Kännedom om barnkonventionen och implementering, pdf, och faktiskt hur barn upplever disrespect från vuxenvärlden. Jag har tidigare skrivit om DNs, Malin Siwes, kritik mot rapporten, (i vilken jag menade att hon ställer krav på unga men inte på vuxna- i vanlig ordning således).

Mot alla rapporter kan ställas frågetecken om metoder- hur har intervjuer sett ut eller enkätstudier gått till. Har man talat med barnen om deras upplevelser eller har de anonymt kryssat svar i förutbestämda svarsalternativ? Vilken typ av kunskap söks; kvalitativ eller kvantitativ? Är det ena mer värt än det andra? Är vetenskapsrådets riktlinjer (t ex) om forskning på barn bra eller dåligt formulerade? Vilken syn speglar de på hur man ser, inte ser, barn som personliga subjekt och ingen annans "egendom"?

Hela den här diskussionen blir intressant då kritik (som vanligt) riktas mot en rapports metoder, materialinsamling och analys. Minns vilket liv det blev kring Eva Lundgren efter rapporten Slagen dam eller Masoud Kamalis integrationsrapport åt dåvarande regeringen.

Nu som då är ämnet laddat: Genus får inte bli kontroversiellt, ej heller integration och diskriminering. Att nu Barnombudsmannens rapport möter samma kritik och att man systematiskt bortser från barnkonventionen i skolan, på biblioteken, av migrationsverket m fl ligger helt i linje med BOs slutsatser, och gör det etablerade samhället provocerat. Rucka inte på våra maktordningar. Ställ inte förutbestämda sanningar i strålkastarljuset. Ifrågasätt inte vår rättrådighet.

Att säga att barn har rätt att diskutera, att vuxna måste pläddera för sin sak inför de som är yngre, det är otroligt provokativt. Ordergivning, "hålla ordning" med systematiska regler utan undantag och individualism visar hur lite tilltro man vill visa barn. Som jag tidigare skrivit: de ska formas in i klassamhället och sedan bli nya förtryckare på olika nivåer. Framförallt som nya arbetare i barnomsorg, på bibliotek och i skola.

Thomas Hamberg, kommissionär, ber i BOs rapport (Ibid s. 74) om att barnkonventionen skall integreras i myndigheters och verksamheters arbete. Varför behöver en av de välinsatta aktörerna be om detta? Jo, för att vi har inte den "ordningen" ännu.

Att försvara biblioteken i det här sammanhanget är som att ta en hink ur sandlådan och sätta den över huvudet. Eller vara de tre aporna som verken ser, hör eller talar- om kontroversiella saker utan väljer att släta över.

Bibliobuster skriver t ex i sin blogg:

En stor del av mitt biblioteksyrkesliv har jag arbetat på ett bibliotek som sätter barnen i centrum, där man har vinnlagt sig om ett barnperspektiv på det mesta, från hur man ordnar och exponerar medier till hur man bemöter barnen.

BOs rapport:
Mycket och engagerat arbete behövs för att integrera barnkonventionen i pågående barnverksamheter (BO s. 76). Varför skulle biblioteken ha ett försprång?
Barnombudsmannen ser, trots att en förbättring skett, att institutioner måste arbeta hårdare med inflytande Man måste också arbeta systematiskt för att barn ska delta i framställande av dokument som rör dem: ta fram regelsystem och diskutera arbetsmiljönm, likabehandling etc (Ibid s.78 ff) I rapporten skriver man också om hur stora variationerna är i olika kommuner och landsting ifråga om hur man tar till vara barnens rättigheter (Ibid s. 86).

Okej. För att föra den här diskussionen mer praktiskt och bibliotekariskt vill jag veta (om man nu försvarar biblioteken); hur många bibliotek väljer bort det förvirrande SAB-systemet när de erbjuder barnen litteratur? Vad betyder det att sätta barnen i centrum? Vad betyder det att ha ett barnperspektiv? Allt detta är fina ord hämtade rakt av från Biblioteksplaner eller andra "vi är duktiga"-dokument från biblioteksvärlden. Men varför är då barnavdelningarna fyllda av - inte mini-fascister utan vuxna bibliotekarier som håller ordning, röjer och upprätthåller disciplin vid datorerna. Hur många bibliotekarier har ni sett sitta bredvid ett barn och hjälpa till med sociala nätverksforum när något strular, en annan deltagare är elak etc?

Hur många bibliotek har inte gränser för antal barn vid en dator, tidsbegränsningar och sätter digitala resurser i någon slags skamvrå med litteraturen som det självklara navet kring vilket allt skall kretsa? Hur ser de ekonomiska anslagen ut? Om man skulle flytta medieanslag från litteratur till TV-spel skulle det bli upplopp på många håll. Varför låtsas som att de radikala biblioteken är normen för hur biblioteken fungerar?

Hur många anser att barnbibliotekarier arbetar för barnkonventionens ord om fri informationsspridning och rätt att ta emot information? Att langa ut skön eller facklitteratur har nästan inget att göra med dessa paragrafer att göra.

Skulle paragraf 12 som BO lyfter i praktiken kunna betyda att barnen deltar i skolans olika beslutande organ (när inte enskilda elevärenden diskuteras) eller t o m ha praktisk möjlighet att ha en röst vid beslutande? Detta är en fråga som jag lyfte på den friskola där jag satt i styrelsen. Men sådana frågor anses fortfarande som otroligt kontroversiella.

Bibliobuster fortsätter:

Däremot upplever jag inte barnperspektivet som en icke-fråga i biblioteksvärlden. Bemötande av barn var t ex just det som pilotprojektet som jag skrev om tidigare fokuserade på. Det finns också många andra projekt med barnperspektiv.
/.../
Uppdatering 1/4: Hade jag läst själva undersökningen först hade jag inte formulerat mig som jag gjorde ovan. Man ska inte slarva med att gå till källan…

Tankeprodukter, konferenser och möten mellan barnbibliotekarier i regioner kan handla om barnkonventionen. De kan också handla om hur guldklimparna får en stor del av de ekonomiska resurserna (?!). Policy-dokumenten och konferensanteckningarna är roliga att spara på, tillfälliga interventioner med "nu ska det vara kul på bibblan" är inte heller helt ovanligt. Men inga konferenser är något värda om man inte ändrar teori och praktik.

Teorin är icke närvarande. Vad betyder barnkonventionen? Vad betyder det att skapa en miljö för barn och unga som speglar denna? Regler och åter regler.

Korrekta frågor som bibliotekarier gillar- gärna böcker som de just läst, välkomnas. Men hur många kämpar för att visa sig som barnens "detektiver" som hjälper till att hitta precis det barnen efterfrågar?

(En okuvlig bibliotekarie: Upplysning närsomhelst varsomhelst, jag är en detektiv med licens att finna)

Hur många delar inte bara ut barnens första bok och ger f*n i att lägga den lilla tid man har tillsammans på att prata om hur böckerna skall behandlas med omsorg och istället talar om att biblioteket tillhör barnen och hur många funktioner det kan fylla som informations och kulturinstitution? Hur många har slutat med biblioteksvisningar där man berättar om datoranvändning i 30 minuter om dagen och tvingar in barnen i Hcf och Hcg-fack beroende av deras ålder! Inte som individuella individer som skall välja efter egen vilja, intresse och kunskap.

Bibliobusters sista påpekande: Om hon hade läst ursprungsprodukten hade hennes blogginlägg sett annorlunda ut. Vad betyder det? Att barn faktiskt inte har det bra på bibliotek?

BO vill att barnkonventionen skall brytas ner och genomsyra alla nivåer. Alla nämnder skall använda barnkonventionen och alla verksamheter skall framförallt också utvärdera resultaten av sina formuleringar kring barnkonventionen (Ibid, flertalet sidor och formuleringar).

Kulturnämnder, kulrurchefer, bibliotekschefer- ni har det yttersta ansvaret och ni tar uppenbarligen inte det. Återigen: Handlar det om rädsla för konflikter? För att nyordning skall väcka ont blod? Eller har man samma syn på barnen som personerna i praktiken:

Det är inte intressant "att närmas". Avstånd är bekvämt.

Barnpolitik på bibliotek

Jag har tidigare skrivit om Barnombudsmannens rapportering kring hur barn känner sig bemötta av vuxenvärlden:

Får vi någonsin se en radikal barnpolitik? Bibliotekarier- vad gör ni?
Och om DNs konservativa debattör:
Tassarna bort från dem som inte har samma möjlighet verbalt och fysiskt att försvara sig

Svensk biblioteksförening reagerade snabbt på BOs rapportering och valde att lyssna till barnen och reagera på hur illa många av dem känner sig bemötta där. En Éloge till bib-föreningen för det!

Visst finns det exempel på att barn bokstavligt talat får klättra på väggarna- som på Askers bibliotek. Men det finns mycket vi kan göra för att skapa högre toleransnivå, en öppnare attityd och mindre uppfostran av barn på biblioteket. Vi kan skapa en fristad för kultur i bred bemärkelse och därmed hjälpa, stödja och roa våra unga uppdragsgivare.

Under min tid som barnbibliotekarie hade jag många idéer om hur detta skulle kunna bli verklighet och genomförde flera av dem. De som inte blev verklighet säljer jag till mest behövande eller högst bjudande :). (Ett regionalt projekt involverande tre län och regioner var även på gång men regionbibliotek Skånes chef litade verken till min kompetens eller de sociala nätverksforumens framtida betydelser. Nu ser vi ju dock 2.0-dagar i deras regi så vi får väl hoppas att attityderna ändrats.)

Hur kan vi som är intresserade ändå arbeta vidare? En radikal bibliotekspolitik för barn i praktik och teori. Nätverk?

EU, Internet, övervakning och biblioteken

De tunga ämnen som pluggades inför Debatten jag deltog i under torsdagskvällen, (med Lunds ekonomiska och politiska förening- LUPEF och Piratstudenterna) återkommer med lite för stor kraft i mitt medvetande i dag p g a en ledarskribent i Dagens Nyheter.

Egentligen måste det fungera så här: Skapa olika mentala fack och tvinga dig själv att befinna dig där du skall vara. Inte i de många artiklar som jag vill kommentera, inte i bloggläsande och scannande av nya inlägg på tiotalet sociala forum (och jag inkluderar inte satans påfund Facebook) och inte återkallande och kanske ältande av debatter och föreläsningar som redan är förbi.

Här och nu skall bara regionbibliotek Kalmar finnas. Det enda som får bryta in är små och stora barn som behöver feedback på lekar och obegripliga fönster som öppnas på den stationära datorn när de tillsammans surfar modesajter (för barn!). Däremot är det lite för kul när de surfar Youtube och hittar en orangutang som kissar sig själv i munnen.

Åter till ledaren i Dagens nyheter:
Håkan Boström skriver förutom om IPRED, FRA och ACTA som vi delvis talade om under tisdagens debatt även:
*Lambrindisrapporten som eventuellt ger positiv påverkan riktad mot staters nojor, censur och övervakningsvilja.
*Medina Ortega rapporten: EU får vid dess införande befogenheter att gripa in i staters juridiska mål kring upphovsrätt som Piratebayrättegången, och ta den yttersta beslutanderätten.
*Crowleyrapporten: Förläng längden på upphovsrätt för inspelningar från 50 till 95 år.
(referenser: se även DNs hänvisningar på samma sida samt följ Piratpartiets diskussionsforum samt andra kritiska partier som Miljöpartiet i övervakningsfrågorna).

Angående ACTA hade jag inte någon detaljinformation utan visste endast att det var ett samarbete mellan bl a Japan, EU och USA för att upphovsrätten skall upprätthållas snarare än reformeras. Håkan Boström fyller nu ut detta med "läckor" som hävdar att samarbetet föreslår att tull och polis skall få gå igenom datorer och mp3-spelare och leta efter olagliga nedladdningar.

Är det förvånande att Piratpartiet bildats? Den utveckling som vi sett i Sverige och Danmark är en myras piss i havet ifråga om övervakningar och önskningar om begränsningar i nätanvändningen globalt sett. Vi behöver en värld befolkad av pirater som synar makten och verkar som en motkraft till de reedan starka företrädarnas lobbyister.

Nu är EU-webben en snårskog varför bibliotekens samarbeten för EU-information är lovvärd. Att initiativen med EU-infopunkter måste vara opartiska är en viktig fråga som i dag inte uppfylls. Men det vi som yrkeskår kan göra är att i samarbete med våra chefer se till att ta del av olika informationsflöden om EU- utvecklingen och förhoppningsvis skapa direktkontakter med EU-parlamentariker som kan föreläsa eller på annat sätt bidra till bibliotekens möjligheter att sprida olika typer av information. Parlamentarikerna har beroende av övertygelser och partifärg många olika ingångar till Internetdebatterna.

Anarkistlurad men ändå inspirerad

A library is a temple devoted to the antielist notion

Vaidhyanathan (s. 119)

Efter att ha övervunnit en långvarig biblioteksskräck kan något spännande hända: Vandringar bland hyllor välfyllda med olika kombinationer med bokstaven B som signum. Att gratislånandet av The anarchist in the library visade sig gå på 134 kronor p g a avgifter samlade för tre år sedan var ju en missräkning. Återigen älskas amazon och adlibris...

Siva Vaidhyanathans bok spänner över copyright, lagar och censur kring information och förklarar mycket pedagogiskt men för en bibliotekarie ändå intressant vad peer to peer kulturen betyder och kommer att betyda. Clashen mellan mail och sociala forum känns inte särskilt viktig. Ideologisk krigsföring ockuperar hjärnverksamheten när författaren går igenom skeendena när USA blivit en stat med alltmer övervakning och vilja att utreda och kartlägga människor, bland annat genom våra informationsflöden.

Men bredden är stor i anarkist-konservatism-öppenhet-utvecklingstankarna i boken. Även frågan om upplysnings-idealens förhållande till den utveckling vi nu ser med fler informationskanaler. Denna "sanningssägare" eller vad man skall kalla tradition vill hela tiden bromsa och be om eftertanke i kunskapssamhället, något som Vaidhyanathans inte ser som något definitivt bra eller dåligt (Ibid s 115).

Det är också intressant att läsa om det nuvarande biblioteket i Alexandria som under Mubaraks tid vid makten utvecklats till att omfatta massiva mängder digitaliserad information. Egypten, menar författaren, tar här ett stort steg för att ligga i framkanten bland staterna på informationsfältet. Men samtidigt beskrivs biblioteket, det nuvarande i Alexandria, som ett museum. En plats att spara men inte "a community meeting place that fosters social capital" (Ibid. s.117).

Vill vi bygga en god global framtid? Satsa på bibliotek. Vaidhyanathan uppmanar: Det ska finnas öppna dörrar, fri information, stöd spirituellt och ekonomiskt. Vilka hinder finns? Fidel Castros arrestering av bibliotekarier 2003 och Washingtons pågående säkerhetsarbete liksom de attacker som kommer från Hollywood mot public libraries (Ibid s. 119).

Vi har många gånger läst om dessa fantastiska 80-talister som hittar allt, som inte vill ha sorterad information. Är databasen död? Samtidigt oroar sig den aktuelle författaren för något helt annat, 80-talisterna finns liksom inte på kartan, istället diskuterar han stora ekonomiska intressen och digitaliseringar. Om biblioteken blir duktiga på att förse sina användare med elektronisk information och hittar bra system för att betala för tjänsterna. Då finns ändå orosmomentet att det kommersiella företag man arbetar med inte förlänger avtal, eller att biblioteket i sig får sänkta bidrag. Därmed kan all info vara utom räckhåll från en dag till en annan (s. 120)

Det finns dock drömmar och realistiska tankar om skapandet av det perfekta biblioteket. Mer om det i morgon.

God natt på åttonde mars... En bra dag med nya bekantskaper och ny förtroendepost.

Pirat om folkbibliotek 2.0

Folkbiblioteken har varit viktiga för det kunskapssamhälle vi har i dag, skriver Mattias Bjärnemalm (pp).

Han tror att biblioteken nu kommer att utgöra

en minst lika viktig roll i att bilda allmänheten i hur man kan använda internet för att hitta den kultur man söker. Något som jag ser som nödvändigt om vi ska kunna överbygga de digitala klyftor som finns.

Okuvlig pratar, svär och söker sig vidare i en törnförsedd bransch

Jag är jätteglad, för slutligen skall jag få träffa Niclas Lindberg, ganska snart dessutom. Nervös förståss, men mest glad. Han är en viktig person i allas våra liv och att få samtala med honom är ett privilegium som jag vet att jag bör vara väldigt tacksam inför.

I övrigt jagar jag människor som vet mycket om traditionella och alternativa bibliotekssystem. Det är enormt spännande men jag har ännu inte klart för mig vilka ramar och gränser som passar för utredningen. Visst har jag fått instruktioner- och bra sådana. Men när man sedan ger sig ut i djungeln är allt lite för intressant... Kanske mitt problem i allmänhet?

Läser för mycket allmänt 2.0 och semantiska webben när jag bara borde fokusera biblioteksportaler eller i alla fall gemensamma tjänster och ungas nätkulturer samt kunskapande via sociala verktyg. Konferensen i mars kommer tveklöst vara min största utmaning hittills, och för det är jag evigt tacksam.

Formatdag i Västerås och visioner i Stockholm... Jag känner mig som en rik bibliotekarie som börjar få den intellektuella rörlighet omkring mig som jag drömt om. Trots det saknar jag stadiga kollegor (K-stad; Anders♥, Cajsa♥, Ulrika♥, Britt-Marie♥, Kristina ♥, B-mölla; Karin ♥, Pia ♥, Mia♥, Margret ♥, ), ett kontor och såklart- ekonomi. Det är synd att mitt och många andras liv rör sig kring pengar eller snarare branten framför oss, när vi istället hade kunnat ägna all kraft åt de där personerna som står oss närmast och den biblioteksvärld som man aldrig kan omfamna tillräckligt mycket.

Vad gäller ganska oklädsam bitterhet som jag fortfarande känner över att ha förlorat mitt jobb. (Det var väl aldrig mitt egentligen... Fast övergår ett vikariat i fast tjänst är det lätt att lura sig själv) Så tröstar jag mig själv med Lily Allens ord: Fuck you very very much. Inte för att det är ett bra sätt att kommunicera på men jag måste ta mig vidare och är det lite ilska och ett bitterfult tryne som behövs när jag nu efterfrågas- igen- på det fält jag älskar, då känner jag att det är helt okej att dansa hemma i köket och skrika ut fuck you till små bibliotek där man jobbat röven av sig för pisslön och sedan rullat ut i snön när chefen och kollegorna kommit på hur skönt det är att inte förändras, eller framför allt: Inte ha en störig jävel i korridorerna som genom sin självaste uppenbarelse ifrågasätter "vi har så lite tid"- tänket...

Som mångfotad bibliotekarie har jag känt att engagemanget mötts med klagomål om tungt rutinarbete som inte fyllts till punkt och pricka. Men om vi fortsätter att minutiöst vårda våra fysiska samlingar (som alltmer förlorar i värde) och prioritera att pynta våra barnavdelningar, då kommer vi i hög hastighet förlora våra användare. Vi bli en lokal bland andra. Kanske kan vi besökas som värmestuga när man väntar på bussen?

Jag har varit så jävla skraj när jag tagit initiativ för barnen: Att bara sjunga om Nalle Puh när man har en väldigt speciell hes röst eller att starta skrivarstuga och känna svetten rinna på ryggen av nervositet för att inte leva upp till barnens förväntningar... Då vill man bara ha kärlek från sina kollegor... Och jag kommer aldrig glömma när Karin W var där och sa att barnen kommit ut glada från vår första träff. Sådana små saker istället för kritisk tystnad när man anstränger sig: Det gör i alla fall mig till människa.

Fildelning och synliggörande av bibliotekariekompetens

Det känns fortfarande surrealistiskt att bli tillfrågad om att delta i samtal och debatter om fildelning. Men samtidigt är det ju dithän jag kämpar, för oss alla: Att bibliotekariers breda kompetens och samhällsengagemang skall tas till vara.

Men för mig och antagligen för er andra informationsvetare (ja jag är "bara" fil. mag. Gå och dö alla titelsnobbar) är fildelningen som isolerad förseteelse inte särskilt intressant. Eller mer rätt kanske är att säga; hur fasen kan man dra ut fildelningen ur de processer för kommunikation och informationsspridande på nätet som vi börjar vänja oss vid och göra det till en egen fråga?

Jag är väl snar att skylla på kapitalism och marknadsliberalism. Det är ju bekvämt att inte se helheten utan att bakom diverse dimridåer egentligen bara koncentrera sig på uteblivna vinster. Att den ekonomiska förlusten kanske inte alls blir betydande utan att kapitalismen- som tidigare- anpassar sig efter verkligheten, det är en stor och för mig ganska otydlig fråga.

Samtidigt förstår jag vilken seger upphovsrätten måste ha varit. Att ha någon form av makt över den kultur eller information man sprider. Men för oss som bloggar, deltar i sociala forum och använder wikis blir en stelnad syn på äganderätten ganska obegriplig. Det går inte en enda dag utan att vi arbetar gratis: Detta som man hojtar om i debatten. Varför sprider vi det arbete vi utför utan krav på motprestation? Ja det låter väl religiöst men naturligtvis är det för att vi ser ett rikare samhälle växa fram där de demokratiska potentialerna ökar (förutsatt att bibliotekarier fyller sin f**bannade plikt: Att fylla de digitala klyftorna, att inkludera socialt marginaliserade.)

Samtidigt får vi ju alltid något tillbaka: Det jag kan lär jag mig i samtal med personer som har annan kunskap än jag själv och som också deltar i den fria, kanske rent av altruistiska, webbens utbyte.

Jag vet inte om någon läste detta väldigt grundläggande resonemang till slut. Men trots att det är så självklart läser jag artikel efter artikel, kommentarer och bloggare (i förkrossande minoritet uppfattar jag) som fortsätter att tala om stöld och önska Pirate bays grundare långa fängelsestraff.

Man måste delta och uppleva The wisdom of the crowd, The power of organizing without organisations, smart mobs och det stora arbete den s k digitala generationen bidragit med för att sluta uppträda som att jag tagit kopior ur en bok och klistrat upp dem på alla lyktstolpar i Hässleholm.

Fildelningen är ett måste. Vi kan inte leva utan den. Sluta således att använda detta begrepp som det huvudsakliga i diskussionen; vi pratar inte om en bra lösning för gemensamt delande av omfattande resurser, vi talar om upphovsrätt och immaterialrätt som helhet och hur lagstiftningen ser ut i dag. Det handlar inte om Pirate bay.

¿Comprende?

Åter till frågan om att jag är bibliotekarie och skall möta Johan Söderberg, författare till bok om fildelning (recension i DN & i Sydsvenskan) samt kulturekonomen Tobias Nielsén. Jag har inte läst Söderbergs bok vilket jag nu tycker är extremt sorgligt, Tobias Nielséns namn har jag stött på men inte mycket mer- är jag en dålig deltagare i bloggosfären (i väldigt vid bemärkelse)?

Det lilla jag nu läst på kring deras åsikter gör mig mycket motiverad att möta dem. Att vi skall sitta i tre olika studios i olika delar av Sverige känns dock inte bra. Mitt deltagande i P1 tror jag fungerade så bra just för att vi verkligen samtalade, med ögonkontakt.

Bibliotekarie, fildelningsförespråkare (tramsig benämning), stödmedlem i Piratpartiet, med samtidigt krav på mig att förespråka en traditionell upphovsrätt utifrån min proffession (ja vi är få som byter kurs), en smula anarkist-socialist-kommunist ifråga om att jag överhuvudtaget inte tycker om ägande, konkurrens och egoism.

Om jag nu talar om allmänningar såväl ifråga om radikal miljöpolitik som självklar nätutveckling (för en del rörelser), är jag då en bibliotekarie som mina gelikar på något vis kan relatera till? Eller snarare en outsider? Men ni som är insiders, önskar ni inte bara status quo ifråga om skyddad, kvalitetsgranskad och dyr information samt oförandrad upphovsrätt?

Just nu är det inte läge för mig att vara folkbibliotekens PR-guru i nationella radiokanaler. Jag går min egen väg och hoppas att biblioteksföreningen och alla ni ute i verksamheten tillsammans gör oss stolta över vår viktiga institution och kunniga medarbetare. Men för att detta skall bli verklighet måste ni/vi känna till och förstå de olika möjliga vägar vi har i dag kring hur folkbildningstanken skall bevaras/utvecklas, hur informationen spridas och min hjärtefråga; hur vi skall nå upp till barnkonventionens krav. Måla den med graffitti på barnavdelningen och se till att ni/vi aldrig kommer undan: Ta emot info, skapa info oberoende av territoriella gränser.

Strävar ni efter detta när bokhyllan är och fortsätter vara er perverst upprepade arbetsredskap och sköna dröm?