Ökande kränkningar- levande rum

Peter Franke skriver i Allehanda.se att Barn är oslagbara men hans text handlar om barns utsatthet, hur våld mot barn och mot kvinnor ökar samt alkoholkonsumtionen stigit med 30% de senaste tre åren.

Var femte förälder tycker att det är tillåtet att ruska, hugga tag i eller knuffa sina barn. Det är en oroväckande utveckling som måste stoppas.

Barnen beskrivs i texten dels som mycket utsatta, dels som rätt till de försvar och rättigheter som FNs konventioner ger. Ovanstående utveckling går stick i stäv med konventionens syften.

Att stanna vid vuxenvärldens ansvar att skydda barn och se till att upptäcka dem som far illa är ett viktigt steg. Men också ett trubbigt sådant. Information till barn och engagemang i att de bygger starka nätverk bestående av både andra barn och många vuxna är svaret.

För att ett barn skall känna till sina rättigheter krävs instanser som arbetar med information till barn: folkbiblioteken. Inte nämnda institutioner som tror att deras uppgift är att sprida klassiker och Augustpris-vinnare till småkottar.

Auktoritära, kanske trötta, lärare och bibliotekarie med fattigt pedagogiskt förhållningssätt gentemot barnen gör dem inte starkare. Snarare fortsätter vi lära dem att vuxenvärlden har rätt och om de yngre har egen kunskap behåller de den för sig själva. Kommunikationen mellan generationerna haltar påtagligt.

Hjälp barnen ut på Internet, stöd dem i att inte vara rädda för vuxna utanför familjen- tvärtemot vad normen säger. Detta betyder inte att varningsklockor inte ska finnas- hos vuxna och barn. Men det är inte vuxenvärlden som sådan som är ond.

För att arbeta med barnkonventionen är berättelser som exemplifierar bra, liksom projekt där barnen ritar och har vernissage av sina bilder kring hur de förstår integritet.

Men vi kommer inte förbi de där rummen som vuxenvärlden ofta tycker är så besvärliga. Några av de bästa världarna för barn att kommunicera i stänger vi dörren för. Tyvärr kommer kommersiella slutna digitala världar att erbjudas med de trygga arenor där man kan tala om våld, kränkningar eller positiva saker som att hitta medel för att tala och skaffa stöd.

Kalle Anka och störande kompanjoner kommer inte fixa barnens behov av stöd och eget engagemang i kommunikation och informationsinhämtning, inte via egen TV-kanal och inte via webb- playgrounds. Släpp barnen fria, under ansvar.

Regeringen, Barnombudsmannen: gör något åt de ökande kränkningar som barn utsätts för.

Ordning, 2.0 och semantik. Förlora inte mångfalden.

Elza och min man har hört mig i P3 och var båda nöjda. Trots att jag kände mig snopen av det korta samtalet och de få specifika frågorna till de två personer som deltog och hade olika, speciella infallsvinklar i ämnet; Tobias Nilsen och Johan Söderberg, är jag nu tillfreds. Det är fint att någon hört mig, P3- live är väl något jag kommer minnas fast P1 var bättre- som alltid. Men åter till vår informationsverklighet bortom spektakel mellan kulturellt skapade banditer och extremt starka aktörer som vill slå vakt om gårdagens teknik och lagstiftning.

Min tidigare bloggpost om e-safety ingick i temanumret av Journal assisted computer learning. Inledningen är skriven av Ravencraft com samlar ett antal infallsvinklar på Social software utifrån de olika artiklar som ingår. Han menar att ett nytt paradigm växer fram med en ny tolkning och innebörd kring lärande genom vårt sociala nätverksarbete. Och efter de allvarliga toner vi haft i den svenska utbildningsbloggosfären hoppas jag att han har rätt och att paradigmskiftet snart blir betydligt tydligare. Så länge ”sanningar”, viljor och infallsvinklar ändras inom akademi men inte praktik har vi fortfarande lång väg att vandra innan flertalet aktörer påverkas.

Rawencarft påpekar att förändringen i begreppen inte säkert ger de svar om utbildning och lärande vi behöver här och nu. Olika betydelser skapas av de s k nya verktygen och vi skall inte "jump to solutions" p g a den kunskap vi nu har.

Istället menar artikelförfattaren att vi skall se på de pågående processerna och fråga oss vilken typ av literacy vi nu behöver innanför och utanför utbildningsinstitutionerna. ... Mycket intressant blir det när Ravencraft pekar på relationen mellan epistemologi och sociala processer samt hur de förändras i och med social software. Bloggning utgör snarare platser för "personal sensemaking" än för kunskapsdelande menar författaren också(!). Hur ska vi ställa oss till detta påstående? När vi ser på ungas nätkulturer vill vi väl framhäva de samtal som leder till nya insikter och ökat självförtroende; detta utgör inga isolerade företeelser som främst syftar till personlig insikt och förståelse i processer. Ravencrafts perspektiv är inte fel men kunskapandet och processerna för insikt och nya frågor är absolut kollektiva.

Att frågor om sanning, tro och olika synsätt på kunskap placeras under lupp i och med 2.0-inriktningen är viktigt att notera. Vi lever inte i samma verklighet, med en statisk syn på korrekt och inkorrekt, sanning och falsifikationer. Vi tror inte längre att redaktörer och andra gatekeepers ordnar ett bra kunskapsterratorium åt oss där vi kan vila i andras analyser och vägledningar. 2.0 betyder engagemang och ställningstagande. ... Vi behöver bli mer kritiska till värdet av social 2.0-verktyg för lärande är hans konkludering av de artiklar som ingår i temanumret. Vi behöver fundera kring hur de olika formerna av lärande och nätverkande skall harmoniera med varann. Någon form av etablerade standarder efterfrågas i artikeln. Hur skulle dessa se ut i praktiken? Svaret ges inte men det är uppenbart att Ravencraft är övertygad att det vi kallar 1.0 skall fortleva och harmoniera med 2.0-formerna för lärande.

Jag kan dock inte komma ifrån känslan av att man förlorar något vid önskan om bättre kunskapsorganisation. En delvis osäker och föränderlig kolaborativ web kräver också struktur och expertis, tycks hävdas. Hur skall de olika formerna i så fall harmonieras? Om man efterfrågar standarder för 2.0-tjänster och platser på nätet; väljer man då inte bort den dynamik som gör webblandskapet mer demokratiskt, öppet och lättåtkomligt för olika grupper genom att de strukturerar och taggar utifrån de normer som finns i respektive grupp?

Den semantiska webbens intåg bör ju både lösa och fortsätta ställa dessa frågor. Visst får vi intelligentare system som kan svara på sökfrågor mer i linje med "verkligt" tänkande samt hjälpa oss att röra oss fram i stora, viktiga informationsmassor. Men var går den intelligenta webbens gränser? Språk, normer, uttryckssätt, fokus och nätbeteenden har ju oändliga variationer. Varför skall vi då tro att ett semantiskt intåg kommer hålla tillbaka viljan att standardisera? Även smartare söksystem och kunskapsorganisation bör ju kortsiktigt vinna på mindre variation och mer enhetlighet. Härmed är vi i så fall tillbaka till den bibliotekariska fascismen i form av inordningen av kunskap i kvävande system.

Men om vi försvarar mångfald och t o m inkonsekvens till varje pris. Hur kommer då informationsarbetet framöver att se ut?

Ravenkrafts inledning på temanumret av Journal assisted computer learning är hur som helst intressant, missa den inte.

Bibliotekarier- vill ni också rycka ut till nödställda?

Tvärsöver gången sitter någon som pratar i mobil om att han inte hittar i (f d) rixlex. Han frågar mobilvännen om det går att maila honom den eftersökta texten. Jag vill springa tvärs över gången, sätta mig bredvid och visa hur man gör, hur basen är uppbygd och hur man söker i den. Men naturligtvis håller jag käft. Varför är inte bibliotekarier databasernas gudar?

Tänk om konduktören hade ropat ut; finns det en bibliotekarie på tåget? När min morsa hade skurit sig och fått blodförgiftning ropade de ju ut om det fanns ngn läkare.

Gratis lätthanterliga datorer och praktiska väskor till alla bibliotekarier- staten kan väl stå för kostnaden som satsning på ett verkligt uppkopplat, konkurrenskraftigt folk. Därmed skulle vi i alla situationer kunna erbjuda hjälp. Snacka om PR för bibliotekarier och bibliotek. Något för Svensk biblioteksförening att begära vid nästa reklamkampanj?

Kunskapskrav i nedförsbacke

Jag tittar på högskoleförordningen/lagen och funderar över informationskompetens (IL känns som ett bättre begrepp). Det förundrar mig att välutbildade personer ofta har en avslappnad eller kanske rent av disträ inställning till vilken information de återvinner. Kunskapen om det som kallats dolda webben eller osynliga webben (det måste finnas bättre uttryck, det är ju varken dolt eller osynligt bara utom räckhåll för dem som inte trampar stigar utan stannar på motorvägen - läs Google) är löjligt bristfällig.

I högskolelagen uttalas explicit att man skall kunna söka och utvärdera kunskap samt kunna följa utvecklingen inom sitt fält.

Inom det område som utbildningen avser skall studenterna, utöver kunskaper och färdigheter, utveckla förmåga att
- söka och värdera kunskap på vetenskaplig nivå.- följa kunskapsutvecklingen, och- utbyta kunskaper även med personer utan specialkunskaper inom området.(Lag 2006:173)

Vad betyder det i praktiken för en examinerad student? Att känna till två databaser som man följer frekvent? Att känna till en sorts sökstrategi?

Men om vi nu har en yrkeskår med informationsvetare med en magisterexamen i bagaget som har svårt att hålla mer än Libris och Alex databas i huvudet då är det väl inte märkligt om alla yrkeskårer googlar - i populärkultur och verklighet.

Som vanligt väljer jag en generalisering för att ni skall förstå mitt resonemang. Men till er som är lättprovocerade: Javisst är det en enorm spännvid i vårt skrå. Allt från sökfreaks som gör det omöjliga till dem som bara kommer ihåg hur man söker i sin egen opac... Eller kanske inte ens det. När ser man de publika verktygen och arbetar med dem för att genomföra sökprocesser tillsammans med användarna?

Det är inte lätt att hålla sig uppdaterad om man inte befinner sig i en uppmuntrande miljö. Vem skapar denna kontext? Jag tror vi gör det i samtal och med explicita mål för våra arbetsplatser.

Tyvärr tror jag främst barnbibliotekarier behöver en puff för att återta det fält som högskolan ledde in dem på och vilket de snabbt lämnat för språkfrämjeriets repetitiva arbetsmoment.

Ta och för en logg över referensfrågorna och hur ni löst dem under ett par veckor. Kolla på dem tillsammans. Kan man förflytta sig mellan databaser och bokhyllor? Uppmuntra engagerade barn att använda wikis samtidigt som man raddar upp hockeyböcker framför dem. Kan vi göra något mer än att flytta oss från K.2 till K när det vi saknar inte finns i det fysiska fack vi väljer?

Är det så att barns frågor filtreras och reduceras genom att man inte ens för ordentliga referenssamtal? Häst, hund, ko. Visa en hylla.

Hur orkar ni arbeta så här?

Vi möter inte Lassie

Etikens gränser har länge provocerat ifråga om åtskillnad mellan människor och övriga djur. Men vilka blir framtida ”battlefields” ? Nämnda gräns fortsätter att engagera men personer som Peter Singer har ställt frågan på den internationella (diskussions)agendan.
I Sverige har Lisa Gålmark brutit mark mellan feminismen och djurrätten. David J. Gunkel kräver samma koncentration då han uppmanar att tänka etik för ”maskiner”. Det är ett glidande perspektiv som mest är framåtblickande som han ger uttryck för i sin artikel.
Men frågorna om avatarers rättigheter och om det går att känna omsorg eller respekt inför maskiner är redan nu viktiga frågor. De vattentäta skott som byggs mellan digitalt och fysiskt gör att utvecklingen går trögt i fråga om flöde mellan de olika fälten.
Kanske behöver man ha tänkt kritiskt kring ontologi och epistemologi för att vara öppen för att tankarnas rörelser mellan och inom olika fält är det relevanta. Inte gårdagens evolution från skrivmaskin till PC.
Det fysiska fortsätter att kräva all energi och respekt. Kanske måste transparens uppnås ifråga om användning av IT för att vi skall kunna ta oss vidare? Men det är en hopplös tanke. Alltför många med beröringsskräck inför datorer och nätbaserade möten kommer fatta beslut och sätta agendan på skolor, bibliotek och förvaltningar länge framöver.
Informationsarbetare som ser beroendet och gränsöverskridandet mellan digitalt och fysiskt kommer fortsätta att marginaliseras så länge som språket, tänkandet och värderingarna inte är mer vana vid och lättrörliga i fråga om nätbaserad utveckling.
Kilar slås inte bara in mellan generationer utan även mellan dem som ser en skärm och dem som ser rum. Mellan dem som vill fortsätta tillhandahålla fysisk service och dem som hellre följer uppdragsgivare, användare och elever in i andra former av lärande, gränser och experimentialism.

Information Literacy i våra hjärtan. Dags för uppgradering till IL 2.0?

Att praktisera viktiga teoretiska delar av biblioteks och informationsvetenskapliga verktyg väcker många frågor. En av de bästa texter som visualiserar detta möte är Information Practices in Professional Life av Olof Sundin, Lunds universitet. Men fokus i denna bloggpost är istället Annemaree Lloyds arbete med IL-begreppet.

Annemaree Lloyd kommer till Sverige och föreläser på Göteborgs universitet den 28 augusti (läst på Information literacy Weblog) så redan nu bör ni beställa skitdyra SJ-biljetter och lägga in om semester den dagen, alternativt få era chefer att fatta vilket bra tillfälle detta är att uppgradera kunskapen om informationskompetens. Föreläseningen är öppen för alla och heter

"Lessons from the workplace: Information literacy as practice"

Vad detta betyder finner jag en bakgrund till i Journal of Librarianship and Information Science från i våras. Lloyd skriver här tillsammans med Kirsty Williamson om begreppet information literacy i relation till teori, praktik, utbildning och arbetsplatser. Deras vilja är att visa hur information literacy- begreppet i dag genomsyras av en utbildningskontext. Lloyd och Williams visar hur informationskompetensen på en arbetsplats dock inte behöver vara skrift- betonad eller bygga på explicita kriterier. istället beskriver de bland annat outtalad förkroppsligad kunskap som en avgörande del av den IL som eftersöks.

Utbildningen i informationskompetens förbereder dock inte personer för yrkeslivet genom att "the current focus on IL is on individualized, principally text-based skills, rather than on the preperation of individuals to engage in information environments which are collaborative, complex and messy". De betonar även att "being information literate may depend on social and communication skills, as much as skills with ICT."

Författarna poängterar att Information literacy skall ses som något kontextbundet beroende av sociokulturella, kontextspecifika processer. Här någonstans blandar man in fler perspektiv än vad vi traditionellt kanske förknippar med B&I. Å ena sidan är man inne på ett sociologiskt betraktande av sociala kommunikativa, processer på arbetsplatser.

Lloyd hämtar sina exempel från forskning kring brandmäns "överförande" av kunskap och information samt deras identifiering av "information gaps" hos de nyanställda: "By interacting and engaging with social sources of information novices are drawn into the workplace community and over time begin to develop a shared understanding of practice and profession".
Att IL eller någon form av tyst kunskap överförs mellan kollegor är ju inte särskilt radikalt. Men; vad författarna här gör är väl att utmana de positivistiska undertoner som dominerar vedertagna begrepp inom B&I? Lloyd och Williamson efterfrågar en informationskompetens- förståelse som kan möta ett dynamiskt yrkesliv med olika typer av informationsprocesser vilket ju låter som något man kan vara ense om. Men talar man här om praktik - verktyg - verksamhet som underliggande behov i en ny förståelse av information literacy? Betänk att informationskompetens som har sitt ursprung i text, dokument etc bör ge varje medborgare en grund att stå på för att agera och delta i samhällets demokratiska processer. Eller helt enkelt: IL ger dig en möjlighet att utifrån dina egna behov navigera dig i en kultur som faktiskt till stor del fortfarande är textbaserad.

Mot detta självklara invändande från mig finns Lloyd & Williamsons "sources of embodied knowledge which cannot be explicitly replicated or articulated in textual form".

Och visst: Jag rör mig gärna mot genderstudier som är experter på "embodied" kunskap, eller allmän beteendevetenskaplig förståelse för kunskap. Men det är fortfarande viktigt att uppmärksamma hur IL är ett akademiserat begrepp som ofta syftar till att beskriva kunskap och tillvägagångssätt för att hitta och använda information enligt mönster som krävs i en utbildningskontext. Man kan också fråga sig om inte just denna akademiserade tolkning av IL som "vi" informationsvetare har med oss är en bra grund att arbeta utifrån just för att alla ska ha tillgång till etablerade samhällsrelaterade informationsflöden? IL skall inte vara ett begrepp fyllt med innehåll som anpassas utifrån om "arbetskraften" skall gå en praktisk eller teoretisk verklighet till mötes. Lloyd menar naturligtvis inte heller detta. Vad hon pekar på är just hur IL inte mognat som forskningsfält och inbegripit strukturer som kultur och sociala processer.

Men i folkbiblioteksverksamheten är det bra att vi i grunden har ett teoretiskt IL-begrepp med oss. Denna kunskap skall sitta i ryggmärgen men sedan appliceras, utvecklas och användas kontextberoende. I dagsläget är informationsverkligheten 2.0-betonad. Den traditionella förståelsen av informationskompetens - att kunna identifiera sina informationsbehov och hitta samt använda de resurser som är lämpliga/svarar mot behovet: Det är ingen dålig grund att arbeta utifrån i dagens folkbiblioteksverksamhet. Vad som snarare ändrats är väl vad som skall betraktas som relevant, korrekt information. I dag möts informations och kommunikationsbegreppen och nya former av "relevans"- kriterier måste etableras inom B & I för att möta denna participatoriska kunskapsålder.

IL i folkbiblioteksverksamhet präglas av "the instructional role" berättar Lloyd vidare. Ja, vi har inte passerat 1.0- tänkandet där vi är handledare och granskare som skiljer korrekt från "biased" information till att se oss som en länk i en längre kedja av gemensamt bygda informationsflöden, förståelse och kunskap.

Böcker om bibliotek 2.0, kokböcker eller filosofi?

Bloggen Information Literacy And Web 2.0 recenserar Information Literacy Meets Library 2.0 av Peter Godwin and Jo Parker (red.)
På bloggen skriver man att bibliotek 2.o kan beskrivas som "the application of interactive, collaborative, and multimedia technologies to web-based library services and collections." Betyder detta att boken anammar nya perspektiv på informationsbegreppet som sådant? Är det ett paradigmskifte på gång där vi får se olika typer av informationskällor på olika nivåer bedömas utifrån sin kontext och samhällets samt medborgarnas behov. Får vi se positivismens och effektivitetssträvandets analkande död?

På bloggen skriver man också "These developments challenge librarians involved in information literacy with more complex and diverse web content, a range of exciting new tools with which to teach, and a steep learning curve to adjust to the constant change of the Web 2.0 world."

Vi skriver väl alla under på en hög grad av utmaning, en värld färgad eller infiltrerad av web 2.0 och att webbinnehållet absolut är skiftande, spännande och komplext eller vilka adjektiv man än vill använda.

Jag beställer boken och hoppas att den inte hamnar på kyrkogården bredvid How to Use Web 2.0 in Your Library av Phil Bradley. Ändlösa handböcker som berättar samma sak: Hur du har p
praktisk nytta av olika 2.0-verktyg i din verksamhet. Det betyder dock inte att man ifrågasätter grundvalarna för verksamheten. Att gränserna mellan webb 1.0 och 2.0 överskrids eller att biblioteksverksamheten kan kallas 2.0.

Vi har läst för mycket om hur man passerar googleanvändarstadiet, använder onlinespel i skola och organisationer eller marknadsför verksamheten genom Youtube och FlickR. Nu behöver vi gemensamma diskussioner och ifrågasättande av de vedertagna gränssättningarna i vår professionella kunskap. Är minabibliotek.se vårt föredöme i en 1.0-baserad verksamhet eller skall vi våga ta större steg?

UNESCOS IL-rapport svag om barn & stark om globalism

Information literacy weblog av Sheila Webber gör mig uppmärksam på att en ny rapport från UNESCO sammanställts vilken försöker inringa möjligheten att mäta informationskompetens på ett "effektivt" och uppnåbart sett. Efter en tågresa med århundradets trevligaste tågvärd och ganska engagerad läsning tänker jag både bu & bä. Man är noga med att understryka att digitala klyftor både ifråga om access och knowledge/skills gäller alla länder i världen. För en gångs skull kan vi inte stanna i nord/syd-tänkande (eller för den delen att fortsätta prata om informations-infrastrukturer när så stor del av klyftorna handlar om användning och kunskap - inte bara möjlig access ). Man pekar också på att informationskompetens är viktig för stater att kunna mäta hos sina respektive befolkningar för att bedöma om de har möjlighet att aktivt delta i sociala och politiska processer. För att nå upp till milleniemålen behöver informationskompetensen öka och därmed ohälsa och arbetslöshet minska. Det är stora frågor rapporten handskas med således. Synd att den trots sitt goda uppsåt och sin kärlek till bibliotekarier och lärare (!) hakar upp sig på effektivitet och målorientering.

Miljöpartister brukar ju säga att grunden i livet inte måste vara lönearbete... Vi kan hitta på andra sätt att organisera världen på. Precis samma sak tänker jag om UNESCO-rapporten. Information literacy måste inte bara handla om att
-upptäcka infobehov
-Lokalisera och bedöma kvaliteten hos infon
-spara och återvinna info
-göra effektiv och etisk användning av info
-applicera infon för att skapa och kommunicera kunskap
(min översättning. Se t ex sid 7 i rapporten)

UNESCO hade lika väl kunnat skriva att infokompetens är viktigt för att människor skall kunna mötas och överbrygga konstruerade gränser och agera antidiskriminerande. Dessutom är informationskompetens en del av vad som gör oss förmögna att skapa nya kulturupplevelser och starta politiska processer. Men kanske menar man att detta ingår i ovanstående kriterier?

En svaghet är att rapporten är så noga med att understryka vuxen-perspektivet... Infokompetens handlar om att vuxna skall kunna leva upp till sina "mål" inom utbildning och personliga intressen. Modeordet för dagen verkar vara "effektiv":

IL/infokompetens är typ "...an integrated set of skills which adults need to be effective in all aspects of their lives" (s 7, rapporten finns i fulltext här)

Frågan är om det inte är tvärtom; att barnen behöver infokompetens mer än vuxna för att veta hur de kan göra sina röster hörda, förändra sin situation, söka hjälp eller helt enkelt skapa, agera och reagera kulturellt och politiskt. Informationskompetens betyder empowerment och därmed är det missgynnade grupper som bör stå i fokus.

Till sist en härlig mening som gör bibliotekariekompetensen till stjärnan på den globala himlen:
IL behövs för att "participate in a knowledge society" och vilka kan agera ledsagare och kompass i info och kunskapssamhället? Vilka kan utbilda och utveckla informationssystem (kunskapsorganisera traditionellt och i linje med en 2.0-kompetens)???
Be(come) a proud librarian!